Det börjar att pirra i magen mycket nu. Det börjar att kännas på riktigt! Jag kan inte tänka på annat än på upplevelsen som knackar på dörren. Det är helt sjukt att det är så nära nu!Den 30 augusti kommer jag att stå på startlinjen i Cormayeur, Italien.
När det BARA var en dröm Det bästa som finns, när man har ett konkret mål, är resan dit. Det är så spännande när allt börjar med en dröm, tills att få stå på startlinjen på ett drömlopp. Mina tankar: – kan jag verkligen springa ett sådant lopp?… jag är inte en sådan ultralöpare!
Jag fick en startplats för att springaCCC under UTMB-veckan i Chamonix och efter det gällde det att planera. Att göra allt för att göra min dröm till verklighet. Den här gången fick jag möjlighet att anlita Micke som coach och jag är tacksamt för det. Förra året hade jag inte alls något bra träningsår. Så jag hade ett akut behov av att få professionell hjälp för att ha en chans att klara loppet.
Mitt mål har varit tydligt från början: att göra mitt bästa. Prioritera, träna bra, ändra min kost och jobba med den mentala biten. Jag vill komma till starten och känna jag har gjort allt jag har kunnat.
Grundträning Coach Mikael och jag började att träna tillsammans i slutet av januari. Grundträning. Från den nivån jag var då: ganska dålig nivå kan jag säga! Jag hade hamnat i en gång/jogg-spiral! Men Micke förstod det och därifrån började jag att successivt öka. Jag har varit disciplinerad och följt mitt schema. Vi bestämde att jag skulle ha en lång grundperiod samtidigt som jag började styrketräna 1 eller 2 gånger per vecka. Här fick jag också hjälp av en PT som gjorde ett program just för mig och för mitt mål som löpare. Inte för att bli snygg-stark utan för att bli löpar-stark.
Grundträning började i januariStyrketräning på Campushallen
Några lopp på vägen Vi bestämde att fokusera på träningen och förbereda kroppen till det intensiva jobbet som skulle komma på sommaren. Men som löpare hade jag några roliga löparaktiviteter ändå. Man ska ha det kul också och vara lite social. Jag var farthållare på Göteborgsvarvet. Jobbade som sista löpare på Göta Kanal Run. Jag sprang Blodomloppet med jobbet och vi var ett ultrateam på Ragnar stafett runt Mälaren. Men det var allt. Det räckte bra för att ha kul men mitt fokus var hela tiden mot sommaren och den hårda träningen som var planerat.
Ragnar Stafett runt Mälaren i ett ultralag
Och så kom den tiden: backträning Runt midsommar var det dags att börja träna backar och att få varje vecka minst 2-3 styrkepass. Jag fick instruktioner att oavsett jag skulle åka på semester skulle jag se till att ha en backe nära. Det planerades att spendera midsommar i Åre (med backar), en helg i Höga kusten med mina tjejkompisar (med backar), några resor till Stockholm för att träna i Växjöbacken, en resa till Slovakien för att träna mer backar och många rundor i de små backarna nära mig. Det har varit roligt och spännande att se hur jag blev starkare och starkare.
Med hjälp av Micke kunde fick jag bra teknik med att använda stavarna. De är verkligen en hjälp och de är inte längre i vägen. Jag har fått många långpass i backen. Långa dagar! Har testat skor, energi mm. Har testat att springa med trötta ben men har också lärt mig att lyssna på alla signaler som kroppen ger. Försöker undvika skador. Vila när det behövs och inte blunda för skavanker. I Slovakien fick jag en reality check! Man glömmer fort hur stora verkliga backar är!
SlovakienRiktiga backar i Slovakien
Nedtrappning Jag har aldrig tränat så många höjdmeter i mitt liv. Jag börjar att känna mig redo. Jag är inte rädd längre när jag kommer till en backe!
I söndags var mitt sista tuffa backpass. Jag körde nämligen ett sista ”Back to back i backen” Nu ska jag inte samla mer höjdmeter. Jag har samlat många många stenar den här sommaren! Meter på höjdmeterskontot är: Juni: 4 827 Juli: 15 942 Augusti: 7 885 Totalt: 28 654 höjdmeter på 8 veckor av backträning Från och med i måndags, vecka 33 började jag nedtrappningen.
