15 dagar kvar

Det börjar att pirra i magen mycket nu. Det börjar att kännas på riktigt! Jag kan inte tänka på annat än på upplevelsen som knackar på dörren. Det är helt sjukt att det är så nära nu! Den 30 augusti kommer jag att stå på startlinjen i Cormayeur, Italien.

När det BARA var en dröm
Det bästa som finns, när man har ett konkret mål, är resan dit. Det är så spännande när allt börjar med en dröm, tills att få stå på startlinjen på ett drömlopp.
Mina tankar: – kan jag verkligen springa ett sådant lopp?… jag är inte en sådan ultralöpare!

Jag fick en startplats för att springa CCC under UTMB-veckan i Chamonix och efter det gällde det att planera. Att göra allt för att göra min dröm till verklighet. Den här gången fick jag möjlighet att anlita Micke som coach och jag är tacksamt för det. Förra året hade jag inte alls något bra träningsår. Så jag hade ett akut behov av att få professionell hjälp för att ha en chans att klara loppet.

Mitt mål har varit tydligt från början: att göra mitt bästa. Prioritera, träna bra, ändra min kost och jobba med den mentala biten.
Jag vill komma till starten och känna jag har gjort allt jag har kunnat.

Grundträning
Coach Mikael och jag började att träna tillsammans i slutet av januari. Grundträning. Från den nivån jag var då: ganska dålig nivå kan jag säga! Jag hade hamnat i en gång/jogg-spiral! Men Micke förstod det och därifrån började jag att successivt öka.
Jag har varit disciplinerad och följt mitt schema. Vi bestämde att jag skulle ha en lång grundperiod samtidigt som jag började styrketräna 1 eller 2 gånger per vecka. Här fick jag också hjälp av en PT som gjorde ett program just för mig och för mitt mål som löpare. Inte för att bli snygg-stark utan för att bli löpar-stark.

Grundträning började i januari

Styrketräning på Campushallen

Några lopp på vägen
Vi bestämde att fokusera på träningen och förbereda kroppen till det intensiva jobbet som skulle komma på sommaren. Men som löpare hade jag några roliga löparaktiviteter ändå. Man ska ha det kul också och vara lite social.
Jag var farthållare på Göteborgsvarvet. Jobbade som sista löpare på Göta Kanal Run. Jag sprang Blodomloppet med jobbet och vi var ett ultrateam på Ragnar stafett runt Mälaren. Men det var allt. Det räckte bra för att ha kul men mitt fokus var hela tiden mot sommaren och den hårda träningen som var planerat.

Ragnar Stafett runt Mälaren i ett ultralag

Och så kom den tiden: backträning
Runt midsommar var det dags att börja träna backar och att få varje vecka minst 2-3 styrkepass. Jag fick instruktioner att oavsett jag skulle åka på semester skulle jag se till att ha en backe nära.
Det planerades att spendera midsommar i Åre (med backar), en helg i Höga kusten med mina tjejkompisar (med backar), några resor till Stockholm för att träna i Växjöbacken, en resa till Slovakien för att träna mer backar och många rundor i de små backarna nära mig. Det har varit roligt och spännande att se hur jag blev starkare och starkare.

Med hjälp av Micke kunde fick jag bra teknik med att använda stavarna. De är verkligen en hjälp och de är inte längre i vägen. Jag har fått många långpass i backen. Långa dagar! Har testat skor, energi mm. Har testat att springa med trötta ben men har också lärt mig att lyssna på alla signaler som kroppen ger. Försöker undvika skador. Vila när det behövs och inte blunda för skavanker.
I Slovakien fick jag en reality check! Man glömmer fort hur stora verkliga backar är!

Slovakien

Riktiga backar i Slovakien

Nedtrappning
Jag har aldrig tränat så många höjdmeter i mitt liv. Jag börjar att känna mig redo. Jag är inte rädd längre när jag kommer till en backe!

