Göta Kanal Run 2017

Om de mest fem fantastiska dagar jag har upplevt!

Vad är Göta Kanal Run?

Göta Kanal Run är inte en löpartävling, distansen är sekundär och likaså placeringen. Göta Kanal Run är ett uttryck för en vilja att söka spännande sammanhang med spännande nya bekantskaper.

Löparkärlek

I höstas skickade jag en ansökan för att se om jag kunde vara en av dem som skulle kunna springa äventyret på sommaren.
De fick mer än 200 ansökan och i januari kom mailet att jag var en av de 25 personer som skulle kunna få vara med i juni.
Vi skulle springa längs Göta Kanal på fem dagar. Alltså vi skulle springa ca en maraton per dag. Totalt ca 200 km.
Jag tyckte det var en rolig utmaning och ett bra sätt på att träna många km inför mitt stora mål i augusti.
Det jag inte hade en aning om var att det här äventyret skulle ge mig mer än vad jag någonsin trodde!

Dagen före dagen D.

Vi samlades i Sjötorp kl 17.00 för en gemensam middag och campfire-talks. Att komma till vandrarhemmet gav mig en bra känsla! Jag möttes direkt av Richard som är huvudorganisatör och hela Coreteamet. Wow! Vilken varm välkomst!

Jag var så nervös! Ingen visste vilka skulle komma. Vi fick inte veta vilka alla andra var. Men som älsklingen sa till mig i bilen på väg till Sjötorp: –alla är lika nervösa som du! – Sant!

img_1587

Första middag tillsammans! Fortfarande nervösa!

Redan första kvällen fick vi super god vegetarisk mat

Det blev en perfekt start med att träffa alla och vi hann lyssna på fyra campfire-talks.

Pär på sin sommarprat (eller campfire-talk!)

Vi gick och la oss runt kl 22 men jag är säker på det var inte bara jag som inte sov bra. Vi såg fram emot dagen efter och att äntligen börja springa. 

Schema. Varje dag:

Kl 8:00. Frukost
Kl 8:40 Lämna våra väskor i följebilen
Kl 9:00 Börja springa
Kl 16:00-ish bastu och bad
Kl 19:00 Middag
kl 20:00 Campfire-talks

Varje dag hade vi 2-3 stopp där Core-teamet dukade fram allt man kan tänka sig för att kunna orka springa. Men framför allt mycket pepp vid varje stopp.

Dag 1.
Sjötorp – Tåtorp

Första dagen var lite annorlunda. Vi skulle ha en invigning. Vi gick till startområdet vid kanalen. Vi tog en del bilder för att föreviga stunden. Sen kom Göta Kanals VD för att prata med oss och berättade om Göta Kanals historia. Han gav oss råd att njuta kanalen och naturen.

Innan starten!

Efter ett kanonskott startade vi. Vi fick veta att idag var det uppvärmning och vi fick den goda nyheten att vi skulle springa bara 36-ish km.
Alla hade fräscha ben och många visste inte hur gör man för att fördela energi och spara på kroppen på att orka hela sträckan på fem dagar.

Jag joggade i mitt lilla tempo men jag kände direkt att så här skulle det inte funka om jag ville orka alla dagar. Funderade på att ända taktiken dagen efter.

Ultrabacke så klart!

Det var en härlig känsla och vi var många som hade tid att lära känna varandra medan vi sprang. Vi hade en del timmar för att umgås och prata.

Första stopp, dag 1

Framme!

På kvällen efter middagen var det min och 5 personers tur att ha en campfire-talk. Jättekul att kunna lyssna på de andra! Jag pratade om varför jag flyttade till Sverige!Jag tror det var lite intressant, ingen somnade i alla fall!

Så här gott åt vi alla dagar: vegetarisk mat för löparen!

Jag, Nina och Carina! Fujifilm minne!

Anders och Max: utan er hade vi inte hittat! Vilket jobb ni gjorde!

Dag 2.
Tåtorp-Karlsborg

Frukost i Tåtorp

Jag hade nu annonserat jag inte skulle spriga hela tiden. Jag skulle springa 5 minuter och gå 2 minuter. Jag ställde min klocka så den skulle pipa när det var dags att gå eller springa. Så här skulle jag springa hela dagen och alla dagar som var kvar.
Varför?
För att spara kraft och för att benen skulle orka och må bra alla dagar. Man springer fem minuter som är lagom långt så man hinner bli lite trött men inte tillräcklig trött för att inte orka gå två minuter. På det här sättet hinner man att återhämta sig. Man ändrar sina steg och benen är fräschare.
Jag blev glatt överraskad att det var ett gäng som hakade på! Det var jättekul att göra det i grupp. Vi hade många intressanta konversationer och vi peppade varandra!
5:2 gänget var i gång!

Idag var en varm dag. Men vi fick springa en otroligt fin sträcka med mycket variation. Vi sprang på en badplats och vi passade på att fräscha upp oss lite. Sen sprang vi på fina trails i skogen för att äntligen närma oss till Karlsborg.

Där unnade oss att stanna och köpa en flaska mineralvatten! (Vi hade inte mer pengar med oss). Vi satte oss i skuggan och delade en flaska! Aldrig har en halv flaska mineralvatten smakat så bra!
Framme i Karlsborg!


Karlsborg

5:2 gänget framme!

Vi bodde precis vid Karlsborgs fästning och vi hade en av de finaste kvällarna: bastu och bad precis vid Vättern! Vi firade att vi hade galant klarat dag två och alla hade sprungit ultra! Vi sprang 44-ish km idag.