Nu handlar det att vara smart. För den träningsfasen som jag var inne i från midsommar till i söndags behövs större och längre backar, men för den nedtrappnings-/tillspetsningsfas som jag är inne i nu behövs bara något som ger lite motstånd för fartträningen. Vi ska försöka med kortare pass få lite fart i mina trötta ben.
Vad är som gäller nu? Jo, att bibehålla formen, spetsa till formen och få nödvändig återhämtning. Hellre lite mindre än för mycket… Spännande!
Det blev inte så mycket sömn natten från torsdag till fredag eftersom jag var för uppspelt av alla känslor. Jag vaknade tidigt på fredag morgon, och medan alla sov tog jag fram mobilen. Jag började att läsa alla kommentarer och alla peppande ord från min facebook, samt gick genom alla swish överföringar till min mobil. Jag grät, tårarna kunde inte sluta rinna.
Tack alla underbara ni som har peppat, stöttat och swishat! Jag visste att ni hade swishat många många gånger eftersom jag kände ett konstant plingande i min telefon medan jag sprang, men att jag skulle få så här mycket stöd hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Det blev verkligen en morot, och det gav mig styrka att fortsätta och aldrig ge upp när det kändes som tyngst. Det var fantastiskt att veta det var så många som följde mig genom min dotters rapport och sociala medier och Utmbs hemsida. Tack vare er, kände jag mig aldrig ensam uppe i bergen, och jag kände verkligen att jag sprang för fler än bara mig själv.
Jag är överväldigad över generositeten och kärleken ni har visat mig och min familj i Houston. Jag kommer aldrig glömma allt ni har gjort för oss! Jag är galet tacksam!
Vi samlade 10 609 kr. Jag önskar att jag kunde krama varenda en av er underbara människor och tacka er personligen, men tyvärr är det lite svårt. Därför vill jag nu säga TUSEN TACK från hela mitt hjärta, till ALLA som har stöttat oss! Ingen nämnd ingen glömd!
När jag ringde till min familj för att berätta vad vi hade gjort för dem, började vi alla att gråta. De kunde de inte tro det var sant! De var så glatt överraskade och jättetacksamma!
De har Förlorat så mycket tack vara stormen, så de är verkligen i behov av detta stöd. De är verkligen glada och hälsar att de kommer att få mycket bra användning av pengarna!
Tack tack tack!
All kärlek från oss!
Jag är så varm i hjärtat – Tillsammans kan vi göra så mycket i denna världen!
Imorgon den 31e augusti springer jag The OCC: Orsières-Champex-Chamonix, at the UTMB® med start kl. 8:15
Ett lopp som är 57 km med ca 4000 höjdmeter. Maxtiden är 14.5 timmar. Vi har fått varning att det förväntas ”heavy rain” på kvällen. Oj oj! Det kommer att bli ännu jobbigare! Men jag försöker inte tänka så mycket på det.
Loppet går i två länder. Starten går i Schweiz i bergsbyn Orsières. Dalen erbjuder på unika landskap på östra sidan av Mont Blanc.
OCC-banan går genom naturen i en mysig atmosfär innan man kommer till Champex. Sista delen är magisk (och tuff) innan man kommer i mål i Chamonix.
Imorse skrev jag om natur katastrofen, orkanen Harvy, som har drabbat min bror och hans familj i Houston, Texas.
Med denna katastrof i åtanke, vill jag att mitt lopp ska räknas för något mer än mig. Jag vill fråga er, min fantastiska löpar-community, om ni vill hjälpa mig att ge betydelse till detta lopp och samtidigt hjälpa min familj i Houston som står hemlösa på grund av stormen. Hjälp mig att komma i mål genom att skänka lite pengar för varje kilometer jag tar mig fram på loppet, som insamling till min familj i Houston. Till exempel, om ni skänker 1-10 kr per avklarad kilometer jag springer, kommer ni att ha skänkt mellan 57-570 kr per person.