I söndags var mitt sista tuffa backpass. Jag körde nämligen ett sista ”Back to back i backen” Nu ska jag inte samla mer höjdmeter. Jag har samlat många många stenar den här sommaren!
Meter på höjdmeterskontot är:
Juni: 4 827
Juli: 15 942
Augusti: 7 885
Totalt: 28 654 höjdmeter på 8 veckor av backträning
Från och med i måndags, vecka 33 började jag nedtrappningen.

Nu handlar det att vara smart. För den träningsfasen som jag var inne i från midsommar till i söndags behövs större och längre backar, men för den nedtrappnings-/tillspetsningsfas som jag är inne i nu behövs bara något som ger lite motstånd för fartträningen. Vi ska försöka med kortare pass få lite fart i mina trötta ben.

Vad är som gäller nu? Jo, att bibehålla formen, spetsa till formen och få nödvändig återhämtning. Hellre lite mindre än för mycket… Spännande!

Är jag redo?

Utrutsning: kläder, övrig och min necessair till HMDS

Men ett antal resor per år har jag lärt mig att packa min väska bättre. Men den här gången har jag verkligen minskat till max! Jag har försökt packat en mindre variant av allt och som inte väger mycket!
Här är min packning som är verkligen minimalistisk. För övrigt zip-påsar äger!

KLÄDER:

• 2 tåstrumpor Injiji
• 1 calvs Gococo
• 1 vanliga Gococo strumpor till vilodagen
• 2 handsvettband Gococo
• 2 buffar: TNT och Eco trail Stockholm
• 2 trosor Björn Borg
• 1 långärmad tröja SOC
• 1 short Röhnisch
• 1 tunn vindjacka Salomon
• 1 par vantar
• 1 BH Röhnisch
• 1 tshirt Göta Kanal Run (med klippta armar)

Min plan är att prioritera fötter och underkläder för att undvika blåsor och skavsår. Samt känna mig ren. Så har jag resonerat:

* En t-shirt. Eftersom jag svettas så mycket misstänker jag att det kommer vara bra att ha en t-shirt att byta till.
* Jackan är avgörande. Även om det är varmt kommer det att blåsa mycket.
* Calvs och strumpor från Gococo är för att återhämta mig på campingen och ifall jag fryser kan de funka som värmeplagg.
* Långarmad tröja och shorts är mina ”mys” kläder på campingen och vilodag.

ÖVRIGA ARTIKLAR

Det behövs en del saker som är obligatoriska och andra som jag bara måste ha.

• Powerbank: eftersom vi inte kommer att kunna ladda varken telefonen eller klockan. Jag kommer att använda min mobil minimalt men vill kunna ta några bilder och kunna ringa eller smsa om det behövs. Vem vet? Det kanske kan komma någon bild på sociala medier också.
• Stavar: Vi kommer att springa i öken, berg och strand. Jag tror det kommer att bli bra att ha mina stavar speciellt när vi är i bergen!
• Bliswool: Det är ull som man kan ha inuti strumporna eller de ställen man kan få skavsår. Jag tänker ha nära tårna. Den ska funka för att undvika framför allt blåsor.
• Mini sy kit: alltid bra att ha nål och tråd. Med dem går att ”fixa” allt.
• Toapapper: jag har vikt den i en liten zip-påse. Det är också ett måste.
• Disktrasor: två stycken (den blåa runda) som  kommer att funka som handduk.
• Mini first aid kit: plåster, tejp, alcohol pad och två compeed.

MIN NECESSÄR

För mig var det viktigt att ha med mig hygienartiklar. Allt ligger i fina zip-påsar. Det ser mycket ut men det blir ganska kompakt när jag har packat allt.

* Solskydd. Det är obligatoriskt.
* Vaselin i små individuella förpackningar. Det är det vita/gröna i första zip-påse. Superbra att undvika en helt burk.
* Våtservetter. Några stycken också i individuella förpackningar.
* En liten påse Ice Power
* 3 st. våtservetter som är deodorant. Man kan använda de båda för att göra sig ren och förebyggande inför dagen efter. Den ska sitta på plats hela natten.
* 2 st. paket näsdukar.
*Pannlampa + extra batteri. Obligatoriskt.
* Tändare. Obligatoriskt. Jag har även lagt tändstickor.
* Kök och bränsle. Obligatoriskt.
* 1 kåsa
* 1 lång sked
* 1 liten schweizisk kniv som jag fick från älsklingen
* 10 st. säkerhetsnålar. Obligatoriska.
* Hygienartiklar: Alcogel, tandborste, tandkräm, body lotion, kam/spegel, pocket soap, snoddar.