Efter en fantastisk hamburgare med pommes och ostkaka som efterrätt och 4 campfire-talks gick vi och lade oss! Nöjda och trötta!

Vilken kväll hade vi!

Dag 3.
Motala- Bergs slussar

Efter frukosten åkte vi buss till Motala. Annars hade vi behövt simma!Det var vi inte så sugna på haha

Aron, jag, Malin och Andreas på väg till Motala

Starten gick i Motala. Idag skulle vi springa mest längs kanalen.

Gruppbild i Motala innan starten!

Vi var igen ett gäng som fortsatte springa 5:2. Det verkade funka för många! För mig passade perfekt! Det kändes som gruppen som sprang 5.2 blev ännu tightare. Vi peppade varandra och vi såg emot fira 100 km!

img_1702-1

ha ha trafikmärket!

På andra stoppet firade vi att vi hade sprungit halva sträckan (ca 100 km) i Borensberg och vi fick Våfflor-buffé! Så gott!

Den klassiska bilden på Göta Kanal: Borensberg

Resten av sträckan var ganska platt och vi fick njuta av alla båtar som seglade längs kanalen, alla får och folk som cyklade förbi och var nyfikna av vad vi höll på!
I Ljung, på sista stoppet av dagen fick jag en överraskning! Älsklingen dök upp på sin motorcykel! Jag fick en puss och han lovade möta mig vid målet! Fint! Nu var det bara 8 km kvar och snart hade vi sprungit ultra igen. Sträckan blev 43-ish km.


Vid Bergs slussar var älsklingen där. Vi kramades lite innan det var dags för oss för att få en liten utbildning i HLR. Eftersom jag var en stund med Göran, hade inte duschat och jag frös och var lite för trött kunde jag inte ta in allt information vi fick. Efter en fantastisk middag och glass var alla trötta.
Vi hade en jättefin stuga som jag delade med Åsa, Elin, Helena och Malin. Klockan hann inte bli mer än 22 när alla hade somnat.

Dag 4.
Bergs slussar – Norsholm

Vi hade hört att på fjärde dagen brukar deltagarna gå mycket. Jag måste erkänna vi var lite trötta men det kändes rätt bra ändå.
Vi sprang bl.a. runt den vackra sjön Roxen, fina trail och fantastiska vyer.

Gänget 5:2 höll ihop idag igen och några till anslöt till gruppen. Jag tänkte då att det inte fanns en grej jag hade velat göra annars. Det var magiskt!

Några km innan vi kom till andra stoppet sprang jag lite bakom killarna i gruppen. Plötsligt började jag att få ont i benhinnorna, några tårar började komma. Jag hoppades på att det skulle försvinna så när vi kom till stoppet bad jag Alex, vår massör att tejpa benhinnorna.

Efter det här hade vi 16-ish km kvar och det fanns inget annat än att komma i mål. Jag släppte killarna och sprang med Malin hela sträckan. Det blev lite mer gå än bara 2 minuter enligt metoden vi hade följt.

Vi träffade Viktor och Nina som cyklade runt och peppade alla deltagare! De väntade på oss vid en massa kor! Vi fick lite vatten och en gel för att få energi på de sista km.

Framme i Norsholm high-fivade igen och det kändes skönt. Nu skulle vi njuta sista kvällen med gänget. Men först bastu, bad och middag vid kanalen!

Sen gick vi upp till en sal där vi hade fest. Vi fick en order: bartömning! Vi försökte njuta varenda sekund då! Samtidigt som några av oss tog massage. Jag gjorde ett försökt att förbereda benhinnorna på att springa sista sträckan dagen efter.

Våra egna bartender!

Dag 5.
Norsholm- Söderköping- Mem: i mål!

Om jag hade varit smart idag, borde jag inte ha sprungit alls. Benhinnorna blev inte bättre efter en natts sömn. Det gjorde mer ont och de var inflammerade. Blåsan på blåsan i foten var inte bättre heller.

Men jag är inte en som ger upp. Jag tänkte testa och se hur det kändes.

Sista breafing med Anders och Max

Idag var en kortare dag. En vanlig transportsträcka på 33-ish km till mål. Det borde jag klara!
Men redan från första steget gjorde det mycket ont. Det blev värre och värre så när vi skulle komma till första stopp var jag sist av alla och tårarna bara rann. Då bestämde jag mig för att inte fortsätta. Jag skulle bryta.
Vid stoppet väntade alla på mig både löparen och core-teamet. Alla hejade och ropade på mig. Jag fick många high-fives och så mycket energi så jag glömde jag skulle bryta. Jag fortsatte.

Efter en liten stund reagerade jag på vad jag hade gjort! Jag hade så mycket ont men jag märkte skylten som visade att det var bara17 km kvar till Mem! Jag kunde inte bryta nu! Nej, det fanns inte en chans! Jag kommer i mål även om jag skulle behöva krypa.
När jag började närma mig Söderköping kom Carina och Nina springandes för att möta mig! Vad glad jag blev! Jag behövde lite kärlek! De torkade mina tårar!
Väl framme mötte vi alla andra i gänget och core-teamet. Vi fick varsin glass från Smultronstället!
Nu var det bara 6 km till Mem och vi skulle göra dem tillsammans!
Det var de sista km som vi ville utnyttja till max! Vi sjöng, pratade, dansade men samtidigt ville vi förlänga magin så mycket som möjligt de sista stunderna i det här fantastiska äventyret!

