Österlen Maraton

…  som blev en halvmaraton!

Vi tar det från början. Kom till Simrishamn i god tid för att checka in på Bed & Breakfast Aurora, hämta nummerlappen och äta något. Det blev en god skaldjurssoppa som smakade bra och passade  bra i min kolhydrat- och sockerfria kost.
Regnet lugnade sig lite och våra förhoppningar ökade med att inte ha så mycket regn under loppet.
Tillbaka till rummet, förbereda alla kläder och lite energi för att ha med sig. När vi kom tillbaka till torget gick vi in till Café Kagan för att inte frysa för mycket.

Innan starten (Varför ler jag alltid?)

Starten gick kl 18.00 utan stora ceremonier. Inget information eller något. Några ljus, lite live musik och PAM! Vi startade och sprang iväg på gågatorna. Regnet hade börjat öka. Det var när vi vek av längs med havet då det började på riktigt!

image-php

Foto: http://www.ystadsallehanda.se/sport/lopare-sattes-pa-prov/

Vad var detta? Jag visste det skulle vara tufft men hade verkligen inte förväntat mig att det skulle blåsa så här mycket. Regnet piskade i ansiktet som knivar! Jag kände till och med som jag skulle flyga bort!
Det var bara att kämpa och försöka fokusera på att hitta markeringarna som var vita plastpåsar. Jag lovar att det inte var lätt att hitta! Jag kunde bara se precis framför fötterna med pannlampan. Vad mörkt det var!

Redan från början kändes det lätt. Jag hade så lätta steg och det kändes inte svårt. När jag såg på klockan såg jag att jag sprang alldeles för fort, fortare än mitt planerade tempo.

Som ni vet har jag bara kört lågpulsträning  för att försöka använda fett som energi. Jag vill inte förstöra mina muskler om jag springer för fort. Så planen var att springa lågintensivt under loppet och det var inte meningen att springa så fort som jag gjorde.

Efter att ha passerat två matkontroller (5 km och 12 km) konstaterade jag att de bara hade saft, bananer och bullar men inget vatten. Andra kontrollen hade däremot vatten. Jag åt ingenting där och fyllde min lilla 3dl flaska med vatten.

Vädret var katastrofalt! Jag kan säga jag har sprungit många gånger i extrema och svåra situationer men igår var det verkligen jobbigt!
Jag tittade då och då mot havet och kunde se de stora vågorna! Nästan lite läskigt var det!

Någon gång efter Skillinge missade vi markeringarna och vi hamnade på en bilväg. En lång bilväg som aldrig tog slut. Som tur var var vi fyra tjejer där, helt ensamma bland massa bilar som inte stannade eller ville sänka farten. Vi kollade på våra telefoner med risken att de skulle bli blöta, för att försöka hitta banan igen. Vi insåg att om vi fortsatte på den vägen skulle vi komma till Borrby ändå. Fast vi visste inte hur långt det var dit.

Just när vi passerade 18 km möte vi banan igen och en del andra löpare. Pooh! Nu var vi på rätt väg igen och snart skulle vi komma till Borrby. Men tills nu hade jag inte ätit någonting och hade bara druckit min lilla 3 dl. flaska. Jag orkade inte ta fram mina nötter från väskan. Allt var blött. Jag var blöt och började att frysa om rumpan, benen och fötterna. Överkroppen klarade sig ganska bra tack vore min perfekta regnjacka (UTMB-jackan).

Märta och jag i målet

Plötsligt efter 19 km tog bensinen slut. Det var som om någon hade dragit ur kontakten på mig. Från att jag hade sprungit så lätt och bra tills att inte kunna springa alls. Det var tungt och jag orkade inte mer. Jag fortsatte långsammare till målet och jag hade nu sprungit en halvmara enligt arrangören. Precis efter mållinjen frågade en funktionär mig om jag skulle fortsätta?
Jag svarade: NEJ. Jag kunde inte tänka mig att vända tillbaka till Simrishamn för att göra en hel maraton.

Det regnade, det blåste, det var motvind längs havet och felspringningarna gjorde inte saken bättre. Pannbenet gav upp. Jag hade inte lust att springa mer. Jag hade behövt äta ordentligt där för att orka fortsätta!
Men varför skulle jag göra det? Jag ville inte pressa mig mer. Det gav inte så mycket mer än att slita ut mig.
Jag var nöjd med dryg 23 km.

I mål!

Ett fint lopp som är säkert finare med bättre väder. Vi får se om jag återkommer någon gång och kan uppleva mer av Österlen.
Det blev ändå ett bra tillfälle att träna upplägget inför mitt nästa lopp om två veckor. Jag vet att jag behöver äta och dricka mer, från början.

Snart börjar jag att ladda!

Annonser

Traversée 2016

Loppet gick lördagen den 9 juli.  Starten gick i den lilla bergsbyn La Fouly i Schweiz som ligger nära gränsen till Italien, i Alperna. Jag valde Traversée som är en av de tre distanser man kan springa. Det finns X-Alpine 111 km, Traversée 61 km och Liddes 29 km.
Traversée är 61 km långt och 4100 höjdmeter.

SnipImage

DAGARNA INNAN LOPPET

Förra året när jag var i Chamonix var det min första kontakt med riktiga berg. Jag blev chockad men blev förälskad samtidigt. Eftersom det inte gick som planerat på UTMB lovade jag mig själv att komma tillbaka och att lära mig de där bergen! Nu förstår jag att jag egentligen inte hade en chans på UTMB.

Den här gången åkte vi många dagar innan och vi bodde i den lilla byn Bourg Saint-Pierre. Förutom att turista och bli förtrollad med allt omkring oss hade jag som önskemål att reka banan lite. Loppet skulle passera precis vid byn där vi bodde. Vi vandrade på banan. Vi åkte även till starten i La Fouly och till målet i Verbier. Det kändes jätteskönt att veta på ungefär var jag skulle springa och få en uppfattning hur banan skulle se ut.
Det var också ett försök att acklimatisera mig till höjden. Vi bodde och sov på 1650 höjdmeter.

En dag innan loppet hämtade vi min nummerlapp i Verbier! De hade en liten fin mässa och det kändes roligt! Dagen D var nära!

