Trosa Ultra Backyard 2017

På det 33:e varvet sprang Rickard Andersson segervarvet.

I helgen var det premiär för ett nytt lopp i Trosa: Trosa Ultra Backyard. Den här gången var jag inte där som löpare utan som support åt min kompis Richard.
Loppet där alla löpare springer 6,7 km med start varje timme tills bara en person återstår.
Vi kom på lördag morgon. Vi hade ett tält och allt vi skulle behöva för många timmars tävling. Hur många timmar visste vi inte? Mycket skulle bero på konkurrensen! Richard var beredd på många timmar i alla fall, om planen fungerade som det skulle!

Vad hände då? Han vann! Ja, han blev totalvinnare med sina 33 varv och drygt 221 km. Även Richards resultat var ett rekord, nämligen det längsta som gjorts på svensk mark. Rekordnoteringen för killar har dock Johan Steene som 2014 vann Big Dog Backyard Ultra i USA på otroliga 49 varv! (328 km och mer än 2 dygns regelbunden löpning.)

Kommer Richard att ta även det rekordet i framtiden? Den som lever får se…
Men jag låter Richard berätta om sitt lopp. Det blir mer spännande med hans egna ord!


Richard gästbloggar:

Det börjar bli sen eftermiddag, snart kväll. Den andra natten närmar sig. Ensam ute vid kärret vid 3-km. Övergiven kanske är ett bättre ord.
Musiken som gett energi hittills under varvet ger inte längre samma kick. En spellista gjord för länge sedan som jag aldrig tidigare provat. Hur har denna låten hamnat i listan? Det är inte ens min musik, helt fel sort. Lyssnar knappt utan fokuserar på att ta mig framåt. Då tränger plötsligt en späd kvinnoröst med ett stillsamt budskap igenom. Jag hör att hon sjunger: ”Don’t give up, don’t give up, you are not alone.”
Det hittar precis rätt punkt i mig. Jag påminns om att det är precis här jag VILL vara nu. Det är detta jag sett fram emot och det finns människor som tror stenhårt på mig. De är med i mitt inre nu och ger den kraft som behövs. Dessa människor som på riktigt tror att jag är stark och kan pressa mig att fortsätta. Fortsätta, fortsätta, fortsätta. Tillsammans med dessa ord jag fått av dem som tror på mig så ger jag inte upp. Jag ger inte upp, jag fortsätter med stöd av er tilltro och förväntan. Även om jag här och nu är övergiven, så är ni med mig.

I andra änden av banan, vid varvningen, fanns alltid en av dem som jag vet tror på mig. Supporten, det mentala stödet och problemlösaren Coyntha. Vid varje varvning hade vi 3-4 minuter på oss att lösa det som behöver ordnas. Hade jag något speciellt som dykt upp så hade vi sekunder på oss att kommunicera. ”Jag gör så här, under tiden fixar du detta. Sedan möter du upp vid startlinjen med det jag måste ha med mig ut.” Det funkade så bra ett de fåtal minuter vi hade hela tiden kändes som gott om tid. Vi hann alltid med det som behövdes.
Mycket av detta beror på att vi känner varandra. Coyntha är noggrann och i flera månader har vi utbytt tankar och planer inför loppet. Allt är fixat och planerat in i minsta detalj. Vi har en plan.
Coyntha tillsammans med Patrik Scharffenberg var med och baxade mig igenom TEC 200 miles 2016 och därifrån hade vi med oss mycket erfarenhet av hur vi funkar.

Jag tror att jag inte är ensam om att ha förväntat mer. Trosa-borna verkade nästan besvikna över att vi gav upp så tidigt. Flera av de medtävlande hade betydligt mer att ge, det är jag övertygad om. Men det kommer fler tillfällen att springa Backyard och att göra det riktigt länge. Tävlingsformen verkar vara på uppsving och det är begripligt. Backyard är riktigt roligt. Varje deltagare springer så långt man vill, utom segraren som blir avplockad från banan.

Tack till super-support Coyntha. Tack till er (ni vet vilka ni är) som smugit till mig ord av tilltro och styrka.

Richard

Två löpare kvar: Andreas Falk och Richard Andersson


2016 ÄR SLUT

Året är slut och det är dags för mig att summera det. Lite siffror och några upplevelser får det bli på dagens inlägg!

Det är alltid svårt  att bestämma mig för vilka lopp jag kommer att springa under det nya året. Jag får ångest! Jag vill springa alla roliga lopp men jag måste ta hänsyn till två saker: tid och pengar. Jag måste välja noga och det tar tid innan jag har en plan klar.

För 2016 hade jag en perfekt plan, enligt mig!

Min riktlinje är att inte springa för många lopp som jag brukade göra när jag började springa. Utan jag är mycket mer selektiv och springer bara lopp som är utmanande och vackra! (Dvs jobbiga!)
BestNine 2016.png

Traversé-OCC CHALLENGE

Det var mitt första beslut jag tog för 2016. Jag skulle springa två fina och tuffa bergslopp: Traversé 61 km och 4100 höjdmeter i Schweiz och det andra OCC i 55 km och 3500 höjdmeter i Chamonix.
Man behöver springa och vara finisher samma sommar. En tuff utmaning, precis som jag gillar.
Det var bara att sätta i gång med backträning! Älskar att utmana mig!
* Traversé: Finisher
* OCC: Gick inte som jag hade tänkt mig. Med bara 8 km till mål fick jag inte fortsätta på grund av reptiden.
Så surt! Så revanschsugen! Jag vet att jag kan det! Jag behöver bara bli lite snabbare och jag har en plan för det!

LTBCN-LONG TRAIL BARCELONA

Som träning anmälde jag mig till ett bergslopp utanför Barcelona. Jag behövde träna och lära mig att springa i berg. Det var ett fint lopp som jag älskade/hatade att springa och kom i mål som finisher.
Loppet var 70 km och 3100 höjdmeter.

Därefter var några små lopp som också var träning. Men mitt fokus var att ha kontinuitet i min träning. Det blev många km och många svängar till skidbacken i Kisa för att backträna.

FÖRSÖKT MED 48-TIMMARS LOPP SOM  BARA BLEV 24-TIMMARS

Under hösten behövde jag en till utmaning. Jag var beredd att för första gången springa 48-timmars. Jag litade mycket på all träning som jag hade genomfört under hela året och var redo för utmaningen. Men ett problem med en tå hindrade mig. Jag bestämde mig för att köra ”bara” 24-timmars ändå och jag var nöjd med loppet. Det blir så klart ett nytt försökt, snart igen! Jag måste testa 48-timmar!

Stark och stolt över mitt löparår.

LOPP 2016

Totalt sprang jag 11 lopp:

  1. LTBCN. Long Trail Barcelona. 70 km – 3100 höjdmeter
  2. Blodomloppet med jobbet
  3. Linköpings Halvmaraton (som träning)
  4. Stockholm maraton (som farthållare)
  5. High Coast Ultra 75 km – 2218 höjdmeter
  6. Traversé i Schweiz 61 km – 4100. Alperna
  7. OCC i Chamonix ( I UTMB vecka) 55 km – 3500. Alperna (DNF)
  8. Stockholm halvmarathon (som hare)
  9. Gränsö Ultra i Västervik – Det blev 42 km
  10. Österlen halvmaraton (som träning)
  11. Bislett 48 hours indoor challenge – som blev 24 hours

SIFFROR

Jag sprang 3303,9 km under 2016.
Det vill säga snitt 63,53 km per vecka eller 275,3 km per månad. Mitt mål var att springa 300 km per månad men det räckte inte. Jag får försöka nu i 2017.

Totalt träningspass under 2016: 476 st.= 462:32:14 timmar där 85 pass=55:20:00 timmar var annat än löpning som styrka och yoga.
Totalt  träningstimmar under 2016: 518:38:16 timmar
löparår2016.png

Jag ser fram emot ett nytt löparår!
Bring it on!

Bislett Indoor Challenge 2016

De flesta runt omkring mig har svårt att förstå varför ska man springa runt runt runt på en 546 meters bana under en lång period. Det finns inte något konkret svar. Det är inte många som kan förstå det även om jag försöker förklara. Jag tror starkt att man måste springa och uppleva det i så fall. Då gillar man det eller så hatar man det.
Jag spenderade 24 timmar där och jag känner mig starkare än innan jag kom till starten.

