Göta Kanal Run 2017

Om de mest fem fantastiska dagar jag har upplevt!

Vad är Göta Kanal Run?

Göta Kanal Run är inte en löpartävling, distansen är sekundär och likaså placeringen. Göta Kanal Run är ett uttryck för en vilja att söka spännande sammanhang med spännande nya bekantskaper.

Löparkärlek

I höstas skickade jag en ansökan för att se om jag kunde vara en av dem som skulle kunna springa äventyret på sommaren.
De fick mer än 200 ansökan och i januari kom mailet att jag var en av de 25 personer som skulle kunna få vara med i juni.
Vi skulle springa längs Göta Kanal på fem dagar. Alltså vi skulle springa ca en maraton per dag. Totalt ca 200 km.
Jag tyckte det var en rolig utmaning och ett bra sätt på att träna många km inför mitt stora mål i augusti.
Det jag inte hade en aning om var att det här äventyret skulle ge mig mer än vad jag någonsin trodde!

Dagen före dagen D.

Vi samlades i Sjötorp kl 17.00 för en gemensam middag och campfire-talks. Att komma till vandrarhemmet gav mig en bra känsla! Jag möttes direkt av Richard som är huvudorganisatör och hela Coreteamet. Wow! Vilken varm välkomst!

Jag var så nervös! Ingen visste vilka skulle komma. Vi fick inte veta vilka alla andra var. Men som älsklingen sa till mig i bilen på väg till Sjötorp: –alla är lika nervösa som du! – Sant!

img_1587

Första middag tillsammans! Fortfarande nervösa!

Redan första kvällen fick vi super god vegetarisk mat

Det blev en perfekt start med att träffa alla och vi hann lyssna på fyra campfire-talks.

Pär på sin sommarprat (eller campfire-talk!)

Vi gick och la oss runt kl 22 men jag är säker på det var inte bara jag som inte sov bra. Vi såg fram emot dagen efter och att äntligen börja springa. 

Schema. Varje dag:

Kl 8:00. Frukost
Kl 8:40 Lämna våra väskor i följebilen
Kl 9:00 Börja springa
Kl 16:00-ish bastu och bad
Kl 19:00 Middag
kl 20:00 Campfire-talks

Varje dag hade vi 2-3 stopp där Core-teamet dukade fram allt man kan tänka sig för att kunna orka springa. Men framför allt mycket pepp vid varje stopp.

Dag 1.
Sjötorp – Tåtorp

Första dagen var lite annorlunda. Vi skulle ha en invigning. Vi gick till startområdet vid kanalen. Vi tog en del bilder för att föreviga stunden. Sen kom Göta Kanals VD för att prata med oss och berättade om Göta Kanals historia. Han gav oss råd att njuta kanalen och naturen.

Innan starten!

Efter ett kanonskott startade vi. Vi fick veta att idag var det uppvärmning och vi fick den goda nyheten att vi skulle springa bara 36-ish km.
Alla hade fräscha ben och många visste inte hur gör man för att fördela energi och spara på kroppen på att orka hela sträckan på fem dagar.

Jag joggade i mitt lilla tempo men jag kände direkt att så här skulle det inte funka om jag ville orka alla dagar. Funderade på att ända taktiken dagen efter.

Ultrabacke så klart!

Det var en härlig känsla och vi var många som hade tid att lära känna varandra medan vi sprang. Vi hade en del timmar för att umgås och prata.

Första stopp, dag 1

Framme!

På kvällen efter middagen var det min och 5 personers tur att ha en campfire-talk. Jättekul att kunna lyssna på de andra! Jag pratade om varför jag flyttade till Sverige!Jag tror det var lite intressant, ingen somnade i alla fall!

Så här gott åt vi alla dagar: vegetarisk mat för löparen!

Jag, Nina och Carina! Fujifilm minne!

Anders och Max: utan er hade vi inte hittat! Vilket jobb ni gjorde!

Dag 2.
Tåtorp-Karlsborg

Frukost i Tåtorp

Jag hade nu annonserat jag inte skulle spriga hela tiden. Jag skulle springa 5 minuter och gå 2 minuter. Jag ställde min klocka så den skulle pipa när det var dags att gå eller springa. Så här skulle jag springa hela dagen och alla dagar som var kvar.
Varför?
För att spara kraft och för att benen skulle orka och må bra alla dagar. Man springer fem minuter som är lagom långt så man hinner bli lite trött men inte tillräcklig trött för att inte orka gå två minuter. På det här sättet hinner man att återhämta sig. Man ändrar sina steg och benen är fräschare.
Jag blev glatt överraskad att det var ett gäng som hakade på! Det var jättekul att göra det i grupp. Vi hade många intressanta konversationer och vi peppade varandra!
5:2 gänget var i gång!

Idag var en varm dag. Men vi fick springa en otroligt fin sträcka med mycket variation. Vi sprang på en badplats och vi passade på att fräscha upp oss lite. Sen sprang vi på fina trails i skogen för att äntligen närma oss till Karlsborg.

Där unnade oss att stanna och köpa en flaska mineralvatten! (Vi hade inte mer pengar med oss). Vi satte oss i skuggan och delade en flaska! Aldrig har en halv flaska mineralvatten smakat så bra!
Framme i Karlsborg!


Karlsborg

5:2 gänget framme!

Vi bodde precis vid Karlsborgs fästning och vi hade en av de finaste kvällarna: bastu och bad precis vid Vättern! Vi firade att vi hade galant klarat dag två och alla hade sprungit ultra! Vi sprang 44-ish km idag.