Några meter innan målet väntade Mattias från Core-teamet på oss. Han hade lite skumpa så vi kunde skåla tillsammans om vår bedrift innan vi skulle komma i mål och skiljas!

 

 

I mål!

Vi sprang några meter till och kom i mål! Vi klarade det! Vi firade med att hoppa i kanalen!

Det var inte ett lopp. Här fanns ingen prestige, det togs inga tider, det spelade ingen roll vem som var snabbaste eller långsammaste! Det handlade om att 25personer skulle vara ett team! Tillsammans var vi starkare!

Det blev 200 km men vi kom längre än så på resan vi gjorde inom oss. Tillsammans skapade minnen för livet, vi delade många timmar och vi hann prata om allt mellan himmel och jord. Allt det här gjorde oss till bättre människor!

Den här är en av de mest fantastiska saker jag har gjort och jag är så tacksam för de nya vänner jag har fått. 25 personer jag delade hela fem dagar! Vi blev en tight grupp som trots att vara så olika hade vi en sak gemensamt: Vi vågade ta utmaningen och visa man klarar mer än vad man tror!

Den här upplevelsen handlade mest om att möta sig själv! Om att möta alla andra i gänget!
Hela resan var stor! Men det var ännu större alla samtalen, skratten och kärleken längs vägen! Så magisk!
Tack mina nya fina vänner för att jag fick vara en del av den här magiska resan!
Jag kommer för alltid bära med mig dessa fem dagar och er i mitt hjärta!

img_1778

 

Trosa Ultra Backyard 2017

På det 33:e varvet sprang Rickard Andersson segervarvet.

I helgen var det premiär för ett nytt lopp i Trosa: Trosa Ultra Backyard. Den här gången var jag inte där som löpare utan som support åt min kompis Richard.
Loppet där alla löpare springer 6,7 km med start varje timme tills bara en person återstår.
Vi kom på lördag morgon. Vi hade ett tält och allt vi skulle behöva för många timmars tävling. Hur många timmar visste vi inte? Mycket skulle bero på konkurrensen! Richard var beredd på många timmar i alla fall, om planen fungerade som det skulle!

Vad hände då? Han vann! Ja, han blev totalvinnare med sina 33 varv och drygt 221 km. Även Richards resultat var ett rekord, nämligen det längsta som gjorts på svensk mark. Rekordnoteringen för killar har dock Johan Steene som 2014 vann Big Dog Backyard Ultra i USA på otroliga 49 varv! (328 km och mer än 2 dygns regelbunden löpning.)

Kommer Richard att ta även det rekordet i framtiden? Den som lever får se…
Men jag låter Richard berätta om sitt lopp. Det blir mer spännande med hans egna ord!


Richard gästbloggar:

Det börjar bli sen eftermiddag, snart kväll. Den andra natten närmar sig. Ensam ute vid kärret vid 3-km. Övergiven kanske är ett bättre ord.
Musiken som gett energi hittills under varvet ger inte längre samma kick. En spellista gjord för länge sedan som jag aldrig tidigare provat. Hur har denna låten hamnat i listan? Det är inte ens min musik, helt fel sort. Lyssnar knappt utan fokuserar på att ta mig framåt. Då tränger plötsligt en späd kvinnoröst med ett stillsamt budskap igenom. Jag hör att hon sjunger: ”Don’t give up, don’t give up, you are not alone.”
Det hittar precis rätt punkt i mig. Jag påminns om att det är precis här jag VILL vara nu. Det är detta jag sett fram emot och det finns människor som tror stenhårt på mig. De är med i mitt inre nu och ger den kraft som behövs. Dessa människor som på riktigt tror att jag är stark och kan pressa mig att fortsätta. Fortsätta, fortsätta, fortsätta. Tillsammans med dessa ord jag fått av dem som tror på mig så ger jag inte upp. Jag ger inte upp, jag fortsätter med stöd av er tilltro och förväntan. Även om jag här och nu är övergiven, så är ni med mig.

I andra änden av banan, vid varvningen, fanns alltid en av dem som jag vet tror på mig. Supporten, det mentala stödet och problemlösaren Coyntha. Vid varje varvning hade vi 3-4 minuter på oss att lösa det som behöver ordnas. Hade jag något speciellt som dykt upp så hade vi sekunder på oss att kommunicera. ”Jag gör så här, under tiden fixar du detta. Sedan möter du upp vid startlinjen med det jag måste ha med mig ut.” Det funkade så bra ett de fåtal minuter vi hade hela tiden kändes som gott om tid. Vi hann alltid med det som behövdes.
Mycket av detta beror på att vi känner varandra. Coyntha är noggrann och i flera månader har vi utbytt tankar och planer inför loppet. Allt är fixat och planerat in i minsta detalj. Vi har en plan.
Coyntha tillsammans med Patrik Scharffenberg var med och baxade mig igenom TEC 200 miles 2016 och därifrån hade vi med oss mycket erfarenhet av hur vi funkar.

Jag tror att jag inte är ensam om att ha förväntat mer. Trosa-borna verkade nästan besvikna över att vi gav upp så tidigt. Flera av de medtävlande hade betydligt mer att ge, det är jag övertygad om. Men det kommer fler tillfällen att springa Backyard och att göra det riktigt länge. Tävlingsformen verkar vara på uppsving och det är begripligt. Backyard är riktigt roligt. Varje deltagare springer så långt man vill, utom segraren som blir avplockad från banan.

Tack till super-support Coyntha. Tack till er (ni vet vilka ni är) som smugit till mig ord av tilltro och styrka.