MITT MÅL

Sedan jag anmälde mig till loppet i februari hade jag som mål att ta mig runt. Varför? För att tiden i sådana här lopp spelar mindre roll. För mig i alla fall. Jag är en vanlig motionär som älskar att springa. I år har jag som mål att lära mig springa i bergen. Vi är vanliga människor och vi pressar oss hårt från start till mål för att hinna innan maxtiden. För oss är varje delmål och avklarad cut off är en seger. Så med detta sagt, mitt mål var att hinna innan de stänger.
img_1489

DAGEN D- INNAN STARTEN

Jag sov dåligt under natten som alltid innan ett lopp. Den här gången hade jag varit nervös hela veckan. Att bo i Alperna gav mig perspektiv och den verkliga vyn på hur det skulle skall.
Jag hade packat och fixat allt kvällen innan för att vi behövde åka från hotellet kl 8:00. Efter en dusch, fixat allt och en liten frukost i hotellrummet var jag klar kl 07:40. Vi hann även sitta i restaurangen och dricka lite kaffe, och posta en bild på sociala medier, innan det var dags att åka.

Lite kaffe innan starten

Vädret skulle vara bra. Vi hade fått information om att det fanns snö på några toppar men annars hade det torkat upp ganska mycket. Under dagen skulle vi ha temperatur mellan 18-24 grader och lite kallare under natten. I min SMHI-app såg jag en stor sol mest hela dagen.

Frågan var fortfarande: linne eller långärmad tröja? Linne skulle vara svalare men det fanns en stor risk att bli solbränd. Det blev en vit långärmad tröja för att jag kunde kavla upp armarna om det skulle vara för varmt. Jag ville inte ha sol på axlarna. Lättare att reglera temperaturen så.

Vi var framme ca 50 minuter innan starten. Så många löpare! En tanke slog mig direkt: – Alla ser så vältränade ut!” – Alla ser så snabba ut!” . Vad gör jag här? Jag blev ännu mer nervös.
Jag hade kollat en dag innan var kunde man fylla i flaskorna med vatten, var toaletten låg och vi hade även varit på ett Café som hade gratis wi-fi. Vi hade riktigt koll på allt. Jag ställde mig vid starten och började att bli peppad. Musiken spelades högt och alla var taggade! Snart skulle äventyret börja!
IMGP2725

LA FOULY – GD SAINT-BERNARD

Loppet startade efter The Final Countdown hade spelat klart. Jag brukar hamna bland de sista löparna nästan redan från början. Jag vill inte känna mig stressad. Den här gången var jag inte sist utan hamnade i mitten ungefär. Jag blev överraskad att så många var bakom mig.

IMGP2729

Gladaste i starten?

Redan efter 2-3 km fick jag en bra känsla, det skulle bli en bra dag. Bestämde mig för att kriga om det skulle behövas och att göra allt för att komma i mål.
Det bildades en lång kö uppåt. Alla ligger bakom varandra för man hamnar oftast på en smal stig. Man vet att det blir värre så småningom. Varför hetsa upp och börja springa om folk?
När vi kom till första toppen Col de Fenétre (2698 möh) var det som att ha kommit till en annan planet!

En fantastisk bergskedja där de flesta berg hade snö. I mitten fanns en blå sjö med lite is kvar. Många av oss stannade kort för att ta bilder.
Här började det bli svårt att springa i alla partier med snö. Mina Inov8 Ultra Racer funkar kanon men inte på snö. Det var halt och jag gled hela tiden. När det var nerför gled jag ner på rumpan.  Jag kunde inte jogga eller springa. Oj så kallt för rumpan och händerna! Men fort ner kom jag i alla fall!

IMGP2829Vägen mot Gd St-Bernard var varierande. Leden var jättefin och det kändes snabbt. Nu var vi i Italien och där nere fanns den första matkontrollen.

IMGP2748.jpg

Ser ni mig på bilden? 🙂

Mycket folk som peppade och en bra service. Jag kände mig lycklig. Efter att jag hade fyllt mina flaskor med vatten och Tailwind, ätit lite ost och salami plus lite buljong fortsatte jag. Jag fick en överraskning runt hörnet. Göran var där och väntade på mig. Det är alltid skönt med personlig pepp och en kram. Gd St-Bernard ligger ganska hög, 2473 möh.
img_1542-1
Det jag inte visste var att första panik-stunden skulle komma nu! Vi behövde passera en smal stig, brant och ett stup intill. Det hängde en rep som hjälp! Jag kunde bara inte fortsätta! En schweizare sa att han skulle hjälpa mig och visa hur jag skulle göra. Det som gjorde mig så rädd var att jag hade ingen kontroll på mina fötter. De gled så fort jag försökte ta ett steg. Ner ville jag absolut inte ramla! Han gick före mig och jag satt mina fötter precis som han gjorde, stavarna med en hand och jag höll repet med den andra handen. När mannen kom till den andra sidan väntade han på mig och han gav mig en hand. Tack! Jag blev så tacksam! Det är inte bra att bli panik i en sådan situation! Suck!

Sådana ställen var jobbiga för mig!

Hur kan man vara alltid så här glad? 😀

Det blev mer snö men jag klarade mig bra med min ”rumpa-åk-metod” alla gånger! Det kom några branta nedförsbackar och några riktig tekniska stigar tills vi kom ner till en mer öppen yta. Här visste jag att jag kunde komma ikapp med lite tid och jag försökte springa så mycket jag kunde.

Följande 15 km kändes riktigt långa! Det blev en lång nedförsbacke på ca 12 km för att komma till nästa matkontroll i Bourg St-Pierre. Det var också vackert.

Vi behövde också vada igenom en strömmande flod med hjälp av ett rep. Det kändes farligt! Jag blev nervös! Skulle man verkligen göra det? Jo, det var bara att gå rakt genom vattnet!

Läskigt!

Vi passerade en stor damm med turkos vatten. Först trodde jag var snart framme i Bourg Saint-Pierre. Jag minns att det var närmare när vi åkte bilen några dagar tidigare.

IMGP2756

BOURG ST-PIERRE – COL DE MILLE – LOURTIER

Jag kände igen området. Vi hade rekat innan och jag visste att kontrollen var nära.

img_7471

Snart i Bourg Saint-Pierre

Äntligen lite varm mat i Bourg St Pierre, en mysig liten bergsby.