Efter en fantastisk hamburgare med pommes och ostkaka som efterrätt och 4 campfire-talks gick vi och lade oss! Nöjda och trötta!

Vilken kväll hade vi!

Dag 3.
Motala- Bergs slussar

Efter frukosten åkte vi buss till Motala. Annars hade vi behövt simma!Det var vi inte så sugna på haha

Aron, jag, Malin och Andreas på väg till Motala

Starten gick i Motala. Idag skulle vi springa mest längs kanalen.

Gruppbild i Motala innan starten!

Vi var igen ett gäng som fortsatte springa 5:2. Det verkade funka för många! För mig passade perfekt! Det kändes som gruppen som sprang 5.2 blev ännu tightare. Vi peppade varandra och vi såg emot fira 100 km!

img_1702-1

ha ha trafikmärket!

På andra stoppet firade vi att vi hade sprungit halva sträckan (ca 100 km) i Borensberg och vi fick Våfflor-buffé! Så gott!

Den klassiska bilden på Göta Kanal: Borensberg

Resten av sträckan var ganska platt och vi fick njuta av alla båtar som seglade längs kanalen, alla får och folk som cyklade förbi och var nyfikna av vad vi höll på!
I Ljung, på sista stoppet av dagen fick jag en överraskning! Älsklingen dök upp på sin motorcykel! Jag fick en puss och han lovade möta mig vid målet! Fint! Nu var det bara 8 km kvar och snart hade vi sprungit ultra igen. Sträckan blev 43-ish km.


Vid Bergs slussar var älsklingen där. Vi kramades lite innan det var dags för oss för att få en liten utbildning i HLR. Eftersom jag var en stund med Göran, hade inte duschat och jag frös och var lite för trött kunde jag inte ta in allt information vi fick. Efter en fantastisk middag och glass var alla trötta.
Vi hade en jättefin stuga som jag delade med Åsa, Elin, Helena och Malin. Klockan hann inte bli mer än 22 när alla hade somnat.

Dag 4.
Bergs slussar – Norsholm

Vi hade hört att på fjärde dagen brukar deltagarna gå mycket. Jag måste erkänna vi var lite trötta men det kändes rätt bra ändå.
Vi sprang bl.a. runt den vackra sjön Roxen, fina trail och fantastiska vyer.

Gänget 5:2 höll ihop idag igen och några till anslöt till gruppen. Jag tänkte då att det inte fanns en grej jag hade velat göra annars. Det var magiskt!

Några km innan vi kom till andra stoppet sprang jag lite bakom killarna i gruppen. Plötsligt började jag att få ont i benhinnorna, några tårar började komma. Jag hoppades på att det skulle försvinna så när vi kom till stoppet bad jag Alex, vår massör att tejpa benhinnorna.

Efter det här hade vi 16-ish km kvar och det fanns inget annat än att komma i mål. Jag släppte killarna och sprang med Malin hela sträckan. Det blev lite mer gå än bara 2 minuter enligt metoden vi hade följt.

Vi träffade Viktor och Nina som cyklade runt och peppade alla deltagare! De väntade på oss vid en massa kor! Vi fick lite vatten och en gel för att få energi på de sista km.

Framme i Norsholm high-fivade igen och det kändes skönt. Nu skulle vi njuta sista kvällen med gänget. Men först bastu, bad och middag vid kanalen!

Sen gick vi upp till en sal där vi hade fest. Vi fick en order: bartömning! Vi försökte njuta varenda sekund då! Samtidigt som några av oss tog massage. Jag gjorde ett försökt att förbereda benhinnorna på att springa sista sträckan dagen efter.

Våra egna bartender!

Dag 5.
Norsholm- Söderköping- Mem: i mål!

Om jag hade varit smart idag, borde jag inte ha sprungit alls. Benhinnorna blev inte bättre efter en natts sömn. Det gjorde mer ont och de var inflammerade. Blåsan på blåsan i foten var inte bättre heller.

Men jag är inte en som ger upp. Jag tänkte testa och se hur det kändes.

Sista breafing med Anders och Max

Idag var en kortare dag. En vanlig transportsträcka på 33-ish km till mål. Det borde jag klara!
Men redan från första steget gjorde det mycket ont. Det blev värre och värre så när vi skulle komma till första stopp var jag sist av alla och tårarna bara rann. Då bestämde jag mig för att inte fortsätta. Jag skulle bryta.
Vid stoppet väntade alla på mig både löparen och core-teamet. Alla hejade och ropade på mig. Jag fick många high-fives och så mycket energi så jag glömde jag skulle bryta. Jag fortsatte.

Efter en liten stund reagerade jag på vad jag hade gjort! Jag hade så mycket ont men jag märkte skylten som visade att det var bara17 km kvar till Mem! Jag kunde inte bryta nu! Nej, det fanns inte en chans! Jag kommer i mål även om jag skulle behöva krypa.
När jag började närma mig Söderköping kom Carina och Nina springandes för att möta mig! Vad glad jag blev! Jag behövde lite kärlek! De torkade mina tårar!
Väl framme mötte vi alla andra i gänget och core-teamet. Vi fick varsin glass från Smultronstället!
Nu var det bara 6 km till Mem och vi skulle göra dem tillsammans!
Det var de sista km som vi ville utnyttja till max! Vi sjöng, pratade, dansade men samtidigt ville vi förlänga magin så mycket som möjligt de sista stunderna i det här fantastiska äventyret!

Några meter innan målet väntade Mattias från Core-teamet på oss. Han hade lite skumpa så vi kunde skåla tillsammans om vår bedrift innan vi skulle komma i mål och skiljas!