Som jag berättade i förra inlägget skulle jag testa 48-timmars tillsammans med ett gäng löpare lika galna som jag.
Jag var redo både mentalt och fysiskt för utmaningen.

Jag hade en plan att följa. Ganska enkelt jämfört med andra gånger. Jag visste hur många km per timme skulle jag springa. Det var realistiska km per timme. Ska man springa 48h måste man vara realistisk.
Skönt att veta i alla fall, hur de första 24h skulle springas: (1 block = 6 timmar)
Block 1: 7 km per timme
Block 2: 6 km per timme
Block 3: 5 km per timme
Block 4: 5 km per timme

Innan starten!

Den norska maffian och jag!

Laddad!

BLOCK 1. Kl. 10:00 – Kl. 16:00
6 timmar

Jag startade i mina Vivobarfoot skor. Jag tänkte att jag kunde komma i gång med lätta steg från början. Jag hade sprungit i dem som längst några pass på 12 km. Allt kändes bra, precis som det skulle. Jag tog det lugnt från början. Det enda jag behövde hålla koll på var min puls för att veta när jag behövde gå. För att planen var att springa i lågpuls så långt som möjligt! Supersmidigt!

Nu kör vi!

Efter två timmar bytte jag till Altra Superior som är mina lättaste ”normala” skor. Perfekt. Jag trivs i dem också. Älsklingen lade fram energi och dricka på bordet. Jag kunde ta det jag behövde vartannat varv ungefär.

Skobyte till Altra Superior

Planen var också att försöka äta bara fett och proteiner under första blocket och dricka bara vatten.

PROBLEM NR 1

Jag hade sprungit ungefär en timme efter jag bytt skor, då började jag få ont i en tå. Den pulserade och det blev bara sämre och sämre. Jag stannade och kollade. Tån var inflammerad och gjorde ont varje steg jag tog.
Första försöket med en lösning. Älsklingen kollade och det såg ut som nageln trängde ner i  köttet på kanten. Han försökte klippa bort det som var fel med en liten kniv vi hade. Det gjorde mer ont men jag hoppades han hade löst problemet.
Det fungerade inte!

Efter några varv besökte vi Sjukvården som fanns på plats. De kunde inte heller göra något mer än att råda mig att sluta springa.

BESLUT

Jag blev ledsen när jag insåg min tå inte skulle hålla hela loppet. Plötsligt försvann min plan. Jag hade tappat mycket tid, många km och hade ont.
Jag var tvungen att ta ett beslut. Bryta loppet som sjukvården sade? Nej, det fanns inte en chans! Inte efter bara 4 timmar.
Jag meddelade Göran att jag skulle fortsätta. Jag skulle inte kunna springa 48 timmar men jag skulle kämpa mig genom 24 timmar istället.

Block nr 2. Kl. 16:00 – kl. 22:00
12 timmar

Jag var tvungen att byta skor igen. Jag hade ett tredje par som jag hade tänkt använda under andra dagen. Dvs när mina fötter skulle bli svullna och för att kunna springa sista timmarna på mitt 48h lopp.
Men det var nu jag behövde dem. Ett par gamla Hokaskor som var uppklippta i tårna. Varför ville jag inte byta till dem så tidigt?
Jo, för att jag ville inte springa med tjocka skor så tidigt under loppet. Jag har börjat att springa med tunnare skor. De uppklippta hokaskorna funkade. De gjorde att det inte fanns något som klämde ihop tårna.

Uppklippta Hoka

PROBLEM NR. 2

ENERGI. Min plan under första blocket med att springa med bara fett, proteiner och vatten funkade inte längre. Jag var låg på energi. Jag kände mig trött.
Jag var rädd för att ändra min kost även om jag visste jag behövde göra det och det ingick i mitt schema. Jag hade en liten dialog med Ultra-drottningen Maria Jansson och hon sa direkt: Ta socker! Drick cola!
Jag behövde socker så min kropp kunde fortsätta fettförbränna. Sagt och gjort. Jag drack cola och började med Tailwind. När arrangören serverade mat, åt jag mat. Jag tog en tallrik med lite ris och tomatsås.

Svettig!

Nu började energi komma tillbaka. Det var bara att köra och försöka hitta ett tempo som passade min smärtande tå.

Richard Andersson som också sprang 48h och som också hade en tydlig plan var min räddningsplanka för ögonblicket. Jag sprang några varv med honom just för att hitta flytet igen. Han hade gå-sträckor och spring-sträckor under ett varv.  Jag kunde springa igen lite mer jämnt.

Block n3. kl 22:00- 04:00
18 timmar

Natten hade kommit. Jag brukar springa bra under natten, tror jag är lite starkare då!

Jag hade lovat mig själv att efter 12-timmar skulle jag kunna ta fram musik som en belöning. Jag var faktiskt ganska trött på musiken som spelades i stadion. Jag såg fram emot min egen musik. Skönt att kunna komma in i min egen bubbla.

Lite tidigare, när jag var ledsen och besviken för att inte kunna springa 48h, kom Lotta Thörn till mig och såg mig i ögonen: – ”Du, du vet att smärtan kommer att gå över! Bit ihop nu!”

Jag bet ihop. Försökte ignorera smärtan och sprang. Jesus, vad jag sprang under natten. Jag ville komma ikapp alla km jag hade tappat tidigare.

Jag har hittat lite min grej. Jag gillar att ta rygg på någon och bara springa utan att tänka. Först gjorde jag det med Richard. Nu tog jag rygg på Anna Grundhal som hade ett jämt tempo under hela loppet. Jag frågade henne om det var ok och hon sa det var bara kul! Vi sprang. Vi pratade inte mycket. Jag njöt över att jag kunde springa, springa fort trots allt.

Ungefär kl. 3:00 på natten fick vi våfflor med sylt. De smakade gott och jag fick en bra kick! Här någonstans testade jag, för första gången att ta 1 koffeintablett. Jag tror det hjälpte. Jag kände mig piggare!

I det här blocket hade Göran lagt sig. Efter att ha sprungit några gånger på Bislett har vi fått mer erfarenhet och hade med oss: liggunderlag, sovsäck, en liten kudde, ett lakan och en filt. Ah! Öronproppar också! De var viktiga så han verkligen kunde sova.

Innan han gick och la sig, fick jag vila 8 minuter i ”vår säng”. Vid den här tiden hade jag inte ens kommit upp till 80 km. Men jag lovade att köra hela natten och jag hade tänkt överraska honom när han vaknade. Jag passade på att stretcha lite med några yoga  övningar. De körde jag då och då.

Block nr 4. kl 04:00 – 10:00
24 timmar

Vid varje 6 timmar bytte vi håll. Nu var det dags att göra sista bytet för om bara 6 timmar skulle vi alla vara i mål.

Jag hade sprungit bra hela natten men jag var trött, mest sömning. Ont i fötterna är inte konstigt men jag tröstade mig med att tänka att alla har ont i fötterna just nu. Det som störde mig mycket var att jag behövde kissa ofta. Nästan vartannat varv. Det här problemet hade jag inte haft i mina senaste lopp. Vad gjorde jag för fel den här gången?

Jag vilade mina fötter i omklädningsrummet en stund. Efter att ha varit på toan, lade jag mig på bänken, blundade några minuter och vilade lite. Jag kände mig annars stark.

Inte många som sprang under natten

kl 7:00 väckte jag Göran. Det var dags att börja plocka upp sakerna och jag behövde lite assistens med att blanda Tailwind och få fram lite mer saker att äta. Jag behövde också en kram. Han blev glad när han såg hur långt hade jag kommit medan han sov.

Jag sprang igen med Anna, några varv till.
Sista halvtimme var magisk, som alltid. Jag visste det var sista minuterna på loppet så jag ökade farten. Fort fort, jag var inte trött. Jag flög verkligen fram. Så jäkla kul att ha en sådan känsla efter att ha varit i rörelse så många timmar.
Så nöjd med att kunna springa mer än medaljtiden!

