Göta Kanal Run 2017

Om de mest fem fantastiska dagar jag har upplevt!

Vad är Göta Kanal Run?

Göta Kanal Run är inte en löpartävling, distansen är sekundär och likaså placeringen. Göta Kanal Run är ett uttryck för en vilja att söka spännande sammanhang med spännande nya bekantskaper.

Löparkärlek

I höstas skickade jag en ansökan för att se om jag kunde vara en av dem som skulle kunna springa äventyret på sommaren.
De fick mer än 200 ansökan och i januari kom mailet att jag var en av de 25 personer som skulle kunna få vara med i juni.
Vi skulle springa längs Göta Kanal på fem dagar. Alltså vi skulle springa ca en maraton per dag. Totalt ca 200 km.
Jag tyckte det var en rolig utmaning och ett bra sätt på att träna många km inför mitt stora mål i augusti.
Det jag inte hade en aning om var att det här äventyret skulle ge mig mer än vad jag någonsin trodde!

Dagen före dagen D.

Vi samlades i Sjötorp kl 17.00 för en gemensam middag och campfire-talks. Att komma till vandrarhemmet gav mig en bra känsla! Jag möttes direkt av Richard som är huvudorganisatör och hela Coreteamet. Wow! Vilken varm välkomst!

Jag var så nervös! Ingen visste vilka skulle komma. Vi fick inte veta vilka alla andra var. Men som älsklingen sa till mig i bilen på väg till Sjötorp: –alla är lika nervösa som du! – Sant!

img_1587

Första middag tillsammans! Fortfarande nervösa!

Redan första kvällen fick vi super god vegetarisk mat

Det blev en perfekt start med att träffa alla och vi hann lyssna på fyra campfire-talks.

Pär på sin sommarprat (eller campfire-talk!)

Vi gick och la oss runt kl 22 men jag är säker på det var inte bara jag som inte sov bra. Vi såg fram emot dagen efter och att äntligen börja springa. 

Schema. Varje dag:

Kl 8:00. Frukost
Kl 8:40 Lämna våra väskor i följebilen
Kl 9:00 Börja springa
Kl 16:00-ish bastu och bad
Kl 19:00 Middag
kl 20:00 Campfire-talks

Varje dag hade vi 2-3 stopp där Core-teamet dukade fram allt man kan tänka sig för att kunna orka springa. Men framför allt mycket pepp vid varje stopp.

Dag 1.
Sjötorp – Tåtorp

Första dagen var lite annorlunda. Vi skulle ha en invigning. Vi gick till startområdet vid kanalen. Vi tog en del bilder för att föreviga stunden. Sen kom Göta Kanals VD för att prata med oss och berättade om Göta Kanals historia. Han gav oss råd att njuta kanalen och naturen.

Innan starten!

Efter ett kanonskott startade vi. Vi fick veta att idag var det uppvärmning och vi fick den goda nyheten att vi skulle springa bara 36-ish km.
Alla hade fräscha ben och många visste inte hur gör man för att fördela energi och spara på kroppen på att orka hela sträckan på fem dagar.

Jag joggade i mitt lilla tempo men jag kände direkt att så här skulle det inte funka om jag ville orka alla dagar. Funderade på att ända taktiken dagen efter.

Ultrabacke så klart!

Det var en härlig känsla och vi var många som hade tid att lära känna varandra medan vi sprang. Vi hade en del timmar för att umgås och prata.

Första stopp, dag 1

Framme!

På kvällen efter middagen var det min och 5 personers tur att ha en campfire-talk. Jättekul att kunna lyssna på de andra! Jag pratade om varför jag flyttade till Sverige!Jag tror det var lite intressant, ingen somnade i alla fall!

Så här gott åt vi alla dagar: vegetarisk mat för löparen!

Jag, Nina och Carina! Fujifilm minne!

Anders och Max: utan er hade vi inte hittat! Vilket jobb ni gjorde!