 

 

I mål!

Vi sprang några meter till och kom i mål! Vi klarade det! Vi firade med att hoppa i kanalen!

Det var inte ett lopp. Här fanns ingen prestige, det togs inga tider, det spelade ingen roll vem som var snabbaste eller långsammaste! Det handlade om att 25personer skulle vara ett team! Tillsammans var vi starkare!

Det blev 200 km men vi kom längre än så på resan vi gjorde inom oss. Tillsammans skapade minnen för livet, vi delade många timmar och vi hann prata om allt mellan himmel och jord. Allt det här gjorde oss till bättre människor!

Den här är en av de mest fantastiska saker jag har gjort och jag är så tacksam för de nya vänner jag har fått. 25 personer jag delade hela fem dagar! Vi blev en tight grupp som trots att vara så olika hade vi en sak gemensamt: Vi vågade ta utmaningen och visa man klarar mer än vad man tror!

Den här upplevelsen handlade mest om att möta sig själv! Om att möta alla andra i gänget!
Hela resan var stor! Men det var ännu större alla samtalen, skratten och kärleken längs vägen! Så magisk!
Tack mina nya fina vänner för att jag fick vara en del av den här magiska resan!
Jag kommer för alltid bära med mig dessa fem dagar och er i mitt hjärta!

img_1778

 

Annonser

The Challenge: Traversée-OCC

Som ni vet, jag gillar att utmana mig. I januari när jag läste om att det fanns en challenge i Alperna tänkte jag direkt att det kunde vara något för mig: The Challenge Traversée-OCC
Jag anmälde mig.

Snart är det dags för lopp nummer två av challengen. Challengen handlar om att springa två bergslopp som inom ultra är en mellandistans.
* Lopp nummer ett är: La Traversée (61km) a Trail Verbier St Bernard event
* Lopp nummer två är: the OCC (Orsières-Champex-Chamonix), a UTMB®.
För att genomföra challengen ska man springa båda lopp samma år och komma i mål.

logganNu är det dags för OCC. Det är bara 17 dagar kvar och jag laddar för fullt både fysiskt och mentalt.

Efter Traversée var det läge att se till att återhämta sig ordentligt. Det var ett tufft lopp och krävde mycket av mig. Jag kände mig sliten.

Det största misstaget man brukar göra efter ett ultralopp är att man ganska snart börjar träna som vanligt. Men den här gången försökte jag vara smart och inte göra det. Även om kroppen tyckte att den var redo för att träna, gjorde jag inte det.

Jag har hållit igång och sprungit väldigt lite. Men jag är säker på att de här veckorna mellan loppen skulle jag inte bli bättre om jag tränade hårt igen. Jag tränade bra inför första loppet, nu vill jag bara underhålla och bli stark igen.

Kroppen känns bra rent fysisk men hur funkar huvudet? Jag har, för första gången känt att huvudet bråkar big time med mig. Kroppen vill en sak och huvud en annan. Huvudet hittills alltid haft större ambitioner än kroppen.
Jag har lyssnat på det och tagit det jättelugnt men känner mig starkare än någonsin ändå.

Det är bara några dagar kvar på jobbet och sen börjar vi äntligen med semester. Jag ser fram emot att vara ledig, njuta lite utan måsten. Bara ta dagarna som de kommer. Bäst är att bara kunna hänga och mysa i lugn och ro.
Men mest ser jag fram emot att åka till Frankrike.

Den här gången bestämde vi oss för att stanna lite längre. Vi blev verkligen kära i Alperna. Det kommer att bli nio fantastiska dagar i Chamonix.
Längtar!


Traversée 2016

Loppet gick lördagen den 9 juli.  Starten gick i den lilla bergsbyn La Fouly i Schweiz som ligger nära gränsen till Italien, i Alperna. Jag valde Traversée som är en av de tre distanser man kan springa. Det finns X-Alpine 111 km, Traversée 61 km och Liddes 29 km.
Traversée är 61 km långt och 4100 höjdmeter.

SnipImage

DAGARNA INNAN LOPPET

Förra året när jag var i Chamonix var det min första kontakt med riktiga berg. Jag blev chockad men blev förälskad samtidigt. Eftersom det inte gick som planerat på UTMB lovade jag mig själv att komma tillbaka och att lära mig de där bergen! Nu förstår jag att jag egentligen inte hade en chans på UTMB.

Den här gången åkte vi många dagar innan och vi bodde i den lilla byn Bourg Saint-Pierre. Förutom att turista och bli förtrollad med allt omkring oss hade jag som önskemål att reka banan lite. Loppet skulle passera precis vid byn där vi bodde. Vi vandrade på banan. Vi åkte även till starten i La Fouly och till målet i Verbier. Det kändes jätteskönt att veta på ungefär var jag skulle springa och få en uppfattning hur banan skulle se ut.
Det var också ett försök att acklimatisera mig till höjden. Vi bodde och sov på 1650 höjdmeter.

En dag innan loppet hämtade vi min nummerlapp i Verbier! De hade en liten fin mässa och det kändes roligt! Dagen D var nära!

