15 dagar kvar

Det börjar att pirra i magen mycket nu. Det börjar att kännas på riktigt! Jag kan inte tänka på annat än på upplevelsen som knackar på dörren. Det är helt sjukt att det är så nära nu! Den 30 augusti kommer jag att stå på startlinjen i Cormayeur, Italien.

När det BARA var en dröm
Det bästa som finns, när man har ett konkret mål, är resan dit. Det är så spännande när allt börjar med en dröm, tills att få stå på startlinjen på ett drömlopp.
Mina tankar: – kan jag verkligen springa ett sådant lopp?… jag är inte en sådan ultralöpare!

Jag fick en startplats för att springa CCC under UTMB-veckan i Chamonix och efter det gällde det att planera. Att göra allt för att göra min dröm till verklighet. Den här gången fick jag möjlighet att anlita Micke som coach och jag är tacksamt för det. Förra året hade jag inte alls något bra träningsår. Så jag hade ett akut behov av att få professionell hjälp för att ha en chans att klara loppet.

Mitt mål har varit tydligt från början: att göra mitt bästa. Prioritera, träna bra, ändra min kost och jobba med den mentala biten.
Jag vill komma till starten och känna jag har gjort allt jag har kunnat.

Grundträning
Coach Mikael och jag började att träna tillsammans i slutet av januari. Grundträning. Från den nivån jag var då: ganska dålig nivå kan jag säga! Jag hade hamnat i en gång/jogg-spiral! Men Micke förstod det och därifrån började jag att successivt öka.
Jag har varit disciplinerad och följt mitt schema. Vi bestämde att jag skulle ha en lång grundperiod samtidigt som jag började styrketräna 1 eller 2 gånger per vecka. Här fick jag också hjälp av en PT som gjorde ett program just för mig och för mitt mål som löpare. Inte för att bli snygg-stark utan för att bli löpar-stark.

Grundträning började i januari

Styrketräning på Campushallen

Några lopp på vägen
Vi bestämde att fokusera på träningen och förbereda kroppen till det intensiva jobbet som skulle komma på sommaren. Men som löpare hade jag några roliga löparaktiviteter ändå. Man ska ha det kul också och vara lite social.
Jag var farthållare på Göteborgsvarvet. Jobbade som sista löpare på Göta Kanal Run. Jag sprang Blodomloppet med jobbet och vi var ett ultrateam på Ragnar stafett runt Mälaren. Men det var allt. Det räckte bra för att ha kul men mitt fokus var hela tiden mot sommaren och den hårda träningen som var planerat.

Ragnar Stafett runt Mälaren i ett ultralag

Och så kom den tiden: backträning
Runt midsommar var det dags att börja träna backar och att få varje vecka minst 2-3 styrkepass. Jag fick instruktioner att oavsett jag skulle åka på semester skulle jag se till att ha en backe nära.
Det planerades att spendera midsommar i Åre (med backar), en helg i Höga kusten med mina tjejkompisar (med backar), några resor till Stockholm för att träna i Växjöbacken, en resa till Slovakien för att träna mer backar och många rundor i de små backarna nära mig. Det har varit roligt och spännande att se hur jag blev starkare och starkare.

Med hjälp av Micke kunde fick jag bra teknik med att använda stavarna. De är verkligen en hjälp och de är inte längre i vägen. Jag har fått många långpass i backen. Långa dagar! Har testat skor, energi mm. Har testat att springa med trötta ben men har också lärt mig att lyssna på alla signaler som kroppen ger. Försöker undvika skador. Vila när det behövs och inte blunda för skavanker.
I Slovakien fick jag en reality check! Man glömmer fort hur stora verkliga backar är!

Slovakien

Riktiga backar i Slovakien

Nedtrappning
Jag har aldrig tränat så många höjdmeter i mitt liv. Jag börjar att känna mig redo. Jag är inte rädd längre när jag kommer till en backe!

I söndags var mitt sista tuffa backpass. Jag körde nämligen ett sista ”Back to back i backen” Nu ska jag inte samla mer höjdmeter. Jag har samlat många många stenar den här sommaren!
Meter på höjdmeterskontot är:
Juni: 4 827
Juli: 15 942
Augusti: 7 885
Totalt: 28 654 höjdmeter på 8 veckor av backträning
Från och med i måndags, vecka 33 började jag nedtrappningen.