Älsklingen väntade otåligt på mig och han blev jätteglad när jag kom. Medan han fyllde i mina flaskor fick jag pasta med tomatsås, buljong och några apelsinklyftor. Så gott att äta och att få sätta sig en stund. Jag tror det var här jag stannade längst av alla kontroller men jag behövde det för att få lite kraft tillbaka. Ungefär halva sträckan gjord. Men det är inte distansen som skulle avgöra loppet.
img_7468
Kvällen ägnades åt en lång uppförsbacke. Vi skulle nu komma till tredje toppen Col de Mille som log på 2480 möh. Här möte jag många löpare som vände om och gav upp. De gick tillbaka till matkontrollen.
Själv tyckte jag det var jobbigt med de där långa uppförsbackarna som tog aldrig slut.  Jag tog ett par gels på väg upp och mina stavar började bli mina kompisar. Det skulle visa sig att stavar i ett sådant lopp är oumbärligt.
Högre upp var det mest en smal smal stig. På höger sida var det berget och på vänster sida fanns inget! Jag tittade sällan åt vänster. Det  kändes läskigt! Vi träffade ett gäng kor och en av dem hade bestämt sig att äta precis på stigen. Det var omöjligt att få henne att flytta på sig även om vi hoade, klappade och skrek. Till sist var vi tvungna att klättra upp lite mot berget för att kunna komma förbi.

Här upplevde jag en av mina runners-high på loppet! När solen var på väg ner och jag var nästan på toppen kände jag hur min kropp var full av löparkärlek. Jag log hela tiden, jag kände mig lycklig och tacksam. Hur kan man älska något så mycket som gör så mycket ont?

Runners high på hög nivå!

Solen på väg ner! Jag kunde nästan nå den med mina händer!

Äntligen kunde vi se kontrollen längre bort på berget med en liten ljuspunkt som såg ut som en liten tältlampa! Några km senare  kom vi till Col de Mille 2480 möh till ett tält. De välkomnade oss bra. Funktionären verkade ha det bra, det var nästan som om det var fest på kontrollen med alla glada och som hejade! Allt var bra förutom att jag inte förstod så mycket! Ingen pratade engelska! Den varm buljongen smakade så gott. Här var det dags att ta fram pannlampan för snart skulle det bli mörkt. Byte till långärmad ulltröja och tog med mig några kakor i fickan.
Vägen ner var det inte lätt heller. Ganska tekniskt och väldigt brant. Det bildades en långt halsband av pannlampor. Det var ganska vackert att bara se en nymåne och en lång orm som lyste hela backen ner! Det blåste mycket men när vi äntligen kom ner sprang vi några km i skogen innan vi äntligen var i nästa kontroll: Lourtier.

Här var min älskade Göran och väntade oroligt på mig. Han hade kommenterat på Facebook hur tight det började bli med reptiden och han tvivlade på om jag skulle hinna. Jag kom precis 15 min innan de stängde kontrollen. Jag satt mig en stund och åt lite ost, salami, drack cola och buljong medan Göran fyllde mina flaskor. Han tömde även allt onödigt från väskan. Jag fick däremot en pannlampa till och en laddare. Jag hade några timmar kvar i mörkret.

Just här hände något speciellt: Jag var helt slut, hade ingen energi kvar och Göran visste det. Det som skulle komma nu var det svåraste partiet och han var rädd att jag inte skulle orka och jag var rädd att inte orka mer. Men ingen av oss sa något om det! Vi hade en tyst överenskommelse. Jag sa aldrig jag vilja ge upp och jag grät aldrig. Han såg till att skicka iväg mig så fort som möjligt. När jag kom ut från kontrollen mötte jag mörkret och direkt en jättebrant backe. Jag hade en lång natt framför mig.
IMGP2737-night.jpg

LOURTIER – LA CHAUX

Nu kom den! Den sista uppförsbacken som jag hade hört så mycket om! Fruktansvärt!  Den som bjuder på 1200 meters klättring under 4,9 kilometer! Det är så brant, tekniskt, jobbigt så jag hittar inga ord som kan beskriva det!
Camilla hade rått mig att ha stavar under hela loppet men framför allt i den här sista uppförsbacken. Utan stavar skulle det inte gå.
Det var mörkt och jag bestämde mig för att bara titta på mina fötter och lyfte huvudet bara för att se var nästa reflexmarkering var. Jag säger lyfte för de var inte framåt utan de var ovanför mig! Så brant! Jag vågade inte titta på sidorna. Miljön var läskig: mörkt, tyst och omgiven av branta stup som slutade mot en bäckravin. Vi kunde höra ljudet av forsande vatten! Jag kände mig inte trygg. Det blev inte enklare av att jag såg några fladdermöss och en av dem fastande i en av mina stavar! Jag skrek! Det enda som hjälpte mig lite var att då och då såg jag andra pannlampor. Jag visste att jag inte var helt ensam där!
Här började jag nästan att skratta! Det var inte sant att jag var där och kämpade! Hur gick det till? Mina ben fortsatte utan att behöva tänka på något. Jag ville bara komma upp någon gång. Men när? Det kändes som en evighet! Min Suunto-klocka tog alldeles för lång tid att surra varje km! När jag trodde jag var på toppen var jag det inte utan det kom bara mera. Efter mer än tre timmar kom jag upp. Eller inte helt upp men till någonting lite mer springbart. Långt bort kunde jag se kontrollen. Men den var inte nära. Dit skulle jag då skulle jag kanske kunna bryta? Eller vila lite? Jag skulle kanske kunna äta något? Jag vet inte exakt vad jag ville göra, men jag ville bara komma till kontrollen för att det skulle betyda att jag kunde se Verbier och det skulle betyda att jag bara hade en nedförsbacke kvar!

LA CHAUX – VERBIER

Efter att fyllt mina flaskor, åt lite salt och ett par apelsinklyftor började jag sista nedförsbacken ner. Det var 6.1 km kvar till målet. Just då tänkte jag att oavsett hur lång tid det skulle ta behövde jag göra hela vägen ner. Det är svårt att be någon komma och hämta mig där. Men när jag insåg att jag hade marginal för att hinna innan cutoff-tiden, då tändes ett litet ljus inom mig.
Jag hade krigat i så många timmar, det är klart jag skulle hinna i mål innan maxtiden!

Här snackar vi inte om lätt underlag precis!

Jag började att jogga ner direkt. Det började ganska lätt och det behövdes fortfarande pannlampa. Efter det kom ett svårt parti, jättetekniskt och ganska brant. Jag hoppades att solen skulle börja gå upp men där inne i skogen var det mörkt. Jag hade inte så stora problem med alla rötter och stenar. Eller jo, det var svårt men jag har sprungit en del i en sådan terräng och nu var jag laddad! Jag började få lite kraft och jag ville använda den så länge det gick. Sprang om några stycken löpare. Jag kände mig lycklig igen. Jag skulle nog klara loppet!

