Stockholm Marathon 2011

Äntligen! Det är ett långt inlägg… bara så ni vet! 😉
Orkar du läsa?

Min andra gång jag springer Stockholm Marathon. Det var stort som förra året men den här gången var jag mer  medveten om allt som var runt omkring mig. Jag kände mig starkare och kunde påverka mitt lopp som jag ville.

Vi tar det från början. På morgonen blev det lite kaos med frukosten. Hotellet började kl 9 att servera men de hade lovat att fixa lite tidigare för mig. Nu blev det blev inte så och jag började att få panik. Men jag fick min frukost kl 8.45 typ. Jag åt havregrynsgröt, en dubbel ostmacka, apelsinjuice och kaffe. Jag kunde inte äta mer. Resorb drack jag också förstås!

Jag kunde inte bestämma mig för vilket linne skulle jag ha på mig så jag tog båda, ha ha. Det var ett bra beslut. Underst hade jag den lila som var den skönaste och utanpå hade jag den svarta som var den snyggaste. Jag var nöjd med min lite annorlunda look-outfit! Med vantar och allt!

På väg till stadion började att kännas marastämning redan i tunnelbanan.

Typ ALLA löpare var där! Det var trångt men det var kul att se alla som skulle springa.

Vi kom till Östermalms IP en timme innan första starten.

Jag hann med alla praktiska saker: lämna överdragskläderna, sätta på mig alla grejer, äta en kanelbulle, gå på toa två gånger, prata med några kompisar och pussa hejdå till älsklingen.

Jag hälsade Andrea som också skulle springa loppet efter bara några månader hon fick sin bebis. Bra jobbat tjejen!
Redan då var det en fest som hade börjat. På väg till startplatsen träffade jag Jossan och vi peppade varandra.

Bild: Jossan och jag vid  Ö-IP

Vädret var perfekt för oss som sprang, typ 12-13 grader och halvmulet.
Min taktik var att dela loppet i bitar om 7 km. Jag skulle springa 6 X 7 km. Jag skulle dela mina gel i sju också. Dricka vid varje vätskekontroll.

Jag hade min hejaklack utspridd efter banan så jag kunde få lite energi här och där. Göran skulle fylla mina små flaskor med cola. Målet var att springa alla km under 7 min/km helst i 6:30 min/km tempo.

Vi startade. Det tog 5-6 minuter innan jag passerade startlinjen och startade min klocka. Jag hade ett armband med km-tider och hade valt 4:45-timmars armband. Jag tänkte att om jag kunde hålla under de tiderna då skulle jag göra bättre tid än förra året.
Det började bra. Jag kände att det kanske skulle kunna gå bra. Benen var pigga och tyckte det var kul att springa.
Vid Nybroplan (ca 5 km) träffade jag först min pappa som skrek och hejade på mig. Några minuter efter träffade jag älsklingen. Big smile! Då var jag fräsch.

Bild: Nybroplan. Lycklig vid 4-5km 🙂

Det var bara att fortsätta. Första varvet vid Västerbron tyckte jag inte det var svårt alls. Förra året gick jag båda gångerna uppför bron men i år sprang jag. Jag tyckte det var så kul att vara där! Musiken var också bra där uppe.

Här kom jag ikapp en farthållare som hade 5-timmarsflagga och sprang om dem. Då var jag säker på att jag skulle göra mindre än 5 timmar om jag sprang före dem.
Vid Karlavägen träffade jag älsklingen igen. Där fick jag en av mina små flaskor med cola. Göran fick en tom flaska av mig. Bra med lite socker i kroppen.

Snart var vi klara med första varvet. 17 km hade jag sprungit och det kändes fortfarande bra. Jag såg fram emot att komma till halvmaran. Där skulle jag träffa Elisabeth och Lena, Eli min kompis som  hade åkt hela vägen till Stockholm för att heja på mig. Här började den tråkigaste sträckan: Djurgården och Gärdet!