Ni får gärna swisha till 073 9745285. Det kommer att bli en extra morot att ta mig igenom loppet. Varje gång det plingar i mobilen kommer jag att veta, att vi gör det här tillsammans för en bra ett bra ändamål!
Tack från hela mitt hjärta!
* Livetrail, finns både som app eller att man kollar via hemsidan, fördelen med appen är att man kan få uppdateringarna som notifikationer.
Sök efter mitt bib nummer: 11220. Här uppdateras endast vid varje checkpoint i följande länk: http://utmbmontblanc.com/en/live/runner/11220
Det är alltid svårt att göra en racerapport och nu känns det ännu svårare när jag inte kom i mål. Men jag vill så gärna berätta om min upplevelse i Chamonix.
Den efterlängtade dagen kom. Det var dags och jag kände mig så redo jag kunde vara. All träning var gjord och allt var planerat in i minsta detalj enligt mig. Alla månader med fokus på ett lopp var över. Men det jag inte kunde göra något åt var bergen. Jag kan inte med ord beskriva chocken jag fick när jag såg Mont-Blanc och omgivningarna! Så stora berg hade jag aldrig sett förut! Skulle jag, lilla jag springa där?
Da’n före da’n
Efter det jag hade hämtat nummerlappen, utrustningen blev godkänd och fått mitt UTMB-armband var jag supernervös, dagen innan loppet! Som tur var träffade jag Kristian på mässan. Han var på väg för att hämta sin nummerlapp och vi snackade en stund. Efteråt kunde jag få en trevlig pratstund med Henrik och Kalle som också skulle springa, båda från Östergötland. Vi satt där i mässan och de drack varsin öl.
Kristian och jag
Dagen D
Jag försökte sova men det gick inte så bra. Hela fredagen ägnade jag åt att skriva lite på bloggen och sociala medier men framför allt med att ladda, packa, förbereda mig. Vi tog tåget från Vallorcine till Chamonix i god tid för att hinna lämna dropbagen. Där blev jag tagen för att vara med i en forskarstudie som jag hade varit valt att delta i. De tog blodprov, jag svarade på massa frågor och de vägde mig. Efter att målet skulle de göra samma procedur igen. Studien handlade om hur sportdryck och elektrolyter reagerar/påverkar kroppen under ett 100-miles lopp. Om man dricker när man är törstig eller om man dricker med ett schema. Intressant!
Lyckligaste på startområdet: jag!
Vid startområdet träffade jag Franklin. Redan när vi sprang i Skåne, GAX för honom och Full Moon Race för mig, hade vi sagt vi skulle springa ihop på UTMB. Vi hade kommit överens om att springa första timmarna tillsammans. Han ville inte starta för fort och det passade mig bra. Det kändes tryggt att ha någon jag känner som sällskap, i alla fall under de första timmarna på natten!
Franklin och jag
Medan vi väntade på startskottet var det som att spela upp en gammal video. Jag hade tittat på UTMB´s video vid starten hur många gånger som helst hemma och nu var jag där också! Musiken med Conquest of Paradise-låten spelades i hela byn och alla var glada och laddade.
Temperaturen var runt 29-30 grader och klockan var 18:00 när alla 2600 löpare äntligen startade!
Vi gick/joggade den långa gatan genom huvudgatan i Chamonix. Publiken på sidorna hejade och high-five:ade oss! Jag har aldrig sett så många videokameror och kameror som försökte fånga stunden!
Jag kände mig lycklig och stolt av att vara där! Jag hade förtjänat att vara där!
Loppet startade!
Vi startade den lättaste delen av loppet. De första km är ganska lätta men redan där började jag att ana att det skulle bli svårt. Jag var törstig redan innan loppet och svettades massor. Ju mer vi gick uppåt desto sämre mådde jag. Jag drack för mycket vatten och Tailwind för att släcka törsten. Fel. Magen blev som en stor ballong med vatten. När jag kom upp till första toppen mådde jag så dåligt: kräktes, tappade balansen och det gick verkligen inte att ta ett steg. När jag började att jogga nerför kändes lite bättre men efter första kontrollen hade jag tappat mycket tid.