Nu handlar det att vara smart. För den träningsfasen som jag var inne i från midsommar till i söndags behövs större och längre backar, men för den nedtrappnings-/tillspetsningsfas som jag är inne i nu behövs bara något som ger lite motstånd för fartträningen. Vi ska försöka med kortare pass få lite fart i mina trötta ben.

Vad är som gäller nu? Jo, att bibehålla formen, spetsa till formen och få nödvändig återhämtning. Hellre lite mindre än för mycket… Spännande!

Är jag redo?

Altra-ambassadör

Det var på tiden!
Jag har blivit altra-ambassadör. Bättre person kunde de inte hitta!

Jag har alltid sagt hur nöjd jag är med Altraskor. Alla mina fotproblem försvann när jag hittade Altra. I många år hade jag testat nästan alla möjliga märken och hade alltid ont någonstans: från skador, att få ont,  till konstiga ställen med skavsår och fula blåsor.

Mina favoritskor: Torin. En sko för att springa nästan över allt men främst använder jag de på gymmet och på asfalt. Även på lätt terräng funkar de bra!

Altra passar mig och mina fötter. De får plats och det finns olika modeller för alla smaker och olika underlag. Det finns ett rätt par beroende på var ska jag springa och hur långt ska jag springa.

Lone Peak 4

Superior 3.5 Mina favorit!

King MT 1.5

Har du testat Altra skor? Vad tycker du?

Tjörnarparen Ultra 50 miles

Lerigaste och blötaste lopp jag har sprungit. Åtta mil i decembermörkret i skogarna kring Skåneleden + ca 7 km felspringning.
Finns inget bättre sätt att avsluta säsongen 2018 på än Tjörnarparen!

Loppet går i utmanande och bitvis teknisk terräng, till stora delar längs Skåneleden men även helt obanade sträckor. Ackumulerad stigning är ca 1145 meter. Starten gick kl 09:00 i Tjörnarp och efter drygt 20 timmar nådde jag målet och stod som finisher.

Här en intervju på ultradistans.se om min race.

Berätta lite om dig själv
Jag är en mexikansk tjej som flyttade till Sverige efter det jag träffade min stora kärlek för 18 år sedan. Jag började att springa ganska sent i livet och hittade fort det som behövdes för att trivas: löpningen. Efter att ha testat några kortare lopp blev jag förälskad i att utmana mig själv med ultradistanser. Sen kom också kontakten med naturen och då blev jag fast!

Vad var det som lockade med Tjörnarparen?
Egentligen skulle jag bara springa för att göra sällskap med min kompis Magdalena som behövde 4 itra poäng för att kunna söka till OCC nästa år. Vi skulle göra det tillsammans. Det var hennes första 50 miles. Jag visste inte så mycket om loppet då.
När loppet närmade sig insåg jag det inte skulle bli en dans på rosor.

Har du sprungit loppet tidigare?
Nej, det var första gången i år. Jag hade läst om många kompisar som hade sprungit året innan.

Vad hade du för mål med loppet?
Målet med loppet var att ta sig igenom, dvs komma i mål. Det handlade absolut inte att maxa på grund av att jag inte hade tränat som jag hade velat under hösten. Bl. a. blev jag påkörd av en cykel och behövde vila mm
Huvudmålet var att hålla humöret uppe och tycka att det var kul att springa. Njuta så mycket som möjligt!

Hade du nån support med dig eller fixade du allt på egen hand?
Ingen support den här gången. Jag klarade mig helt själv. Kontrollerna var inte täta och vi fick inte så mycket att äta mer än små saker som chips, choklad, nötter etc. Två gånger klarade vi oss hela 20 km utan kontrollstation. Det var många timmar helt ensam och det blev viktigt att ha vätska och energi med sig. Jag kan tänka mig att det är därför man får ganska många itra-poäng.

Hur viktigt är support för dig?
Det är viktigt att ha support när det går. För min del är det viktigaste för mig att supporten ger mig pepp och att jag kan gråta en tår när jag behöver. Jag känner mig inte ensam. Jag brukar ha Göran, min man som support och han känner mig bra och vet vad jag behöver. Men det är mest peppen som ger mig mest.
Tyvärr är många av mina lopp inte så lätta att ha support.

Vad var det bästa med loppet?
Det var många saker som var bra. Jag älskar de små lopp som gör att man känner sig hemma, väl omhändertagen och det är så mysigt att komma till varje kontroll. Det är viktigt att få lite kärlek varje gång man kommer till det varma tältet!
Loppet var tufft men jag gillade just att det var svårt. Det blev svårare när det blev mörkt och svårt att navigera. Regnet under hela loppet och några få grader gjorde inte sakerna lättare. Det var kanske just det som gjorde loppet roligare och utmaningen växte för varje timme som gick.