Richard

Två löpare kvar: Andreas Falk och Richard Andersson


Hemgjord Philadelphiaglass Low Carb

Jag äter inte socker just nu och hittade det här receptet. Jag blev nyfiken på att testa.
Den blev otroligt god! Den är ganska mäktig så jag orkade inte äta mycket, det var ju bra!

  • 3 dl grädde
  • 3 äggulor
  • 1 dl sötningsmedel (ev.)
  • 1 vaniljstång alt. 1 tsk vaniljpulver
  • 1 pkt Philadephiaost (200g)

Blanda ost, sötningsmedel och vaniljsocker. Vispa grädden. Rör ner äggulorna, en i taget, i ostmassan och blanda med grädden.

Täck formen med aluminiumfolié eller plast och ställ den i frysen tills den är genomfryst, ca 6 tim. Ta fram glassen en stund före servering.

Garnera med färska eller frysta bär.

2016 ÄR SLUT

Året är slut och det är dags för mig att summera det. Lite siffror och några upplevelser får det bli på dagens inlägg!

Det är alltid svårt  att bestämma mig för vilka lopp jag kommer att springa under det nya året. Jag får ångest! Jag vill springa alla roliga lopp men jag måste ta hänsyn till två saker: tid och pengar. Jag måste välja noga och det tar tid innan jag har en plan klar.

För 2016 hade jag en perfekt plan, enligt mig!

Min riktlinje är att inte springa för många lopp som jag brukade göra när jag började springa. Utan jag är mycket mer selektiv och springer bara lopp som är utmanande och vackra! (Dvs jobbiga!)
BestNine 2016.png

Traversé-OCC CHALLENGE

Det var mitt första beslut jag tog för 2016. Jag skulle springa två fina och tuffa bergslopp: Traversé 61 km och 4100 höjdmeter i Schweiz och det andra OCC i 55 km och 3500 höjdmeter i Chamonix.
Man behöver springa och vara finisher samma sommar. En tuff utmaning, precis som jag gillar.
Det var bara att sätta i gång med backträning! Älskar att utmana mig!
* Traversé: Finisher
* OCC: Gick inte som jag hade tänkt mig. Med bara 8 km till mål fick jag inte fortsätta på grund av reptiden.
Så surt! Så revanschsugen! Jag vet att jag kan det! Jag behöver bara bli lite snabbare och jag har en plan för det!

LTBCN-LONG TRAIL BARCELONA

Som träning anmälde jag mig till ett bergslopp utanför Barcelona. Jag behövde träna och lära mig att springa i berg. Det var ett fint lopp som jag älskade/hatade att springa och kom i mål som finisher.
Loppet var 70 km och 3100 höjdmeter.

Därefter var några små lopp som också var träning. Men mitt fokus var att ha kontinuitet i min träning. Det blev många km och många svängar till skidbacken i Kisa för att backträna.

FÖRSÖKT MED 48-TIMMARS LOPP SOM  BARA BLEV 24-TIMMARS

Under hösten behövde jag en till utmaning. Jag var beredd att för första gången springa 48-timmars. Jag litade mycket på all träning som jag hade genomfört under hela året och var redo för utmaningen. Men ett problem med en tå hindrade mig. Jag bestämde mig för att köra ”bara” 24-timmars ändå och jag var nöjd med loppet. Det blir så klart ett nytt försökt, snart igen! Jag måste testa 48-timmar!

Stark och stolt över mitt löparår.

LOPP 2016

Totalt sprang jag 11 lopp:

  1. LTBCN. Long Trail Barcelona. 70 km – 3100 höjdmeter
  2. Blodomloppet med jobbet
  3. Linköpings Halvmaraton (som träning)
  4. Stockholm maraton (som farthållare)
  5. High Coast Ultra 75 km – 2218 höjdmeter
  6. Traversé i Schweiz 61 km – 4100. Alperna
  7. OCC i Chamonix ( I UTMB vecka) 55 km – 3500. Alperna (DNF)
  8. Stockholm halvmarathon (som hare)
  9. Gränsö Ultra i Västervik – Det blev 42 km
  10. Österlen halvmaraton (som träning)
  11. Bislett 48 hours indoor challenge – som blev 24 hours

SIFFROR

Jag sprang 3303,9 km under 2016.
Det vill säga snitt 63,53 km per vecka eller 275,3 km per månad. Mitt mål var att springa 300 km per månad men det räckte inte. Jag får försöka nu i 2017.

Totalt träningspass under 2016: 476 st.= 462:32:14 timmar där 85 pass=55:20:00 timmar var annat än löpning som styrka och yoga.
Totalt  träningstimmar under 2016: 518:38:16 timmar
löparår2016.png

Jag ser fram emot ett nytt löparår!
Bring it on!

Björn Borg träningsunderkläder

För ett par år sedan bestämde jag mig för att springa bara i funktionsunderkläder för att de  transporterar bort fukten och minskar obehag. Springa i bomullstrosor var inte ett alternativ längre. Jag fick alltid skavsår.
Jag har sprungit i olika modeller och olika märken. Men här om dagen dök det upp ett par Björn Borg träningstrosor i postlådan. Vilken fin överraskning!


Jag gillade dem direkt! Supersnygga, bra kvalité och mjuka. Jag bestämde mig för att göra ett stort test genom att springa med dem på Bislett! Om de funkade skulle de vara jättegodkända!

Bislett var ett test. Jag sprang 24 timmar inomhus på en bana med mycket folk. Det blev jättevarmt där inne. Jag som vanligtvis svettas mycket svettas ännu mer här! Att springa i mina träningstrosor var en risk för mig. Jag ville inte få skavsår men på något sätt fick jag en känsla att de skulle fungera bra.