Upp till nästa topp. Här började solen gå ner och jag upplevde ännu en magisk stund när solen lyste på snön över Mont-Blanc! Jag stannade, njöt stunden och tog en bild, den bilden kommer att stanna i min hjärna för alltid. Det kändes som att jag kunde nå Mont-Blanc med mina händer!
Här är bilden jag tog för att försöka fånga stunden:
Dags att sätta på pannlampan och att använda stavarna! Jag mådde inte 100 men gav inte upp. Jag visste att det skulle bli bättre. Medan jag kämpade fick jag ett samtal. Älsklingen som var min support ringde och berättade så försiktig han kunde att jag låg efter och om jag inte skyndade mig jag skulle komma 50 minuter efter cut-tiden till nästa kontroll. -Vad? Sade jag. Det kan inte vara sant! Vi är jättemånga som kämpar här nu. Det finns mycket folk bakom mig och mycket folk framför mig. Ska vi alla sluta springa om vi inte kommer i tid? Jag svarade att jag gjorde mitt bästa! Mer kunde jag inte göra!
Fan, tänkte jag och fortsatte!
Heja klacken upp på en backe!
Under loppet var det otroligt att få pepp från folk som poppade upp var som helst. Det kunde vara mitt i ingenstans uppe på ett berg. Eller det kunna dyka upp några hus eller stugor och folk som var ute och peppade och erbjöd vatten!
På ett ställe fick jag en risboll från ett par japanska tjejer! Det var en bra grej, den smakade bra! Som en liten sushi men utan fisk! Sen fick jag blöta huvudet i en slang som en man hade utanför sitt hus.
Det kunde också finnas funktionärer var som helst. Speciellt där man inte trodde det skulle vara någon person och funktionär som visade rätt väg.
Det finns mycket som de som arrangerar lopp i Sverige kan lära sig från UTMB! Det var så bra markerat även där uppe på ett berg och även på natten fanns skyltar och pinnar, allt med reflex! Det fanns inte en chans att springa fel! Till exempel, i en by var det markerat på marken med vit färg. Det kunde vara en pil som visade rätt sväng eller ett kors som visade tydlig att det var inte där man skulle svänga!
När jag började jogga nedför igen mot Saint Gervais var det svårt med massa rötter och stenar och smala stigar. Jag sprang förbi en del personer som mådde jättedåligt. Kombinationen höjden och värmen var ingenting att leka med. Mörkret gjorde vägen ner ännu svårare.
Nu var jag på väg till andra kontrollen i Les Contamines. Även om samtalet från älsklingen störde mig lite blev det bra för att jag började pinna på. Jag hade inte tänkt på cut-tiderna tills nu! För mig var det självklart att fortsätta. Loppet hade bara börjat!
Det var lite kul att höra musik och folk som pratade i högtalare på långt håll! Men det var inte så nära. Jag hörde att det var långt bort från mig. Sen kunde jag se ljus där nere och trodde jag var nära! Men det var jag inte. Det tog många km innan jag började närma mig byn.
Då kunde jag springa snabbare och det gick fort sista biten på gatorna men när det var 1.5 km kvar kom en buss och en kille bad oss hoppa in i bussen! Vad? Det ville jag inte! Han förklarade det var slut. Vi skulle inte hinna i tid! Jag vägrade och sa jag skulle springa till kontrollen ändå. Jag kom till Les Contamines bara femton minuter efter cut-tiden och de tog bort mitt chip direkt. Inget att snacka om! Det var slut för den här gången! Jag och alla kring mig fick inte fortsätta!
De har tuffa cut-tider på UTMB och jag tror att de vill bli av med folk fort. Jag förstår det för att om man inte hinner redan då är det inte möjligt att lyckas med hela loppet inom maxtiden.
Mitt äventyr tog slut alldeles för tidigt och jag var jättebesviken så klart! Jag fick varm soppa och något att dricka. Sen var det bara att kliva in på bussen som skulle ta alla löpare till Chamonix. Jag grät hela vägen dit. Som tur mötte jag två stöttande killar som kramade och tröstade mig. Gud vad ledsen jag var! Vi fick vänta en timme innan det kom en buss som skulle köra oss till Vallorcine.
