2020: kontinuitet. 2021: medvetenhet ÅRET VI KOMMER ALDRIG ATT GLÖMMA!

ORDET SOM BESKREV MITT 2020: KONTINUITET.

När pandemin skickade hem mig den 18 mars för att jobba hemifrån lovade jag mig en sak: när jag kommer ut igen på andra sidan pandemin så kommer det vara en bättre version av mig själv! Det här var något jag kunde kontrollera!

Motivationsvägg!

Nu är vi i januari och jag känner mig som en vinnare trots alla omständigheter och jag är i mitt livs form!
Jag hittade kontinuitet i mitt liv som gav mig så mycket tillbaka. Jag bara bestämde mig att göra det bästa av situationen som nu hade förändrat hela världen.

Hittade kontinuitet i:

• Träningsmängd. 2020 har varit mitt bästa träningsår. Har promenerat eller sprungit cirka 4000 km. Det är en träningsmängd som jag inte ens drömt att det skulle vara möjligt för mig.
• Min kropp. Jag känner mig starkare och smidigare än någonsin i mitt vuxna liv. Gick ner drygt 10 kilo som har gett mig en stor kick både fysiskt och mentalt. Jag kan äntligen ha alla fantastiska kläder jag gillar men framför allt har jag så mycket energi.
• Styrketräning. Har lärt mig gilla att lyfta vikter på gymmet och hittat en vana med att styrketräna. Detta är någonting som jag tidigare inte har prioriterat och som behövs som löpare.
• Kost. Jag lagar själv 95% av den mat jag äter varje dag. Att jobba hemifrån har gett mig tillbaka möjligheten att äta rätt, bra och gott.
• Jobb. Jag har lärt mig att vara effektiv på jobbet trots att allt sker digitalt. Trodde aldrig det skulle gå så bra att ha mitt kontor hemma och ha så bra kommunikation med mina fina kollegor. Att jobba på universitet under pandemin har varit en rejäl utmaning för oss alla.
• Familj. Vi är en liten familj som bor i olika länder. Tuffast har varit att ha barnen så långt borta. Att inte få träffas har gjort mig till en mästare på att ”ses” via Facetime eller Zoom. Saknar den dagen vi kan kramas igen.

Ordet som kommer att definiera det här året är: medvetenhet.

Eftersom jag har fått kontinuitet vill jag nu leva medveten. Mitt mål för i år är att vara medveten på allt runt omkring mig och på allt jag gör. Jag vill vara här och nu och vara i nuet för att fortsätta utvecklas!

Jag vill vara medveten men också stark, lycklig, levande!
Just det! Jag tänker fortsätta utmana mig, följa min känsla och kanske ta något beslut utifrån rädsla eller varför inte utifrån ren nyfikenhet. Det kan vara obekant eller obekvämt.

Nu väljer jag att blicka framåt mot ett nytt år som kan bara bli bättre!

Löparhelg i Höga Kusten

Vi hade planerat och valt en helg i maj där vi skulle kunna springa på våren. Vi hade inte räknat att vi skulle springa i snö och minus grader.
Men den här helgen gav mig det där lilla extra som jag behövde: både bra saker och dåliga saker.

Förra helgen var jag  på löparhleg tillsammans med mina fantastiska vänner Alexandra, Lisa och Carina. Vi kom på torsdag kväll efter en lång dag för oss alla. Vi hade hyrt en fin stuga och Lisa väntade på oss där. Många kramar och vi gick och la oss.

Hela fredag och lördag var vi ute från morgonen till kväll. Vårt mål var att njuta, ha kul, uppleva den vackra naturen som Höga Kusten har att erbjuda. Vi packade med oss lätt lunch och fyllde våra ryggsäckar med gott och smått för att orka vara ute hela dagen.

För mig och Alexandra var det lite extra pepp för att försöka samla några höjdmeter också. Det fick vi på köpet. Det går inte att undvika det men vi gjorde förstås allt vi kunde för att kunna nå så många toppar som möjligt.

Varje kväll vi kom hem och efter en varm dusch hade vi en härlig rutin:
* Att ge kärlek till kroppen i form av yoga, foamroll och stretching
* Ett glas vin
* En middag tillsammans
* Några snacks på altanen
* och mycket prat med många skratt

Perfekta dagar helt enkelt! Vad önskar man sig mer som löpare?
Bra sällskap, otrolig fin natur, springa, äta och sova!