Det ser mycket ut men jag har verkligen valt små saker och som väger lite.
Packningen pågår….

#Löparjulkalender

Jag är i en Facebookgrupp som heter Lonesome Runners och i slutet av november läste jag om en utmaning som jag tyckte det lät rolig: att springa enligt julkalender 1-24 december.

Jag har haft en tuff höst där jag har prioriterat bort det som jag älskar mest och som gör att jag mår bäst: min träning. Det har varit mycket på jobbet, nya arbetsuppgifter som kräver mycket av mig. Jag har blivit spanskalärare på Medborgskolan och har dessutom har jag gett mexikanska matlagningskurser. Allt detta har krävt mycket mer tid av mig än vad jag trodde.
Det har blivit många långa dagar per vecka och när jag kommit hem har jag varit helt slut. För att inte tala om höstvädret som inte har hjälpt heller.

Löparjulkalender passade mig bra. Jag behövde något roligt som var utmanande och så jag kunde fokusera på min löpning igen! Jag bestämde mig för att köra löparkalender!

Det handlade om att springa enligt julkalendern från 1 december till den 24e december. Jag började med att springa 1 km den första december, 2 km den andra december, 3 km den tredje december … osv tills den 24e december där man springer 24 km på julafton.

Allt började bra. Ganska lätt de första 10 dagarna!
Efter det började att bli svårt. Problemet blev i stort sätt att hitta tiden för att springa mitt i julkaoset, familjen och jobb för att springa ganska många km per dag. Men som jag brukar säga, det finns tid om man riktigt vill och det krävdes mycket planering så klart.

Till exempel en dag sprang jag kl. 4.30 på morgonen 7 km. Efter jobbet skulle vi julhandla. Jag bytte om och sprang till Shoppingcentret, 6 km. Vi julhandlade och åkte hem med bil till Åtvidaberg. När vi kom till Åtvid släpptes jag av vid entrén och sprang 7km hemåt. Då fick jag ihop 20 km den 20e december.

Sista dagarna blev ännu svårare. Speciellt den 22e och 23e december. Fredagen den 22e gick jag upp kl. 4.00 för att springa 22 km innan jobbet för att efter jobbet åkte vi till en Viking line-resa. På lördag den 23e december kom vi hem till Åtvidaberg kl 21.00. Jag hade då bara tre timmar innan dagen var slut för att springa 23 km. Gissa om jag var sugen på att gå ut och springa? Men jag var beredd och bestämd! Bytte om och gick ut. Det var tufft! Som tur var hade jag kolhydratladdat ordentligt! Ha ha, men efter 14 km började regna och blåsa så mycket. Jag kom hem och bytte till torra kläder och tog min fantastiska UTMB-regnjacka och gick ut igen.

Jag nöjt och kände mig stolt och stark med att inte banga! Jag fixade 23 km även om det inte var gratis!

Äntligen kom den 24:e december. Sista luckan! Även idag var pusslig men jag lyckades bra! Jag sprang på eftermiddagen 16 km och kom lite innan Kallen Anka var slut. Så skönt att vara ute, och märkligt att inte se en enda människa! Alla tittade på TV. Jag duschade snabbt och vi hade en jättemysig jul. Ganska sent på kvällen, när alla var trötta var det dags för mig att springa de sista 8 km. Det var nu min tid, min julklapp: Jag sprang i mörkret med julmusik i öronen och ett stort leende på läpparna!

När jag kom hem hade jag klarat att springa hela löparjulkalendern: 300 km på 24 dagar! Så jäkla stolt!