Det finns så lite folk där och det känns som en evighet.
Men efter 21 km var Elisabeth där. Jag fick en gel och mycket pepp!
Här kommer jag och prata med Elisabeth och Lena:

Och sen går jag förbi…

Varje gång jag kollade på klockan var jag lite överraskad med tiden. Alla km var ganska snabba och det kändes fortfarande bra.Jag låg alltid snabbare än mellantiderna på armbandet.
Nu var det bara att springa till nästa 7 km. Jag satte på musiken och det hjälpte mycket. Innan dess hade jag inte lyssnat på ipoden alls.

Klart! 28 km var också klara. Men det började att kännas lite tyngre nu men bra ändå. Här sprang jag om en farthållare som hade 4:45-flagga! Wow! Tänkte jag! Jag har ett bra tempo om de inte  springer om mig kommer jag att göra under 4:45! Det hjälpte mitt självförtroende mycket!

Vid km 30 skulle jag träffa älsklingen igen och får en ny flaska med cola. Gud! Vad skönt det var  att få en liten puss och cola.

Bild: Här springer Göran bredvid mig och tog bilden!

Han peppade allt han kunde och sa att jag såg stark ut!! (Undrar om han sa saningen? hi hi)

Jag visste att min hare väntade på mig efter nästa vätskekontrollen. Först drack  jag buljong som jag tyckte var äcklig! Men man måste få salt i kroppen.
Och det var hon, vid 32 km var min älskade hare Magda. Hon var fräsh och glad som vanligt. Vilken grej att springa med mig de sista 10 km! Fattar ni hur viktigt det var för mig? Det är inte alla som har en hare mitt i Stockholm Marathon eller hur? Vilken tur jag har!!

Hon hade sin vätskerygga med sig och en cola för mig. Jag sa till henne att jag ville gå lite på Västerbron den här gången. Jag passade på att dricka cola. Det var då när jag började att bli trött. Det kändes tungt och mina ben började att bli sega. Hoppas Magda förstod varför pratade jag inte så mycket!

Efter bron sprang vi igen. Magda hade en sådan energi!! Det var precis vad jag behövde för att inte tänka så mycket på hur trött jag började bli!
Hon pratade, skojade och skrattade med mig! Tack för det gumman!

Hon pekade varje gånge vi passerade en kilometer till! Det är BARA 8 kvar… Det är BARA 7 kvar…osv!
Samtidigt hejade hon på alla som vi sprang om!! Och peppade publiken (á la Jessica!) och ropade: Kom igen publiken!!  Oh…Det var roligt!!
Det gav massa energi till mig trotts att jag inte pratade så mycket.

Bild: Han sprang så hela vägen!

Det var bara den sista 7km kvar! Och som Magda sa: det är ingenting! Du har redan sprungit 35km!

Jag drack mer cola, sport dryck och sprang några gånger under duscharna! (Det var kallt men det piggade upp mig!)
Jag fick dricka vatten från Magdas ryggsäck!! Jag ville inte stanna mer för att dricka på vätskekontrollerna. När man är trött är det svårt att komma igång igen.

Plötsligt kände jag nåt konstigt igen som när jag sprang 6-timmars i Karlstad. Vid 40 km började jag att frysa! Varför? Hur kan det vara möjligt medan man springer och svettas så mycket? Jo, jag tror det händer när man inte har mer i kroppen kvar. Men jag struntade i det. Jag var nu så nära!!

Efter Karlavägen och in på Sturegatan såg vi Stadion. Och då ökade jag lite min fart (det är vad jag trodde i alla fall hi hi!) Nu hade jag ont i fötterna och i rumpan. Men speciellt hade jag ont på baksidan av vänster lår.

Precis innan jag kom in i stadion kom min kompis Mia fram (som också åkte till Stockholm för att heja på mig) och kramade mig!! Magda sprang inte in i stadion. Nu var det min tur att njuta av min prestation!!