Hade de inte funkat hade varit kört. Jag brukar inte orka byta kläder och allra minst trosor under ett ultralopp!

Jag sprang 24 timmar och jag fick inte en enda skavsår. De transporterade bort fuktighet och jag behöll mig torr. De satt så bekvämt! Så sköna så jag inte märkte dem!

Ett litet minus var att modellen kändes lite kort, jag hade föredragit en lite mer hipster-modell som passar min kroppsform bättre. De jag fick testa var mer som vanliga trosor. Men de fungerade bra ändå.

Sporttrosorna klarade testet och från och  med nu kommer jag alltid att springa i mina Björn borg trosor! Mitt bettyg 1-5 är 5! Ingenting att klaga på!


Efter loppet blev jag nyfiken på deras Sportkollektion och jag gillade allt. Jag såg att de även har den hipster-modellen jag pratade om. De skulle jag vilja också testa!
Alla kläder har så fin design och bra kvalité. Jag tror några plagg kommer att stå på min önskelista till tomten!

 

 

Bislett Indoor Challenge 2016

De flesta runt omkring mig har svårt att förstå varför ska man springa runt runt runt på en 546 meters bana under en lång period. Det finns inte något konkret svar. Det är inte många som kan förstå det även om jag försöker förklara. Jag tror starkt att man måste springa och uppleva det i så fall. Då gillar man det eller så hatar man det.
Jag spenderade 24 timmar där och jag känner mig starkare än innan jag kom till starten.

Som jag berättade i förra inlägget skulle jag testa 48-timmars tillsammans med ett gäng löpare lika galna som jag.
Jag var redo både mentalt och fysiskt för utmaningen.

Jag hade en plan att följa. Ganska enkelt jämfört med andra gånger. Jag visste hur många km per timme skulle jag springa. Det var realistiska km per timme. Ska man springa 48h måste man vara realistisk.
Skönt att veta i alla fall, hur de första 24h skulle springas: (1 block = 6 timmar)
Block 1: 7 km per timme
Block 2: 6 km per timme
Block 3: 5 km per timme
Block 4: 5 km per timme

Innan starten!

Den norska maffian och jag!

Laddad!

BLOCK 1. Kl. 10:00 – Kl. 16:00
6 timmar

Jag startade i mina Vivobarfoot skor. Jag tänkte att jag kunde komma i gång med lätta steg från början. Jag hade sprungit i dem som längst några pass på 12 km. Allt kändes bra, precis som det skulle. Jag tog det lugnt från början. Det enda jag behövde hålla koll på var min puls för att veta när jag behövde gå. För att planen var att springa i lågpuls så långt som möjligt! Supersmidigt!

Nu kör vi!

Efter två timmar bytte jag till Altra Superior som är mina lättaste ”normala” skor. Perfekt. Jag trivs i dem också. Älsklingen lade fram energi och dricka på bordet. Jag kunde ta det jag behövde vartannat varv ungefär.

Skobyte till Altra Superior

Planen var också att försöka äta bara fett och proteiner under första blocket och dricka bara vatten.

PROBLEM NR 1

Jag hade sprungit ungefär en timme efter jag bytt skor, då började jag få ont i en tå. Den pulserade och det blev bara sämre och sämre. Jag stannade och kollade. Tån var inflammerad och gjorde ont varje steg jag tog.
Första försöket med en lösning. Älsklingen kollade och det såg ut som nageln trängde ner i  köttet på kanten. Han försökte klippa bort det som var fel med en liten kniv vi hade. Det gjorde mer ont men jag hoppades han hade löst problemet.
Det fungerade inte!

Efter några varv besökte vi Sjukvården som fanns på plats. De kunde inte heller göra något mer än att råda mig att sluta springa.

BESLUT

Jag blev ledsen när jag insåg min tå inte skulle hålla hela loppet. Plötsligt försvann min plan. Jag hade tappat mycket tid, många km och hade ont.
Jag var tvungen att ta ett beslut. Bryta loppet som sjukvården sade? Nej, det fanns inte en chans! Inte efter bara 4 timmar.
Jag meddelade Göran att jag skulle fortsätta. Jag skulle inte kunna springa 48 timmar men jag skulle kämpa mig genom 24 timmar istället.

Block nr 2. Kl. 16:00 – kl. 22:00
12 timmar

Jag var tvungen att byta skor igen. Jag hade ett tredje par som jag hade tänkt använda under andra dagen. Dvs när mina fötter skulle bli svullna och för att kunna springa sista timmarna på mitt 48h lopp.
Men det var nu jag behövde dem. Ett par gamla Hokaskor som var uppklippta i tårna. Varför ville jag inte byta till dem så tidigt?
Jo, för att jag ville inte springa med tjocka skor så tidigt under loppet. Jag har börjat att springa med tunnare skor. De uppklippta hokaskorna funkade. De gjorde att det inte fanns något som klämde ihop tårna.

Uppklippta Hoka

PROBLEM NR. 2

ENERGI. Min plan under första blocket med att springa med bara fett, proteiner och vatten funkade inte längre. Jag var låg på energi. Jag kände mig trött.
Jag var rädd för att ändra min kost även om jag visste jag behövde göra det och det ingick i mitt schema. Jag hade en liten dialog med Ultra-drottningen Maria Jansson och hon sa direkt: Ta socker! Drick cola!
Jag behövde socker så min kropp kunde fortsätta fettförbränna. Sagt och gjort. Jag drack cola och började med Tailwind. När arrangören serverade mat, åt jag mat. Jag tog en tallrik med lite ris och tomatsås.