Reflexioner:

• Jag är i gång igen efter en dålig höst
• Det var roligt att ha ett mål att springa varje dag
• Inspirationen kom tillbaka
• Superviktigt att hitta något som motiverade mig att hålla igång.
• Kroppen mår kanon
• Jag har nu börjat en runstreak
• Jag tänker inte vila eller sluta springa efter julkalendern. Jag ska springa varje dag även om det inte kommer att bli lika mycket
• Jag förväntar mig en bra träningseffekt
• Tack för allt stöd jag har fått! Ni är bäst!

Tillsammans kan vi göra mycket!

Det blev inte så mycket sömn natten från torsdag till fredag eftersom jag var för uppspelt av alla känslor. Jag vaknade tidigt på fredag morgon, och medan alla sov tog jag fram mobilen. Jag började att läsa alla kommentarer och alla peppande ord från min facebook, samt gick genom alla swish överföringar till min mobil. Jag grät, tårarna kunde inte sluta rinna.

Tack alla underbara ni som har peppat, stöttat och swishat! Jag visste att ni hade swishat många många gånger eftersom jag kände ett konstant plingande i min telefon medan jag sprang, men att jag skulle få så här mycket stöd hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Det blev verkligen en morot, och det gav mig styrka att fortsätta och aldrig ge upp när det kändes som tyngst. Det var fantastiskt att veta det var så många som följde mig genom min dotters rapport och sociala medier och Utmbs hemsida. Tack vare er, kände jag mig aldrig ensam uppe i bergen, och jag kände verkligen att jag sprang för fler än bara mig själv.
Jag är överväldigad över generositeten och kärleken ni har visat mig och min familj i Houston. Jag kommer aldrig glömma allt ni har gjort för oss! Jag är galet tacksam!

Vi samlade 10 609 kr. Jag önskar att jag kunde krama varenda en av er underbara människor och tacka er personligen, men tyvärr är det lite svårt. Därför vill jag nu säga TUSEN TACK från hela mitt hjärta, till ALLA som har stöttat oss! Ingen nämnd ingen glömd!

När jag ringde till min familj för att berätta vad vi hade gjort för dem, började vi alla att gråta.  De kunde de inte tro det var sant! De var så glatt överraskade och jättetacksamma!
De har Förlorat så mycket tack vara stormen, så de är verkligen i behov av detta stöd. De är verkligen glada och hälsar att de kommer att få mycket bra användning av pengarna!
Tack tack tack!

All kärlek från oss!
Jag är så varm i hjärtat – Tillsammans kan vi göra så mycket i denna världen!

Möte med teamet inför TEC 200

I helgen var vi i Malmö. Syftet var att träffa min mans släktingar och jag passade på att få ett möte med ”the Crew” inför TEC.

Kl 9:00 hämtade Richard och Patrik mig och vi parkerade bilen nära havet för att ta en runda.
Richard passade på att testa oss som peacers! Vi körde tre stycken block i olika fart. Första ledde han, andra gjorde jag det och tredje var det Patrik. Det var roligt att testa lite hur Richard har tänkt angående tempot under loppet. Det är klart att det är svårt att veta hur kommer att bli under ett sådant långt lopp. Han kommer att springa 200 miles (320 km) men det är bra att ha en plan.
Jag tror det var bra för honom och för oss att testa lite. Han kommer säker att bara följa oss efter första dagen när han kommer att börja att bli trött. Det är skönt att inte behöva titta på klockan utan bara följa oss som och vi bestämmer tempot.

Vi hann att prata en del medan jag kunde njuta av det fina området! Vi sprang längs havet och jag fick en fin sightseeing tur.

Vi fikade efter det och vi gick genom planeringen! Jag gillar att planera så det passar mig bra med att följa en plan och prata om vad eventuellt kan förekomma.

Efter mitt möte träffade jag älsklingen och hans pappa för att fortsätta med att turista lite till. Bland annat var vi uppe på 25:e våningen på Skybaren! Så fint och så mysigt!

På söndag åkte vi hem. Jag vill komma tillbaka till Malmö. Det är en fin stad och det vore kul att träffa fler löparkompisar som bor där!