Är du nöjd med din insats?
Jag är otrolig nöjd och stolt över att har kommit i mål och vara finisher. Jag är mest nöjd över att kunna behålla humöret på topp och att känna mig stark trots allt vi hade emot oss. För mig var det rekord på att springa så många timmar i mörkret och regn.

Lärde du dig något som du inte visste innan?
Ja. Hur jag hanterade allt för att hålla mig varm och springa i mörkret under så många timmar. Att hitta markeringar och att tävla i en obanad terräng. Att hantera rädslan för vildsvin som jag visste fanns överallt. Som tur såg vi inga men vi hörde dem!

Definitivt ett lopp som jag rekommenderar: Lerigaste och blötaste lopp jag har sprungit. Åtta mil i decembermörkret i skogarna kring Skåneleden + ca 7 km felspringning.
Finns inget bättre sätt att avsluta säsongen 2018 på än Tjörnarparen!

Half MdS – Del 2. Loppet

Vi lämnade hotellet en måndag kl 8:30. Vi kom tillbaka på torsdag eftermiddag med en lättare ryggsäck och samma kläder vi hade i början av veckan, dock smutsiga. Vi hade en svettig kropp och hår fullt med sand. Jag fick till och med två blåsor och värmeutslag på kroppen, men en sak var inte detsamma som innan loppet: den personen som kom tillbaka hade förändrats.

VAR DET VERKLIGEN ETT LOPP DET VI SPRANG?

Det var det säkert för många av deltagarna men inte för oss. Min team-mate Carina och jag hade bestämt oss redan hemma att vi ville göra något tillsammans. Det här var en chans att uppleva, upptäckta och för att förnya våra vyer.

I det här loppet sprang vi tre dagar men det fanns inga armbågar i starten. Ingen som blev irriterad om någon var i vägen. Ingen som skrek eller blev frustrerad när det bildades långa köer på de smala stigarna.

Nej, här handlade det mer om gemenskap. Här skulle vi alla göra allt för att lyckas! Carina och jag ville andas och leva varenda sekund tillsammans. Vi ville svettas tillsammans, ta bilder, skratta, berätta för varandra sådana saker man bara berättar när det inte finns regler om vad som är rätt eller fel. Vi var där och då och vi var fria i den fantastiska miljön på en ö som bara var 200 km från Afrika.

UPPLÄGGET

Dag 1. ca 25 km. Frukost på hotellet och middag på campingen.
Det blev ingen lunch utan vi åt vad vi hade som energi för dagen: bars, blocks, sportdryck, lite nötter. Det blev en inte så njtubar dag för mig pga av att vätskebalansen blev inte bra. Fick kämpa mycket redan efter 4-5 km. Carina väntade på mig med mycket kärlek och tålamod!

Starten på loppet. Magiskt!

Första kö. Starten

Att springa i en hettande sol var inte lätt. Efter att har kommit i dagens mål spenderade resten av dagen på campingen. Jag drack resorb och så mycket vatten jag kunde för att försöka komma i balans igen. Det var nu vi åt vår första måltid med alla andra.
Min frystorkade mat påse med Spagetti bolognese smakade ljuvligt!

Vilken miljö!

Dag 2. ca 66km. Frukost och middag (om vi orkade efter att ha kommit i mål) på campingen. Lunchen kunde tas under dagen om man ville medan vi sprang. Vi åt bars, blocks, chips, torkat kött, sportdryck och på kvällen blandade vi en påse frystorkade mat med vatten på en check point. Påsen med mat låg i ryggsäcken och den kunde skakas några timmar tills vi skulle äta den. Vi åt middag innan natten kom.

20 km längs havet på sanden!

Check Point vid stranded! 43 grader varmt!

Den här dagen var tuff igen för mig. Temperaturen var runt 40 grader och även om jag drack 2 liter vatten mellan check points verkade inte vara tillräckligt. Jag åt en del blocks, två gels, 2 riskakor och jag drack två portioner Tailwind. Jag glömde inte att ta en påse salt då och då.

På den långa fina stranden!

Men när klockan var ca 21 passerade vi läkar-teamet som kollade hur alla löpare mådde innan man skulle ge sig iväg till sista bergstigningen.