Sista dagen, på söndagen planerade vi att gå upp tidigt för att hinna äta frukost, packa och städa för att kunna ta en sista runda innan avfärd hem.

Det gjorde vi. Sista förmiddagen var lika magisk som alla andra dagar men för min del var det bättre. Jag kunde äntligen släppa min prestationsångest och njuta.
Ja, det var lite tufft för mig de andra dagarna. Det hände att mitt huvud krånglade till det och det gjorde att jag hade konflikt med mitt självförtroende som löpare osv.
Det är inte så lätt för mig när jag springer med så duktiga löpare. Jag tänker alltid: jag kommer inte ikapp dem! Jag vill inte bromsa dem osv…

Men jag är tacksam över min kropp som trots nästan två veckors uppehåll pga ont i höften kunde jag hänga med. Men framför allt få möjlighet att få lära känna mina vänner bättre!

Den här gör vi om! Eller hur Alexandra, Lisa och Carina?

 

Altra-ambassadör

Det var på tiden!
Jag har blivit altra-ambassadör. Bättre person kunde de inte hitta!

Jag har alltid sagt hur nöjd jag är med Altraskor. Alla mina fotproblem försvann när jag hittade Altra. I många år hade jag testat nästan alla möjliga märken och hade alltid ont någonstans: från skador, att få ont,  till konstiga ställen med skavsår och fula blåsor.

Mina favoritskor: Torin. En sko för att springa nästan över allt men främst använder jag de på gymmet och på asfalt. Även på lätt terräng funkar de bra!

Altra passar mig och mina fötter. De får plats och det finns olika modeller för alla smaker och olika underlag. Det finns ett rätt par beroende på var ska jag springa och hur långt ska jag springa.

Lone Peak 4

Superior 3.5 Mina favorit!

King MT 1.5

Har du testat Altra skor? Vad tycker du?

Ett alldeles eget domän- namn!

Nu har bloggen fått ett nytt hem. Sådär ja!

Du kan fortfarande hitta hit med coyntha.wordpress.com men jag har också skapat (läs: köpt) ett kortare och ännu mer personligt alternativ:

 

Fortsätt Upp!

En Fat Ass-ultra över och runt Hammarbybacken

Igår var jag i Stockholm och spenderade hela förmiddagen i Hammarbybacken tillsammans med många löpare som också ville ha kul. Vi fick en fantastisk dag och vi fick även sol.
Alla som ville vara med mötes upp i backen och sprang ihop!

Skidbacken var stängd över helgen inför världscupstävlingen i parallellslalom. Vi fick vara i backen om vi respekterade deras arbete. Inga andra löpare sprang där än oss!

Dagen började kl 5.00 på morgonen när väckarklockan ringde hemma hos Magda för att hinna byta om och äta lite frukost. Johnny och Ellen från Pace on earth hämtade mig klockan sex för att vara i god tid i backen.

”Fortsätt Upp!” var ett träningstillfälle på rundbana i Hammarbybacken. Vi kunde springa hur långt vi ville. Det var upp till oss och vi skulle sikta på att vara klara vid 15:30!

Vi var 4-5 personer som startade kl 7:45! Banan gick från vindskyddet i Vemdalsbacken och vidare upp i Trysilbacken och över toppen. Efter en högersväng ner mot skorstenen var det vänster som gällde hela vägen runt Hammarbybacken och tillbaka till vindskyddet. Varvet var knappt två kilometer långt och bjöd på ungefär 90 höjdmeter.
Vid vindskyddet var det en eld igång och vi hade ett tält ståendes där vi kunde lämna eventuell packning. Alltså var det vindskyddet som var start och mål.

Jag testade att springa på banan längst till vänster som var lite mindre halt. Det funkade trots att det var lerigt och halt ändå. Det var så kul att träffa kända ansikten hela tiden. Folk kunde dyka upp lite när de ville. På två olika ställen fick man ta hjälp av rep för att ta sig upp. Jag hade ett par gamla Altra Löne Peak som jag hade dubbat själv, de funkade ganska ok. Men kanske inte alla gånger? Som här på bilden!

Bild: Pace on earth

Jag pausade vid varje varv och drack lite vatten och kanske åt något. Jag hade energi hela tiden och jag tyckte det var bara kul trots att jag var jätteosäker på hur kroppen skulle kännas. Jag har inte tränat backar sedan i somras och jag hade inte tränat något tufft pass heller.

Jag, Krister och Ellen! Yei!