Dag 2.
Tåtorp-Karlsborg

Frukost i Tåtorp

Jag hade nu annonserat jag inte skulle spriga hela tiden. Jag skulle springa 5 minuter och gå 2 minuter. Jag ställde min klocka så den skulle pipa när det var dags att gå eller springa. Så här skulle jag springa hela dagen och alla dagar som var kvar.
Varför?
För att spara kraft och för att benen skulle orka och må bra alla dagar. Man springer fem minuter som är lagom långt så man hinner bli lite trött men inte tillräcklig trött för att inte orka gå två minuter. På det här sättet hinner man att återhämta sig. Man ändrar sina steg och benen är fräschare.
Jag blev glatt överraskad att det var ett gäng som hakade på! Det var jättekul att göra det i grupp. Vi hade många intressanta konversationer och vi peppade varandra!
5:2 gänget var i gång!

Idag var en varm dag. Men vi fick springa en otroligt fin sträcka med mycket variation. Vi sprang på en badplats och vi passade på att fräscha upp oss lite. Sen sprang vi på fina trails i skogen för att äntligen närma oss till Karlsborg.

Där unnade oss att stanna och köpa en flaska mineralvatten! (Vi hade inte mer pengar med oss). Vi satte oss i skuggan och delade en flaska! Aldrig har en halv flaska mineralvatten smakat så bra!
Framme i Karlsborg!


Karlsborg

5:2 gänget framme!

Vi bodde precis vid Karlsborgs fästning och vi hade en av de finaste kvällarna: bastu och bad precis vid Vättern! Vi firade att vi hade galant klarat dag två och alla hade sprungit ultra! Vi sprang 44-ish km idag.

Efter en fantastisk hamburgare med pommes och ostkaka som efterrätt och 4 campfire-talks gick vi och lade oss! Nöjda och trötta!

Vilken kväll hade vi!

Dag 3.
Motala- Bergs slussar

Efter frukosten åkte vi buss till Motala. Annars hade vi behövt simma!Det var vi inte så sugna på haha

Aron, jag, Malin och Andreas på väg till Motala

Starten gick i Motala. Idag skulle vi springa mest längs kanalen.

Gruppbild i Motala innan starten!

Vi var igen ett gäng som fortsatte springa 5:2. Det verkade funka för många! För mig passade perfekt! Det kändes som gruppen som sprang 5.2 blev ännu tightare. Vi peppade varandra och vi såg emot fira 100 km!

img_1702-1

ha ha trafikmärket!

På andra stoppet firade vi att vi hade sprungit halva sträckan (ca 100 km) i Borensberg och vi fick Våfflor-buffé! Så gott!

Den klassiska bilden på Göta Kanal: Borensberg

Resten av sträckan var ganska platt och vi fick njuta av alla båtar som seglade längs kanalen, alla får och folk som cyklade förbi och var nyfikna av vad vi höll på!
I Ljung, på sista stoppet av dagen fick jag en överraskning! Älsklingen dök upp på sin motorcykel! Jag fick en puss och han lovade möta mig vid målet! Fint! Nu var det bara 8 km kvar och snart hade vi sprungit ultra igen. Sträckan blev 43-ish km.


Vid Bergs slussar var älsklingen där. Vi kramades lite innan det var dags för oss för att få en liten utbildning i HLR. Eftersom jag var en stund med Göran, hade inte duschat och jag frös och var lite för trött kunde jag inte ta in allt information vi fick. Efter en fantastisk middag och glass var alla trötta.
Vi hade en jättefin stuga som jag delade med Åsa, Elin, Helena och Malin. Klockan hann inte bli mer än 22 när alla hade somnat.

Dag 4.
Bergs slussar – Norsholm

Vi hade hört att på fjärde dagen brukar deltagarna gå mycket. Jag måste erkänna vi var lite trötta men det kändes rätt bra ändå.
Vi sprang bl.a. runt den vackra sjön Roxen, fina trail och fantastiska vyer.

Gänget 5:2 höll ihop idag igen och några till anslöt till gruppen. Jag tänkte då att det inte fanns en grej jag hade velat göra annars. Det var magiskt!

Några km innan vi kom till andra stoppet sprang jag lite bakom killarna i gruppen. Plötsligt började jag att få ont i benhinnorna, några tårar började komma. Jag hoppades på att det skulle försvinna så när vi kom till stoppet bad jag Alex, vår massör att tejpa benhinnorna.