MITT MÅL

Sedan jag anmälde mig till loppet i februari hade jag som mål att ta mig runt. Varför? För att tiden i sådana här lopp spelar mindre roll. För mig i alla fall. Jag är en vanlig motionär som älskar att springa. I år har jag som mål att lära mig springa i bergen. Vi är vanliga människor och vi pressar oss hårt från start till mål för att hinna innan maxtiden. För oss är varje delmål och avklarad cut off är en seger. Så med detta sagt, mitt mål var att hinna innan de stänger.
img_1489

DAGEN D- INNAN STARTEN

Jag sov dåligt under natten som alltid innan ett lopp. Den här gången hade jag varit nervös hela veckan. Att bo i Alperna gav mig perspektiv och den verkliga vyn på hur det skulle skall.
Jag hade packat och fixat allt kvällen innan för att vi behövde åka från hotellet kl 8:00. Efter en dusch, fixat allt och en liten frukost i hotellrummet var jag klar kl 07:40. Vi hann även sitta i restaurangen och dricka lite kaffe, och posta en bild på sociala medier, innan det var dags att åka.

Lite kaffe innan starten

Vädret skulle vara bra. Vi hade fått information om att det fanns snö på några toppar men annars hade det torkat upp ganska mycket. Under dagen skulle vi ha temperatur mellan 18-24 grader och lite kallare under natten. I min SMHI-app såg jag en stor sol mest hela dagen.

Frågan var fortfarande: linne eller långärmad tröja? Linne skulle vara svalare men det fanns en stor risk att bli solbränd. Det blev en vit långärmad tröja för att jag kunde kavla upp armarna om det skulle vara för varmt. Jag ville inte ha sol på axlarna. Lättare att reglera temperaturen så.

Vi var framme ca 50 minuter innan starten. Så många löpare! En tanke slog mig direkt: – Alla ser så vältränade ut!” – Alla ser så snabba ut!” . Vad gör jag här? Jag blev ännu mer nervös.
Jag hade kollat en dag innan var kunde man fylla i flaskorna med vatten, var toaletten låg och vi hade även varit på ett Café som hade gratis wi-fi. Vi hade riktigt koll på allt. Jag ställde mig vid starten och började att bli peppad. Musiken spelades högt och alla var taggade! Snart skulle äventyret börja!
IMGP2725

LA FOULY – GD SAINT-BERNARD

Loppet startade efter The Final Countdown hade spelat klart. Jag brukar hamna bland de sista löparna nästan redan från början. Jag vill inte känna mig stressad. Den här gången var jag inte sist utan hamnade i mitten ungefär. Jag blev överraskad att så många var bakom mig.

IMGP2729

Gladaste i starten?

Redan efter 2-3 km fick jag en bra känsla, det skulle bli en bra dag. Bestämde mig för att kriga om det skulle behövas och att göra allt för att komma i mål.
Det bildades en lång kö uppåt. Alla ligger bakom varandra för man hamnar oftast på en smal stig. Man vet att det blir värre så småningom. Varför hetsa upp och börja springa om folk?
När vi kom till första toppen Col de Fenétre (2698 möh) var det som att ha kommit till en annan planet!

En fantastisk bergskedja där de flesta berg hade snö. I mitten fanns en blå sjö med lite is kvar. Många av oss stannade kort för att ta bilder.
Här började det bli svårt att springa i alla partier med snö. Mina Inov8 Ultra Racer funkar kanon men inte på snö. Det var halt och jag gled hela tiden. När det var nerför gled jag ner på rumpan.  Jag kunde inte jogga eller springa. Oj så kallt för rumpan och händerna! Men fort ner kom jag i alla fall!

IMGP2829Vägen mot Gd St-Bernard var varierande. Leden var jättefin och det kändes snabbt. Nu var vi i Italien och där nere fanns den första matkontrollen.

IMGP2748.jpg

Ser ni mig på bilden? 🙂

Mycket folk som peppade och en bra service. Jag kände mig lycklig. Efter att jag hade fyllt mina flaskor med vatten och Tailwind, ätit lite ost och salami plus lite buljong fortsatte jag. Jag fick en överraskning runt hörnet. Göran var där och väntade på mig. Det är alltid skönt med personlig pepp och en kram. Gd St-Bernard ligger ganska hög, 2473 möh.
img_1542-1
Det jag inte visste var att första panik-stunden skulle komma nu! Vi behövde passera en smal stig, brant och ett stup intill. Det hängde en rep som hjälp! Jag kunde bara inte fortsätta! En schweizare sa att han skulle hjälpa mig och visa hur jag skulle göra. Det som gjorde mig så rädd var att jag hade ingen kontroll på mina fötter. De gled så fort jag försökte ta ett steg. Ner ville jag absolut inte ramla! Han gick före mig och jag satt mina fötter precis som han gjorde, stavarna med en hand och jag höll repet med den andra handen. När mannen kom till den andra sidan väntade han på mig och han gav mig en hand. Tack! Jag blev så tacksam! Det är inte bra att bli panik i en sådan situation! Suck!

Sådana ställen var jobbiga för mig!

Hur kan man vara alltid så här glad? 😀

Det blev mer snö men jag klarade mig bra med min ”rumpa-åk-metod” alla gånger! Det kom några branta nedförsbackar och några riktig tekniska stigar tills vi kom ner till en mer öppen yta. Här visste jag att jag kunde komma ikapp med lite tid och jag försökte springa så mycket jag kunde.

Följande 15 km kändes riktigt långa! Det blev en lång nedförsbacke på ca 12 km för att komma till nästa matkontroll i Bourg St-Pierre. Det var också vackert.

Vi behövde också vada igenom en strömmande flod med hjälp av ett rep. Det kändes farligt! Jag blev nervös! Skulle man verkligen göra det? Jo, det var bara att gå rakt genom vattnet!

Läskigt!

Vi passerade en stor damm med turkos vatten. Först trodde jag var snart framme i Bourg Saint-Pierre. Jag minns att det var närmare när vi åkte bilen några dagar tidigare.