Om en vecka…

When your legs can´t run anymore, run with your heart! (Bild från Annies föreläsning)

…är vi på startlinjen i Arvika. Loppet startar kl 20:00 och det känns både bra och dåligt att starta på natten. Det kan vara bra att ta nattlöpningen redan från början när man är pigg och fräsch. Samtidigt det kan vara svårt med vädret om det skulle vara jättekallt. Vad händer om kroppen vill sova då?
Jag hoppas kunna hantera de första 12h bättre så här! För att jag vet att när solen börjar att komma igen (om det nu kommer någon sol) får man alltid ny energi.
Att man sedan får ha en pacer efter 12h kommer att kännas uppmuntrade också!

Jag vill gärna att det är fredag!
Jag tycker det är svårt med den långa väntan när man trappar ner!
Det gäller att ladda ordentligt nu!
Det mycket att förbereda inför detta lopp! Jag som gillar att ha koll på saker känner mig ganska osäker om allt relaterad med vädret. Kanske för att det är den enda jag inte kan påverka!

Jag skriver listor och försöker att inte glömma något!
I torsdags träffade jag mitt supportteam.
Vi gick genom min energiplan och vi planerade loppet. Jag kommer att få bästa stödet.
Det är viktigt för mig att gå genom detaljerna. Det känns bra!

Hemma fick jag hjälp från Göran som har isolerat slangen och vattenblåsan!
Jag tänker använda två ryggsäckar för att byta väska varje varv. En väska kommer att ha en färdigisolerad slang jag köpte på nätet och den andra kommer att ha en hemmagjord slang med den köpta som mall!
Det kommer att bli smidigare för mina supporter. Jag kommer att få en ny färdigladdad ryggsäck vid varje varvning.

Färdigisolerad slang

Hemmagjord slang

Man vill inte stå mitt i loppet med ett vätskesystem som inte funkar för att den fryser!
Det verkar, än så långe, att det kommer att bli -12 grader under första natten!

Det gäller att vara smart: hålla mig torr, äta lite oftare och inte glömma att dricka!

Jag planerar att ha en lugn helg.
Springa lite.
Försöka vila och sova massor.
Börja packa!
Jag vill inte stressa på onsdagkväll med packningen! Vi åker på torsdag direkt efter jobbet!

Laddar, laddar, laddar.
En vecka kvar…

Det blir Ultra Trail du Mont-Blanc 2015

Drömmer jag eller är jag vaken?

I onsdags kl 10:00 var det dags att kolla om jag hade fått en plats i loppet. Jag gick till hemsidan utan att lyckas öppna den! Det verkade många som ville veta resultatet. Men till sist lyckades jag komma in.

Jag var säker att hitta en: REFUSED text.
Men det var inte.
Det var en: TO PAY text!
Vad??? Var det möjligt?
Fick fråga Göran om han kunde kolla också och ja, det var sant!
Jag hade tur! Jag fick en startplats för att springa världens häftigaste lopp!
Det är verkligen ett lopp som de flesta ultra- och traillöpare drömmer om! Ett prestige lopp alltså!
Drygt 100 miles (168 km) och ca 10 000 höjdmeter! Man springer i tre länder(Italien, Frankrike och Schweiz) och springer genom 19 byar. Maxtiden är 46h!

När jag började att springa lite längre och hittade trail och fjällen började jag att titta på många video på nätet. Jag hittade UTMB och blev kär i loppet och önskade att kunna springa det en dag!
Men ärligt, jag vågade inte ens säga det! Sådana lopp är för de duktiga, snabba, elit,  bästa i världen. Jag är inte en av dem!
Så jag fick fortsätta drömma bara för mig själv!
Då hade jag inte ens sprungit mer än 50-60km. Hur kunde jag drömma om att springa 168km i bergen?
Hur skulle jag kunna samla alla 8 poäng för att söka? Det krävdes att springa  max 3 lopp inom ett år som ger 8 poäng. Tufft alltså!