Efter det här hade vi 16-ish km kvar och det fanns inget annat än att komma i mål. Jag släppte killarna och sprang med Malin hela sträckan. Det blev lite mer gå än bara 2 minuter enligt metoden vi hade följt.

Vi träffade Viktor och Nina som cyklade runt och peppade alla deltagare! De väntade på oss vid en massa kor! Vi fick lite vatten och en gel för att få energi på de sista km.

Framme i Norsholm high-fivade igen och det kändes skönt. Nu skulle vi njuta sista kvällen med gänget. Men först bastu, bad och middag vid kanalen!

Sen gick vi upp till en sal där vi hade fest. Vi fick en order: bartömning! Vi försökte njuta varenda sekund då! Samtidigt som några av oss tog massage. Jag gjorde ett försökt att förbereda benhinnorna på att springa sista sträckan dagen efter.

Våra egna bartender!

Dag 5.
Norsholm- Söderköping- Mem: i mål!

Om jag hade varit smart idag, borde jag inte ha sprungit alls. Benhinnorna blev inte bättre efter en natts sömn. Det gjorde mer ont och de var inflammerade. Blåsan på blåsan i foten var inte bättre heller.

Men jag är inte en som ger upp. Jag tänkte testa och se hur det kändes.

Sista breafing med Anders och Max

Idag var en kortare dag. En vanlig transportsträcka på 33-ish km till mål. Det borde jag klara!
Men redan från första steget gjorde det mycket ont. Det blev värre och värre så när vi skulle komma till första stopp var jag sist av alla och tårarna bara rann. Då bestämde jag mig för att inte fortsätta. Jag skulle bryta.
Vid stoppet väntade alla på mig både löparen och core-teamet. Alla hejade och ropade på mig. Jag fick många high-fives och så mycket energi så jag glömde jag skulle bryta. Jag fortsatte.

Efter en liten stund reagerade jag på vad jag hade gjort! Jag hade så mycket ont men jag märkte skylten som visade att det var bara17 km kvar till Mem! Jag kunde inte bryta nu! Nej, det fanns inte en chans! Jag kommer i mål även om jag skulle behöva krypa.
När jag började närma mig Söderköping kom Carina och Nina springandes för att möta mig! Vad glad jag blev! Jag behövde lite kärlek! De torkade mina tårar!
Väl framme mötte vi alla andra i gänget och core-teamet. Vi fick varsin glass från Smultronstället!
Nu var det bara 6 km till Mem och vi skulle göra dem tillsammans!
Det var de sista km som vi ville utnyttja till max! Vi sjöng, pratade, dansade men samtidigt ville vi förlänga magin så mycket som möjligt de sista stunderna i det här fantastiska äventyret!

Några meter innan målet väntade Mattias från Core-teamet på oss. Han hade lite skumpa så vi kunde skåla tillsammans om vår bedrift innan vi skulle komma i mål och skiljas!

 

 

I mål!

Vi sprang några meter till och kom i mål! Vi klarade det! Vi firade med att hoppa i kanalen!

Det var inte ett lopp. Här fanns ingen prestige, det togs inga tider, det spelade ingen roll vem som var snabbaste eller långsammaste! Det handlade om att 25personer skulle vara ett team! Tillsammans var vi starkare!

Det blev 200 km men vi kom längre än så på resan vi gjorde inom oss. Tillsammans skapade minnen för livet, vi delade många timmar och vi hann prata om allt mellan himmel och jord. Allt det här gjorde oss till bättre människor!

Den här är en av de mest fantastiska saker jag har gjort och jag är så tacksam för de nya vänner jag har fått. 25 personer jag delade hela fem dagar! Vi blev en tight grupp som trots att vara så olika hade vi en sak gemensamt: Vi vågade ta utmaningen och visa man klarar mer än vad man tror!