Sand, sand och mer sand

Grymt läkare-team. Jag fick hjälp med en liten blåsa efter 6 timmar på sanden

När de kollade på mig och mina ögon blev jag stoppad. In i en ambulans och de började att ta massa prov: blodprov, blodtryck, temperatur, puls mm. De tyckte jag svettades för mycket och var gul i ögonen.  Carina satt sig ner och åt lite. Hon lugnade mig och sa det var bättre de kollade mig och hon väntade där ute.

I väntan på besked för att kunna fortsätta springa

Jag fick panik. Jag vill fortsätta. Det som var det farligaste var att jag inte hade kissat sedan kl6 på morgonen! Det är inte ok. Inte ok när man har varit i rörelse hela dagen och druckit mycket vatten.
Jag fick vänta tills jag kunde kissa. De sa att om det fanns blod i kisset skulle jag absolut inte kunna fortsätta. Panik igen!
Som tur var kisset bara mörkt (som inte är så bra heller) men jag fick salt och elektrolyter och mer vatten. Jag fick fortsätta efter mer än en timme och jag lovade att dricka mer.
Tre fransmän fick i uppdrag att inte lämna oss ensamma. Men vi fattade inte det och vi sprang ifrån dem!
Nu började en tuff backe som såg ut som den aldrig skulle ta slut. Efter det kom vi till öknen. Det blev en lång natt som blev jobbigare och jobbigare för min del. Carina och jag delade de ögonblicken även om vi inte behövde prata med varandra.
Vi fick en känsla att vara i fjällen. Allt omkring oss var vitt. Allt det vita såg ut som om det var snö.
Jag var så trött. Varje steg var tunga och jag kände mig lite lurad för att jag tyckte att målet borde komma snart. Plötsligt mötte vi några glada funktionärer som tjoade och peppade!! De sa att vi hade bara en km kvar!

Efter 600 meter såg vi något vi kände igen mitt i ingenstans: bajamajorna!! Vi var framme!
Vilken känsla! Vi ville snabbt komma i mål för att sedan kunna lägga oss!

Dag 3. Vilodag.
En fin dag med behövlig vila och återhämtning. På campingen var det folk från så många olika länder och det var kul att kunna säga hej och prata med varandra. Jag hade lite fördel av att kunna prata med paret från Argentina till exempel. De sprang i sandaler hela loppet. Eller barfotakillen från Ecuador! Jag hann även prata med tjejen från Peru som var här för att vinna damsidan! Många spanskatalare från Spanien förstås. Alla försökte kommunicera på engelska och det viktigaste var att alla som var där var som en stor familj. En ultrafamilj mitt i ingenstans!

Dag 4. ca 25 km. Natten till idag var inte bra. Det verkar som alla hade svårt att sova. Jag hade med mig en uppblåsbar kudde som var fantastisk! Ja, jag prioriterade att kunna sova bra och bar med mig några extra gram. Antigen var det för varmt eller för kallt. Det blåste mycket och jag kände mig kladdig och smutsig. Det kliade mycket i huvudet. Tror jag hade en hel del sand i håret. Men jag försökte vila kroppen för att få kraft till sista etappen.
Jag såg många timmar genom det lilla fönstret med nät som mitt tält hade. Jag hade tankar där och då. Det var som tiden hade stannat. Det var bara fullmånen som lyste vår camping.
Vad gjorde jag i ett litet tält mitt i öken? Varför kände mig så nöjd ändå?

Hejdå camping!

I väntan på sista starten!

Frukost på campingen och packa var det som gällde när jag öppnade ögonen kl 5:45. Kl 7:15 skulle vi promenera 3 km bort för att ta bussarna till starten.
Jag slängde en del saker som jag inte behövde mer. Ville så gärna ha mindre att bära. Ryggsäcken var lättare. Sista etappen och vi hade målet på stranden i Playitas.

Idag var en mer runable bana. Vi kände oss starkare och det gick lättare att springa. Vi sprang igen på sand, ”stil”, jord, vulkaner och berg.

Uppe på sista krönen. Målet vid stranden!

Jag kan inte med ord beskriva känslan när vi från krönet kunde vi se målet i Playitas!
Ville vi verkligen komma i mål? Det skulle betyda att äventyret var slut!
Det var blandade känslor!

I MÅL!

Redan några km innan mål började vi att prata om vad vi ville göra när vi hade kommit i mål. Vi båda var överens om hur mycket vi saknade grönsaker och frukter. Vi bestämde oss att vi skulle äta en grekisk sallad och en stor cola med is i strandrestaurangen precis bredvid målet!