Solen kom upp och efter den tekniska delen kom en sista uppförsbacke på ca 800 m för att sen springa nerför den stora skidbacken för att komma till Verbiers gator!

IMGP2450

Verbier!

Jag var trött. Mina lår var trötta och knäna skrek av smärta för varje steg neråt.

 

Äntligen! Snart i mål!

Jag kände jag var nära. När jag sprang på asfalten mot målet började mitt hjärta att slå allt snabbare!
Det tog några meter till för att komma till upploppet med staket och sen var bågen där. Framför mig!

Jag kom i mål och det kändes så skönt att kunna stanna. Tårarna rann och jag fick världens bästa kram!
Han var där och väntade på mig! Han som är alltid med mig och följer mig på alla mina galna utmaningar! Han som kör överallt för att supporta mig och han som inte sover för att träffa mig i olika kontroller.

06h33m29s_JLH07234-large

Bilden säger mer än tusen ord!

Vi delade stunden! Vi firade i tystnaden och med tårar!  Jag klarade det!

10072016_06h23m58s_CBU7133

Finisher bilden. Trött, nöjd och lycklig!

Jag blev finisher och det är det absolut tuffaste lopp jag har gjort!
Jag fick ett par kompressions-calvs istället för medalj. Först tyckte jag det var lite trist men efteråt insåg jag att de var bra. Jättesköna och det är bara de som kommer i mål som har ett par sådana:

liveresultat

Fötter och skor med ett tjockt lager schweiziskt lera och damm på!

Att springa i de bergen är inte likt någonting man springer i Sverige. De är mäktiga! De är vackra! Och jag älskar dem!
Ett litet lopp där 649 startade och 486 kom i mål, 107 kvinnor startade och 87 kom i mål!

Jag hoppas att fler upptäcker det här vackra loppet. Ett litet lopp mitt i de Schweiziska Alperna. Bra arrangerad och inte alls så kommersiellt som t. ex UTMB.

Tack för all kärlek och support jag fick innan, under och efter loppet! Ni är bäst!

 

High Coast Ultra 75 km

Lördag den 18 juni var det dags att springa längs den vackra Höga Kusten. De har två distanser 129 km och 75 km. Jag valde igen 75 km som förra året.

IMG_1579

High Coast Ultra ljusstaken. Finaste medaljen ever!

High Coast Ultra ljusstaken – en naturkraftsymbol
Landhöjningen lyfter stenen
Vågornas kraft har format landskapet
Isens tyngd finns i ljushållaren
Höga Kustens stigar och vägar banar sig genom det kuperade landskapet
Ljuslågan är löparnas outtröttliga vilja att nå målet vid Högakustenbron

 

BAKGRUND

Jag har tränat ganska många veckor med syftet inställt på sommarens lopp. Det betyder att jag ligger på en mängdperiod just nu. Tanken var att inte att toppforma eller minska träningen för det här loppet. Loppet skulle vara ett sista riktigt långpass med många höjdmeter och med ganska likvärdig svårighet som i Alperna.

Loppet är tufft och långt och det var ett underbart tillfälle att träna allt: utrustning, stavar, skor, energi, etc. Det skulle visa sig att det dessutom skulle regna mycket. Bra! Då kunde man träna också på det.

Sagt och gjort. Jag kom till Höga Kusten men redan med 45 km i benen sen Stockholm marathon och lite styrketräning i kroppen. Vilade dock torsdag och fredag.

UTRUSTING I VÄSTEN

S-lab Salomon väst
Stavar
Vantar utan fingrar
Första förband
Regnjacka

KLÄDER

Sport BH Casall
Långärmad tröja
Linne Nike
Björn Borg Sport trosor
Löparkjol Salomon
3/4 Salomon S-lab tights
Calvs Salomn S-lab
Ull strumpö
Inov8 Ultra Racer

ENERGI

En flaska Tailwind 600 dl
En fläska vatten 600 dl
2 gels
1 Nöttcreme
Salt påsar
1 chokladboll

STARTEN

Jag kom till Hotell Höga Kusten för att ta bussen kl 07:15 som skulle ta oss till starten vid Skule Naturum, Skuleberget.
VI samlades för en racegenomgång med förutsättningar, regler och säkerhet för loppet. Starten gick sedan kl 09:00
Vi kunde skicka en dropbag till antingen Nordingrå eller Fjärdbotten. Jag valde att skicka min till Nordingrå och hade där en tröja, strumpor, Tailwind, en choklad, ett par skor. I den andra matkontrollen skulle Göran träffa mig med ännu en likadan dropbag.
img_2956

Skuleberget – Nordingrå

30 km

Jag startade i mitt ultra-tempo. Ett tempo som skulle ta mig till mål. Det kändes bra och om jag bara följde planen allt skulle gå bra.
I början kändes det lite konstigt men det brukar alltid vara så. Jag oroade mig inte. Jag märkte att benen svarade bra varje gång jag kom till branta delar eller tekniska delar.
Även om underlaget var svårt hade jag inga problem med att springa eller gå fort. Min plan var att springa/jogga på alla ställen som man kunde göra det. I det här loppet finns många ställen som det helt enkelt inte går att springa.
Efter 20 km började jag min mentala kamp. Det började att kännas långt. När jag räknar hur många km har jag kvar börjar jag att bli orolig.
Jag försökte inte tänka på det och fortsatte till första matkontrollen.
När jag kom fram blev jag välkommen och de tog hand om mig. Här fick jag även min dropbag och passade på att byta till en torr tröja och torr regnjacka. Jag träffade Johnny och Ellen. Jag fick bultön, kaffe, cola och tog med mig två korv med bröd. Precis när jag skulle gå där ifrån kom Mia och Jan-Erik till stugan.

Det regnade.

Nordingrå- Fjärdbotten
55 km

I den här delen ungefär en mil innan nästa matkontroll ligger ett tufft parti innan man kommer till Fjärrbotten.
Precis vid km 45 träffade jag  Göran (som en överraskning, vi hade inte kommit överens att ses där) och det var så skönt att få en kram. Jag berättade hur jobbigt det var nu med att hantera distansen.
Det var fortfarande mitt problem. Det kändes så långt! Det kändes som jag inte hade lust att springa så många km till.
Men efter vårt möte ropade han att vi skulle ses vid matkontrollen.
Det kom en svår backe med massa rötter och stenar men det var inte så jobbigt även om jag började att bli trött. Jag trampade på och plötsligt var jag framme i tältet.
Jag trodde jag hade en blåsa under vänster foten och ville tejpa eller punka den. När jag kollade det var bara skinnet som hade veckat sig och spruckit och det gjorde så mycket ont. Bytte strumpor och satte på en compeed. Det kändes bättre.
Efter att ha druckit cola och buljong tog jag med mig en stor ostmacka och började att gå mot vattnet. Där väntade ännu mer överraskningar.