Den här upplevelsen handlade mest om att möta sig själv! Om att möta alla andra i gänget!
Hela resan var stor! Men det var ännu större alla samtalen, skratten och kärleken längs vägen! Så magisk!
Tack mina nya fina vänner för att jag fick vara en del av den här magiska resan!
Jag kommer för alltid bära med mig dessa fem dagar och er i mitt hjärta!

img_1778

 

Annonser

Min hemstad: Guadalajara

Jag kommer från en stor stad i Mexico som heter Guadalajara. Den har drygt 9 000 000 invånare. (Ungefär som Sverige har!)

Det finns en folksång som heter Guadalajara och den spelas med mariachi. Mariachi är en sorts musikband med ursprung i Jalisco i Mexiko. Musikerna är ofta klädda i utsmyckade kläder s.k. charrokläder.

En mariachi spelar normalt sonesrancheras och corridos. Dessa musikstilar är snarlika, men en corrido är en historia, oftast med viss verklighetsanknytning om en person eller djur (vanligtvis en häst).

Den traditionella mariachin består av stränginstrumment såsom violin, gitarr och basgitarr, men i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet introducerades även trumpeten.

Hur som helst, sedan jag var liten hörde jag sången med mariachi och originallåten låter så här:

Nu finns en nyare modernare version. När jag tittade på videon igår jag blev så rörd! Hela kroppen ryser och det kom några tårar. Videon är inspelat med många olika kändisar. Alla är födda i Guadalajara och de spelar i olika band och spelar olika typ av musik. Allt från opera, rap, jazz, rock, etc.
I videon ser man många ställen från Guadalajara. De filmade videon på de mest fina och populära ställena i staden.

Fattar ni vad videon betydde för mig? Varenda ställe i videon representerar något för mig! Det är där jag växte upp! Så fin musik!

I teatern sjunger och spelar ett litet folkband med en pojke! De har kläder som de indianerna från regionen. Så vackert!

Hoppas ni kan njuta som jag gör när ser videon.
Jag vill introducera min hemstad till er!

Farthållare på Stockholm Marathon 2016

img_0294
I år valde jag 5:30-gruppen igen med tanke på att det är bara ett sätt att träna uthållighet och ingår i mitt träningsschema. Jag sprang tillsammans med Annika Rosengren för vi springer alltid två personer per grupp/tid.
img_0298
Att vara farthållare är kul för att man känna får känna sig lite viktig. Man får byta om i klocktornet på Stadion. Vi har egna omklädningsrum, ett rum för att lämna våra värdesaker, ett mötesrum med allt utrustning: flaggor, armband, tejp, linne mm. Man känner sig lite elit på något sätt. Det känns lite lyxigt hela kalaset! Dessutom träffar man en del ultrakompisar där. Många som är farthållare är ultralöpare. Det blev ett stort kramkalas där inne.

En timme innan start samlades vi för en genomgång. Sen var det dags att gå ner och hämta ballongen och börja gå mot startfållan. Det känns alltid spännande. Annika och pratade innan loppet om hur skulle vi springa loppet. Vi bestämde att vi stannar på alla kontroller så alla löpare får chans att dricka och äta det som erbjuder. Vi skulle gå båda gångerna på bron. Vi skulle peppa så mycket vi kunde alla löpare.

Vi springer på bruttotid vilket innebär att vi startar klockan när startskottet går. Det brukar behövas att komma ikapp med sluttiden men vi gör det inte för snabbt. Utan det får ta lite tid. Våra löpare ska känna sig trygga med oss.

När man står i startfållan får vi många frågor. Den vanligaste är om det är farten 5:30 min/km eller om det är sluttiden som står på våra flaggor. Vi förklarar att vi håller jämt tempo under hela loppet.
Många är jättenervösa inför loppet speciellt om det är första gången de springer en maraton. De flesta är osäkra på vilken farthållare de ska följa. Vi får en del löpare som ställer sig bakom oss och säger att de ska hänga på från start. En del av dessa springer med oss hela tiden. Andra börjar att släppa oss efter halvmaran!
img_0296

fullsizerender

Jag älskade den här paret och deras t-shirt!