Heja! Upp upp!

Det enda jag har kört är min runstreak som jag började med i december. Dvs jag har sprungit varje dag sedan dess. Ibland 8-10 km och ibland bara 4-5 km. Men det visade sig att kroppen svarade när jag ville pressa lite. Så kul! Det är kanske inte så dumt det här med runstreak, men jag återkommer med en utvärdering efter den 31 januari som #runstreak2018 slutar.

Jag och Ellen från Pace on Earth

Jag  var ultranöjd med att åka hem nu med ca 1100 höjdmeter i löparbenen och mycket löparglädje i själen! Jag hann inte springa mer på grund av att bussen åkte hemåt kl 15.00. Klockan 12:45 lämnade jag Hammarbybacken och åkte till T-centralen. Där hann jag med lite mat och kaffe.

Tack Stockholm Multisportklubb – som står bakom Ursvik Ultra för att ni ordnade det! Det var ett fantastiskt sätt att spendera en lördag! Det här måste göras om!

#Löparjulkalender

Jag är i en Facebookgrupp som heter Lonesome Runners och i slutet av november läste jag om en utmaning som jag tyckte det lät rolig: att springa enligt julkalender 1-24 december.

Jag har haft en tuff höst där jag har prioriterat bort det som jag älskar mest och som gör att jag mår bäst: min träning. Det har varit mycket på jobbet, nya arbetsuppgifter som kräver mycket av mig. Jag har blivit spanskalärare på Medborgskolan och har dessutom har jag gett mexikanska matlagningskurser. Allt detta har krävt mycket mer tid av mig än vad jag trodde.
Det har blivit många långa dagar per vecka och när jag kommit hem har jag varit helt slut. För att inte tala om höstvädret som inte har hjälpt heller.

Löparjulkalender passade mig bra. Jag behövde något roligt som var utmanande och så jag kunde fokusera på min löpning igen! Jag bestämde mig för att köra löparkalender!

Det handlade om att springa enligt julkalendern från 1 december till den 24e december. Jag började med att springa 1 km den första december, 2 km den andra december, 3 km den tredje december … osv tills den 24e december där man springer 24 km på julafton.

Allt började bra. Ganska lätt de första 10 dagarna!
Efter det började att bli svårt. Problemet blev i stort sätt att hitta tiden för att springa mitt i julkaoset, familjen och jobb för att springa ganska många km per dag. Men som jag brukar säga, det finns tid om man riktigt vill och det krävdes mycket planering så klart.

Till exempel en dag sprang jag kl. 4.30 på morgonen 7 km. Efter jobbet skulle vi julhandla. Jag bytte om och sprang till Shoppingcentret, 6 km. Vi julhandlade och åkte hem med bil till Åtvidaberg. När vi kom till Åtvid släpptes jag av vid entrén och sprang 7km hemåt. Då fick jag ihop 20 km den 20e december.

Sista dagarna blev ännu svårare. Speciellt den 22e och 23e december. Fredagen den 22e gick jag upp kl. 4.00 för att springa 22 km innan jobbet för att efter jobbet åkte vi till en Viking line-resa. På lördag den 23e december kom vi hem till Åtvidaberg kl 21.00. Jag hade då bara tre timmar innan dagen var slut för att springa 23 km. Gissa om jag var sugen på att gå ut och springa? Men jag var beredd och bestämd! Bytte om och gick ut. Det var tufft! Som tur var hade jag kolhydratladdat ordentligt! Ha ha, men efter 14 km började regna och blåsa så mycket. Jag kom hem och bytte till torra kläder och tog min fantastiska UTMB-regnjacka och gick ut igen.

Jag nöjt och kände mig stolt och stark med att inte banga! Jag fixade 23 km även om det inte var gratis!

Äntligen kom den 24:e december. Sista luckan! Även idag var pusslig men jag lyckades bra! Jag sprang på eftermiddagen 16 km och kom lite innan Kallen Anka var slut. Så skönt att vara ute, och märkligt att inte se en enda människa! Alla tittade på TV. Jag duschade snabbt och vi hade en jättemysig jul. Ganska sent på kvällen, när alla var trötta var det dags för mig att springa de sista 8 km. Det var nu min tid, min julklapp: Jag sprang i mörkret med julmusik i öronen och ett stort leende på läpparna!

När jag kom hem hade jag klarat att springa hela löparjulkalendern: 300 km på 24 dagar! Så jäkla stolt!