Fjärrbotten- Hornöberget
Mål
75 km

Efter ett par km kom jag fram till stora klippor och klapperstensfält. Stenar precis över allt. Först tappade jag fokus. Jag hade framme mina stavar och de gjorde att jag inte kunde koncentrera mig och hade ingen balans. Det var halt, det småregnade och jag tappade balans varje gång stavarna inte hade något fäste på stenarna. Bort med stavarna. Jag la dem tillbaka i västen. Nu blev det helt fokus. Jag gillar sådana utmaningar. Det gör att jag lätt glömmer att jag är trött. Bara köra på.
Jag kom ikapp Mia och Jan-Erik och vi körde tillsammans några km tills vi kom ut till nästa vattendepå.

Där träffade jag älsklingen en stund och passade på att gå på toa (läs kissa i skogen). Mia och Jan-Erik fortsatte och jag tappade dem.
När jag fortsatte missade jag leden och kom ner till bilvägen men hittade ingen markering. Åh nej. Jag sprang tillbaka och hittade leden igen men tappade 1.5 km. Men framför allt, det var här jag tappade allt!
Allt energi, allt kraft, allt lust försvann! Plötsligt hade jag ingenting kvar i kroppen!
imgp7257-small
Vad hände? Det var 10 km kvar till mål och jag kunde knappt lyfta fötterna. Jag blev orolig men mest att jag hade ingen lust heller. Allt kändes (igen) långt och tråkigt. I ett ultralopp är en mil är inte så mycket och ännu mindre när det är en mil till målet.

Jag bestämde mig för att gå och hoppades på att det skulle vända! Sista km var i en tät skog och det var ganska mörkt. Jag glömde att ta pannlampan med mig i sista kontrollen så det var svårt att se alla markeringar. Förra året behövdes ingen pannlampa men i år var det molnigt.

Det var långa km och jag grät och svor hela tiden. Orkade inte mer. Jag ville bara sätta mig ner mig ner och bryta.
De var långa sträckor med fortfarande teknisk skog. Det gjorde inte ont men jag hade helt enkelt ingen ork kvar. Men jag tror jag var mentalt färdig för dagen.
Äntligen kom jag ut från skogen och till sista obemannade vattenkontrollen och där stod min älskade man och väntade på mig. När jag såg honom bara kramade jag honom, grät och sa att jag inte ville fortsätta mer. Vi kunde köra hem till vår stuga. Men nejdå! Det gick inte!

Han sa att det bara var 4 km till mål och jag skulle hinna även om jag kröp. Han tillät inte mig att kliva in i bilen. Han gick med mig 1 km. Vi gick tillsammans över bron och jag kunde skymta Högakustenbron på långt håll. Det kändes så jävla långt ändå!
imgp7256-small.jpg

Jag fick för en kort stund hopp. Ja, Göran hade rätt. Jag skulle ångra mig om jag hade brutit där. Jag är inte en sådan som bryter ett lopp. Jag var där för att träna och genomföra hela distansen oavsett tiden. Nu handlade bara att bita ihop. Ja, jag gick och när det var bara den sista backen upp till mål då ökade jag farten. Eller det kändes så i alla fall,ha ha. Bara 500 m kvar! Jag kom i mål och det var slut. Så skönt.

Ängligen i mål!

IMG_3060

MIN ANALYS

* Kom trött till loppet
* Jag formtoppade inte
* Jag åt inte tillräckligt
* En ständig kamp mot distansen
* Jag underskattade loppet och distansen

Allt utrustning fungerade bra.
High Coast Ultra är ett av de tuffaste lopp i Sverige men ett av de vackraste också. Kommer jag igen nästa år? Det är inte omöjligt! Jag blev revanschsugen redan nu!

Nu är det laddning som gäller. Snart ska jag på äventyr igen.

LTBCN 2016 racerapport

Hemma igen efter en hel vecka i Spanien och tillbaka till rutinerna. Resan gick bättre än förväntat på alla sätt. Jag skriver och ler. Att åka hem med min medalj i handväskan och som en finisher på mitt första bergslopp känns otrolig bra.

Mer om hela resan kommer i nästa inlägg. Just nu, tänker jag bara skriva om loppet. Här kommer min racerapport:

LOPPET

Loppet gick lördagen den 30 april med starten i den lilla bergsbyn Begues som ligger ca 20 km utanför Barcelona.

Beskrivningen på loppets hemsida sa att det var teknisk terräng och många höjdmeter. Det tyckte jag lät kul!

DAG INNAN

Vi bodde i Begues hos en underbar dam som hyrde ett rum till oss. Hon var en fantastisk värdinna som gjorde att vi kände oss som vi bodde hemma hos en släkting.
På fredagen åkte vi kl 14 och hämtade nummerlappen. Det märktes att det inte var så stort lopp ändå. Det var några bord, några skyltar och några trevliga funktionärer. Där träffade jag ett par från Mexico som skulle springa. Han skulle springa den långa (100 km) och hans fru den korta (21 km). Båda var nyfikna på hur ett bergslopp var i Spanien och ville se om spanjorer var så duktiga att springa här! Vi önskade varandra lycka till!

Resten av dagen var vi vid stranden i en by som heter Sitges. Där laddade jag med tre-rätters middag med paella som huvudrätt. Helt rätt, tyckte jag.
Hemma i god tid för att förbereda allt och försöka sova så mycket jag kunde.

LÖRDAG MORGON

Jag sov inte bra alls. Innan jag somnade kollade jag (igen) på vädret och det ändrade sig ingenting. Blev orolig. Jag vet att jag inte kan påverka det men den här gången kände jag mig osäker på vilka skor som skulle passa. Jag visste inte hur mycket kan det blåsa på ett berg och hur mycket kläder men egentligen behöver! Jag hade ingen koll och jag ogillar den känslan. Jag måste veta!

Jag gick upp kl 05:30 och var trött. Men glömde det fort och gick ner för att äta frukost. Jag kunde höra hur det ösregnade genom fönstret.
Prognosen var regn 100% från kl 7 till kl 16. Resten av dagen mulet och vind. Regn igen efter kl 20. Fan. Hur skulle jag klara mig?