När vi hade passerat 30 km började många att bli trötta eller att få ont. Då var vi där för att peppa och hjälpa dem att inse det är inte många km kvar.
Det är alltid lika kul och spännande att komma in till stadion. En fantastisk känsla! Vi kom dit med 2 minuters marginal och vi hann att peppa massa löpare i mål. Jag kände mig jättenöjd med mitt uppdrag. Det kom många tårar och kramar efter mållinjen.
img_0303img_0316

Jag lämnade utrustningen i klocktornet och hämtade min Finisher tröja, godiebag och mina nya Asics skor. En snabb dusch för att hinna ta tunnelbanan till T-centralen för att åka hem.
Det var en lång men fin dag i Stockholm. Otrolig nöjd med att ha sprungit med många fina löpare som kom i mål med mig!

Jag rekommenderar att vara farthållare om du har möjlighet att göra det!
Jag tänker göra om det nästa år!

Min son. Mitt hjärta.

Idag är det exakt 21 år sedan jag blev mamma andra gången.
Även om han är stor nu kommer han att vara min lilla pojke!

imageHan är i Kina på en kurs. Han åkte tillsammans med några kompisar från universitet och kommer tillbaka till USA den 3 juni.
På sommaren kommer han att jobba och spela fotboll. Han var uttagen till den första liggan i USA för att spela med dem.
Det som gör mig lite ledsen är att det är inte säkert han hinner komma några dagar hem.
Men vad gör man inte för dem?
Jag vet att han ha det bra och följer sina drömmar!
Då får mamma vänta tills nästa gång vi ses!
img_4796Det är han som uppfyller mina dagar med så mycket kärlek även om han är långt borta!
Han som har längsta ögonfransar i världen!
Han som är den goaste som finns.
Han som är alltid där för mig!
Han som värmer mig med sitt leende.
Det är han: mitt alldeles hjärta!

Felicidades mi amor!

Det blir Ultra Trail du Mont-Blanc 2015

chamonix-ultra-trail-du-mont-blanc-logo-1
Drömmer jag eller är jag vaken?

I onsdags kl 10:00 var det dags att kolla om jag hade fått en plats i loppet. Jag gick till hemsidan utan att lyckas öppna den! Det verkade många som ville veta resultatet. Men till sist lyckades jag komma in.

Jag var säker att hitta en: REFUSED text.
Men det var inte.
Det var en: TO PAY text!
Vad??? Var det möjligt?
Fick fråga Göran om han kunde kolla också och ja, det var sant!
Jag hade tur! Jag fick en startplats för att springa världens häftigaste lopp!
Det är verkligen ett lopp som de flesta ultra- och traillöpare drömmer om! Ett prestige lopp alltså!
Drygt 100 miles (168 km) och ca 10 000 höjdmeter! Man springer i tre länder(Italien, Frankrike och Schweiz) och springer genom 19 byar. Maxtiden är 46h!

När jag började att springa lite längre och hittade trail och fjällen började jag att titta på många video på nätet. Jag hittade UTMB och blev kär i loppet och önskade att kunna springa det en dag!
Men ärligt, jag vågade inte ens säga det! Sådana lopp är för de duktiga, snabba, elit,  bästa i världen. Jag är inte en av dem!
Så jag fick fortsätta drömma bara för mig själv!
Då hade jag inte ens sprungit mer än 50-60km. Hur kunde jag drömma om att springa 168km i bergen?
Hur skulle jag kunna samla alla 8 poäng för att söka? Det krävdes att springa  max 3 lopp inom ett år som ger 8 poäng. Tufft alltså!

Förra året, under 2014 lyckades jag springa tre 100-miles lopp som gav mig de efterlängtade 8 poängen! Nu kunde jag söka! Varför inte, tänkte jag? Men vågade jag?
Allt gick bra enligt min hemliga plan för att försöka få kunna söka!
Sagt och gjort! Skickade min anmälan i december. Det var bara att vänta och se resultatet!
Men jag hoppades ingenting. Jag skulle inte få en plats! Det var jag säkert på!
Jag kunde inte ens gissa att jag skulle ha tur!

Hur livets perspektiv ändrades dramatiskt, är helt en annan sak!
Motivationen kom som ett brev på posten!
Nu vill jag springa Arctic Ultra för att efter återhämtningen komma i gång med UTMB-träningen!

Ja! Jag ska springa Ultra Trail du Mont Blanc i augusti i ett magiskt landskap i häftigaste löparmiljö!
Det kommer bli fantastiskt!