IMGP2756

BOURG ST-PIERRE – COL DE MILLE – LOURTIER

Jag kände igen området. Vi hade rekat innan och jag visste att kontrollen var nära.

img_7471

Snart i Bourg Saint-Pierre

Äntligen lite varm mat i Bourg St Pierre, en mysig liten bergsby.

Älsklingen väntade otåligt på mig och han blev jätteglad när jag kom. Medan han fyllde i mina flaskor fick jag pasta med tomatsås, buljong och några apelsinklyftor. Så gott att äta och att få sätta sig en stund. Jag tror det var här jag stannade längst av alla kontroller men jag behövde det för att få lite kraft tillbaka. Ungefär halva sträckan gjord. Men det är inte distansen som skulle avgöra loppet.
img_7468
Kvällen ägnades åt en lång uppförsbacke. Vi skulle nu komma till tredje toppen Col de Mille som log på 2480 möh. Här möte jag många löpare som vände om och gav upp. De gick tillbaka till matkontrollen.
Själv tyckte jag det var jobbigt med de där långa uppförsbackarna som tog aldrig slut.  Jag tog ett par gels på väg upp och mina stavar började bli mina kompisar. Det skulle visa sig att stavar i ett sådant lopp är oumbärligt.
Högre upp var det mest en smal smal stig. På höger sida var det berget och på vänster sida fanns inget! Jag tittade sällan åt vänster. Det  kändes läskigt! Vi träffade ett gäng kor och en av dem hade bestämt sig att äta precis på stigen. Det var omöjligt att få henne att flytta på sig även om vi hoade, klappade och skrek. Till sist var vi tvungna att klättra upp lite mot berget för att kunna komma förbi.

Här upplevde jag en av mina runners-high på loppet! När solen var på väg ner och jag var nästan på toppen kände jag hur min kropp var full av löparkärlek. Jag log hela tiden, jag kände mig lycklig och tacksam. Hur kan man älska något så mycket som gör så mycket ont?

Runners high på hög nivå!

Solen på väg ner! Jag kunde nästan nå den med mina händer!

Äntligen kunde vi se kontrollen längre bort på berget med en liten ljuspunkt som såg ut som en liten tältlampa! Några km senare  kom vi till Col de Mille 2480 möh till ett tält. De välkomnade oss bra. Funktionären verkade ha det bra, det var nästan som om det var fest på kontrollen med alla glada och som hejade! Allt var bra förutom att jag inte förstod så mycket! Ingen pratade engelska! Den varm buljongen smakade så gott. Här var det dags att ta fram pannlampan för snart skulle det bli mörkt. Byte till långärmad ulltröja och tog med mig några kakor i fickan.
Vägen ner var det inte lätt heller. Ganska tekniskt och väldigt brant. Det bildades en långt halsband av pannlampor. Det var ganska vackert att bara se en nymåne och en lång orm som lyste hela backen ner! Det blåste mycket men när vi äntligen kom ner sprang vi några km i skogen innan vi äntligen var i nästa kontroll: Lourtier.

Här var min älskade Göran och väntade oroligt på mig. Han hade kommenterat på Facebook hur tight det började bli med reptiden och han tvivlade på om jag skulle hinna. Jag kom precis 15 min innan de stängde kontrollen. Jag satt mig en stund och åt lite ost, salami, drack cola och buljong medan Göran fyllde mina flaskor. Han tömde även allt onödigt från väskan. Jag fick däremot en pannlampa till och en laddare. Jag hade några timmar kvar i mörkret.

Just här hände något speciellt: Jag var helt slut, hade ingen energi kvar och Göran visste det. Det som skulle komma nu var det svåraste partiet och han var rädd att jag inte skulle orka och jag var rädd att inte orka mer. Men ingen av oss sa något om det! Vi hade en tyst överenskommelse. Jag sa aldrig jag vilja ge upp och jag grät aldrig. Han såg till att skicka iväg mig så fort som möjligt. När jag kom ut från kontrollen mötte jag mörkret och direkt en jättebrant backe. Jag hade en lång natt framför mig.
IMGP2737-night.jpg

LOURTIER – LA CHAUX

Nu kom den! Den sista uppförsbacken som jag hade hört så mycket om! Fruktansvärt!  Den som bjuder på 1200 meters klättring under 4,9 kilometer! Det är så brant, tekniskt, jobbigt så jag hittar inga ord som kan beskriva det!
Camilla hade rått mig att ha stavar under hela loppet men framför allt i den här sista uppförsbacken. Utan stavar skulle det inte gå.
Det var mörkt och jag bestämde mig för att bara titta på mina fötter och lyfte huvudet bara för att se var nästa reflexmarkering var. Jag säger lyfte för de var inte framåt utan de var ovanför mig! Så brant! Jag vågade inte titta på sidorna. Miljön var läskig: mörkt, tyst och omgiven av branta stup som slutade mot en bäckravin. Vi kunde höra ljudet av forsande vatten! Jag kände mig inte trygg. Det blev inte enklare av att jag såg några fladdermöss och en av dem fastande i en av mina stavar! Jag skrek! Det enda som hjälpte mig lite var att då och då såg jag andra pannlampor. Jag visste att jag inte var helt ensam där!
Här började jag nästan att skratta! Det var inte sant att jag var där och kämpade! Hur gick det till? Mina ben fortsatte utan att behöva tänka på något. Jag ville bara komma upp någon gång. Men när? Det kändes som en evighet! Min Suunto-klocka tog alldeles för lång tid att surra varje km! När jag trodde jag var på toppen var jag det inte utan det kom bara mera. Efter mer än tre timmar kom jag upp. Eller inte helt upp men till någonting lite mer springbart. Långt bort kunde jag se kontrollen. Men den var inte nära. Dit skulle jag då skulle jag kanske kunna bryta? Eller vila lite? Jag skulle kanske kunna äta något? Jag vet inte exakt vad jag ville göra, men jag ville bara komma till kontrollen för att det skulle betyda att jag kunde se Verbier och det skulle betyda att jag bara hade en nedförsbacke kvar!