KLÄDER

*Tunna tights 2XU. De går bra att ha även om det är 12 grader. Hellre det än att frysa. De torkar fort också. Långa tights var ett enkelt beslut.
* Överkroppen: ull underställ tröja, kortärmad tröja och min fantastiska regnjacka (som jag köpte till UTMB)
* Löparkjol
* Ull tåstrumpor.
* Inov8 Race Ultra 270 blev skorna.
* Buff på huvudet och ullvantar.
Jag var nöjd med valet som visade sig var ett bra val.

ÖVRIGA UTRUSTNING

* Salomon väst
* Stavar
* Två 6 dl. flaskor ( en med Tailwind och en med vatten)
* Räddningsfilt
* Mobiltelefon
* Visselpipa
* 3 gels och 3 nöttcreme
* Några påsar salt
* Näsdukar
* X-kross solglasögon
* extra underställtröja
* ett par tjockare vantar
* en mössa
* Suunto klocka
* Pannlampa SILVA

ENERGI OCH VÄTSKA

Jag brukar ha ett schema med alla detaljer hur och när ska jag äta och dricka. Tyvärr fungerade det inte så på ett bergslopp, har jag lärt mig.
Den här gången hade jag en annan plan. Under februari, mars och april tog jag bort allt med socker. När jag drack söta saker på loppet eller åt socker och snabba kolhydrater fick jag uppleva mycket energi. Jag chockade kroppen med socker!

Två 6 dl flaskor: en med Tailwind och en med vatten. Jag alternerade lite av varje. Vid varje kontroll fyllde jag flaskorna på samma sätt.
En gel då och då. Jag tror jag åt tre stycken. Samma sak med nötcreme.

Salt när jag kom ihåg. Ungefär varannan timme.

Jag hade planerat att äta vid varje kontroll. Jag åt alltid apelsiner, en macka med vitt bröd och nutella. Ibland en liten smörgås med ost eller skinka.
Jag drack cola och vatten också.

Det funkade bra. Jag kände aldrig någon energi-svacka under loppet. På ett bergslopp vet man aldrig i förväg när det går att äta. Man gör det när det passar, helt enkelt! Det är därför det kan vara svårt att ha ett schema som jag gör annars på ett vanligt lopp. Det gäller att äta så mycket man kan och orkar när det finns möjlighet. Samtidigt ville jag absolut inte bära så mycket i min väst som jag hade på UTMB.

STARTEN

Vi kom till startområdet kl 7:30. Det regnade så mycket att man inte kunde se bergstopparna. Jag gick genom kontrollen av den obligatoriska utrustningen.

I starten

Jag fick veta att det var ett stenigt område och att stenarna är hala. Hela området är kalksten och har i princip ingen jordmån och brukar vara mycket torrt. Men idag det skulle det inte bli torrt.

Jag räknade inte mer än 10 tjejer som skulle springa LTBCN. Jag undrar varför det är så få som vågar.
Vi sprang på gatorna genom byn för att komma ut ganska fort och börja första toppen. Jag startade i mitt tempo och även om det var lite segt kändes det bra. Nerverna började lugna sig. Nu var jag i gång och jag var bestämd med att njuta av mitt lopp. Nu var det min tid där jag kunde göra precis vad jag gillar. Äntligen! Många timmar i en fin miljö.

Efter några timmar började de snabba löparna som sprang Maratondistansen komma ikapp. Det var i ett berg och stigen var väldig smal det gjorde att det blev svårt att låta de snabba springa om. Jag blev stressad. Efter ett tag delade vi oss. Vi som sprang de långa distanserna svängde till vänster och maraton och halvmara till höger.

Jag är så imponerad hur snabbt och lätt spanjorer springer! Herre Gud!

ANDRA HALVAN

Från att springa på topparna kom vi ner till noll höjdmeter vid stranden. Vilka vyer! Det var otroligt fint och spännande att komma ner till kontrollen vid stranden. Det var dock lite jobbigt att börja klättra igen.
Jag var trött men framför allt det kändes det mest i låren. De där stora nerförsbackarna tog hårt på låren. Det är inget att leka med! Jag har alltid trott att uppförsbackar är sämst men nej! Det var mest nerför som var jobbigast!

Jag sprang mest ensam nu. Jag försökte fokusera på att ta mig framåt hela tiden. Tog 5 km i taget. Underlaget var mest stenigt så nu gjorde det också ont under fötterna.
När jag kom till näst sista kontrollen 59 km räknade jag att hinna springa i mål innan det blev mörkt. Jag var inte sugen på att springa ensam i mörkret. Det borde jag klara! Innan jag gick där ifrån, kom två killar och en tjej precis till kontrollen. Jag frågade om det var ok att springa med dem i fall det blev mörkt och jag var rädd. De sa det var helt ok, bara stanna och vänta på dem. Jag stack och de stannade för att dricka och äta lite.

MARDRÖMMEN

Jag hade inte räknat att markeringarna under hela loppet var svåra att hitta. Redan från första km var det nästan omöjligt att se dem men i början följer man alla andra och det brukar funka.

Vi fick veta efteråt att för att skydda miljön fick arrangören inte använda snitslar. De använde biologiskt nedbrytbar färg och målade prickar. Eftersom det hade regnat så mycket hade prickarna nästan försvunnit.
Jag sprang fel och det började bli mörkt när jag var på sista toppen. Jag gissar det var vid km 62. Plötsligt var det helt svart och jag hittade ingen markering. Jag visste inte vad jag skulle göra. Åt vilket håll? Göran ringde mig precis då för att han ville veta hur det gick och för att räkna ut när jag skulle komma i mål. Jag började gråta och berättade jag var vilse. Jag hittade inte prickarna och jag visste ens om jag var på rätt vägen. Han bad mig att lugna mig och försöka hitta.

Efter vi hängde på bestämde jag mig för att vänta på de som var bakom mig. Jag släckte min pannlampa och kollade efter några ljus från deras pannlampor. Inget. Det var bara svart. Läskigt. Sen började jag ropa på dem: holaaa, holaaaa… ingen svarade.

Jag tänkte: vad ska jag göra nu?

Jag hade två alternativ:
1. Stanna där i mörkret och vänta tills de kom. Men tänk om jag var på fel ställe? Om de aldrig kom?
2. Fortsätta och hoppas att jag skulle hitta vägen igen. Jag behövde gå ner ändå.