Äventyret var över. Vi sprang nerför sista berget för att sen springa hand i hand på den tunga sanden på Playitas medan vi hörde alla som peppade oss. Några deltagare som hade brutit redan dag nr 2 var där! Speakern berättade att Team Göta Kanal Run var på väg till mål. Känslan var overkligt! Den var ännu större än vad vi hade föreställt oss!
Glad och tacksam över att fått dela det här äventyret med min fina team-mate Carina.

We made it! 

BAKOM MEDALJEN

När vi kom i mål hand i hand Carina och jag och med gåshud över hela kroppen visste jag att vi hade lyckats! Lyckats att samarbeta som ett team och lyckats att dela med varandra den bästa presenten livet kan ge oss!

Det var en större betydelse än att komma i mål! Vi var två vänner som kommer att ta det här med oss livet ut!
Tack för att vi fick chansen att dela magin tillsammans!

och du Carina: tack för att du är den du är!

OM JAG REKOMMENDERAR LOPPET?

Absolut!
Bästa sättet att träffa sig själv och känna sig levande med ett superproffsigt gäng funktionärer, läkare och en briljant organisation.

 

Half Marathon Des Sables – Del 1

När vi lämnade Fuerteventura var jag inte längre samma person som kom till ön en vecka tidigare.

– Hur svårt kan det vara att springa 120 km? –
Så var mina tankar när vi äntligen bestämde oss för att göra det här. På pappret var alla distanser inte helt omöjliga och vi skulle ha gott om tid varje dag. Att det senare visade sig vara helt tvärtom är en annan historia.

Fuerteventura har inte några hemligheter för oss längre! Ultrakärlek och vilja var några av de saker vi upplevde på Fuerteventura. Här fanns inga filter.

UTMANINGAR

Att springa och leva i en temperatur mellan 37-42 grader är inte enkelt. Men att springa med en tung ryggsäck (ca 8 kg inklusive 2 liter vatten) och 85 % fuktighet gjorde inte utmaningen enklare. Att leva alla fyra dagar i ett hett och fuktigt klimat och även sova i tält. Att ha försörjt oss på frystorkad mat som ibland åt vi kall för det var omöjligt att tända elden. Att ha varit svettig, sandig, smutsig och kladdig. Att har delat samma erfarenhet med ca 300 löpare och haft ett gemensamt mål har gjort den bästa upplevelsen i mitt liv.

BIVOVUAC (CAMPING)

Livet på campingen. Vi spenderade 3 nätter på Bivovuac (campingen) och vi fick varsitt tält. Campingen låg i öknen. Det enda vi kunde se var sand och ännu mer sand. vid horisonten var en rad av vindkraftverk som gav ett fint utseende till det hela.
Vi var placerade i cirklar i grupper av 6 personer. Carina och jag var grannar och på vänster sida hade vi en pappa och en son från Kanada. På min högersida hade jag en man från Iran.

Bivouac (campingen)

De andra svenskarna var nära i en annan cirkel: Anna, Maria och Lisa (Thomsens trio) bodde bara några meter från oss. Christian bodde i en tredje cirkel. Men varje kväll träffades vi för att äta tillsammans.

Lisa, Maria, jag och Carina. (Anna bakom kameran)

Huvudproblemet på campingen var vem som kunde lyckas tända elden. Jag hade mitt lilla kök som jag aldrig klarade att starta. Frustrerande! Det blåste för mycket! Jag var hungrig och behövde värma vatten till min frystorkade mat.

Första dagen fick vi erbjudande från en erfaren rysk kvinna som hade lyckats så bra med att starta en eld. Hon hade en sorts tändblock. Hon bjöd alla som ville att varma vatten. Vilken tur! Jag var nära kollaps utan mat!

De andra två kvällarna värmde vi vatten hos Maria, Anna och Lisa. Maria hittade ett sätt att undvika vinden genom att göra väggar med stenar och på så sätt skydda köket. Vi hjälpte till med att hitta torra pinnar och med lite papper kunde hon få en fin eld.
Vi passade på att värma lite extra vatten för att fixa frukostar redan på kvällen. Vi orkade inte att värma vatten på morgonen och dessutom hade vi inte hunnit.

Marias dubbelt kök!

Kvällarna var fantastiska. Alla gjorde ungefär samma sak: vi umgicks, vilade under det stora tältet (en gemensamma yta med tak) där vi la våra liggunderlag och sov eller bara pratade lite. Några försökte tvätta/skölja sina kläder osv.