Reflexioner:

• Jag är i gång igen efter en dålig höst
• Det var roligt att ha ett mål att springa varje dag
• Inspirationen kom tillbaka
• Superviktigt att hitta något som motiverade mig att hålla igång.
• Kroppen mår kanon
• Jag har nu börjat en runstreak
• Jag tänker inte vila eller sluta springa efter julkalendern. Jag ska springa varje dag även om det inte kommer att bli lika mycket
• Jag förväntar mig en bra träningseffekt
• Tack för allt stöd jag har fått! Ni är bäst!

Farthållare på Stockholm Marathon 2016

I år valde jag 5:30-gruppen igen med tanke på att det är bara ett sätt att träna uthållighet och ingår i mitt träningsschema. Jag sprang tillsammans med Annika Rosengren för vi springer alltid två personer per grupp/tid.
Att vara farthållare är kul för att man känna får känna sig lite viktig. Man får byta om i klocktornet på Stadion. Vi har egna omklädningsrum, ett rum för att lämna våra värdesaker, ett mötesrum med allt utrustning: flaggor, armband, tejp, linne mm. Man känner sig lite elit på något sätt. Det känns lite lyxigt hela kalaset! Dessutom träffar man en del ultrakompisar där. Många som är farthållare är ultralöpare. Det blev ett stort kramkalas där inne.

En timme innan start samlades vi för en genomgång. Sen var det dags att gå ner och hämta ballongen och börja gå mot startfållan. Det känns alltid spännande. Annika och pratade innan loppet om hur skulle vi springa loppet. Vi bestämde att vi stannar på alla kontroller så alla löpare får chans att dricka och äta det som erbjuder. Vi skulle gå båda gångerna på bron. Vi skulle peppa så mycket vi kunde alla löpare.

Vi springer på bruttotid vilket innebär att vi startar klockan när startskottet går. Det brukar behövas att komma ikapp med sluttiden men vi gör det inte för snabbt. Utan det får ta lite tid. Våra löpare ska känna sig trygga med oss.

När man står i startfållan får vi många frågor. Den vanligaste är om det är farten 5:30 min/km eller om det är sluttiden som står på våra flaggor. Vi förklarar att vi håller jämt tempo under hela loppet.
Många är jättenervösa inför loppet speciellt om det är första gången de springer en maraton. De flesta är osäkra på vilken farthållare de ska följa. Vi får en del löpare som ställer sig bakom oss och säger att de ska hänga på från start. En del av dessa springer med oss hela tiden. Andra börjar att släppa oss efter halvmaran!

Jag älskade den här paret och deras t-shirt!

När vi hade passerat 30 km började många att bli trötta eller att få ont. Då var vi där för att peppa och hjälpa dem att inse det är inte många km kvar.
Det är alltid lika kul och spännande att komma in till stadion. En fantastisk känsla! Vi kom dit med 2 minuters marginal och vi hann att peppa massa löpare i mål. Jag kände mig jättenöjd med mitt uppdrag. Det kom många tårar och kramar efter mållinjen.

Jag lämnade utrustningen i klocktornet och hämtade min Finisher tröja, godiebag och mina nya Asics skor. En snabb dusch för att hinna ta tunnelbanan till T-centralen för att åka hem.
Det var en lång men fin dag i Stockholm. Otrolig nöjd med att ha sprungit med många fina löpare som kom i mål med mig!

Jag rekommenderar att vara farthållare om du har möjlighet att göra det!
Jag tänker göra om det nästa år!

Påskdagar

Jag tränade inte mycket i början av  veckan. Efter ultraintervallerna bestämde jag att vila några dagar och få energi tillbaka. På påsken är man ledig många dagar, vad passar bättre än att träna lite mer?
Jag njuter mer mina dagar hemma om jag tränar. Känslan efteråt ni vet…
Så planen var att träna minst ett pass varje dag.

SKÄRTORSDAG

Första löppass i veckan. Jag struntade att titta på klockan idag. Jag ville bara springa i skogen. Njuta av den lilla solen och de få plus graderna på eftermiddag. Det var skönt. Älskar sådana pass som man bara springer för att jag älskar det.
Jag måste äta lite mer innan mina pass för att ha mer energi. Jag var lite trött. Men kom glad hem. Några påskkäring kom och knackade dörren! Jag gillar påsk.

by en påskkäring 🙂

LÅNGFREDAG

Jag har som tradition att springa långpass på en långfredag. Vad annars?
Jag tog en ny runda på Östgötaleden och det var spännande med att upptäcka nya ställen även om ibland kändes det lite läskigt när det var tyst och tomt. Jag sprang lite fel för att vissa ställen var dålig markerad. Älskar att springa i skog och stigar! Jag var trött på slutet men jag var så nöjd med ett långpass på långfredag!