På hotellet duschade jag i varmt vatten och grät lite till. Det var en lång natt och klockan hann bli 04:00 på morgonen. Jag ville inte sova. Jag skulle ju vara ute och springa hela två nätter till! Jag var inte där för att sova!
Dagen efter
Dag efter var vi Cormayeur i Italien för att heja på alla vi kände! Det var så roligt att se hur alla kämpade sig dit efter har varit ute i bergen hela natten. Där fanns möjlighet att vila/sova lite för de som behövde det. Det var även där man får sin dropbag. Temperaturen var ca 30 grader och det märktes hur jobbigt var det för de flesta. Kunde heja på Kristian och Kalle. Träffade Johnny där och han sa att Ellen fick inte fortsätta heller efter hade varit många timmar under natten i berget. Några svenskar bröt tyvärr där: Henrik, Anneli och Franklin bland annat.
Dropbags i Comayeur
Nu, drygt en månad sedan jag var där har jag hunnit smälta hela äventyret. Jag måste erkänna att jag inte hade hunnit i mål den här gången även om jag hade klarat Les Contamines. Det är ett monsterlopp med tuffa cut-tider men framför allt med en tuff-jävlig bana!
Jag är stolt att kunna ha varit där och kunnat stå på startlinjen. Det var något jag förtjänade och det var mina ben som tog mig dit. Jag hade kvalat som alla andra. Det var inte gratis att ha varit där! Bara det gjorde mig till en vinnare!
Här en sammanfattning om min upplevelse. Musiken är precis den låten som spelades vid starten i hela byn. Jag ryser varje gång jag lyssnar på den! Enjoy!
(Sätt på högtalaren!)
Jag vill komma tillbaka. Jag vill kunna uppleva Alperna och Mont-Blanc. Men just nu är jag inte säker på om jag vill springa UTMB igen. Nu vet jag vad det är och vad som behövs för att kunna klara loppet. Jag vet vad jag gjorde fel, vad jag behöver träna mer och hur. Jag vet också hur mycket höjden påverkade mig, etc.
Det finns många lopp i Alperna man kan springa som inte kräver UTMB-poäng men samtidigt är jag lite revanschsugen också. Vi får se vad det blir om en snar framtid! Men jag kommer helt säkert tillbaka till Mont-Blanc.
Jag sitter i köket på vårt lägenhet i Vallorcine och laddar. Om några timmar går starten och jag är nervös. Jag försöker studerar lite mer profilbanan. Vädret verkar vara helt okej: under natten blir det lagom varmt, på lördag efter kl15 kan bli regnskur (med lite åskar) och efter kl 20 blir det ganska ok. Jag hoppas på det! Vi fick ett mail som de rekommenderas det bl. a. att man ska ha 2 liter vatten med sig och inte bara 1 l som det är obligatorisk.
Jag har startnummer 890 under loppet. Starten går kl. 18.00 i Chamonix.
Om du vill följa mig och alla andra som springer UTMB du kan göra på olika sätt:
Det är verkligen nära nu. I min kalender står fyra dagar och bara det gör att det är pirrigt i magen. Jag packar för fullt och försöker att inte glömma något. I morgon tisdag beger vi oss till Chamonix. UTMB är på fredag med start kl 18:00. Jag kommer att publicera ett inlägg hur kan ni följa med live om ni vill.
Jag har svårt att förstå vad som komma skall. Tror verkligen inte jag har förstått att jag kommer att vara med på ett av de största och mest prestigefyllda lopp i världen!
Jobbet är klart. Jag har gjort det jag kunde och under mina förutsättningar har jag tränat som jag skulle. Målet Andreas och jag satt från februari var att ha en kontinuerlig träning. Det har vi lyckats! Har inte ens varit förkyld en enda gång. Jag har tränat bra och ganska mycket för att vara jag.
Jag känner att jag är i mitt livs form, i alla fall bättre än någonsin under mina förutsättningar! Tror att träna backar ger mycket bra träningseffekt och jag känner sig starkare och uthålligare!