En sak som var lite märkligt var att se hur ena löparen efter den andra försvann. Om någon bröt loppet kom de aldrig tillbaka till campingen. Det var nästan lite sorgligt att titta in i ett tält och se det tomt. Efter andra dagen var det mer än 60 tomma tält.

Tiden vi spenderade på campingen var rolig. Vi var som en stor familj! Alla hjälpte varandra så gott man kunde. Det fanns folk från så många olika länder och det bästa var att vi alla hade gått genom samma sträcka på dagen oavsett om några var snabbare än andra. Det bästa var att vi var där på samma villkor. Alla var smutsiga, svettiga, hungriga, trötta och solbrända. Vi andades samma luft. Ultrakärlek när det var som bäst!

VILODAGEN

Efter andra löpardagen som var den längsta fick vi en vilodag. Alla löpare hade kommit tillbaka till campingen på olika tider så några vaknade före de andra.
Det fanns ett sjukhus-tält. Alla som hade något problem köade där för att få hjälp. Carina och jag var där. Vilken service! Även om det tog nästan två timmar tills det var vår tur, var det värt!

Sjukhus-tält: el parque

Jag hade två blåsor på tårna och Carina hade en miniblåsa och hade fått värmeutslag. Vi kände oss nästan lite bortskämda.

Efter det fick vi en överraskning! Det kom en pick-up full med is och coca cola!! Jag som hade hallucinerat en dag innan i öknen om att få en coca cola!
Fattar ni? Vilken grej! Playitas skickade det till oss! Mitt i öknen! Snacka om godaste coca cola ever! De prickade av vårt startnummer på en lista så alla fick EN coca cola!

Sen kom nästa överraskning. Det kom en yoga-ledare från Playitas. Hon var svensk och ledde oss stela löpare genom superbra övningar för att försöka bli lite vigare. Hon frågade vilka våra problemområden var och hon gick genom alla ställen vi hade sagt var lite stela.
Att köra stretch/yoga i öknen var annorlunda och en sak som bara händer en gång i livet, tror jag! Hon berättade för oss att hon jobbar på Playitas och hon fick bara instruktioner att åka till öknen och leda ett pass för ett gäng galna ultralöpare som nu hade sprungit i två dagar! Hon fick en gps, en karta och en jeep! Där var hon och hon var så imponerad att det fanns folk som gör sådana här tokiga saker!

Ungefär 500 meter från campingen fanns ett rad bajamajor. Man behövde gå dit och det var bra att de inte placerade dem nära campingen. Det var också i det området som fanns täckning. Det saknade jag inte mycket. Första gången på länge sedan jag var nästan helt bortkopplad från allt som har att göra med sociala medier och internet. Så skönt!

Bajamajor och fullmåne

När klockan var kl20.00 brukade vi säga godnatt. Älskade att stänga mitt tält och kunna gå djupt i mina tankar och min egen lilla bubbla. Den känslan!

Mitt hem!

Hur kan man bli så nöjd och lycklig när man inte hade så mycket mer än en ryggsäck, kläderna och skorna vi hade på oss?
För mig var det en helt ny upplevelse att känna mig så naken. Min själ och mitt hjärta var helt öppna för att ta emot ännu mer intryck! Jag välkomnade allt som skulle hända nästa dag! 

 

 

Följ oss på HalfMDS

Dagen D är här!

Idag den 24 september kl 9.30 startar äventyret på Fuerteventura, jag har startnummer 273 och min team-mate Carina  har startnummer 271. Tillsamans är vi Team Göta Kanal Run och vill du följa oss kan du göra det här!

Det går även att skicka meddelande till oss som vi kommer att få varje kväll! Det borde jättekul att få pepp från er! 

Nu kör vi!

Det finns fler sätt att följa loppet;

• Instagram: https://www.instagram.com/halfmds
• Facebook: https://www.facebook.com/HalfMDS
• Twitter: https://twitter.com/halfmds
• Hemsida: www.marathondessables.com
• Youtube: https://www.youtube.com/user/marathondsables

Känslor och tankar inför HalfMDS

Jag sitter på flygplanet på väg till Kanarieöarna. Det är första gången för mig att komma så nära man kan komma Afrika utan att vara i Afrika. Bara det känns exotiskt!

Dagen D är imorgon och jag kan inte förklara känslan av att veta att imorgon i den här tiden är vi redan ute och springer. Som jag har längtat och planerat för att komma till den här dagen! Det känns overkligt. Är det verkligen snart dags?