Jag fick lite soppa i väntan på att de skulle mäta sista metrarna

Nöjd efter slutsignalen!

SUMMA SUMMARUM

Sedan september har jag en plan om saker som jag behöver ändra för att bli en bättre löpare. Nu fick jag kvitto att jag är på rätt väg! Så skönt! Jag kommer att skriva ett inlägg just om det! Jag lovar!

Det jag tar med mig nu är känslan! Känslan att jag är starkare, har lättare steg och vågar att springa lite snabbare än jag brukar göra under ett ultralopp. Jag orkar!

Dagen efter loppet mådde jag för bra. Nästan synd att inte behöva ligga på sängen med mycket träningsvärk under några dagar. Inga blåsor, ingenting. Det kanske betyder att jag har tränat bra hela året?

Jag har varit på vårdcentralen och har fått hjälp med min tå. Problemet var att efter ha tappat stortånageln många gånger är den skadad. När den nya kom ut, den kom nageln lite fel. Den växte åt sidorna istället. Det var en kant där som växte in i tån och gjorde ont. Som en nageltrång. Men det gick inte att klippa eller nåt. Jag behöver vänta några dagar så det läker och snart blir den bra igen.
Otroligt hur en sådan liten sak kan påverka så mycket och vara avgörande för att kunna springa eller inte.

Jag blev nu ännu mer nyfiken på hur det hade gått om jag hade kunnat springa 48 timmar!
Det återstå att se! Jag kommer att göra ett försökt nästa år! Det är jag säker på!
Hoppas bara att Bislett blir av nästa år igen!

Tack älskling för ditt stöd och kärlek. Vi är ett bra team. Utan dig hade jag inte kunnat göra mina galna äventyr!
Tack er mina vänner som alltid peppar och hejar på mig! Det betyder så mycket.
Speciellt tack till Lotta Thörn, Henrik Roos och Maria Jansson!

Matchade naglarna med min outfit så klart!

 

Följ oss live på Bislett 2016

img_4461
Bislett International Indoor Endurance Festival

Här sitter jag på ett hotellrum i Oslo, igen. Det blir fjärde gången jag springer i tunneln under Bislett stadion på den 546 meters långa banan. Men den här gången blir det inte 24-timmars utan jag har bestämt mig för att testa 48-timmars.

Varför? Det kan man undra! Jag funderar starkt på vad det är som gör att jag alltid tar så stora utmaningar?

Efter ett fantastiskt år med många lopp ute i naturen. Uppe på olika bergskedjor och underbara miljöer hade jag svårt att föreställa mig att spendera en hel helg inomhus i november.
Men jag anmälde mig ändå. Jag är otrolig nyfiken på att se hur min kropp reagerar under så lång tid! Den längsta jag har sprungit är 31 timmar och 16 mil. Så nu känner mig jag redo att ett ännu steg vidare.
Om jag någon gång vill springa långt ute på berget vill jag gärna veta hur det känns att inte sova, hur ska jag äta för att orka, etc. Gärna inomhus första gången!

Så loppet kommer att bli en test. Men det betyder inte att jag inte tar det på allvar. Jag jobbar med små förändringar som kan bidra att bli en lite bättre löpare i framtiden.
Jag har en plan. Någonstans måste jag börja och jag började nu i september!

Jag är också medveten att jag saknar en del långpass under hösten. Jag har inte sprungit tillräckligt många, jag vet. Men jag litar på all hård träning jag har gjort under hela  året plus de små saker jag har börjat att ändra.

Det kommer att bli intressant det här! Jag har inga särskilda mål mer än springa längre än 16 mil och framför allt hålla i gång alla timmar. Testa energi, fettförbränning och se till att springa snyggt!
img_4460

I morgon kl 10:00 går starten på Bislett stadion och målet är på söndag kl 10:00. Jag har nummer 230.

Live uppdatering:
Ni kan följa mig och alla andra löpare som springer, även olika distanser på följande länk:
https://topptid.no/results/dashboard/1248  
Facebooksidan: https://www.facebook.com/BislettInternationalIndoorEnduranceFestival/posts/1682579902072903?notif_t=notify_me_page&notif_id=1479330476142545

Video live:
Förra året hade de en videokameran. Kolla här, jag tror de kommer att sända igen:
video: http://www.ustream.tv/channel/bislett-24-hour-indoor-challange 
Meddelande till speakern:
Mejla gärna in hälsningar som pepp på bislett48@gmail.com
Han kommer (kanske) att läsa dem!

Min mobil:
Hälsningar direkt till mig kan sms:as 0739745285

Kontakta Göran annars! Han finns på Facebook och kommer att uppdatera där så ofta han kan! Han kommer att läsa era hälsningar och pepp till mig!

Det kommer att bli fest! En stor ultrafest under en helg! Finns det något bättre att göra än spendera 48 timmar där?
Ultravänner och ultrafamiljen är bäst!

Min analys

Jag är tacksam. Tack kroppen för att jag fick uppleva ett sådant lopp. En av mina drömmar var att kunna fullfölja ett bergslopp i Alperna.
Jag blev ödmjuk framför uppgiften. När jag stod framför den där bergskedjan kände jag mig sååå liten. Jag blev nästan osynlig och jag fick istället en stor respekt! 
Om man ska springa där, ska man ha respekt! Det är ingen lek alltså!
De där bergen är mäktiga och jag blev kär i dem!


Vad hade jag kunnat göra annorlunda?

Det fanns inte så mycket jag kunde gjort bättre. Faktiskt! Inte för att jag hade ett perfekt lopp men jag gav allt jag hade. Några små saker som är värda att nämna:

  • Stannat mindre tid i kontrollerna. Fast i Bourg St-Pierre behövde jag verkligen sätta ner mig ner och äta varm mat. I sådana långa lopp är det viktig att ha bra energi!
  • Springa snabbare i de partierna som gick att springa
  • Bättre skor nästa gång. Skor med bättre grepp, grövre sulor.

Höjden

En intressant aspekt är hur höjden kan påverka en. Den här gången kunde jag hantera höjden lite bättre men det var inte alls kul. Jag märkte att varje gång jag närmade mig 2000 höjdmeter fick jag samma symptom: press överbröstkorgen så jag inte kunde andas, halsen stängde av och det gjorde ont, blev yr, svettades mer och kände mig jättetrött. Jag tappade balans och jag kräktes. Den enda som funkade var att sätta ner mig, ta det lugnt, försöka andas och jag tog lite salt. Jag tror inte salt hjälpte ett dugg men jag gjorde det ändå. Efter det kunde jag börja gå igen. Långsamt tills jag kunde jogga igen.

Samma sak hände fyra gånger, dvs varje gång jag kom till någon topp. Det som var bra var att jag kunde fortsätta. Jag undrar om det finns något mer man kan göra i sådana situationer?

Energi

Min plan funkade bra. I sådan här typ av lopp är det inte alltid  läge att stanna för att äta och dricka längs banan. Ibland behöver man till 100% koncentrera sig på att ta sig framåt på stigen på ett säkert sätt.
Jag hade egentligen inget specifikt schema mer än:

  • Alltid se till att den energi jag tänkt ta mellan kontrollerna är lättillgänglig i ryggan så att jag kunde slippa stanna och leta efter den.  Jag hade med mig några gels, 1 CLIF-bar, 1 Snicker, 2 nöttcreme.
  • Äta något i varje kontroll. Det som jag vet min mage gillar. I Alperna brukar de har ett stort utbud att välja på. Det jag gillade mest var: apelsinklyftor, goda ostar och korv osv.
  • Tog salt ofta. Det var varmt och jag svettades mycket.

Vätska

Jag behövde dricka massor, på grund av höjden och solskenet. Det var bara att komma ihåg att dricka. Höjden är uttorkande!
Jag hade med mig två 6dl flaskor.
En flaska med koncentrerad Tailwind och en flaska med vatten. Jag såg till att alltid ha vätska med mig.
När det behövdes eller när jag orkade tog jag också vatten från bäckarna.