Det blev alternativ 2. Jag vågade inte stanna utan att röra på mig. Jag vågade inte chansa på att vänta och vänta och de kanske aldrig skulle komma!

Jag hade verkligen en panikattack! Jag hade svårt att andas, jag grät och kunde inte tänka. Den endast jag ville var hitta prickarna! Jag skrek: snälla snälla jag vill se en jävla prick och sprang samtidigt! Hade så mycket adrenalin i kroppen, så från den stunden kände jag inte längre någonting. Jag var inte trött, benen och fötter gjorde inte ont. Jag ville bara springa och komma bort från berget. Därefter skulle jag komma till byn och det skulle betyda komma i mål!

Jag sprang. Det kändes som jag sprang mycket men det kanske inte var så mycket. Efter ett tag såg jag en halv liten sliten prick på en liten sten vid sidan om. Kunde det var en sådan prick jag letade efter? Jag bestämde mig att det var! Fortsatte och hittade en till lika liten som den andra. Jag ville bara därifrån!
I mörkret långt bort såg jag några ljus. Bra! Jag sprang dit! När jag kom dit det var 4 stycken pannlampor. Det var sista kontrollen vid 65 km. Jag började att gråta och berättade vad jag hade varit om! De lovade att nu skulle det vara lätt att hitta! Det var bara fortsätta där… och de pekade! Jag drack bara lite cola. Ville springa!

Jag inbillade mig jag såg ljus och det borde vara byn: Begues. Jag sprang åt det hållet och följde de få prickarna jag hittade tills de tog slut! Vad? _ Vad har jag gjort nu? Fan. Nu måste jag springa tillbaka igen. Det här var fel!

Jag sprang tillbaka. Hittade nya prickar. Sprang och sprang fel några gånger men jag gick inte mer. Jag sprang hela tiden. Den känslan! Jag ville träffa folk och se målet. Jag ville inte leta efter mer prickar!

Äntligen kom jag till byn. Där var halv markerad igen men det fanns staket vid rondellen i entrén till Begues. Efter det hjälpte folk mig att hitta. Det var kl 22:50 och många satt ute i barer och uteserveringar. De hejade, de peppade och klappade! Jag kände mig glad!
Det betydde jag skulle snart komma i mål!
Det enda jag tänkte: Jag kommer att klara det!
Jag kom till den långa gatan och såg kyrkan i bakgrunden men innan kyrkan var den långa gatan mot målet!
Jag kom i mål och jag var gladaste i världen!

img_6663

I mål!

Vilken mardröm! Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv! Tänk om jag inte kommit tillbaka? Tänk om ingen hade hittat mig?

img_6807

Im a finisher!
Mitt alldeles första bergslopp! Så stolt!

ltbcn

PS.

Första loppet som man kunde designa sin egen nummerlapp. Min familj följde mig!


 

 

TEC-200 miles. Richards side of the story

I helgen var det dags igen för ultrafesten i Täby. Ultrafamiljen samlades i Ensta Krog. TEC skulle springas hela helgen i olika distanser: 200-miles, 100-miles, 50-miles och 50-miles natt.

Den här gången var jag inte där som löpare utan som en del av supportteamet som skulle se till att Richard Andersson skulle ta sig i mål på hans 200-milesdebut (322 km).
Supportteamet hade träffats för några veckor sedan för att gå genom Richards planer. I lördags visste vi vad vi skulle göra. Det var bara följa planen. Vi skulle göra allt för att hjälpa honom att komma i mål. Lyckades han med sitt mål?

Alltid redo! Livet som pacer 🙂

Jag tycker det är roligare och mer spännande om Richard själv berättar för er om hans mastodontlopp. Vi gjorde en intervju och han har satt ord på sin upplevelse. Här kommer den!

Berätta om din bakgrund. Har du alltid sprungit? Hur ser din träningskarriär ut?

Mina föräldrar har sagt att jag inte hade mycket att välja på. Spring eller få stryk. Med två bröder som är 7 respektive 10 år äldre än mig så var flykt bästa försvar. Jag minns också att jag i fotbollslaget tidigt fick rollen som innermitt, eftersom det var där jag kunde springa hur mycket jag ville.

Redan som 13-åring började jag löpträna strukturerat i samband med att jag började med orientering. Som tonåring var jag hyfsat bra med på terränglopp på distriktsnivå. Tränade tungt i övre tonåren med 4-5 pass i veckan. Mycket i skog och mycket intervallträning. Från 20-årsåldern och framåt så gillade jag vinterns långpass. Långpass innebar 2-2,5 timmar i skogen.

Sedan var beroendet fast. Jag fortsatte med 3 pass i veckan, trots gubbvad som kom så småningom.

Runt 2010 föddes idén om att börja springa långt och sakta istället för att fokusera på tempo. Det var positivt för vaderna så jag körde på och genomförde 2011 två marathonlopp.

Hur länge har du sprungit ultradistanser?

2012 sprang jag Markusloppet (50 km). 2013 försvann i skador men under rehabträningen anmälde jag mig till ultraVasan 2014. Blev skadad nära inpå loppet men kom på att det fungerar att gå också. Vasan i sig blev en trevlig upplevelse och erfarenheten att det går bra att blanda in gång var positiv. Peppad av den positiva erfarenheten bestämde jag mig för att köra Swedish 100-mile Challenge under 2015.

Har du sprungit TEC förut?

Sprang 100 miles 2015. Tyckte att banan var väldigt fin så jag ville tillbaka.

Vad fick dig att anmäla till 200 miles?

Efter att ha klarat 100-mile Challenge i september 2015 så ville jag prova ännu längre distanser. 200 miles kändes overkligt men jag såg det som ett 54-timmars lopp när jag anmälde mig.

Beskriv ditt träningsupplägg och förberedelserna inför TEC 200.

Sprang Bislett 48 timmars som en första förberedelse. Blev där väldigt besviken på min insats och bestämde mig för att träna mer till fots än vad jag gjort tidigare. För att spara mina vader hade jag länge kört 2 löppass och 2 rullskidpass i veckan. Bestämde mig nu för att byta ut 1 rullskidpass till ett tredje löppass i veckan. Tävlade inte alls under perioden november-april utan istället tränade jag på hårt. Bestämde mig också tidigt för att ha två avstämnings-träningar längs vägen: Ett 22-milapass på Transscania-banan samt ett mega-ultra-intervall pass på 26 mil under 2 dygn.

Transscania-träningen blev väldigt lyckad och gav en skjuts för självförtroendet. Sedan blev ultra-intervall-passet desto mer misslyckat. Avbröt efter 11 mil och fick självförtroendet stukat igen.