Förra året, under 2014 lyckades jag springa tre 100-miles lopp som gav mig de efterlängtade 8 poängen! Nu kunde jag söka! Varför inte, tänkte jag? Men vågade jag?
Allt gick bra enligt min hemliga plan för att försöka få kunna söka!
Sagt och gjort! Skickade min anmälan i december. Det var bara att vänta och se resultatet!
Men jag hoppades ingenting. Jag skulle inte få en plats! Det var jag säkert på!
Jag kunde inte ens gissa att jag skulle ha tur!

Hur livets perspektiv ändrades dramatiskt, är helt en annan sak!
Motivationen kom som ett brev på posten!
Nu vill jag springa Arctic Ultra för att efter återhämtningen komma i gång med UTMB-träningen!

Ja! Jag ska springa Ultra Trail du Mont Blanc i augusti i ett magiskt landskap i häftigaste löparmiljö!
Det kommer bli fantastiskt!

Grattis till alla andra svenskar som också får springa! Bland annat Kristian, Elov  och Ellen! Yei!

Visst blir man sugen efter man ser den här videon?

Löparkläder på Lidl

Igår på väg hem stannade jag förbi Lidl som har nu löparkläder. Jag hade sett en video-reklam om det!
Blev lite nyfiken på vad de hade i deras sortiment och blev lite överraskad att de hade några saker som jag tyckte var bra.
Passade på och köpte lite men jag blev sugen för att komma tillbaka och köpa en  funktionströja och ett par funktionsbyxor som såg jättesköna ut!

De hade också ett band som heter LED-lysband. Jag blev sugen för att köpa det! Man kan ha det på skon eller armen 🙂 Man ska synas ju!

Dagens fynd på Lidl:

• En superskön långärmad flossad tröja med reflexer (89.90 kr)
  
• Två par löparhandskar (39.90kr st)
  
• Ett par sporttrosor Seamless Shapewear – utan störande sidosömma för 59.90kr.
  
  Allt för bara 230 kr!Vilket klipp!?
  Spring dit och shoppa loss alla som har möjlighet – garanterat ”guilt-free” shopping!

Garmin Vivofit bra eller dålig?

Min belöning för att ha kommit i mål på Black River Run är en Vivofit. Jag öppnade den igår. Det är en aktivitetsmätare från Garmin. Jag hade läst om den och är jättenyfiken som den prylnörd jag är.

Jag inser nu att det kan vara sak som kan stressa mig men förhoppningsvist på ett positivt sätt. Den påminner mig om jag inte har rört på mig på ett tag.
Armbandet är lite tjockt för att vara ett armband, men jag tycker att designen gör att den känns snygg och hyfsat diskret.
Istället för att ladda armbandet ofta sitter ett vanligt klockbatteri som behöver bytas någon gång per år istället. Den är vattentät så det kan regna på armbandet eller man kan duscha med det.

Man kan mäta det gamla vanliga: steg, kalorier, sträcka men även sömn. Man kan också se hur många steg du har kvar till ditt mål.
Det går också att para ihop armbandet med ett Garmin pulsband. Detta för att ge lite mer exakt kaloriförbrukning när du exempelvis är ute och springer. Bra va?

Den som känns lite så där, är en röd linje som fylls på allt eftersom man sitter still!
Motivation? Jo, det kan det vara och det är också en påminnelse om att man ska resa på sig och gå lite runt på kontoret några minuter för att få bort den röda linjen. En enkel grej, men fantastiskt motiverande (eller inte? haha)

Efter har suttit hela förmiddag på jobbet kom den…. röda linjen!

Man kan koppla och synka armbandet via bluetooth till appen i mobilen eller till datorn med en liten usb-grej från Garmin som man kopplar till datorn genom gamin.connect-hemsidan.

Det var intressant att se hur många timmar jag sov och hur min sömn är. Nu kan jag ha mer koll på hur många timmar jag sover per natt. Målet är att sova minst 7 per natt.
Jag tycker armbandet är helt ok och snyggt.

 

Fredag till lördag sov jag hela 8.27 timmar!! Det var roligt att se hur mycket jag rör mig under natten 🙂

 

Gårdagens motion. Jag springer inte just nu. Igår var promenad i skogen.