Det som funkade bra:

  • Val av kläder: Långärmad tröja under dagen och långärmad ulltröja under natten. Löparkjol, ull-strumpor, calvs.
  • Keps under dagen. Bytte i sista minuten från buff/pannband till keps
  • Solglasögon. Mina X-kross var perfekta. Jag märkte inte ens jag hade dem på mig!
  • Att ha två pannlampor och extra batterier.
  • Min älskade S-lab Salomon väst. Så bra testad och det kändes som skinn på kroppen.
  • Stavar. De var en stor hjälp i de riktigt branta backarna.
  • Handskar utan fingrar. Perfekta både för att inte få blåsor från stavarna och för att kunna hålla mig i stenar om det behövdes.
  • Mina två svettband från Gococo för handleden som absorberade svetten snabbt och de snabbtorkade när jag torkade mig i ansiktet.

 

Traversée 2016

Loppet gick lördagen den 9 juli.  Starten gick i den lilla bergsbyn La Fouly i Schweiz som ligger nära gränsen till Italien, i Alperna. Jag valde Traversée som är en av de tre distanser man kan springa. Det finns X-Alpine 111 km, Traversée 61 km och Liddes 29 km.
Traversée är 61 km långt och 4100 höjdmeter.

SnipImage

DAGARNA INNAN LOPPET

Förra året när jag var i Chamonix var det min första kontakt med riktiga berg. Jag blev chockad men blev förälskad samtidigt. Eftersom det inte gick som planerat på UTMB lovade jag mig själv att komma tillbaka och att lära mig de där bergen! Nu förstår jag att jag egentligen inte hade en chans på UTMB.

Den här gången åkte vi många dagar innan och vi bodde i den lilla byn Bourg Saint-Pierre. Förutom att turista och bli förtrollad med allt omkring oss hade jag som önskemål att reka banan lite. Loppet skulle passera precis vid byn där vi bodde. Vi vandrade på banan. Vi åkte även till starten i La Fouly och till målet i Verbier. Det kändes jätteskönt att veta på ungefär var jag skulle springa och få en uppfattning hur banan skulle se ut.
Det var också ett försök att acklimatisera mig till höjden. Vi bodde och sov på 1650 höjdmeter.

En dag innan loppet hämtade vi min nummerlapp i Verbier! De hade en liten fin mässa och det kändes roligt! Dagen D var nära!

MITT MÅL

Sedan jag anmälde mig till loppet i februari hade jag som mål att ta mig runt. Varför? För att tiden i sådana här lopp spelar mindre roll. För mig i alla fall. Jag är en vanlig motionär som älskar att springa. I år har jag som mål att lära mig springa i bergen. Vi är vanliga människor och vi pressar oss hårt från start till mål för att hinna innan maxtiden. För oss är varje delmål och avklarad cut off är en seger. Så med detta sagt, mitt mål var att hinna innan de stänger.
img_1489

DAGEN D- INNAN STARTEN

Jag sov dåligt under natten som alltid innan ett lopp. Den här gången hade jag varit nervös hela veckan. Att bo i Alperna gav mig perspektiv och den verkliga vyn på hur det skulle skall.
Jag hade packat och fixat allt kvällen innan för att vi behövde åka från hotellet kl 8:00. Efter en dusch, fixat allt och en liten frukost i hotellrummet var jag klar kl 07:40. Vi hann även sitta i restaurangen och dricka lite kaffe, och posta en bild på sociala medier, innan det var dags att åka.

Lite kaffe innan starten

Vädret skulle vara bra. Vi hade fått information om att det fanns snö på några toppar men annars hade det torkat upp ganska mycket. Under dagen skulle vi ha temperatur mellan 18-24 grader och lite kallare under natten. I min SMHI-app såg jag en stor sol mest hela dagen.

Frågan var fortfarande: linne eller långärmad tröja? Linne skulle vara svalare men det fanns en stor risk att bli solbränd. Det blev en vit långärmad tröja för att jag kunde kavla upp armarna om det skulle vara för varmt. Jag ville inte ha sol på axlarna. Lättare att reglera temperaturen så.

Vi var framme ca 50 minuter innan starten. Så många löpare! En tanke slog mig direkt: – Alla ser så vältränade ut!” – Alla ser så snabba ut!” . Vad gör jag här? Jag blev ännu mer nervös.
Jag hade kollat en dag innan var kunde man fylla i flaskorna med vatten, var toaletten låg och vi hade även varit på ett Café som hade gratis wi-fi. Vi hade riktigt koll på allt. Jag ställde mig vid starten och började att bli peppad. Musiken spelades högt och alla var taggade! Snart skulle äventyret börja!
IMGP2725

LA FOULY – GD SAINT-BERNARD

Loppet startade efter The Final Countdown hade spelat klart. Jag brukar hamna bland de sista löparna nästan redan från början. Jag vill inte känna mig stressad. Den här gången var jag inte sist utan hamnade i mitten ungefär. Jag blev överraskad att så många var bakom mig.

IMGP2729

Gladaste i starten?

Redan efter 2-3 km fick jag en bra känsla, det skulle bli en bra dag. Bestämde mig för att kriga om det skulle behövas och att göra allt för att komma i mål.
Det bildades en lång kö uppåt. Alla ligger bakom varandra för man hamnar oftast på en smal stig. Man vet att det blir värre så småningom. Varför hetsa upp och börja springa om folk?
När vi kom till första toppen Col de Fenétre (2698 möh) var det som att ha kommit till en annan planet!

En fantastisk bergskedja där de flesta berg hade snö. I mitten fanns en blå sjö med lite is kvar. Många av oss stannade kort för att ta bilder.
Här började det bli svårt att springa i alla partier med snö. Mina Inov8 Ultra Racer funkar kanon men inte på snö. Det var halt och jag gled hela tiden. När det var nerför gled jag ner på rumpan.  Jag kunde inte jogga eller springa. Oj så kallt för rumpan och händerna! Men fort ner kom jag i alla fall!

IMGP2829Vägen mot Gd St-Bernard var varierande. Leden var jättefin och det kändes snabbt. Nu var vi i Italien och där nere fanns den första matkontrollen.

IMGP2748.jpg

Ser ni mig på bilden? 🙂

Mycket folk som peppade och en bra service. Jag kände mig lycklig. Efter att jag hade fyllt mina flaskor med vatten och Tailwind, ätit lite ost och salami plus lite buljong fortsatte jag. Jag fick en överraskning runt hörnet. Göran var där och väntade på mig. Det är alltid skönt med personlig pepp och en kram. Gd St-Bernard ligger ganska hög, 2473 möh.
img_1542-1
Det jag inte visste var att första panik-stunden skulle komma nu! Vi behövde passera en smal stig, brant och ett stup intill. Det hängde en rep som hjälp! Jag kunde bara inte fortsätta! En schweizare sa att han skulle hjälpa mig och visa hur jag skulle göra. Det som gjorde mig så rädd var att jag hade ingen kontroll på mina fötter. De gled så fort jag försökte ta ett steg. Ner ville jag absolut inte ramla! Han gick före mig och jag satt mina fötter precis som han gjorde, stavarna med en hand och jag höll repet med den andra handen. När mannen kom till den andra sidan väntade han på mig och han gav mig en hand. Tack! Jag blev så tacksam! Det är inte bra att bli panik i en sådan situation! Suck!

Sådana ställen var jobbiga för mig!

Hur kan man vara alltid så här glad? 😀

Det blev mer snö men jag klarade mig bra med min ”rumpa-åk-metod” alla gånger! Det kom några branta nedförsbackar och några riktig tekniska stigar tills vi kom ner till en mer öppen yta. Här visste jag att jag kunde komma ikapp med lite tid och jag försökte springa så mycket jag kunde.

Följande 15 km kändes riktigt långa! Det blev en lång nedförsbacke på ca 12 km för att komma till nästa matkontroll i Bourg St-Pierre. Det var också vackert.

Vi behövde också vada igenom en strömmande flod med hjälp av ett rep. Det kändes farligt! Jag blev nervös! Skulle man verkligen göra det? Jo, det var bara att gå rakt genom vattnet!

Läskigt!

Vi passerade en stor damm med turkos vatten. Först trodde jag var snart framme i Bourg Saint-Pierre. Jag minns att det var närmare när vi åkte bilen några dagar tidigare.

