Jag kan bara säga att jag är den lyckligaste i världen!
Warning: Massa text och massa bilder 🙂
När jag vaknade på lördagsmorgonen kände jag att jag fortfarande hade ont i halsen och var lite snurrig men det var inte så farligt tänkte jag.
Jag var laddad och ville springa.
Coach Sirpa kom till hotellet. Medan jag gjorde mig i ordning kom hon och Göran överens om var skulle jag se dem under loppet.
Vi tog tunnelbanan till Stockholms stadion. Tunnelbanan var full med löpare. Redan där kunde man känna löparstämningen!
Vad kul! Och jag var en av de löpare som snart skulle springa en marathon!!!
Vi kom till Östermalms IP. Jag fixade alla de sista detaljerna och gick på toa.
Det var otroligt lång kö. Gud, vad nervös jag blev när klockan var mycket och jag hade inte hunnit att bli klar.
Vi lämnade min väska i bagageinlämningen och gick till starten.
Innan jag gick till starten hann jag att få en kram från Malin! 🙂 Tack gumman!
Jag startade i grupp E. Vilken bra stämning!
Jag blev så glad bara av att vara där!
Medan vi väntade på starten träffade jag Paula och vi önskade varandra lycka till!
Starten för elitgruppen!
Coach Sirpa hade gjort en plan för mig. Jag skulle springa de 30 första kilometrarna i 6:30 tempo.
Hon var väldigt tydlig med att jag borde inte springa fortare än så.
Sedan jag skulle springa de sista 12 km i 7:00 tempo.
Målet var att jag skulle klara maraton på max 5 timmar!
Vi hade också bestämt var skulle jag se Sirpa och Göran flera gånger.
Första träffen var när älsklingen stog vid Nybroplan. Det var kul att han hejade på mig.
Här är jag vid 6km tror jag . Det var när jag såg älsklingen!
Att man kan vara så glad när man springer?:D
Andra träffen var när Sirpa hoppade in och sprang med mig 1km precis vid Västerbron. Vi pratade och fick några råd och peppning.
Jag minns att jag sa till henne hur mycket jag njöt av att bara vara där!
Sedan blev det en lång sträcka utan min hejaklack.
Här är tjejerna som ledde!
Jag passerade halvmaraton fortfarande ganska pigg. Enligt planen.
Det blev några kilometer under 6:30 men några som blev över 6:30.
Så det kändes bra.
Det började att kännas jobbigt mellan km25-km30. Det är när man springer vid Gärdet och Djurgården.
Jag försökte småprata med de som var nära mig. Vi försökte peppa varandra.
Det var då jag slängde min vattenflaska som jag hade i handen med vatten.
Jag orkade inte bära den mer. Men det hjälpte mycket för att jag kunde dricka och blöta mig precis när jag ville.
Ser ni hur trångt det var på vätskekontrollerna?
Det var då vid km29 som jag tyckte det var riktigt jobbigt. Det började att kännas långt!
Jag tänkte hela tiden att jag var där för att njuta av loppet.
Jag hade redan sprungit 30km, det var inte mycket?? …kvar!! Eller??
(Han tyckte inte det var långt, tror jag!)
Vid km 32 tror jag, träffade jag älsklingen igen. Jag fick en COLA av honom. Gud så gott det var!!
Jag fick det socker jag behövde och den var lagom kall! Jag sprang en bit till med flaskan och drack halva.
Sedan gav jag resten till två killar som sprang bakom mig.
Vid Västerbron hoppade min coach in igen! Vi gick en bit uppför bron så jag kunde äta en halv banan jag fick. Där såg vi Dessi och Fredrik och Fine som hejade på mig! Vad glad jag blev!
Sen sprang Sirpa bredvid mig hela vägen till Stadion.
Det var så bra!!
Vilken lyx att ha sin egen coach som peppade hela tiden!
Jag kunde småprata med henne men det var mest hon som pratade med mig hela tiden.
Enligt planen jag skulle springa de sista km i 7 min tempo men det gjorde jag inte.