Förra året var stort! Men i år var ännu större! Jag började att spurta allt jag hade på höger sida av banan. Där hörde jag min pappa på läktaren som ropade: Det här är min dotter!! (på spanska) Jag såg honom som stod och log och hade en ros i handen. Han vinkade med båda armarna som gjorde ett V som Victory! 😀
Det var stort att ha min pappa med mig! Han reste hela vägen från Mexico för att dela den här stunden med mig.

Sedan hörde jag i högtalaren en kommentator och han ropade upp mitt nummer och mitt namn: här kommer Coyntha Sedvall från Åtvidaberg … Jag log igen. Var det verkligen jag som hade sprungit hela 42,195?

Några sekunder efter hörde jag igen från läktaren älsklingen som ropade: VIVA MEXICO (heja Mexico)!! Det var han som vanligt som är med mig i de viktigaste stunderna i mitt liv.
Japp.
Jag var där vi mållinjen igen!
Jag sprang fort och kom i mål!
Jag klarade det!
Jag sprang Stockholm Marathon!

Bild: Så här nöjd eller mer?

Jag sprang på 4:38:22 PB: 9 minuter snabbare än förra året!

Efter målet ville jag se älsklingen som kom nära mig. Han var på läktaren och jag var på banan men vi kunde kramas och pussas över staketet ändå. Så fort vi kramades började jag att gråta!! Men det var inte några tårar som rann ut. NEJ! Jag grät mycket!! Göran började gråta också! Och de som var omkring oss gjorde det också!! Jag kunde inte och jag ville inte hålla inne det!

Bild: Känslig??? Ja, jag grät!

Jag var så lycklig!! Alla känslor kom på en gång! Allt min trötthet kom på en gång!!
Jag tackade honom för att vara med mig! Utan honom hade inte varit samma känsla!

Efter det gick jag så gott jag kunde till Östermalms IP för att möta alla som väntade på mig.
Att gå ner för trapporna där är inte det lättaste som finns hi hi

Där nere fick vi korv, kanelbullar, kaffe och mm
Då fick jag träffa mina supportrar! Där var alla!!


Min älskade man.
Han är min bästa supporter av alla! Han är så gullig som alltid följer med på alla mina lopp!
Kärlek!! Tack älskling, jag älskar dig!


Sirpa min coach
som hjälpte mig hela vägen till mål. Det är hon som gjorde mitt program och är alltid där! Tack gumman!


Bild: Här, här!! Jag hoppade in här: km32 🙂 … säger Magda

Min underbara vän och hare Magda! Som gjorde ett kanon jobb med en trött Coyntha. Tack vännen!

Mina kompisar Elisabeth, Lena  och Mia som åkte till Stockholm bara för att heja på mig. Tack tack!

Och sist men inte minst min pappa som reste från Mexico och var med mig!! Gracias papi!
Jag tänkte även på min mamma i den här stunden!! Te quiero mami!

Jag är så stolt och nöjd med mitt lopp. Det finns mycket i mitt huvudet just nu. Jag återkommer med några funderingar i ett annat inlägg.
Jag vill börja att träna för nästa år!
Stockholm Marathon är verkligen en superupplevelse!

Jag kan inte sluta att le!! 😀

Och vet ni vad?

Jag är en marathonlöpare! oh yes!

Annonser

19 responses

  1. UNDERBAR läsning
    jag fick tårar i ögonen när jag läste om målgången, din älskling och din pappa, vilket fint ögonblick!
    Du är så stark och så underbar.
    Starkt jobbat och mycket bra skrivet!!!!!
    kram och grattis till fint PB

  2. Åh gudars, nu gråter jag också!
    Härlig berättelse av ditt lopp och jag kan tänka mig att själva upplevelsen var ännu större än orden du lyckas få ner.
    Viva Coyntha :-D!! Och stort grattis till PB 😉

  3. Åååh Coyntha! Vad fantastiskt! 🙂 Börjar nästan själv lipa när jag ser gråt-bilden på dig! Kan nästan förstå hur det känns, för jag började gråta när jag kommit i mål på GbgVarvet (men dumma mig som höll tillbaka).