Men just nu känner jag mig osäker. Jag har tappat självförtroende! Sedan några veckor sen känner jag mig otränad, i dålig form, det gör ont här och där, är seg och nästan säker jag kommer att bli förkyld på fredag.
Jag är jättenervös! Jag antar det är så jag ska vara! Det vore konstigt annars. Jag skall ut på ett fantastiskt äventyr. Tänk om vad jag kommer att få uppleva och se och känna!
Jag kommer att ställa upp på startlinjen till den prestigefyllda Ultra-Trail du Mont-Blanc® 2015. Ett lopp på 170 km, ca 10 000 sammanlagda höjdmeter i Alperna i anslutning till Mont Blanc med högsta höjd ca 2500 m, sträcker sig genom tre länder, från Chamonix i Frankrike via Italien, Schweiz och åter till Chamonix.
Men är det sant? Snälla väck mig! Om det är inte sant vill jag vakna direkt!
En sak är jag säker på, jag lovar att jag kommer att njuta, plågas, leva, andas! Jag lovar att göra mitt bästa!
Jag inser att det är inte många människor på jorden som får möjligheten att starta i UTMB.
Jag är en av dem!
Jag är redan en vinnare!
Jag har lärt mig i livet att man ska vara tacksam och det är jag. Efter att jag blev av med min sportväska det var mycket folk som hörde av sig och erbjöd sig att hjälpa till med att låna ut saker om jag skulle behöva något.
Just några dagar efter den dagen fick jag kontakt med Klockmaster i Linköping som skulle sponsra mig med en GPS klocka. Vi möttes för att de ville höra vad jag behövde inför mitt äventyr. De bestämde sig för att sponsra mig med en alldeles ny vit Suunto Ambit3 Sport! Vilken lycka! Jag hade funderat på att byta till en Suunto men hade inte gjort det än. Annars har jag alltid sprungit med Garmin.
Jag blev så glad att få en chans att testa och springa med en sådan fin klocka. Det har tagit lite tid för att förstå alla inställningar och komma igång med den. Klockan har många inställningar som är nya på de nya modellerna, som till exempel Blue Tooth. Man kan synka klockan med en app i mobilen direkt via blue tooth. Man kan konfigurera klockan i appen (och inte bara på hemsidan) och man kan även få notiser om sms, twitter, instagram, facebook och alla appar man har på mobilen om man vill.
Det sista vet jag inte om hur bra det är. När jag har lagt en bild på till exempel Twitter får jag massa ”likes” på klockan medan jag springer haha
Jag tycker dessutom klockan är supersnygg så jag använder klockan som vardagsklocka!
Jag kan ställa in klockan för att ha upp till 100 timmar batteri med1 minuts precision så jag hoppas det räcker på mitt kommande ultralopp!
I onsdags efter att ha tränat ett 6-timmars backpass i Kungsberget, Gävle tog jag tåget från Centralstationen i Stockholm för att åka hem.
Ellen och jag!
Jag sprang tillsammans medEllen- Pace on earth och vi var på jakt efter många höjdmeter!
Vi sprang upp och ner i den stora skidbacken. Vädret var med oss i början men sen blev det regn, hagel, åska, lera, massa insekter som bet och ännu mer regn. Men det skulle inte stoppa oss! Nej! Vi tränar för att klara UTMB så det här var inget.
Nöjda efter 6-timmar och knappt 2000 hm åkte vi till Stockholm.
Jag klev in tåget och ställde min väska i bagageutrymmet vid ingången, som är avsett för större bagage. Från min plats ca 2-3 meter bort trodde jag att jag skulle kunna ha koll. Men det blev inte så.
Efter femton minuter skulle jag gå på toa och såg då inte min väska. Jag fick panik. Någon hade stulit den i den 2-3 minuterna som det tog från jag gick på tåget tills tåget åkte från Stockholm. Någon hade gått på tåget, tagit väskan och gått av, allt medan andra passagerare steg på och satte sig på sina platser.
Jag hade tränat ett backpass och hade all min utrustning för att testa under passet, allt som jag tänkte ha på UTMB. Allt är borta. Jag har ingenting nu och är så jävla ledsen!