LA CHAUX – VERBIER

Efter att fyllt mina flaskor, åt lite salt och ett par apelsinklyftor började jag sista nedförsbacken ner. Det var 6.1 km kvar till målet. Just då tänkte jag att oavsett hur lång tid det skulle ta behövde jag göra hela vägen ner. Det är svårt att be någon komma och hämta mig där. Men när jag insåg att jag hade marginal för att hinna innan cutoff-tiden, då tändes ett litet ljus inom mig.
Jag hade krigat i så många timmar, det är klart jag skulle hinna i mål innan maxtiden!

Här snackar vi inte om lätt underlag precis!

Jag började att jogga ner direkt. Det började ganska lätt och det behövdes fortfarande pannlampa. Efter det kom ett svårt parti, jättetekniskt och ganska brant. Jag hoppades att solen skulle börja gå upp men där inne i skogen var det mörkt. Jag hade inte så stora problem med alla rötter och stenar. Eller jo, det var svårt men jag har sprungit en del i en sådan terräng och nu var jag laddad! Jag började få lite kraft och jag ville använda den så länge det gick. Sprang om några stycken löpare. Jag kände mig lycklig igen. Jag skulle nog klara loppet!

Solen kom upp och efter den tekniska delen kom en sista uppförsbacke på ca 800 m för att sen springa nerför den stora skidbacken för att komma till Verbiers gator!

IMGP2450

Verbier!

Jag var trött. Mina lår var trötta och knäna skrek av smärta för varje steg neråt.

 

Äntligen! Snart i mål!

Jag kände jag var nära. När jag sprang på asfalten mot målet började mitt hjärta att slå allt snabbare!
Det tog några meter till för att komma till upploppet med staket och sen var bågen där. Framför mig!

Jag kom i mål och det kändes så skönt att kunna stanna. Tårarna rann och jag fick världens bästa kram!
Han var där och väntade på mig! Han som är alltid med mig och följer mig på alla mina galna utmaningar! Han som kör överallt för att supporta mig och han som inte sover för att träffa mig i olika kontroller.

06h33m29s_JLH07234-large

Bilden säger mer än tusen ord!

Vi delade stunden! Vi firade i tystnaden och med tårar!  Jag klarade det!

10072016_06h23m58s_CBU7133

Finisher bilden. Trött, nöjd och lycklig!

Jag blev finisher och det är det absolut tuffaste lopp jag har gjort!
Jag fick ett par kompressions-calvs istället för medalj. Först tyckte jag det var lite trist men efteråt insåg jag att de var bra. Jättesköna och det är bara de som kommer i mål som har ett par sådana:

liveresultat

Fötter och skor med ett tjockt lager schweiziskt lera och damm på!

Att springa i de bergen är inte likt någonting man springer i Sverige. De är mäktiga! De är vackra! Och jag älskar dem!
Ett litet lopp där 649 startade och 486 kom i mål, 107 kvinnor startade och 87 kom i mål!

Jag hoppas att fler upptäcker det här vackra loppet. Ett litet lopp mitt i de Schweiziska Alperna. Bra arrangerad och inte alls så kommersiellt som t. ex UTMB.

Tack för all kärlek och support jag fick innan, under och efter loppet! Ni är bäst!

 

Min bucket list – juni

Sommaren är äntligen här!
Vad jag har längtat!

Igår körde jag ett pass på slalombacken och det var magiskt!
För första gången svettades jag på det sättet man gör när det är riktigt varmt! Älskar hur svetten bara rann ner! Det var också linnepremiär! Vilken känsla!
Det var allt mellan långgräs, maskrosor, fåglar, brännässlor, lupiner, solen mm
Skönt att kunna vara ute sent på kvällen och ändå känna all energi som ljuset ger!


Mycket spännande på gång under juli och augusti!

Men först juni.
Här kommer min bucket lista:

* 4 juni – Farthållare på Stockholm Marathon. Så roligt uppdrag!

* 18 juni – High Coast Ultra. Ett riktigt fint och tufft lopp. Bra träningspass i en stenig terräng.

* Fortsätta med min jakt efter höjdmeter. Minst ett backpass  per vecka i slalombacke

* Fortsätta med min sockerfria utmaning

* Njuta med min bästa vän från Mexico som kommer på besök för första gången till Sverige

* Fira Midsommar med vänner i Skansen

* Läsa klart min bok

* Virka klart sonens filt

* Gå ner 1.5-2 kilo på en månad?

* Springa 300 km under juni. Jag har som mål att springa 300km per månad. Har inte riktigt lyckas alla månader än men ligger ganska nära.

* Köra minst 2 styrkepass per vecka

* Träna minst en gång per vecka med stavar

* Köra mer yoga. Helst utomhus

* Njuta och titta på Fotbolls EM med familjen

* Grilla! Vi har inte grillat än! (Eller kanske köpa en grill först! )

* Förbereda allt inför min kommande utmaning i juli

Vad har du i din bucket lista? Berätta gärna!

Välkommen juni!