PÅSKAFTON

Det blev inget pass alls idag. Dagen bara gick förbi och efter middagen orkade jag inte gå ut eller träna styrka. Det var kanske en signal från kroppen för att vila?
Hur som helst dagen efter skulle bli träning igen.

PÅSKDAGEN

Idag bjöd dagen på en fantastisk morgon. Vi ändrade klockan så det betydde att jag gick upp kl 5:00 för att börja springa kl 8:00 (7:00). Jag ville vara klar med mitt pass i god tid för att hinna göra alla saker som vi hade planerat för påskdagen.
Det blev en halvmara runt Bysjön och i skog. Det var soligt och jag fick en så stor vårkänsla.
Tyvärr mina ben är inte så glada just nu. Jag känner mig stel på båda baksida av låren och i knävecken. Jag ska köra lite yoga ikväll. Jag kan inte hålla någon fart på mina långpass.Hm, hoppas det går över.

ANNANDAG PÅSK

Idag hade jag mindre tid att träna. Vad passade bättre än ett kortare men effektivare pass? Dagen var fin och solig. Det blev premiär för intervaller utomhus.
Jag joggade 4 km som uppvärmning och sen körde jag korta intervaller på löparbanan. Det blev 12 X 1 min (med 1 min ståvila). Jobbigt!
Lite nerjogg på väg hem och jag var klar med dagens pass. Så nöjd med att våga springa lite snabbare än jag brukar.
På löpbandet brukar jag bara sätta en viss fart och följer. Jag brukar inte våga köra för fort. Jag är alltid rädd för att inte orka. Men idag var det bara jag som satte farten på fötterna, haha
Jag vågade och tänkte: jag kör så här så länge jag orkar! Det gick!

Total antal pass: 4 stycken
Totalt: 68.65 km

Resten av dagen var det lite städning och sen ägnade dagen med att göra ett mexikansk rätt som heter tamales och som tar jättemånga timmar. De blev jättegoda!

Idag är det dags att jobba igen men det blir en kort vecka och en spännande helg som väntar!

SOCKERFRI

Jag fortsätter med min sockerfria utmaning. En sak till som vi bestämde hemma: vi köpte ingen godis i påsk. NOLL socker hemma. Det gick bra. Ingen godis. Är så stolt över mig! Jag är inte sugen längre. Mitt delmål är att fortsätta så tills jag står på startlinjen av ett lopp!

 

Naturen gör mig stark

Igår när jag var ute på långpass hade jag tid att fundera på en del saker. Jag kom fram till att den här med att springa i skogen är inte så naturligt för mig som man skulle kunna tro.

Jag ska försöka förklara lite.

Som ni vet, växte jag upp i en stor stad i Mexico. Jag växte upp i Guadalajara som är den andra största staden i Mexico med ca. 10 miljoner invånare! Större än hela Sverige. Det betydde att i en sådan stor stad fanns bara gator av asfalt, cement och betong. Om jag någon gång såg något lite grönare var det tack vore mina föräldrar som tog oss på semester till kusten, ut på landet eller utomlands.

Det var när jag flyttade till Sverige för cirka 16 år sedan jag upptäckte naturen på nära håll. Men det var mest när jag började att springa jag insåg hur vackert det är runt omkring oss i Sverige.

I början sprang jag bara på gator tills jag en dag kom till skogen. Då var det kört. Jag tyckte det var så roligt att ha allt så nära mig: skog, stigar, stenar, rötter, djuren, fågelkvitter, etc. Allt där bara för mig! Jag hittade nya ställen varje gång och allt det här gav mig en känsla som var större än något jag hade aldrig känt förut. Någon typ av frihet och glädje. Det var bara jag och naturen där!

Det jag funderade över igår var hur stark har jag blivit! Alla gånger jag är ute och det är lite tufft så stärker det mig!