IMGP2756

BOURG ST-PIERRE – COL DE MILLE – LOURTIER

Jag kände igen området. Vi hade rekat innan och jag visste att kontrollen var nära.

img_7471

Snart i Bourg Saint-Pierre

Äntligen lite varm mat i Bourg St Pierre, en mysig liten bergsby.

Älsklingen väntade otåligt på mig och han blev jätteglad när jag kom. Medan han fyllde i mina flaskor fick jag pasta med tomatsås, buljong och några apelsinklyftor. Så gott att äta och att få sätta sig en stund. Jag tror det var här jag stannade längst av alla kontroller men jag behövde det för att få lite kraft tillbaka. Ungefär halva sträckan gjord. Men det är inte distansen som skulle avgöra loppet.
img_7468
Kvällen ägnades åt en lång uppförsbacke. Vi skulle nu komma till tredje toppen Col de Mille som log på 2480 möh. Här möte jag många löpare som vände om och gav upp. De gick tillbaka till matkontrollen.
Själv tyckte jag det var jobbigt med de där långa uppförsbackarna som tog aldrig slut.  Jag tog ett par gels på väg upp och mina stavar började bli mina kompisar. Det skulle visa sig att stavar i ett sådant lopp är oumbärligt.
Högre upp var det mest en smal smal stig. På höger sida var det berget och på vänster sida fanns inget! Jag tittade sällan åt vänster. Det  kändes läskigt! Vi träffade ett gäng kor och en av dem hade bestämt sig att äta precis på stigen. Det var omöjligt att få henne att flytta på sig även om vi hoade, klappade och skrek. Till sist var vi tvungna att klättra upp lite mot berget för att kunna komma förbi.

Här upplevde jag en av mina runners-high på loppet! När solen var på väg ner och jag var nästan på toppen kände jag hur min kropp var full av löparkärlek. Jag log hela tiden, jag kände mig lycklig och tacksam. Hur kan man älska något så mycket som gör så mycket ont?

Runners high på hög nivå!

Solen på väg ner! Jag kunde nästan nå den med mina händer!

Äntligen kunde vi se kontrollen längre bort på berget med en liten ljuspunkt som såg ut som en liten tältlampa! Några km senare  kom vi till Col de Mille 2480 möh till ett tält. De välkomnade oss bra. Funktionären verkade ha det bra, det var nästan som om det var fest på kontrollen med alla glada och som hejade! Allt var bra förutom att jag inte förstod så mycket! Ingen pratade engelska! Den varm buljongen smakade så gott. Här var det dags att ta fram pannlampan för snart skulle det bli mörkt. Byte till långärmad ulltröja och tog med mig några kakor i fickan.
Vägen ner var det inte lätt heller. Ganska tekniskt och väldigt brant. Det bildades en långt halsband av pannlampor. Det var ganska vackert att bara se en nymåne och en lång orm som lyste hela backen ner! Det blåste mycket men när vi äntligen kom ner sprang vi några km i skogen innan vi äntligen var i nästa kontroll: Lourtier.

Här var min älskade Göran och väntade oroligt på mig. Han hade kommenterat på Facebook hur tight det började bli med reptiden och han tvivlade på om jag skulle hinna. Jag kom precis 15 min innan de stängde kontrollen. Jag satt mig en stund och åt lite ost, salami, drack cola och buljong medan Göran fyllde mina flaskor. Han tömde även allt onödigt från väskan. Jag fick däremot en pannlampa till och en laddare. Jag hade några timmar kvar i mörkret.

Just här hände något speciellt: Jag var helt slut, hade ingen energi kvar och Göran visste det. Det som skulle komma nu var det svåraste partiet och han var rädd att jag inte skulle orka och jag var rädd att inte orka mer. Men ingen av oss sa något om det! Vi hade en tyst överenskommelse. Jag sa aldrig jag vilja ge upp och jag grät aldrig. Han såg till att skicka iväg mig så fort som möjligt. När jag kom ut från kontrollen mötte jag mörkret och direkt en jättebrant backe. Jag hade en lång natt framför mig.
IMGP2737-night.jpg

LOURTIER – LA CHAUX

Nu kom den! Den sista uppförsbacken som jag hade hört så mycket om! Fruktansvärt!  Den som bjuder på 1200 meters klättring under 4,9 kilometer! Det är så brant, tekniskt, jobbigt så jag hittar inga ord som kan beskriva det!
Camilla hade rått mig att ha stavar under hela loppet men framför allt i den här sista uppförsbacken. Utan stavar skulle det inte gå.
Det var mörkt och jag bestämde mig för att bara titta på mina fötter och lyfte huvudet bara för att se var nästa reflexmarkering var. Jag säger lyfte för de var inte framåt utan de var ovanför mig! Så brant! Jag vågade inte titta på sidorna. Miljön var läskig: mörkt, tyst och omgiven av branta stup som slutade mot en bäckravin. Vi kunde höra ljudet av forsande vatten! Jag kände mig inte trygg. Det blev inte enklare av att jag såg några fladdermöss och en av dem fastande i en av mina stavar! Jag skrek! Det enda som hjälpte mig lite var att då och då såg jag andra pannlampor. Jag visste att jag inte var helt ensam där!
Här började jag nästan att skratta! Det var inte sant att jag var där och kämpade! Hur gick det till? Mina ben fortsatte utan att behöva tänka på något. Jag ville bara komma upp någon gång. Men när? Det kändes som en evighet! Min Suunto-klocka tog alldeles för lång tid att surra varje km! När jag trodde jag var på toppen var jag det inte utan det kom bara mera. Efter mer än tre timmar kom jag upp. Eller inte helt upp men till någonting lite mer springbart. Långt bort kunde jag se kontrollen. Men den var inte nära. Dit skulle jag då skulle jag kanske kunna bryta? Eller vila lite? Jag skulle kanske kunna äta något? Jag vet inte exakt vad jag ville göra, men jag ville bara komma till kontrollen för att det skulle betyda att jag kunde se Verbier och det skulle betyda att jag bara hade en nedförsbacke kvar!

LA CHAUX – VERBIER

Efter att fyllt mina flaskor, åt lite salt och ett par apelsinklyftor började jag sista nedförsbacken ner. Det var 6.1 km kvar till målet. Just då tänkte jag att oavsett hur lång tid det skulle ta behövde jag göra hela vägen ner. Det är svårt att be någon komma och hämta mig där. Men när jag insåg att jag hade marginal för att hinna innan cutoff-tiden, då tändes ett litet ljus inom mig.
Jag hade krigat i så många timmar, det är klart jag skulle hinna i mål innan maxtiden!

Här snackar vi inte om lätt underlag precis!

Jag började att jogga ner direkt. Det började ganska lätt och det behövdes fortfarande pannlampa. Efter det kom ett svårt parti, jättetekniskt och ganska brant. Jag hoppades att solen skulle börja gå upp men där inne i skogen var det mörkt. Jag hade inte så stora problem med alla rötter och stenar. Eller jo, det var svårt men jag har sprungit en del i en sådan terräng och nu var jag laddad! Jag började få lite kraft och jag ville använda den så länge det gick. Sprang om några stycken löpare. Jag kände mig lycklig igen. Jag skulle nog klara loppet!

Solen kom upp och efter den tekniska delen kom en sista uppförsbacke på ca 800 m för att sen springa nerför den stora skidbacken för att komma till Verbiers gator!

IMGP2450

Verbier!

Jag var trött. Mina lår var trötta och knäna skrek av smärta för varje steg neråt.

 

Äntligen! Snart i mål!

Jag kände jag var nära. När jag sprang på asfalten mot målet började mitt hjärta att slå allt snabbare!
Det tog några meter till för att komma till upploppet med staket och sen var bågen där. Framför mig!

Jag kom i mål och det kändes så skönt att kunna stanna. Tårarna rann och jag fick världens bästa kram!
Han var där och väntade på mig! Han som är alltid med mig och följer mig på alla mina galna utmaningar! Han som kör överallt för att supporta mig och han som inte sover för att träffa mig i olika kontroller.

06h33m29s_JLH07234-large

Bilden säger mer än tusen ord!

Vi delade stunden! Vi firade i tystnaden och med tårar!  Jag klarade det!