Svettig!

Nu började energi komma tillbaka. Det var bara att köra och försöka hitta ett tempo som passade min smärtande tå.

Richard Andersson som också sprang 48h och som också hade en tydlig plan var min räddningsplanka för ögonblicket. Jag sprang några varv med honom just för att hitta flytet igen. Han hade gå-sträckor och spring-sträckor under ett varv.  Jag kunde springa igen lite mer jämnt.

Block n3. kl 22:00- 04:00
18 timmar

Natten hade kommit. Jag brukar springa bra under natten, tror jag är lite starkare då!

Jag hade lovat mig själv att efter 12-timmar skulle jag kunna ta fram musik som en belöning. Jag var faktiskt ganska trött på musiken som spelades i stadion. Jag såg fram emot min egen musik. Skönt att kunna komma in i min egen bubbla.

Lite tidigare, när jag var ledsen och besviken för att inte kunna springa 48h, kom Lotta Thörn till mig och såg mig i ögonen: – ”Du, du vet att smärtan kommer att gå över! Bit ihop nu!”

Jag bet ihop. Försökte ignorera smärtan och sprang. Jesus, vad jag sprang under natten. Jag ville komma ikapp alla km jag hade tappat tidigare.

Jag har hittat lite min grej. Jag gillar att ta rygg på någon och bara springa utan att tänka. Först gjorde jag det med Richard. Nu tog jag rygg på Anna Grundhal som hade ett jämt tempo under hela loppet. Jag frågade henne om det var ok och hon sa det var bara kul! Vi sprang. Vi pratade inte mycket. Jag njöt över att jag kunde springa, springa fort trots allt.

Ungefär kl. 3:00 på natten fick vi våfflor med sylt. De smakade gott och jag fick en bra kick! Här någonstans testade jag, för första gången att ta 1 koffeintablett. Jag tror det hjälpte. Jag kände mig piggare!

I det här blocket hade Göran lagt sig. Efter att ha sprungit några gånger på Bislett har vi fått mer erfarenhet och hade med oss: liggunderlag, sovsäck, en liten kudde, ett lakan och en filt. Ah! Öronproppar också! De var viktiga så han verkligen kunde sova.

Innan han gick och la sig, fick jag vila 8 minuter i ”vår säng”. Vid den här tiden hade jag inte ens kommit upp till 80 km. Men jag lovade att köra hela natten och jag hade tänkt överraska honom när han vaknade. Jag passade på att stretcha lite med några yoga  övningar. De körde jag då och då.

Block nr 4. kl 04:00 – 10:00
24 timmar

Vid varje 6 timmar bytte vi håll. Nu var det dags att göra sista bytet för om bara 6 timmar skulle vi alla vara i mål.

Jag hade sprungit bra hela natten men jag var trött, mest sömning. Ont i fötterna är inte konstigt men jag tröstade mig med att tänka att alla har ont i fötterna just nu. Det som störde mig mycket var att jag behövde kissa ofta. Nästan vartannat varv. Det här problemet hade jag inte haft i mina senaste lopp. Vad gjorde jag för fel den här gången?

Jag vilade mina fötter i omklädningsrummet en stund. Efter att ha varit på toan, lade jag mig på bänken, blundade några minuter och vilade lite. Jag kände mig annars stark.

Inte många som sprang under natten

kl 7:00 väckte jag Göran. Det var dags att börja plocka upp sakerna och jag behövde lite assistens med att blanda Tailwind och få fram lite mer saker att äta. Jag behövde också en kram. Han blev glad när han såg hur långt hade jag kommit medan han sov.

Jag sprang igen med Anna, några varv till.
Sista halvtimme var magisk, som alltid. Jag visste det var sista minuterna på loppet så jag ökade farten. Fort fort, jag var inte trött. Jag flög verkligen fram. Så jäkla kul att ha en sådan känsla efter att ha varit i rörelse så många timmar.
Så nöjd med att kunna springa mer än medaljtiden!

Jag fick lite soppa i väntan på att de skulle mäta sista metrarna

Nöjd efter slutsignalen!

SUMMA SUMMARUM

Sedan september har jag en plan om saker som jag behöver ändra för att bli en bättre löpare. Nu fick jag kvitto att jag är på rätt väg! Så skönt! Jag kommer att skriva ett inlägg just om det! Jag lovar!

Det jag tar med mig nu är känslan! Känslan att jag är starkare, har lättare steg och vågar att springa lite snabbare än jag brukar göra under ett ultralopp. Jag orkar!

Dagen efter loppet mådde jag för bra. Nästan synd att inte behöva ligga på sängen med mycket träningsvärk under några dagar. Inga blåsor, ingenting. Det kanske betyder att jag har tränat bra hela året?

Jag har varit på vårdcentralen och har fått hjälp med min tå. Problemet var att efter ha tappat stortånageln många gånger är den skadad. När den nya kom ut, den kom nageln lite fel. Den växte åt sidorna istället. Det var en kant där som växte in i tån och gjorde ont. Som en nageltrång. Men det gick inte att klippa eller nåt. Jag behöver vänta några dagar så det läker och snart blir den bra igen.
Otroligt hur en sådan liten sak kan påverka så mycket och vara avgörande för att kunna springa eller inte.