Om någon för några år sedan sagt till mig att jag skulle springa helt själv på ett okänt ställe hade jag inte trott på det.
Att springa i skogen och vara ensam och ändå fortsätta med risken att springa vilse, ramla eller träffa på något djur gör mig stark!
Det är samma sak när jag springer i mörkret i skogen. Den känslan!
Har ni tänkt på det? För många av er är det kanske något ni inte ens tänker på! Men för mig, det är inte naturligt.
Jag växte inte upp i den här miljön! Jag hade inte orienteringsklass i skolan! Mina föräldrar tog inte oss på fika i skogen! Jag var aldrig nära naturen! Jag växte upp som ett asfalts-barn!

Hur kan jag nu våga göra allt jag gör?
Det kan man undra! Jag vet svaret: jag gillar frihetskänslan jag får! Jag gillar att känna mig stark och kämpa för att inte vara rädd! När jag är framme efter mina rundor, speciellt när det är nya rundor, känner jag mig som en vinnare!

Jag brukar tjata på folk som är aldrig är i naturen att de inte har en aning om hur mycket de missar!

Löpningen och mina utmaningar har gjort mig till en starkare person på många sätt. Inte bara som löpare utan bättre och starkare mamma, fru, arbetare och vän.
Jag var ganska modig när jag tog beslutet att lämna allt och flytta till Sverige men idag känner mig ännu modigare. Jag vågar ännu mer!

Varje dag, varje gång jag lyckas är jag en vinnare! Jag, lilla jag, som inte ens visste vad en skog var!
Ni svenskar, ni har en fantastiskt natur! Gå ut och njut av det oavsett årstiden!

Tack för att jag får springa i er skog och andas glädjen!  

Jag är f-n inte duktig!

Igår slutade jag tidigare på jobbet för att ta en löprunda i det fina höstvädret. Varför inte springa när hösten är som vackrast nu? Jag behövde det efter en tuff  jobbvecka!
Mina kollegor tyckte jag var duktig!
Jag får ofta höra: –Vad duktig du är!
Jag antar att det finns många löpare som väl känner igen det eller hur?

Jag springer inte för att jag är duktig! Samma sak som när jag inte äter en bulle på fredagsfikat för att vara duktig!
Inte f-n är jag duktig när jag ute och springer en vacker höstdag och andas hög luft. Jag är duktig när jag städar huset eller när jag tvättar kläder.

Varför springer jag då och varför så långt?

För mig är löpningen mer än att träna för att tävla. Jag är inte en löpare som kommer att vinna någon tävling. Jag anmäler mig gärna till några lopp som en morot. För att träffa ultravänner, för att utmana mig! Det är kul att ha ett mål med ett lopp! Men jag springer gärna mina egna rundor.
Jag vet att jag kan springa långa sträckor och det gör att jag kan planera olika äventyr. Gärna distanser som utmanar mig! Till vardags kan jag lika gärna springa till ett fint ställe. Gillar att springa från A till B.
Jag har sprungit en bra bit på Östgötaleden och tycker det är jättekul!

Jag kan ta min ryggsäck med vätska, energi och lite pengar och springa i väg.
Jag springer, njuter, fotograferar, andas och kanske till och med tar en fika om det finns ett ställe som säljer fika. Det är under mina långpass jag känner jag lever! Hur kunde jag annars se och uppleva allt jag har framför mig? Om jag sitter hemma i soffan missar jag allt!
Jag som inte växte upp i den fina svenska naturen uppskattar jag enormt allt jag ser!
Det är så vackert oavsett vilken årstid  vi är!

När jag är ute har jag tid för att rensa huvudet, ladda om och andas friskluft. Jag älskar den frihetskänslan jag får! Jag känner mig stark och modig när jag vågar ta en väg som jag aldrig sprungit förr och ändå vågar, och att hitta hem igen!
Eller när jag går ut och springer i mörkret helt själv! Det kräver lite mod från mig. Men jag gör det och det känns så bra efteråt! Jag kan!

Igår var en sådan dag! Jag bytte till löparkläder och sprang från jobbet (Från Linköpings Universitetet) till Ljungsbro längs Göta Kanal.
Sprang förbi slussarna!

En fin miljö och kom fram till min vän Gun som bor där. Vi åt tillsammans och hade en bra stund med intressanta samtal. Sen sprang jag tillbaka till Linköping. Sprang förbi stan och mot Åtvidaberg. Jag blev hämtad några km senare. Jag sprang inte hela vägen hem för att det började bli mörkt och jag hade inte reflexer på mig och jag ville inte springa så långt!
Det räckte väl bra med drygt 35 km för dagen!

Så svaret på frågan om varför springer jag är: för att jag kan och jag njuter av att göra det!