10072016_06h23m58s_CBU7133

Finisher bilden. Trött, nöjd och lycklig!

Jag blev finisher och det är det absolut tuffaste lopp jag har gjort!
Jag fick ett par kompressions-calvs istället för medalj. Först tyckte jag det var lite trist men efteråt insåg jag att de var bra. Jättesköna och det är bara de som kommer i mål som har ett par sådana:

liveresultat

Fötter och skor med ett tjockt lager schweiziskt lera och damm på!

Att springa i de bergen är inte likt någonting man springer i Sverige. De är mäktiga! De är vackra! Och jag älskar dem!
Ett litet lopp där 649 startade och 486 kom i mål, 107 kvinnor startade och 87 kom i mål!

Jag hoppas att fler upptäcker det här vackra loppet. Ett litet lopp mitt i de Schweiziska Alperna. Bra arrangerad och inte alls så kommersiellt som t. ex UTMB.

Tack för all kärlek och support jag fick innan, under och efter loppet! Ni är bäst!

 

Mina tankar innan loppet

Nu är det nära.
Jag är på plats och har gjort allt jag kan inför loppet. Som Andreas Falk brukade säga till mig: jobbet är gjort!
Men hur tänker jag egentligen?


Som ni alla vet, jag är höjdrädd och har verkligen jobbat mycket för att bli av den eller åtminstone för att bli lite bättre. Nu tänker ni:-  Hur kan hon vara höjdrädd och hålla på att springa i bergen?
Sant! Mycket sant!
Kan det vara för att jag alltid vill utmana mig till det yttersta?
Kan det vara för att jag alltid vill visa för mig själv att allt kan gå om man bara vill?
Kan det vara för att jag vet att man blir bra på det man tränar?

Jag frågade Camilla, som har sprungit det här loppet några gånger om det fanns ”farliga” ställen på loppet. Hon svarade att – det finns ställen på banan som känns ”farliga” och där du INTE vill ramla.
Frågade även om det fanns några stup. Hon sa kanske inte direkt, men många ställen som är väldigt branta. Oppsan!
Å andra sidan, jag vet att jag normalt sett är ganska rädd av mig, men på lopp kan jag tåla mycket mera. Framåt framåt! Tänk inte mycket!

Det borde gå bra, jag har ju liksom inget annat val än att fortsätta framåt. Alla andra gör ju det 😉 Så jag får inte fundera för mycket!

En annan sak som oroar mig är natten. Även om jag har sprungit och  tränat en del i mörkret och ensam. Efter min nattupplevelse på LTBCN vill jag vara säker att jag kan se hela natten. Jag tänker på hur mycket vikt i västen jag kan bära och om jag orkar ha en extra lampa, det vore katastrof om jag blev utan ljus.

Annars har vi rekat runt omkring här och allt otroligt vackert! Vi bor i en liten by som heter Bourg Saint-Pierre och just här passerar vi på loppet. Här är en av de matkontrollerna.

Jag laddar med den fina energin som finns här. Sover och äter bra.
Det är verkligen magiskt här. Svårt att beskriva.

 

Dags att springa i Alperna igen

Snart är det dags för att stå på en startlinje igen. Fem dagar kvar.

img_7338 Jag springer första loppet av två som jag kommer att springa under sommaren. Båda går i Alperna och mitt första stora mål är i Schweiz. Det andra loppet går i Frankrike i augusti.

Loppet går den 9 juli och heter Traversée och startar i den lilla byn La Fouly kl 10:00.
Det är ett ultra bergslopp på 65 km med 4084 höjdmeter.
4

Det känns nästan overkligt att det är redan på lördag. Tiden gick så fort. Jag har tränat bättre och mer höjdmeter än förra året. Det går inte att jämföra min träning med de som bor i en liknande miljö men jag har gjort mitt bästa.
Som vanligt, känner jag inte mig redo men det känns spännande.

5
Just nu är det fullt upp med allt: hemma, jobbet men framför allt min mental uppladdning.  Jag försöker gå genom loppet om och om. Jag har bra koll (tror jag) på vad jag behöver packa.

Hur känns det?

Jag är nervös. För en kontrollfreak som jag är det jobbigt att inte veta så mycket mer än den lilla man kan läsa på hemsidan. Det känns läskigt men samtidigt vill jag förstås börja springa.

Jag tror det kommer att gå följa loppet på nätet. Jag återkommer!

Varför ger jag mig på sådana utmaningar? Vad är det för fel med att småjogga hemma i skogen? 🙂

 

High Coast Ultra 75 km

Lördag den 18 juni var det dags att springa längs den vackra Höga Kusten. De har två distanser 129 km och 75 km. Jag valde igen 75 km som förra året.

IMG_1579

High Coast Ultra ljusstaken. Finaste medaljen ever!

High Coast Ultra ljusstaken – en naturkraftsymbol
Landhöjningen lyfter stenen
Vågornas kraft har format landskapet
Isens tyngd finns i ljushållaren
Höga Kustens stigar och vägar banar sig genom det kuperade landskapet
Ljuslågan är löparnas outtröttliga vilja att nå målet vid Högakustenbron

 

BAKGRUND

Jag har tränat ganska många veckor med syftet inställt på sommarens lopp. Det betyder att jag ligger på en mängdperiod just nu. Tanken var att inte att toppforma eller minska träningen för det här loppet. Loppet skulle vara ett sista riktigt långpass med många höjdmeter och med ganska likvärdig svårighet som i Alperna.

Loppet är tufft och långt och det var ett underbart tillfälle att träna allt: utrustning, stavar, skor, energi, etc. Det skulle visa sig att det dessutom skulle regna mycket. Bra! Då kunde man träna också på det.

Sagt och gjort. Jag kom till Höga Kusten men redan med 45 km i benen sen Stockholm marathon och lite styrketräning i kroppen. Vilade dock torsdag och fredag.

UTRUSTING I VÄSTEN

S-lab Salomon väst
Stavar
Vantar utan fingrar
Första förband
Regnjacka

KLÄDER

Sport BH Casall
Långärmad tröja
Linne Nike
Björn Borg Sport trosor
Löparkjol Salomon
3/4 Salomon S-lab tights
Calvs Salomn S-lab
Ull strumpö
Inov8 Ultra Racer

ENERGI

En flaska Tailwind 600 dl
En fläska vatten 600 dl
2 gels
1 Nöttcreme
Salt påsar
1 chokladboll

STARTEN

Jag kom till Hotell Höga Kusten för att ta bussen kl 07:15 som skulle ta oss till starten vid Skule Naturum, Skuleberget.
VI samlades för en racegenomgång med förutsättningar, regler och säkerhet för loppet. Starten gick sedan kl 09:00
Vi kunde skicka en dropbag till antingen Nordingrå eller Fjärdbotten. Jag valde att skicka min till Nordingrå och hade där en tröja, strumpor, Tailwind, en choklad, ett par skor. I den andra matkontrollen skulle Göran träffa mig med ännu en likadan dropbag.
img_2956

Skuleberget – Nordingrå

30 km

Jag startade i mitt ultra-tempo. Ett tempo som skulle ta mig till mål. Det kändes bra och om jag bara följde planen allt skulle gå bra.
I början kändes det lite konstigt men det brukar alltid vara så. Jag oroade mig inte. Jag märkte att benen svarade bra varje gång jag kom till branta delar eller tekniska delar.
Även om underlaget var svårt hade jag inga problem med att springa eller gå fort. Min plan var att springa/jogga på alla ställen som man kunde göra det. I det här loppet finns många ställen som det helt enkelt inte går att springa.
Efter 20 km började jag min mentala kamp. Det började att kännas långt. När jag räknar hur många km har jag kvar börjar jag att bli orolig.
Jag försökte inte tänka på det och fortsatte till första matkontrollen.
När jag kom fram blev jag välkommen och de tog hand om mig. Här fick jag även min dropbag och passade på att byta till en torr tröja och torr regnjacka. Jag träffade Johnny och Ellen. Jag fick bultön, kaffe, cola och tog med mig två korv med bröd. Precis när jag skulle gå där ifrån kom Mia och Jan-Erik till stugan.

Det regnade.