Snart landar vi. Vi ska åka buss till Playitas. Där ska vi packa och förbereda våra väskor för registrering, nummerlappsutdelning och för att få road booken.

Efter chatten med Anders, som har hjälpt mig enormt mycket med bra tips och lånat mig en sovsäck, och pratat med Carina; tror jag jag behöver packa om min väska (igen). Jag ska dra ner några gram till.

Prognosen ser ok ut antar jag, för att vara ett lopp i öken. Det blir snitt 31 grader och soligt men 85% fuktighet och 0% regn. Oavsett kommer det att bli tufft.
Hur är det att springa i sanden?

Varför så många tankar?

Jag tror jag är rädd. Det är så mycket nytt trots alla ultralopp jag har i bagaget. Det är så mycket så jag inte vet hur kommer det att bli. Inte lätt att släppa tankarna. Samtidigt älskar jag utmaningen. Älskar att våga hitta på nya saker. Älskar att testa mina gränser och jag ser fram emot att komma i mål efter fantastiska dagar i det okända.

Vill bara komma fram… eller inte?
Så spännande! Återkommer efter incheckning!

_ Det finns inga gränser om vad det är möjligt!” – pace on earth

Utrutsning: kläder, övrig och min necessair till HMDS

Men ett antal resor per år har jag lärt mig att packa min väska bättre. Men den här gången har jag verkligen minskat till max! Jag har försökt packat en mindre variant av allt och som inte väger mycket!
Här är min packning som är verkligen minimalistisk. För övrigt zip-påsar äger!

KLÄDER:

• 2 tåstrumpor Injiji
• 1 calvs Gococo
• 1 vanliga Gococo strumpor till vilodagen
• 2 handsvettband Gococo
• 2 buffar: TNT och Eco trail Stockholm
• 2 trosor Björn Borg
• 1 långärmad tröja SOC
• 1 short Röhnisch
• 1 tunn vindjacka Salomon
• 1 par vantar
• 1 BH Röhnisch
• 1 tshirt Göta Kanal Run (med klippta armar)

Min plan är att prioritera fötter och underkläder för att undvika blåsor och skavsår. Samt känna mig ren. Så har jag resonerat:

* En t-shirt. Eftersom jag svettas så mycket misstänker jag att det kommer vara bra att ha en t-shirt att byta till.
* Jackan är avgörande. Även om det är varmt kommer det att blåsa mycket.
* Calvs och strumpor från Gococo är för att återhämta mig på campingen och ifall jag fryser kan de funka som värmeplagg.
* Långarmad tröja och shorts är mina ”mys” kläder på campingen och vilodag.

ÖVRIGA ARTIKLAR

Det behövs en del saker som är obligatoriska och andra som jag bara måste ha.

• Powerbank: eftersom vi inte kommer att kunna ladda varken telefonen eller klockan. Jag kommer att använda min mobil minimalt men vill kunna ta några bilder och kunna ringa eller smsa om det behövs. Vem vet? Det kanske kan komma någon bild på sociala medier också.
• Stavar: Vi kommer att springa i öken, berg och strand. Jag tror det kommer att bli bra att ha mina stavar speciellt när vi är i bergen!
• Bliswool: Det är ull som man kan ha inuti strumporna eller de ställen man kan få skavsår. Jag tänker ha nära tårna. Den ska funka för att undvika framför allt blåsor.
• Mini sy kit: alltid bra att ha nål och tråd. Med dem går att ”fixa” allt.
• Toapapper: jag har vikt den i en liten zip-påse. Det är också ett måste.
• Disktrasor: två stycken (den blåa runda) som  kommer att funka som handduk.
• Mini first aid kit: plåster, tejp, alcohol pad och två compeed.

MIN NECESSÄR

För mig var det viktigt att ha med mig hygienartiklar. Allt ligger i fina zip-påsar. Det ser mycket ut men det blir ganska kompakt när jag har packat allt.

* Solskydd. Det är obligatoriskt.
* Vaselin i små individuella förpackningar. Det är det vita/gröna i första zip-påse. Superbra att undvika en helt burk.
* Våtservetter. Några stycken också i individuella förpackningar.
* En liten påse Ice Power
* 3 st. våtservetter som är deodorant. Man kan använda de båda för att göra sig ren och förebyggande inför dagen efter. Den ska sitta på plats hela natten.
* 2 st. paket näsdukar.
*Pannlampa + extra batteri. Obligatoriskt.
* Tändare. Obligatoriskt. Jag har även lagt tändstickor.
* Kök och bränsle. Obligatoriskt.
* 1 kåsa
* 1 lång sked
* 1 liten schweizisk kniv som jag fick från älsklingen
* 10 st. säkerhetsnålar. Obligatoriska.
* Hygienartiklar: Alcogel, tandborste, tandkräm, body lotion, kam/spegel, pocket soap, snoddar.