Black River Run 100-miles

Vad fick mig att fortsätta trots alla tydliga signaler för att inte göra det?

När jag springer ett lopp har jag alltid som mål att genomföra loppet. Det finns inte en chans jag inte kommer i mål även om jag skulle behöva krypa!
Ja! Men varför det?
Jag tror jag har svaret men det kommer senare efter racerapporten!

Glada jag innan starten

Den här gången var ännu viktigare för mig att komma i mål. Loppet skulle vara mitt tredje 100-mileslopp inom sex månader och jag ville så gärna vara med på guldlistan.
Min support och min pacer visste det. I mål skulle jag komma!
FÖRSTA HALVAN
(0-80 km)

Innan starten

Peppning! Bästa Sonny och bästa coachen Falk!

Nu kör vi!

Första halvan av loppet körde jag själv under dagen.
Allt gick efter min plan och jag kände mig ganska stark och jag hade kontroll på min löpning. Det gick bra.
Första varvet var roligt medan vi var en stor grupp som körde i samma tempo. Vi pratade och skojade! Gruppen spreds ut sig efter första varvningen. Efter det sprang jag mest ensam och det var roligt att träffa löpare då och då.
En sak jag älskar i alla ultralopp är den gemenskapen som finns mellan oss. Alla hejar och peppar när vi ses! Alla är där och kämpar på samma sätt! Det kan vara peppande ord, en signal med handen, tummen upp eller det kan även vara en kram! Jag känner mig alltid peppad och man får mycket energi tillbaka när man själv också peppar!

Jag skakade ur små stenar från sko

Jag följde mitt energischema ganska bra, missade några gels och ibland vätska men det kändes bra ändå för att jag åt ostkaka med jordgubbssylt varje gång jag kom till varvningen. Jag fick också Grape Tonic. Göran välkomnade mig varje varv med en ny påfylld ryggsäck: Vitargo och gels som skulle räcka ett helt varv samt salttabletter.
På femte varvet (80 km) tog jag pannlampan för snart skulle det bli mörkt. Jag började känna mig trött och energilös men efter det här varvet skulle Susanne kunna göra mig sällskap. Jag såg fram emot det.

Foto: Åsa Wilk

ANDRA HALVAN
(81-161km)

Här stämplade vi ut för ett nytt varv igen!

Tältområdet

På sjätte och sjunde varvet fick jag min pacer. Susanne känner mig så bra och hon visste exakt hur vi skulle göra för att inte tappa alldeles för mycket tid. Hon pratade mycket, jag svarade så mycket jag orkade och vi kunde till största delen jogga ganska bra.
Nu blev det svårare att springa i skogen så vi gick det fortaste vi kunde i skogspartiet. Det var dimmigt och svårt att se. Dimman gjorde att man knappt såg något i pannlampans sken.

Johan väntade på Andreas Falk för att peacea honom han sista varv

På varvningen träffade jag segraren (och coachen) Andreas Falk som nyss hade kommit i mål, tillsammans med Johan Steene som pacade Andreas. Den Bamse-kramen jag fick av dem båda var den bästa kramen i den stunden som jag verkligen behövde det. Fick bästa råden av två av de bästa ultralöparna som finns!

Fortfarande glad! Foto: Åsa Wilk

Nu började varv nummer 8.
Jag hade sprungit 112 km och kroppen började att bli seg och trött. Jag gick ut själv igen. Susanne skulle vila. Jag var jättetrött och sömnig och kunde knappt vara vaken. Jag tror jag till och med somnade medan jag rörde på mig. Efter skogen kom jag till första kontrollen och frågade om de hade kaffe. En av funktionären bjöd på sitt eget kaffe. Han varnade mig att det var varmt och starkt! Jag tänkte: perfekt! Just vad jag behöver! Det var det bästa kaffet jag nånsin har druckit! Tack! Det hjälpte en stund och det var skönt med en varm dricka.

Dimmigt! Det började att bli ljusare igen!