Nordingrå- Fjärdbotten
55 km

I den här delen ungefär en mil innan nästa matkontroll ligger ett tufft parti innan man kommer till Fjärrbotten.
Precis vid km 45 träffade jag  Göran (som en överraskning, vi hade inte kommit överens att ses där) och det var så skönt att få en kram. Jag berättade hur jobbigt det var nu med att hantera distansen.
Det var fortfarande mitt problem. Det kändes så långt! Det kändes som jag inte hade lust att springa så många km till.
Men efter vårt möte ropade han att vi skulle ses vid matkontrollen.
Det kom en svår backe med massa rötter och stenar men det var inte så jobbigt även om jag började att bli trött. Jag trampade på och plötsligt var jag framme i tältet.
Jag trodde jag hade en blåsa under vänster foten och ville tejpa eller punka den. När jag kollade det var bara skinnet som hade veckat sig och spruckit och det gjorde så mycket ont. Bytte strumpor och satte på en compeed. Det kändes bättre.
Efter att ha druckit cola och buljong tog jag med mig en stor ostmacka och började att gå mot vattnet. Där väntade ännu mer överraskningar.

Fjärrbotten- Hornöberget
Mål
75 km

Efter ett par km kom jag fram till stora klippor och klapperstensfält. Stenar precis över allt. Först tappade jag fokus. Jag hade framme mina stavar och de gjorde att jag inte kunde koncentrera mig och hade ingen balans. Det var halt, det småregnade och jag tappade balans varje gång stavarna inte hade något fäste på stenarna. Bort med stavarna. Jag la dem tillbaka i västen. Nu blev det helt fokus. Jag gillar sådana utmaningar. Det gör att jag lätt glömmer att jag är trött. Bara köra på.
Jag kom ikapp Mia och Jan-Erik och vi körde tillsammans några km tills vi kom ut till nästa vattendepå.

Där träffade jag älsklingen en stund och passade på att gå på toa (läs kissa i skogen). Mia och Jan-Erik fortsatte och jag tappade dem.
När jag fortsatte missade jag leden och kom ner till bilvägen men hittade ingen markering. Åh nej. Jag sprang tillbaka och hittade leden igen men tappade 1.5 km. Men framför allt, det var här jag tappade allt!
Allt energi, allt kraft, allt lust försvann! Plötsligt hade jag ingenting kvar i kroppen!
imgp7257-small
Vad hände? Det var 10 km kvar till mål och jag kunde knappt lyfta fötterna. Jag blev orolig men mest att jag hade ingen lust heller. Allt kändes (igen) långt och tråkigt. I ett ultralopp är en mil är inte så mycket och ännu mindre när det är en mil till målet.

Jag bestämde mig för att gå och hoppades på att det skulle vända! Sista km var i en tät skog och det var ganska mörkt. Jag glömde att ta pannlampan med mig i sista kontrollen så det var svårt att se alla markeringar. Förra året behövdes ingen pannlampa men i år var det molnigt.

Det var långa km och jag grät och svor hela tiden. Orkade inte mer. Jag ville bara sätta mig ner mig ner och bryta.
De var långa sträckor med fortfarande teknisk skog. Det gjorde inte ont men jag hade helt enkelt ingen ork kvar. Men jag tror jag var mentalt färdig för dagen.
Äntligen kom jag ut från skogen och till sista obemannade vattenkontrollen och där stod min älskade man och väntade på mig. När jag såg honom bara kramade jag honom, grät och sa att jag inte ville fortsätta mer. Vi kunde köra hem till vår stuga. Men nejdå! Det gick inte!

Han sa att det bara var 4 km till mål och jag skulle hinna även om jag kröp. Han tillät inte mig att kliva in i bilen. Han gick med mig 1 km. Vi gick tillsammans över bron och jag kunde skymta Högakustenbron på långt håll. Det kändes så jävla långt ändå!
imgp7256-small.jpg

Jag fick för en kort stund hopp. Ja, Göran hade rätt. Jag skulle ångra mig om jag hade brutit där. Jag är inte en sådan som bryter ett lopp. Jag var där för att träna och genomföra hela distansen oavsett tiden. Nu handlade bara att bita ihop. Ja, jag gick och när det var bara den sista backen upp till mål då ökade jag farten. Eller det kändes så i alla fall,ha ha. Bara 500 m kvar! Jag kom i mål och det var slut. Så skönt.

Ängligen i mål!

IMG_3060

MIN ANALYS

* Kom trött till loppet
* Jag formtoppade inte
* Jag åt inte tillräckligt
* En ständig kamp mot distansen
* Jag underskattade loppet och distansen

Allt utrustning fungerade bra.
High Coast Ultra är ett av de tuffaste lopp i Sverige men ett av de vackraste också. Kommer jag igen nästa år? Det är inte omöjligt! Jag blev revanschsugen redan nu!

Nu är det laddning som gäller. Snart ska jag på äventyr igen.

LTBCN 2016 racerapport

Hemma igen efter en hel vecka i Spanien och tillbaka till rutinerna. Resan gick bättre än förväntat på alla sätt. Jag skriver och ler. Att åka hem med min medalj i handväskan och som en finisher på mitt första bergslopp känns otrolig bra.

Mer om hela resan kommer i nästa inlägg. Just nu, tänker jag bara skriva om loppet. Här kommer min racerapport:

LOPPET

Loppet gick lördagen den 30 april med starten i den lilla bergsbyn Begues som ligger ca 20 km utanför Barcelona.

Beskrivningen på loppets hemsida sa att det var teknisk terräng och många höjdmeter. Det tyckte jag lät kul!

DAG INNAN

Vi bodde i Begues hos en underbar dam som hyrde ett rum till oss. Hon var en fantastisk värdinna som gjorde att vi kände oss som vi bodde hemma hos en släkting.
På fredagen åkte vi kl 14 och hämtade nummerlappen. Det märktes att det inte var så stort lopp ändå. Det var några bord, några skyltar och några trevliga funktionärer. Där träffade jag ett par från Mexico som skulle springa. Han skulle springa den långa (100 km) och hans fru den korta (21 km). Båda var nyfikna på hur ett bergslopp var i Spanien och ville se om spanjorer var så duktiga att springa här! Vi önskade varandra lycka till!

Resten av dagen var vi vid stranden i en by som heter Sitges. Där laddade jag med tre-rätters middag med paella som huvudrätt. Helt rätt, tyckte jag.
Hemma i god tid för att förbereda allt och försöka sova så mycket jag kunde.

LÖRDAG MORGON

Jag sov inte bra alls. Innan jag somnade kollade jag (igen) på vädret och det ändrade sig ingenting. Blev orolig. Jag vet att jag inte kan påverka det men den här gången kände jag mig osäker på vilka skor som skulle passa. Jag visste inte hur mycket kan det blåsa på ett berg och hur mycket kläder men egentligen behöver! Jag hade ingen koll och jag ogillar den känslan. Jag måste veta!

Jag gick upp kl 05:30 och var trött. Men glömde det fort och gick ner för att äta frukost. Jag kunde höra hur det ösregnade genom fönstret.
Prognosen var regn 100% från kl 7 till kl 16. Resten av dagen mulet och vind. Regn igen efter kl 20. Fan. Hur skulle jag klara mig?

KLÄDER

*Tunna tights 2XU. De går bra att ha även om det är 12 grader. Hellre det än att frysa. De torkar fort också. Långa tights var ett enkelt beslut.
* Överkroppen: ull underställ tröja, kortärmad tröja och min fantastiska regnjacka (som jag köpte till UTMB)
* Löparkjol
* Ull tåstrumpor.
* Inov8 Race Ultra 270 blev skorna.
* Buff på huvudet och ullvantar.
Jag var nöjd med valet som visade sig var ett bra val.