Jag sprang fortare och kunde behålla 6:30 tempo.
Sirpa sa hela tiden att det såg bra ut, att jag såg starkt ut och att vi var nästan framme.
Jag svarade hela tiden: ja, jag är stark! Ja, jag kan! ja, jag vill och snart ska jag få min medalj!
(Här är vinnaren på väg till Stadion!)
Jag försökte att inte tänka så mycket om hur tunga mina ben var utan jag försökte att njuta av att det var så nära!!
Folk som hejade hela tiden! Som ropade: Vad duktiga ni är!! 😉
Jag kunde bara le!! 😀 😀
Även om benen protesterade och ville helst stanna.
Jag märkte att ju mer jag stannade vid varje vätskekontroll och gick några steg medan jag drack desto svårare var det att börja springa igen.
(Till återvinningen!)
Jag bestämde att inte stanna i den sista vätskekontrollen. Jag kunde klara mig och jag ville inte gå… det gjorde så ont att börja att springa.
Jag kommer ihåg jag frågade Sirpa om hur mycket det var kvar till Stadion och hon sa: snart är vi där!
Men det kändes som en evighet!
Plöstligt var Stadion där!!
Precis framför mig!! Jag fick gåshud… Jag är nästan inne och sedan är det slut!
Precis innan vi kom in i Stadion sa Sirpa att jag skulle fortsätta ensam!
Jag kom in i Stadion och kände mig så glad!
Det var bara några meter kvar!
Då tänkte jag spurta. Att spurta det absolut sista jag hade!!
Jag sprang till höger av banan (Vi hade bestämt med älsklingen så han kunde fotografera mig) och sprang fort, fort.
Jag sprang om många där och precis innan min fot skulle stå på mattan
kände jag mig som en riktigt vinnare!!
Vill ni se när jag kom till målet?
(Jag springer till höger av banan!)
Jaaaa, jag gjorde det!! 😀
Jag sprang en hel maraton!!!
Mit tid var: 4.47.22. Plats 2212 av 20,000!
Jag försökte hitta min älskling men kunde inte se honom. Jag ville skrika, gråta, göra nåt!
Det var så stort!
Jag kände att bröstet skulle explodera!!
Jag fortsatte ut till gatan och då träffade jag älsklingen.
Vi kramades, fick en ros och jag började att gråta!! Jag grät och jag skämdes inte!!
Jag grät och upprepade hela tiden: jag sprang en maraton!! jag sprang en maraton!!
Och älsklingen grät med mig. Jag tackade honom för att han har stöttat mig hela vägen!
Det vår marathon!
Det var så stark stund!!
Jag gråter! * stolt *
(Tack älskling!)
Sedan träffades vi igen vid Östermalms IP där jag lämnade chipet och fick min matsäck och min fin finisher-tröja 😀
Förresten, för att kunna lämna chipet måste man gå nerför en trappa… Gud, det var så svårt att gå ner.. alla hade svårt! hi hi
Där träffade jag Sirpa igen och vi kramades! Det var ett bra lagjobb!
Min Coach och jag!
Tack Sirpa! Vi gjorde ett bra jobb!
Jag fick en kram från underbara Mia som hade gjort en superbra tid!
På väg till tunnelbannan köpte vi en korv! Man måste äta nåt direkt efter loppet!
Innan vi åkte hem bjöd älsklingen oss på middag på en fin vietnamesiskt restaurang på Upplandsgatan nära Odenplan och vi firade att jag hade klarat min första marathon!
Jag är så nöjd!! Jag lever fortfarande i en bubbla!! Jag fattar inte riktigt att jag sprang hela fyrtitvåkilometer själv!!
Lilla jag som för två år sedan aldrig tänkt att jag skulle orka!
Jag är lycklig!
Man får aldrig sluta drömma för att nå sina mål!
Min dröm var att springa en maraton!
Och som ni ser nu, allt är möjligt!
Tack alla för er peppat, sms:at, email:at och gett så fina kommentarer. Ni alla har hjälpt mig att nå mitt mål!
Kram på er!
Coynthas blogg 