Grattis till alla andra svenskar som också får springa! Bland annat Kristian, Elov  och Ellen! Yei!

Visst blir man sugen efter man ser den här videon?

I ultralöparens värld

Jag har varit lite sjuk. Inte riktigt så sjuk för att vara sjukskriven men tillräckligt för att inte kunna träna. Igår frågade jag på Twitter om det skulle gå bra att träna med lite ont i halsen.
Svaret kom direkt från olika twitter-vänner: Nej! Absolut inte!
Även coach Andreas ordinerade: Vila!
Ok. Det blev ingen träning i två dagar. Upperbanligen var det inte så farligt för att idag känner jag mig frisk.
Ja, jag hade akut köpt massa mediciner på Hälso Apoteket och medicinerade mig direkt, drack te och sov så mycket jag kunde. Jag har faktiskt lagt mig kl 22:00 varje natt.
Tack vänner! Nu är jag kry och kan börja träna igen.
1620749_10152018974478019_1921237807_n

Det är otroligt hur mycket jag får från mina twitter-vänner. Det är the place to be om man vill nu få inspiration, pepp och gemenskap med löpningen.
Jag har många följare och jag följer lika många. Det är härligt när man behöver veta något eller få lite inspiration. Jag har också fått äran att träffa ganska många IRL och det är den bästa känslan!
Att träffa någon för första gången och ändå känna man vet så mycket av varandra.

I måndags kom senaste nummer av tidningen STARK ut. Där finns en artikel med en intervju med ultrakungen Johnny och Ellen om sin ultrasatsning. Bra intervju!
Bra! Bra för att de ta fram ett ämne som idag inte är så populärt än i Sverige.
Där fanns också en lista med Twittertips. Mitt namn finns där! Tack igen!
Jag känner och twittrar med de flesta på listan men det finns många många fler som är också aktiva och intressanta.

Vill du få pepp och träffa fler löpare? Följ oss på twitter. Mig hittar du som @coyntha

Heja Ultra!

ultratips

Bilden från artikeln. STARK tidningen!

La Bamba

När vi i december var i Puerto Vallarta på Mexikos västkust hade dem en show varje kväll på hotellet.
Den som jag gillade mest var den kväll som hette: Mexikansk natt eller Noche Mexicana
Där fanns en Mariachi som spelade live mexikansk musik och det fanns också dansare. Mexikansk folkdans är det vackraste som finns, enligt mig.
Så många färger och så mycket glädje i dansen!
En låt som alla känner igen är La Bamba.
Jag spelade in en liten bit där man kan se vad de gör medan de dansar!
Vackert!
Andra videon är också från samma kväll!
Typisk dans från där jag kommer ifrån: Jalisco.
Vad tycker ni?

Gissa om jag längtar att åka tillbaka?
Trevlig helg!

20140131-143101.jpg

Mexikansk djungeln

Som ni redan vet, från mitten av december och fram till jul var vi hela familjen i Mexiko och USA på semester.
Vi hade verkligen har sett fram emot denna resa och  jag hade tagit med mig skor och träningskläder.
För mig, finns inte en chans att åka på semester utan träningskläder. Det var faktiskt första gången som hela familjen ville träna under vår resa.

Det var en fantastisk upplevelse att upptäcka och bekräfta att man kan se sig omkring så mycket på ett sätt som inte alla gör, genom att springa.
De som inte springer missar tyvärr mycket! Jag önskar så mycket jag kunde förklara det!

Första veckan var vi i Puerto Vallarta på Mexikos västkust.
Vi bodde på ett fyrstjärnigt hotell några km söder om Puerto Vallarta vid Stilla havet med all-inklusive för att lyxa till det lite.
Att vi många gånger gick vi upp kl 6:00 på morgonen för att träna en stund på gymmet var inte så konstigt.
Att ha barnen med oss och peppa varandra och träna var inte heller konstigt. Vi svettades tillsammans och jag älskade det!
20140121-170643.jpg
Båda barnen tränar ganska mycket hemma också så det var en självklar aktivitet att göra det tillsammans. Mys!!!
Ibland tränade vi tidigt på morgonen eller sent på kvällen innan vi gick och la oss.