Men demonerna fortsatte. Jag började att se massa konstiga saker. Att hallucinera var inte ett bra tecken! Det var läskigt att se lejon, hus som inte fanns förut i skogen, barn som sprang mot mig och troll! Aj, aj, aj! Jag var så trött!
När jag kom till trappan var det ljust igen. Skönt att slippa pannlampa! Då kändes jobbigt och jag började att få ont på ovansidan av fötterna!
Vid varvningen trodde jag inte att jag skulle kunna fortsätta. Hade så mycket ont och hade ingen energi.
Jag bad Göran att vara pacer åt mig redan då. Vi hade planerat att han skulle följa med på sista varvet men jag behövde sällskap nu! Han bytte om fort och vi började nionde varvet.

Varv nr. 9 och 10

Vid varvningen

Jag tappade tempo rejält och sista 32 km tog en evighet. Det var verkligen omöjligt att fortsätta. Jag orkade inte äta eller dricka. Jag hade konstant smärta i fötterna och ett knä. Jag kissade varje 30 minuter. Jag hade ingen kraft kvar i kroppen.
Jag var nu, jättesvullen i händerna, ansiktet, fötter och hela jag!
Göran gjorde allt han kunde för att peppa mig. Han sjöng, klappade takten, berättade historier för att försöka hålla farten uppe och framför allt peppade att vi snart skulle vara i mål! Jag fick också en styrkekram då och då också.
Jag vet inte hur mycket det hjälpte då men jag vet att jag hade varit ensam hade jag gett upp. Jag grät konstant de sista 20 km och önskade så mycket att det skulle vara slut!
Hur kunde jag fortsatta?
Jag hade ett mål och det var så nära. Vi hade fortfarande gott om tid för att komma i mål! Hur skulle jag må efteråt om jag hade gett upp när det var så lite kvar?
Göran visste det. Vi hade pratat om det.
Jag skulle fixa det!

Sista gången!

Sista varvet, sista gången. Det kändes overkligt! Nu skulle jag snart få vila.
Uppför trappan, uppför i backarna! Här var det inte lätt med två fötter som skrek: Sluta nu!! Och ett knä som inte kunde lyftas och skrek nej i varje nerförsbacke!

Äntligen under tunneln under vägen och en sväng till höger för att komma in i målområdet!
Yes. Stämplade sista gången. Jag gjorde det, trots allt smärta!
Nu var det slut och jag var i mål!
Jag kunde inte ta ett steg till. Göran och Susanne kramade mig och nästan bar mig till omklädningsrummet.
Jag började skaka i kroppen utan någon som helst kontroll. Det fanns ingen energi i kroppen. Vi åkte hem men stannade och åt på MAX. Jag stannade i bilen. Kunde inte röra mig.
Berättelsen efter målgången kan vara lång! Jag summerar den som: den värsta 30 timmar jag har upplevt efter ett lopp!

Loppet var inte alls som jag hade tänkt de sista timmarna men man kan inte alltid ha en superupplevelse!
Jag har lärt mig massor och en sak vet jag säkert: Jag är grym! Jag är så jävla braaa!! 🙂
Visst är jag lite för envis och målinriktad! Det finns inga gränser om vad jag inte kan göra…

* Tack älskling, för att utan dig hade jag inte kommit i mål. Även om du inte sjunger bra, lät du så bra och fick mig att skratta fast jag inte hade energi att göra det.
* Tack Susanne. Bästa pacer som känner mig så bra och vet vad jag behöver. Du är bäst!
* Tack Andreas! Du vet verkligen hur du motiverar mig att fortsätta. Tack för att även när du borde vila efter ditt lopp du hade koll på mig. Tack för kramen och peppen. Vi gjorde det!
* Tack gänget på plats som också peppade mig jättemycket: Åsa, Mirja, Roxen, Maria, Amanda och alla jag inte nämnt.
* Tack för allt! Tack för allt pepp och alla hälsningar! Ni är de bästa löparvänner som finns!

Nu laddar jag och återhämtar mig för fullt.
För att snart är det dags för den fjärde 100-miles. Vi ses i januari!