Det ser mycket ut men jag har verkligen valt små saker och som väger lite.
Packningen pågår….

Utrustning: skor och sand-gaiters

Jag älskar att springa i Altra skor. Alla mina fotproblem försvann sedan jag började med sköna och bereda skor.
För det här loppet har jag valt ett par Altra Superior i en större storlek. Det känns inte så kul att offra ett par nya skor men jag får helt enkelt köpa ett par till när jag kommer tillbaka.

Vi har limmat kardborreband runt skorna med neopren-lim för att kunna fästa sand-gaiters på skorna! För att sand-gaiters är verkligen ett måste i den här typen av lopp. Vi kommer att springa mycket i öknen.

Nästa utmaning: Half MDS

Om exakt fem dagar är jag ute någonstans i Fuerteventura och springer årets stora mål. Det här är inte en spontan anmälan. Tvärtom det har varit inplanerat sedan många månader. Det har varit mycket att tänka på: Jag har läst och frågat runt, jag har valt noggrant all utrustning mm.

LOPPET GÅR DEN 24-27 SEPTEMBER

Half Marathon Des Sables är ca 120 km lång tävling i 4 etapper varav en av dagarna är en vilodag. Vi kommer att springa i en för mig helt annorlunda miljö. Något som jag  aldrig har gjort förut. Det verkar vara fantastiskt spännande: öken, berg och strand. Kan man ha det bättre?

Det som har lockat mig mest är att få testa något helt nytt för mig: loppet är 100% självförsöjande. Det innebär att varje löpare måste bära med sig allt som kan behövas för att vara ute på äventyr under fyra dagar.
Det enda vi kommer att få är vatten. Organisationen kräver minst 2000 kcal per dag som energi och en del utrustning som är obligatorisk. Mer om allt detta kommer i ett separat inlägg.

SVÅRIGHET

Det är några saker som kan oroa mig men som gör det ännu mer spännande att våga ta utmaningen. Framför allt när det handlar om saker som är (just nu) utanför min kontroll.

• Jag är inte så van att springa i 30 grader
• Inte heller att springa med mycket vikt i ryggsäcken
• Hur kommer det att bli att springa i öken, i sanden?
• Kommer jag att kunna vila så många nätter i ett tält?
• Har jag tillräcklig mat med mig? Kommer jag att bli hungrig?
• Har jag allt jag behöver? Kläder och mina personliga saker?
• Vad gör jag om jag får stora blåsor som kan komma om jag har mycket sand i strumporna
  …. you name it!

TEAM

Den här gången springer jag inte ensam. Jag springer med min vän Carina Lindbäck. Vi är anmälda som team och som team måste vi båda komma i mål. Vi träffades förra året när vi båda sprang Göta Kanal Run 2017.  Efter det fick jag en vän för livet och nu ville vi dela en sådan upplevelse tillsammans.

Vi är stolta att heta ”Team Göta Kanal Run”. Vi kommer att stödja varandra och framför allt tycker vi att man blir dubbelt så lyckliga när vi är två och gör det tillsammans.

PROGRAM

Vi åker på söndag från Arlanda och flyger till Fuerteventura. Där ska Apolloresor hämta oss för att transportera alla som flyger i samma flygplan som oss till Playitas.

Samma dag ska vi gå genom utrustningskontroll och registrera oss. Bl. a presentera läkarintyget mm.

Starten går på måndag morgon och vi hoppas komma i mål på torsdag eftermiddag. Alla dagar kommer vi att bo på en camping som heter Bivouac. På dagarna springer vi med alla våra saker. Det blir lättare för var dag eftersom vi kommer att äta en del av sakerna vi har i våra ryggsäckar.

MER OM LOPPET

Här kan ni läsa mer om loppet. 
På söndag när vi är på plats kommer ni att få en länk för att kunna följa oss om ni vill.

Just nu har jag bara loppet i huvudet. Försöker ladda på bästa sättet genom att sova så mycket jag kan och äta bra mat.
Sista detaljerna börjar att falla på plats!!

Packningen pågår…..
Så spännande!