The GAX 100 – Bildgalleri

Ystad 12-13 juli, 2014

Känd dig fri att ta vilka bilder du vill. Om du använder bilden ange gärna fotografens namn: Göran Sedvall och länka gärna här till bloggen.
Hör av dig om du vill ha högre upplösning!
Bra jobbat allihopa!

Fredagspepp (missa inte det)

Jag vill visa er en underbar video.

Äventyret i High Tatras var verkligen  en utmaning på flera plan och var så häftigt!
Per Lundström och Charlotta Carlén hade en GoPro camera med sig och de filmade medan vi sprang.
Videon är från dagen som jag var så rädd!
Tror inte videon visar hur häftig och läskig det var!
Men se Charlottas film om denna dag!

(Lyssna när Katarina berätta i början om ”the runnable” väg!) 🙂
Trevlig helg!

Något roligt att göra!

Något roligt att göra! Sade coachen…

Jag har haft en konstig period angående löpningen. Jag älskar att springa men det har inte känts som vanligt när jag springer.
Sedan Stockholm Marathon har varit som det inte är jag som springer. Coach Falk och jag trodde mycket att jobbet, stressen och för lite sömn hade påverkat mig.
Vi bestämde att jag skulle glömma allt som hade med prestation att göra.

Visst följer jag Andreas program men han har anpassat schemat beroende på hur kroppen mår.
Den här veckan har jag bara gjort roliga saker! Eller sedan jag började semestern har jag gjort bara roliga saker!
Coachen sa att jag skulle ha det roligt när jag tränar!

Så i torsdags pratade jag med honom och han sa min idé att springa en transportsträcka jag hade velat göra sedan jag började att springa var en bra idé.
Jag ville någon gång testa att springa sträckan jag åker varje dag till jobbet: Åtvidaberg – Linköping som är 35 km.

I lördags gjorde jag det. Jag tog det lugnt och njöt. Min plan var att ha det kul.

Jag tog bussen till Linköping och sedan en buss till Ekholmen Centrum.
Därifrån började jag att springa. Fick sällskap av Susanne de första 21 km.
Vi passar jättebra ihop när vi springer.
Vi behöver inte säga så mycket om vi inte vill. Vi förstår varandra otrolig bra när vi springer!

Första paus var vid slussen i Göta Kanalen. De hade en liten kaffestuga som var obemannad. Jättegullig!
Vi köpte en cola och fyllde vatten i våra ryggsäckar.
20130722-212635.jpg

20130722-212645.jpg

20130722-212659.jpg

Vi sprang och ibland gick vi i backarna!
Vi hade verkligen inte bråttom och värmen var verkligen stark så vi tog det ganska lugnt för att kunna orka hela vägen hem.

Susanne ringde hennes pappa för att bli hämtad när vi hade passerat Bestorp.
20130722-212708.jpg
I Bestorp bor några vänner och jag stannade för att gå på toa och fylla i vatten. De hade även köpt bananer för mig!
Tack!
långpass2
Nu var det riktigt varmt! Ca 30 grader och jag fortsatte själv i den stekande solen!
Det var bara 17 km kvar till Åtvidaberg plus några till hela vägen hem.
20130722-212724.jpg
Vägen här var ännu finare!
Jag passade på och testade igen energi som funkar bra under ett lopp. Det blev Vitargo Pure i ryggan blandad med vatten som räckte de 3 första timmarna! Sedan fortsatt jag med gel och vatten. Tog också en kex choklad och en banan. Energin funkade kanon, kände mig stark hela vägen hem! Kul! Nu är det bekräftad vad det funkar för mig!

Jag tänkte hela tiden att det här var mitt beslut! Jag ville springa!
Vilket bra sätt att spendera min semester!
Att springa en solig sommardag själv är precis vad jag älskar och ger mig så mycket kraft!

När jag kom till Åtvidaberg var jag trött.
Benen var helt ok men värmen hade påverkat mig ganska mycket!
20130722-212732.jpg

Så jag gick en stund och drack mer vatten!
Det var bara några km till för att komma hem!

Vad nöjd var jag efteråt. Men framför allt var jag lycklig!
Att göra precis vad jag älskar är vad jag behövde!

Välkomna till Åtvidaberg! (Jag i entrén)

Välkomna till Åtvidaberg!
(Jag i entrén)

Jag spenderade resten av dagen hemma. Jag är jättesolbränd och igår kände jag mig ganska uttorkad.
Det blev 38.5 km. Helt ok sätt att spendera en lördag morgon.
Men den här, kommer att göra om!

Den omöjligaste!

På min utflykt i mitt trailläger upplevde jag på tredje dagen den största saken i mitt liv som jag någonsin gjort.
Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle bli.
Jag är överväldigad med allt som hände där uppe på lägret i High Tatras.

Jag ska här försöka berätta vad jag upplevde på just den tredje dagen men jag tror inte det finns ord att beskriva dagen.
Vår slovakiska ledare Katarina hade lovat en ”runnable” sträcka de första 10 km och sen skulle det fortsätta lite brantare med svårare underlag.
Jaha, tänkte vi. Idag kommer vi att kunna springa lite mer än de andra dagarna!
Vi laddade med vatten i ryggsäckar, gel, bars och även en liten lunch för att äta där uppe.

IMG_5068

Innan vi började gick vi genom dagen igen. Vi hade några meeting points där vi alla väntade på varandra.
Viktigt med att hålla ihop oss som en grupp trots att vi sprang i olika tempo.
IMG_5197

IMG_5198
Bild: Här visar Katarina den ”runnable” väg!