    Det är ett nöje att följa dig och din utveckling. Du är SÅ grym! 😀

    Och tack till Göran för de, som vanligt, toppenfina bilderna!

  4. Åh, jag gråter faktiskt här lite…. *skvätt svkätt* ;o)
    Det är stort det du gjort och nu 3 ggr! Fattar nu efter att ha sprungit 10 k med dig hur lång en mara är!!! Tack , jag fick själv en fantastisk upplevelse! Jag kommer säkert att springa en mara en gång men vet ännu ej när! KRAM

  5. *sniff sniff* Jag torkar också tårarna av att läsa din fina berättelse! Du såg så pigg, glad o fräsch ut på varv 1. Du piggade upp oss! Varv två var du sammanbiten och fokuserad. Grymt presterat!! *kram*

  6. Ja jag instämmer med övriga kommentarer! Du är och förblir en unik och speciell människa C! Du är generös som delar med dig av ditt innersta med oss ”vanliga dödliga”! Tack för att du även visar gråtbilden – du är en sann kämpe och hjälte! Du är så stark, så härlig och numera grymt uthållig! För att inte tala om snygg hi hi! Snygga nya tights (var de sköna?) och det rosa o svarta linnet! I år var det nog bra med dubbla lager, för det var ju inte varmt precis, kolla på oss som inte sprang… Vi har hur mycket kläder som helst på oss.
    Tack vännen för att jag fått förmånen att hjälpa dig och följa dig i din fantastiska utveckling! Tack för din SM-historia och tack Göran för alla fina bilder och för att du alltid finns där för C! Göran – du är liksom överallt hela tiden!
    Och vilken underbar vän du har i Magda, som delade med sig av sin energi sista milen! Tack Magda! Snygg i haröronen hi hi!
    Och vad härligt att få ha sin papi med vid målgången – det hade jag ofta när jag tävlade när jag var yngre. Det betyder så mycket! Och mamma var med dig också i himlen och i ditt hjärta!
    Stort grattis till finfint PB! Kram kram

  7. Conny, qué gusto leer tus experiencias en este maratón, qué sensación tan increíble llegar a la meta, también me dieron ganas de llorar cuando leí la parte en que llegas a Stadion, después de 42 Km. Muchas felicidades por una super carrera, y por todo el entrenamiento que hay detrás de esta gran meta. Un beso!

  8. Ojoj vad fint! Jag blir också alldeles röd. Vet hur du menar precis. Jag grät också i mål på Vasaloppet. Alla känslor, allt man kämpat och lyckan av att klara det och spänningarna som släpper 🙂 Grymt!

    Jag är så glad för din skull att du har så bra pepp och support! Så fint med en underbar man och vänner som ställer upp! 🙂

  9. Jaaa tack så mycket Coyntha! Jag fattar inte att jag sprungit så långt heller! Lilla jag. Hur mäktigt som helst! Och jag mår jättebra nu, vill helst av allt springa men kommer vänta ett tag till så jag inte drar på mig skador. Hur mår du nu?

    Ja, det var jättesynd att vi inte hann ses men jag var superstressad :/ men nästa gång då jävlar! Då måste vi ha mer tid! Jag åker upp till Stockholm lite då och då, när är nästa lopp du ska springa där?

    och så går vi över till din prestation! Du är lika fantastisk som alltid! Wow! Så underbart att läsa dina känslor under loppets gång. Nästa gång kommer du under 4:30, det tror jag!

  10. Det låter verkligen riktigt härligt! Blir rörd av att läsa ditt inlägg!! Du är så duktig!!
    Och att din pappa var med – underbart!!
    kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s