Jag ville springa mer på stranden men tyvärr var det lite svårt att hitta någonstans att springa i närheten. Att springa runt och runt hotellet var kanske inte så kul. Stranden var lite för kort och inte så kul heller att ta en runda där. Men, på andra sidan stora vägen upptäckte vi en liten väg som banade iväg genom en liten by och sen uppåt bergen genom djungeln. Det kunde bli spännande att springa. Vi gjorde det!
20140121-165026.jpg

1
Att man får se saker när man springer är för mig en det bästa som finns och bästa sättet att uppleva en stad.
Vilken upplevelse! Man kommer naturen väldigt nära!
20140121-165103.jpg
Jag var så glad att kunna visa familjen att i mitt land finns det otroliga vackra ställen. Barnen är stora nu och uppskattar allt mycket mer nu. Alla tyckte det var spännande att vara i Mexico.
2
Mexikansk djungel är stor och det är otroligt så mycket det låter i djungeln. Frågan är om det fanns andra djur än de färgglada fåglar vi såg?
Vägen gick mest uppåt och men i bland även neråt, massa stenar och rötter precis som jag gillar. Vi kan säga att det var ”mexikansk terräng” 🙂
Stundtals var växtligheten väldigt tät och bildade ett tak över vägen. Så spännande! Så vackert!
20140121-165116.jpg

Det blev ca 8 km i en riktning innan vi vände tillbaka.

20140121-165007.jpg

Det var roligt och det kom att bli fler tillfällen under resan till både löpning och äventyr.
Jag tänker berätta mer om allt spännande vi gjorde under våra semester 🙂

Hejdå New York

Det har gått tre veckor sen jag skrev ett inlägg här på bloggen.
Tre veckor som har varit underbara.

(Jag skrev inlägget igår när vi började resan hem)

Men hur börjar jag ett inlägg nu?
Det är så mycket jag skulle vilja berätta.
Så många upplevelser, så många platser, så många personer jag träffade, så många känslor.
Många fina städer. Tre olika länder.

Först spenderade vi en vecka med en road trip vid Mexicos kust. Vi bodde 5 nätter i ett All-inklusive paradis som var precis vid Stilla Havet.
Andra veckan var vi i min hemstad: Guadalajara och vi umgicks med mina bröder och deras respektive och min pappa samt alla våra släktingar. Många kramar och skratt. Många timmar tillsammans med goda vänner också. En fin jul och vi träffades även i en minnesstund i kyrkan med min mamma som är i himmelen.
Sista veckan i staden som aldrig sover, NYC. Vi spenderade nyårsafton på Time Square. Vi turistade så mycket vi kunde det kalla vädret tillät oss och vi shoppade så klart. Enligt nyheterna var det snökaos, men tyckte det var som en vanlig svensk vinter. Problemet var bara att vi inte hade så mycket vinterkläder. Magiskt att springa i Central Park och Brooklyn bridge. Vi hann även hälsa på Frihets gudinnan.

Nu sitter vi i Toronto, 5 timmar innan vi åker hem till Sverige. Jag har ett ledset hjärta efter att har sagt hejdå till min lilla älskling som fortsätter sina studier i Pembrokes Universitet i North Carolina. Tre veckor med mycket kärlek. Vi njöt varenda sekund!

Det var underbar semester och jag är inte redo för att börja jobba igen 🙂 men längtar efter att börja träna hårt och framför allt att springa i skogen igen.
Jag vill skriva min årskrönika och kanske några inlägg om de roligaste sakerna vi gjorde under semestern.
20140105-205300.jpg
Bild: San Blas, Nayarit – Stilla havet
20140105-204847.jpg
Bild: Puerto Vallarta – Stilla havet
20140105-204903.jpgBild: Puerto Vallarta – Stilla havet
20140105-205001.jpgBild: Löprunda i parken
20140105-205516.jpgBild: med mina kära och fina vänner
20140105-205742.jpgBild: Löprunda med brorsan i hemstaden
20140105-205008.jpg
Bild: Man måste titta på Frihets Gudinna