Det var en varm dag. I början var vi inne i skogen. En lite tuffare vanlig terräng än vi är vana i Sverige men lite runnable var det i alla fall. Det var uppåt dock!
Man kunde inte bara springa utan man fick gå trots allt.
Här är en bild vid första pausen:
alla
Efter cirka 10 km kom vi upp till en fin grön sjö.
Där tog vi en liten paus för att få lite energi i kroppen och fylla vatten i ryggsäckar.

IMG_5208
Nu började den riktiga stigningen. Vi körde på.
Det blev brantare och brantare och svårare förstås.  Vi började gående på den steniga stigen!
Gud vad jobbigt det var!
Men det som blev jobbigare var höjden och de smala stigarna.
Om ni inte vet, jag är höjdrädd och den här höjden hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Jag blev panik!
Jag kunde inte titta neråt och försökte bara fokusera på mina steg och tittade på marken hela tiden. Vågade inte lyfta huvudet trots de magnifika vyerna.

945393_10200100001607914_1454710630_n
Bild: Where is the trail?

Jag träffade Katarina som väntade på oss och hon sa: jag är här för att hjälpa er!
Då blev jag ännu räddare! Vaddå hjälpa oss?
IMG_5210
Jo, nu kom den svåraste delen.
Det fanns fasta kedjor för att få hjälp att kunna klättra!
IMG_5211
Vi väntade på att resten av gruppen kom dit också.
Bakom oss var Ondrej (som är super erfaren klättrare) och han föreslog väg, dvs på vilka stenar skulle man trampa på.
Vilken tur att mina nya Dynafit skor har bästa greppet som finns!
Det gick bra ändå!
IMG_5214
Bild: Jag är första tjejen där uppe 🙂

Vi kom upp men vi var inte klara där än. Vi skulle fortsätta upp till 2100 m höjd!
Här sprang man inte alls. Det var inte lätt. Det blev mycket klättrandres på den steniga stigen, ibland med händerna mot knäna, ibland kröp vi. Stora steg för att nå stenarna uppåt!
Benen klagade inte alls. Däremot blev andningen tyngre ju mer uppåt vi gick. Ju högre desto svårare var det att andas.
Jag vet inte om det var pga. rädslan och hur i panik jag var men det var inte lätt! Vi gjorde några korta pauser för att få in luften i lungorna och andas men vi ville mest komma till toppen nu.
1040824_10151782654526913_1235253451_o
Bild: Paus för att andas

När vi nådde toppen tog vi en bar till innan vi fortsatte.
Nu var det lite bredare stigar men ännu mer stenigt. Här hade jag inte lika mycket problem för att fortsätta!
1013523_10200099797122802_1202436524_n

Här skulle vi springa nu. Lite lättare?
570_10200099991967673_1418634734_n
Mitt sällskap under första delen:
1070013_405935586189217_1128524287_n
Tog sista biten tillsammans med Anders och Katarina och vi fick ett bra tempo där!
Vi pratade hela tiden och jag blev så glad att jag hade klarat det!
Vi sprang sista biten, eller vi hoppade fort från en sten till den andra för att nu kunde vi ses nu husen och liften vi var på väg till.
Men precis några meter vår meeting point ramlade jag!
Jag hade inte en chans att reagera! Jag hade lite fart i benen och jag bara kände hur mycket ont det gjorde. När jag kom fram och mötte alla andra insåg jag hur många små stenar och grus hade jag i handflatan.
Jag tror att när man har klarat en utmaning man slappnar av och då kommer en olyka!
Det var lite det som hände mig!
IMG_5244

IMG_5250
Bild: Dagen efter

21369_10200099996927797_2093669776_n
Bild: Ser ni stigan?

Den här dagen kommer jag alltid att minnas.
Det var dagen jag kämpade mot min rädsla! Det var den jobbigaste och störst jag har gjort i mitt liv.
Efter den dagen känns det som ingenting kan vara svårare nu.
Jag gillar att utmana mig och den här var en riktig utmaning som jag också klarade!

IMG_5237
Äventyret i High tatras är i särklass den absolut häftigaste som jag har gjort!
Ingenting är omöjligt!    

Första dagen

Petra och Kat välkomnade oss vid hotellet. Efter lunchen gick vi genom aktiviteterna för första dagen.
Vi fick en Salomon handduk, en Salomon tröja och några bars.
Först körde vi löpteknik med Petra vid sjön.
Efter det delades vi i tre grupper och vi körde en lätt eftermiddagstur bara för att få lite smak om området.
Det är verkligen vackert!
Den lilla vi har sett är annorlunda än den svenska fjällen.
Efter middagen gick vi genom morgondagen.
Det blir ett 6-8 timmars pass i ca 2000 högt!
Men först ska vi börja dagen med yoga vid sjön!

20130705-221641.jpg

20130705-221648.jpg

20130705-221700.jpg

20130705-221708.jpg

Ett nytt äventyr

Jag är på väg till High Tatras fjällen i Slovakien.
Jag ska vara med på Salomons träilläger där!
Resan började redan igår när vi flög först till Krakow och sov där första natten.
En speciell natt där!
Jag ser fram emot resan och vill njuta varenda sekund jag är där. Det har varit en jobbig period på jobbet som har påverkat min träning.
Så nu ska jag njuta. Jag ska inte stressa mer utan jag ska slappna av. Det är ledordet för resan!
Det finns ett schema att följa men jag tänker göra och springa vad som det känns bäst.
Vi ska springa i fjällen! Enorma bergen!

Ett härligt sätt att börja mina efterlängtade semester!

20130705-215255.jpg