De sakerna som var i väskan bland annat är: ryggsäck (väst) Salomon Advanced S-Lab hydro, stavar: Black Diamond Z, skor: Altra Olympus, gps klocka: Garmin 310XT, kompressionstights 2Xu och Power Woman, strumpor Gococo och Injinji, calfs Salomon, buff: Icebugs och Trail runner nation, sport BH: SOC och Casal och sport trosor mm.
Jag kände mig nöjd med min utrustning och att jag var redo för mitt livslopp. Nu har jag ingenting, har inte råd med allt igen och har ingen lust att leta och beställa allt igen.
Jag är så ledsen och det är sådana saker som inte ska hända. Tjuvarna behöver inte mina saker!
Fy fan vad surt!!
Tack för alla fina ord jag har fått och alla som vill gärna stödja mig! Jag uppskattar allt!
Nu har det gått en månad sedan jag började att träna igen. Efter mötet med coachen var planen klar: öka successivt. Under en månad har det handlat om att trappa upp trä ningen. Vi har börjat med en längre grund/uppbyggnads period, typ 6-8 veckor.
Har även börjat med lätta backpass och nu ett backdistanspass. Sedan kör vi en period med specifik backträning. Då blir det lite mindre mängd men med mer tuff backträning. Efter det blir det en grundperiod till och sedan kommer vi att stämma av och ser var jag står, hur mår kroppen och ser vad jag behöver träna mer. I schemat har Andreas lagt en del av styrketräning.
Mer än vad jag brukar göra. Men ärligt, jag har varit ganska dålig på att köra mina styrkepass förut. Nu tänker jag köra på riktigt! Jag behöver verkligen bli starkare! Jag som älskar att vara ute!
Påskveckan
Jag hade som mål att springa 100 km under veckan. Påsk är verkligen ett bra tillfälle för att träna mera. Nu när snön är borta (nästan) och när man har många lediga dagar. Vad är bättre än att träna? För min del har påskhelgen varit som ett eget träningsläger hemma.
Hade planerat många träningspass, bra mat och bra sömn. Perfekt!
Kan man inte leva så jämt? 🙂
Jag har tränat något varje dag under veckan. Ryggen har inte varit med alla dagar men det går att springa, så jag sprang!
På långfredag blev det förstås långpass! Påskafton, ett rejält backpass i en skidbacke. Påskdagen ett distanspass i skogen. Lite yoga också!
Totalt blev det drygt 100 km! Så nöjd!
När jag just nu inte tränar hårt förbereder jag min kropp genom fokusera på bra mat för att kunna genomföra den kommande träningen. En stark kropp som kan träna mycket och kunna hålla sig frisk. Allt detta kommer att göra att jag kan springa det tuffaste lopp jag har någonsin sprungit i augusti.
Vad gör jag då?
Som tur är, har jag en man hemma som är väldig intresserad i ämnet och som också vill äta rätt och bra. Vi har tagit bort allt från skafferiet som kan fresta mig. Däremot har vi fyllt kylskåpet och skafferiet med bra, god och nyttig mat. Massa frukt, bär, grönsaker, fisk, kvarg, chiafrön, etc.
Jag har ett tydligt mål i huvudet nu och för att nå det ska jag göra precis allt jag kan. Jag kan inte vänta mer. Det gäller nu och jag gillar att ha fokus och ha en stor morot som motiverar mig varje dag.
Det är resan till målet som är så rolig!
Jag ska bli lite lättare i kroppen men framför allt ska jag bygga en mycket starkare kropp.
Just nu tränar jag inte hårt så jag kan ta bort en hel del kcal per dag men när jag börjar med mycket mer träning då ökar jag mängden igen.
Kroppen behöver bra mat. Bra mat ska vara god och jag gillar att det ska se bra ut också: många färger och olika smaker.
Fråga gärna om ni undrar om något recept!
Bulgursallad med getost och rödbetor
Favo frukost: Chiapudding med yoghurt, kiwi, jordgubbar och valnötter
Kyckling, grönärtorspuré, sallad med tomater
Lax med kvargsås med kaviar
Omelett med lax och lök. Sallad med avokado, rödlök och tomater
Coynthas blogg 