Jag blev nu ännu mer nyfiken på hur det hade gått om jag hade kunnat springa 48 timmar!
Det återstå att se! Jag kommer att göra ett försökt nästa år! Det är jag säker på!
Hoppas bara att Bislett blir av nästa år igen!

Tack älskling för ditt stöd och kärlek. Vi är ett bra team. Utan dig hade jag inte kunnat göra mina galna äventyr!
Tack er mina vänner som alltid peppar och hejar på mig! Det betyder så mycket.
Speciellt tack till Lotta Thörn, Henrik Roos och Maria Jansson!

Matchade naglarna med min outfit så klart!

 

Följ oss live på Bislett 2016

img_4461
Bislett International Indoor Endurance Festival

Här sitter jag på ett hotellrum i Oslo, igen. Det blir fjärde gången jag springer i tunneln under Bislett stadion på den 546 meters långa banan. Men den här gången blir det inte 24-timmars utan jag har bestämt mig för att testa 48-timmars.

Varför? Det kan man undra! Jag funderar starkt på vad det är som gör att jag alltid tar så stora utmaningar?

Efter ett fantastiskt år med många lopp ute i naturen. Uppe på olika bergskedjor och underbara miljöer hade jag svårt att föreställa mig att spendera en hel helg inomhus i november.
Men jag anmälde mig ändå. Jag är otrolig nyfiken på att se hur min kropp reagerar under så lång tid! Den längsta jag har sprungit är 31 timmar och 16 mil. Så nu känner mig jag redo att ett ännu steg vidare.
Om jag någon gång vill springa långt ute på berget vill jag gärna veta hur det känns att inte sova, hur ska jag äta för att orka, etc. Gärna inomhus första gången!

Så loppet kommer att bli en test. Men det betyder inte att jag inte tar det på allvar. Jag jobbar med små förändringar som kan bidra att bli en lite bättre löpare i framtiden.
Jag har en plan. Någonstans måste jag börja och jag började nu i september!

Jag är också medveten att jag saknar en del långpass under hösten. Jag har inte sprungit tillräckligt många, jag vet. Men jag litar på all hård träning jag har gjort under hela  året plus de små saker jag har börjat att ändra.

Det kommer att bli intressant det här! Jag har inga särskilda mål mer än springa längre än 16 mil och framför allt hålla i gång alla timmar. Testa energi, fettförbränning och se till att springa snyggt!
img_4460

I morgon kl 10:00 går starten på Bislett stadion och målet är på söndag kl 10:00. Jag har nummer 230.

Live uppdatering:
Ni kan följa mig och alla andra löpare som springer, även olika distanser på följande länk:
https://topptid.no/results/dashboard/1248  
Facebooksidan: https://www.facebook.com/BislettInternationalIndoorEnduranceFestival/posts/1682579902072903?notif_t=notify_me_page&notif_id=1479330476142545

Video live:
Förra året hade de en videokameran. Kolla här, jag tror de kommer att sända igen:
video: http://www.ustream.tv/channel/bislett-24-hour-indoor-challange 
Meddelande till speakern:
Mejla gärna in hälsningar som pepp på bislett48@gmail.com
Han kommer (kanske) att läsa dem!

Min mobil:
Hälsningar direkt till mig kan sms:as 0739745285

Kontakta Göran annars! Han finns på Facebook och kommer att uppdatera där så ofta han kan! Han kommer att läsa era hälsningar och pepp till mig!

Det kommer att bli fest! En stor ultrafest under en helg! Finns det något bättre att göra än spendera 48 timmar där?
Ultravänner och ultrafamiljen är bäst!

Tonfiskkakor – LCHF inspirerad

Jag älskar tonfisk. När barnen var små brukade jag göra ”tonfisk-nuggets”. Det receptet har potatis. Barnen gillade dem mycket.
Men nu har jag hittat ett nytt sätt att göra dem utan potatis! Supergoda! De blir mjuka med en fin smak! Man kan servera dem med olika tillbehör! De passar mig och familjen perfekt!


Ingredienser:
(3 portioner)

  • 2 burkar avrunnen tonfisk på burk
  • 1/2 dl majonäs
  • 2 ägg
  • Salt och peppar
  • 1 tsk fiberhusk
  • lite chili eller någon annan krydda du gillar.

Gör så här:

  1. Mixa alla ingredienser med stavmixer, och smaka av med salt och peppar.
  2. Stek kakorna med smör eller raspolka på låg värme, några minuter på varje sida. Kakorna kan vara lite svåra att vända, så vänd försiktigt.


Jag serverade mina med grönsaker och en liten sås (crème fräche med fiskfond)
Så goda!

Österlen Maraton

…  som blev en halvmaraton!

Vi tar det från början. Kom till Simrishamn i god tid för att checka in på Bed & Breakfast Aurora, hämta nummerlappen och äta något. Det blev en god skaldjurssoppa som smakade bra och passade  bra i min kolhydrat- och sockerfria kost.
Regnet lugnade sig lite och våra förhoppningar ökade med att inte ha så mycket regn under loppet.
Tillbaka till rummet, förbereda alla kläder och lite energi för att ha med sig. När vi kom tillbaka till torget gick vi in till Café Kagan för att inte frysa för mycket.

Innan starten (Varför ler jag alltid?)