ÖVRIGA UTRUSTNING

* Salomon väst
* Stavar
* Två 6 dl. flaskor ( en med Tailwind och en med vatten)
* Räddningsfilt
* Mobiltelefon
* Visselpipa
* 3 gels och 3 nöttcreme
* Några påsar salt
* Näsdukar
* X-kross solglasögon
* extra underställtröja
* ett par tjockare vantar
* en mössa
* Suunto klocka
* Pannlampa SILVA

ENERGI OCH VÄTSKA

Jag brukar ha ett schema med alla detaljer hur och när ska jag äta och dricka. Tyvärr fungerade det inte så på ett bergslopp, har jag lärt mig.
Den här gången hade jag en annan plan. Under februari, mars och april tog jag bort allt med socker. När jag drack söta saker på loppet eller åt socker och snabba kolhydrater fick jag uppleva mycket energi. Jag chockade kroppen med socker!

Två 6 dl flaskor: en med Tailwind och en med vatten. Jag alternerade lite av varje. Vid varje kontroll fyllde jag flaskorna på samma sätt.
En gel då och då. Jag tror jag åt tre stycken. Samma sak med nötcreme.

Salt när jag kom ihåg. Ungefär varannan timme.

Jag hade planerat att äta vid varje kontroll. Jag åt alltid apelsiner, en macka med vitt bröd och nutella. Ibland en liten smörgås med ost eller skinka.
Jag drack cola och vatten också.

Det funkade bra. Jag kände aldrig någon energi-svacka under loppet. På ett bergslopp vet man aldrig i förväg när det går att äta. Man gör det när det passar, helt enkelt! Det är därför det kan vara svårt att ha ett schema som jag gör annars på ett vanligt lopp. Det gäller att äta så mycket man kan och orkar när det finns möjlighet. Samtidigt ville jag absolut inte bära så mycket i min väst som jag hade på UTMB.

STARTEN

Vi kom till startområdet kl 7:30. Det regnade så mycket att man inte kunde se bergstopparna. Jag gick genom kontrollen av den obligatoriska utrustningen.

I starten

Jag fick veta att det var ett stenigt område och att stenarna är hala. Hela området är kalksten och har i princip ingen jordmån och brukar vara mycket torrt. Men idag det skulle det inte bli torrt.

Jag räknade inte mer än 10 tjejer som skulle springa LTBCN. Jag undrar varför det är så få som vågar.
Vi sprang på gatorna genom byn för att komma ut ganska fort och börja första toppen. Jag startade i mitt tempo och även om det var lite segt kändes det bra. Nerverna började lugna sig. Nu var jag i gång och jag var bestämd med att njuta av mitt lopp. Nu var det min tid där jag kunde göra precis vad jag gillar. Äntligen! Många timmar i en fin miljö.

Efter några timmar började de snabba löparna som sprang Maratondistansen komma ikapp. Det var i ett berg och stigen var väldig smal det gjorde att det blev svårt att låta de snabba springa om. Jag blev stressad. Efter ett tag delade vi oss. Vi som sprang de långa distanserna svängde till vänster och maraton och halvmara till höger.

Jag är så imponerad hur snabbt och lätt spanjorer springer! Herre Gud!

ANDRA HALVAN

Från att springa på topparna kom vi ner till noll höjdmeter vid stranden. Vilka vyer! Det var otroligt fint och spännande att komma ner till kontrollen vid stranden. Det var dock lite jobbigt att börja klättra igen.
Jag var trött men framför allt det kändes det mest i låren. De där stora nerförsbackarna tog hårt på låren. Det är inget att leka med! Jag har alltid trott att uppförsbackar är sämst men nej! Det var mest nerför som var jobbigast!

Jag sprang mest ensam nu. Jag försökte fokusera på att ta mig framåt hela tiden. Tog 5 km i taget. Underlaget var mest stenigt så nu gjorde det också ont under fötterna.
När jag kom till näst sista kontrollen 59 km räknade jag att hinna springa i mål innan det blev mörkt. Jag var inte sugen på att springa ensam i mörkret. Det borde jag klara! Innan jag gick där ifrån, kom två killar och en tjej precis till kontrollen. Jag frågade om det var ok att springa med dem i fall det blev mörkt och jag var rädd. De sa det var helt ok, bara stanna och vänta på dem. Jag stack och de stannade för att dricka och äta lite.

MARDRÖMMEN

Jag hade inte räknat att markeringarna under hela loppet var svåra att hitta. Redan från första km var det nästan omöjligt att se dem men i början följer man alla andra och det brukar funka.

Vi fick veta efteråt att för att skydda miljön fick arrangören inte använda snitslar. De använde biologiskt nedbrytbar färg och målade prickar. Eftersom det hade regnat så mycket hade prickarna nästan försvunnit.
Jag sprang fel och det började bli mörkt när jag var på sista toppen. Jag gissar det var vid km 62. Plötsligt var det helt svart och jag hittade ingen markering. Jag visste inte vad jag skulle göra. Åt vilket håll? Göran ringde mig precis då för att han ville veta hur det gick och för att räkna ut när jag skulle komma i mål. Jag började gråta och berättade jag var vilse. Jag hittade inte prickarna och jag visste ens om jag var på rätt vägen. Han bad mig att lugna mig och försöka hitta.

Efter vi hängde på bestämde jag mig för att vänta på de som var bakom mig. Jag släckte min pannlampa och kollade efter några ljus från deras pannlampor. Inget. Det var bara svart. Läskigt. Sen började jag ropa på dem: holaaa, holaaaa… ingen svarade.

Jag tänkte: vad ska jag göra nu?

Jag hade två alternativ:
1. Stanna där i mörkret och vänta tills de kom. Men tänk om jag var på fel ställe? Om de aldrig kom?
2. Fortsätta och hoppas att jag skulle hitta vägen igen. Jag behövde gå ner ändå.

Det blev alternativ 2. Jag vågade inte stanna utan att röra på mig. Jag vågade inte chansa på att vänta och vänta och de kanske aldrig skulle komma!

Jag hade verkligen en panikattack! Jag hade svårt att andas, jag grät och kunde inte tänka. Den endast jag ville var hitta prickarna! Jag skrek: snälla snälla jag vill se en jävla prick och sprang samtidigt! Hade så mycket adrenalin i kroppen, så från den stunden kände jag inte längre någonting. Jag var inte trött, benen och fötter gjorde inte ont. Jag ville bara springa och komma bort från berget. Därefter skulle jag komma till byn och det skulle betyda komma i mål!

Jag sprang. Det kändes som jag sprang mycket men det kanske inte var så mycket. Efter ett tag såg jag en halv liten sliten prick på en liten sten vid sidan om. Kunde det var en sådan prick jag letade efter? Jag bestämde mig att det var! Fortsatte och hittade en till lika liten som den andra. Jag ville bara därifrån!
I mörkret långt bort såg jag några ljus. Bra! Jag sprang dit! När jag kom dit det var 4 stycken pannlampor. Det var sista kontrollen vid 65 km. Jag började att gråta och berättade vad jag hade varit om! De lovade att nu skulle det vara lätt att hitta! Det var bara fortsätta där… och de pekade! Jag drack bara lite cola. Ville springa!

Jag inbillade mig jag såg ljus och det borde vara byn: Begues. Jag sprang åt det hållet och följde de få prickarna jag hittade tills de tog slut! Vad? _ Vad har jag gjort nu? Fan. Nu måste jag springa tillbaka igen. Det här var fel!

Jag sprang tillbaka. Hittade nya prickar. Sprang och sprang fel några gånger men jag gick inte mer. Jag sprang hela tiden. Den känslan! Jag ville träffa folk och se målet. Jag ville inte leta efter mer prickar!

Äntligen kom jag till byn. Där var halv markerad igen men det fanns staket vid rondellen i entrén till Begues. Efter det hjälpte folk mig att hitta. Det var kl 22:50 och många satt ute i barer och uteserveringar. De hejade, de peppade och klappade! Jag kände mig glad!
Det betydde jag skulle snart komma i mål!
Det enda jag tänkte: Jag kommer att klara det!
Jag kom till den långa gatan och såg kyrkan i bakgrunden men innan kyrkan var den långa gatan mot målet!
Jag kom i mål och jag var gladaste i världen!

img_6663

I mål!

Vilken mardröm! Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv! Tänk om jag inte kommit tillbaka? Tänk om ingen hade hittat mig?

img_6807

Im a finisher!
Mitt alldeles första bergslopp! Så stolt!

ltbcn

PS.

Första loppet som man kunde designa sin egen nummerlapp. Min familj följde mig!