Starten gick kl 18.00 utan stora ceremonier. Inget information eller något. Några ljus, lite live musik och PAM! Vi startade och sprang iväg på gågatorna. Regnet hade börjat öka. Det var när vi vek av längs med havet då det började på riktigt!

image-php

Foto: http://www.ystadsallehanda.se/sport/lopare-sattes-pa-prov/

Vad var detta? Jag visste det skulle vara tufft men hade verkligen inte förväntat mig att det skulle blåsa så här mycket. Regnet piskade i ansiktet som knivar! Jag kände till och med som jag skulle flyga bort!
Det var bara att kämpa och försöka fokusera på att hitta markeringarna som var vita plastpåsar. Jag lovar att det inte var lätt att hitta! Jag kunde bara se precis framför fötterna med pannlampan. Vad mörkt det var!

Redan från början kändes det lätt. Jag hade så lätta steg och det kändes inte svårt. När jag såg på klockan såg jag att jag sprang alldeles för fort, fortare än mitt planerade tempo.

Som ni vet har jag bara kört lågpulsträning  för att försöka använda fett som energi. Jag vill inte förstöra mina muskler om jag springer för fort. Så planen var att springa lågintensivt under loppet och det var inte meningen att springa så fort som jag gjorde.

Efter att ha passerat två matkontroller (5 km och 12 km) konstaterade jag att de bara hade saft, bananer och bullar men inget vatten. Andra kontrollen hade däremot vatten. Jag åt ingenting där och fyllde min lilla 3dl flaska med vatten.

Vädret var katastrofalt! Jag kan säga jag har sprungit många gånger i extrema och svåra situationer men igår var det verkligen jobbigt!
Jag tittade då och då mot havet och kunde se de stora vågorna! Nästan lite läskigt var det!

Någon gång efter Skillinge missade vi markeringarna och vi hamnade på en bilväg. En lång bilväg som aldrig tog slut. Som tur var var vi fyra tjejer där, helt ensamma bland massa bilar som inte stannade eller ville sänka farten. Vi kollade på våra telefoner med risken att de skulle bli blöta, för att försöka hitta banan igen. Vi insåg att om vi fortsatte på den vägen skulle vi komma till Borrby ändå. Fast vi visste inte hur långt det var dit.

Just när vi passerade 18 km möte vi banan igen och en del andra löpare. Pooh! Nu var vi på rätt väg igen och snart skulle vi komma till Borrby. Men tills nu hade jag inte ätit någonting och hade bara druckit min lilla 3 dl. flaska. Jag orkade inte ta fram mina nötter från väskan. Allt var blött. Jag var blöt och började att frysa om rumpan, benen och fötterna. Överkroppen klarade sig ganska bra tack vore min perfekta regnjacka (UTMB-jackan).

Märta och jag i målet

Plötsligt efter 19 km tog bensinen slut. Det var som om någon hade dragit ur kontakten på mig. Från att jag hade sprungit så lätt och bra tills att inte kunna springa alls. Det var tungt och jag orkade inte mer. Jag fortsatte långsammare till målet och jag hade nu sprungit en halvmara enligt arrangören. Precis efter mållinjen frågade en funktionär mig om jag skulle fortsätta?
Jag svarade: NEJ. Jag kunde inte tänka mig att vända tillbaka till Simrishamn för att göra en hel maraton.

Det regnade, det blåste, det var motvind längs havet och felspringningarna gjorde inte saken bättre. Pannbenet gav upp. Jag hade inte lust att springa mer. Jag hade behövt äta ordentligt där för att orka fortsätta!
Men varför skulle jag göra det? Jag ville inte pressa mig mer. Det gav inte så mycket mer än att slita ut mig.
Jag var nöjd med dryg 23 km.

I mål!

Ett fint lopp som är säkert finare med bättre väder. Vi får se om jag återkommer någon gång och kan uppleva mer av Österlen.
Det blev ändå ett bra tillfälle att träna upplägget inför mitt nästa lopp om två veckor. Jag vet att jag behöver äta och dricka mer, från början.

Snart börjar jag att ladda!

Höstlöpning

Helgen har varit perfekt för att springa. Vad jag har längtat att få sol och klara dagar! Ja, det är lite kyligt men det gör inget! Så vacker natur det finns där ute!

LÖRDAG

Igår fick Susanne och jag skjuts till Bjärka-Säby för att springa hem via Östgötaleden. Närmaste mål är Bislett i November så det var ett bra tillfälle att öva på: energi, tempo och benen!


Vi tog det lugnt. Mitt mål var att behålla låg puls. När pulsen är låg jag kan låta min kropp använda fett som energi när jag springer. Jag har tränat så i några veckor nu och det börjar att funka. Jag springer alla mina pass utan socker, utan kolhydrater och med bara vatten.

Dagen var fantastisk och vi fick sällskap av massa hjortar och rådjur. Solen var också med oss. Passet gick bra och snart var vi hemma igen. Jag brukar nästan alltid springa själv men när jag får sällskap försvinner bara tiden.

SÖNDAG

Idag var det en till fantastisk höstdag och jag kunde inte låta bli att bara vara hemma. Jag fick skjuts igen av min älskling som alltid ställer upp. Den här gången startade jag i Grebo.
Planen var minst två mil, lågpuls och njuta av naturen.

Älskar att springa i mitt tempo inne i min lilla bubbla! Jag sprang förresten för första gången 12 km i barfotaskor och det kändes bra. Hade ett par skor till i ryggan för att kunna byta.

Jag är nöjd med helgen och mitt Back-to-Back. Jag är också nöjd med den extra timmen vi fick idag idag! Det känns som jag gjorde mycket!

Det finns alltid en lösning om man följer ljuset. At the end of the road!

Hoppas i morgon blir det lättare att gå till jobbet. Man kan till och med hinna att springa på morgonen med dagsljus?

Har du haft en bra helg?