Jag var i stort sett nertränad och tung i kroppen non-stop december-mars. Sprang mycket pass i skog i mörker. Till och med ett par långpass med start på kvällen som varade till morgonen efter. För mig var ett sätt att höja kvaliteten på träningen, utan att öka kvantiteten, att byta ut pass på grusväg/asfalt hemmavid mot mörkerpass på Romeleåsen. På Romeleåsen tvingades jag hantera rötter, stenar, lera, grenar som hänger i vägen och kupering.

Misslyckandena på Bislett och intervallpasset var väldigt viktiga för den mentala förberedelsen. De fick mig att inse hur svårt det kommer att bli. Jag blev väldigt härdad mentalt och byggde upp en beredskap.

Ett sätt att förbereda mig mentalt dök spontant upp i mitten av februari. Jag märkte att jag hade börjat tänka igenom loppet och insåg hur mycket det fanns att fundera igenom. Det innebar samtidigt att det finns en himla massa information som mina pacers borde få reda på. Bestämde mig därför för att skriva ett mejl per dag där varje mejl behandlar hur jag tänker mig ett av varven. 28 mejl alltså, ett för varje varv. Det blev en noggrann, nästan meditativ, beskrivelse som fick både mig själv och mina medhjälpare en möjlighet att måla upp en bild av vad som väntar.

Vad hade du för målsättning med loppet?

 När jag anmälde mig var det som sagt att vara på banan i 54 timmar, oavsett distans. Ganska snart blev målet att även klara hela distansen. Så småningom ville jag ha en lite mer offensiv plan också så jag inte skulle starta med endast en plan C.

Hade du en specifik plan för hur du skulle lägga upp loppet och hur såg den ut?

Planen blev att öppna i 8 min/km och sedan efter varje 50 miles sänka farten med 0,5 min/km. I planen var tid för att sova minst en gång samt att byta skor och vårda fötterna.

Hur fungerade planen under loppet?

Riktigt bra de första 18 varven. Det fungerade bra att tänka 50 miles i taget. När jag sedan dippade och inte klarade av att hålla någon plan längre, så spelade det ingen roll. Men för mig passar det bäst att ha en plan att försöka hålla så länge som möjligt.

Vilka var de största svårigheterna med att springa 200 miles? När var det som tyngst?

Största problemet är att loppet aldrig tar slut. Det bara fortsätter och fortsätter helt obarmhärtigt. Det är så långt att allting måste klaffa. Alla små problem som uppstår riskerar att bli stora problem innan man är i mål.

Tyngst var det när jag insåg att jag inte skulle kunna springa mer, utan var hänvisad till att gå. Knäna värkte vid löpning och orken i övrigt var slut. Detta i kombination med att det var 10 mil kvar gjorde att det var tufft att hålla hoppet levande.

Hade du svackor? Hur hanterade du dem?

Jag hade väldigt klart för mig att skulle vara de två nätterna som skulle bli de tuffa för psyket. Vid inträdet av första natten skulle även första stelheten och smärtan komma efter att cirka 8 mil avverkats, men framförallt skulle den jobbiga biten där vara att det är sjukt långt kvar. Andra natten skulle sedan vara tuff på grund av sömnbrist, större fysisk smärta samt alldeles för många km kvar i förhållande till den kraft som finns kvar.

Dessa två demoner var jag helt inställd på skulle finnas längs banan. När första natten kom, så var jag alert. Jag var inte ens särskilt trött. Rutinerat så funderade jag inte alls på hur långt det var kvar utan jag bara fokuserade på planen. Ett varv i taget. En kilometer i taget. Jag var så stark att jag kaxigt sprang och frågade demonerna var de höll hus. Vågade de inte sig fram? Fegisar. Samtidigt gnagde oron lite inom mig. Hade de ett motdrag? Visste de att jag var beredd?

Mycket riktigt så hade de omgrupperat och slog till när jag hade garden nere. Mitt på ljusa dagen kom så demonen och högg tag i mig. Plötsligt försvann flytet och orken. Plötsligt började jag förtvivlat räkna på hur många km det var kvar. Summan virvlade i mitt huvud. Hur ska jag orka så långt till? I vilken takt kommer jag fortsätta tappa fart? Hur sakta kan det till slut gå? Kommer jag hinna innan maxtiden?

Jag hade marginal tack vare det starka första dygnet, men jag är också medveten om att tiden försvinner otroligt snabbt när jag är totalt slut. Det var bara att fortsätta ta mig framåt och göra det i så snabbt tempo som är rimligt med tanke på distansen kvar. Tack och lov så stabiliserade sig läget och rask gång fungerade så pass många varv att jag började se att säkerhetsmarginalen nu såg rimlig ut.

Andra natten innebar ingen större förändring. Jag visste att om jag bara borrar mig genom denna natt, så finns målet någonstans i den efterföljande dagen.

img_6492

Hela teamet

Vad krävdes under loppet för att lyckas komma i mål?

-Att kroppen håller. Mina knän och ena fotled höll inte, men jag hade skaffat mig tillräckligt med marginal så att det gick att fullfölja och skadorna var inte värre än att det gick att ta sig framåt med hänsyn taget till kroppens signaler. Jag antar att en vanlig anledning till DNF är att någonting i kroppen inte håller.

-Att magen håller. Under detta lopp fungerade min mage riktigt bra. Var hyfsat sugen på mat hela tiden. Det var bara några enstaka gånger som maten växte i munnen men jag lyckades få i mig och behålla maten hela tiden.

-Att orken/kraften håller. Jag tyckte att jag höll perfekt tempo första 100 milesen. Ett bestämt men ändå kontrollerat tempo. I efterhand kan jag fundera över om jag ändå inte skulle sparat mig ännu mer, med tanke på att jag inte höll och under de sista varven inte riktigt orkade heller.

-Att huvudet håller. Jag var väldigt väl förberedd på mentala problem. Mycket tack vare tidigare misstag under Bislett 48 och mitt eget ultraintervall-träningspass i februari så visste jag att prövningar kommer. Jag hade motstrategier färdiga. Det var egentligen först under sista varvet som huvudet också havererade. Det varvet hade kunnat gå 10-15 minuter snabbare om inte jag gett upp och slutat bry mig.

-Support. En anledning till att magen, orken och huvudet trots allt höll tillräckligt bra var att mina pacers avlastade mig. Under de sista 10-12 milen behövde jag inte planera någon mat eller dryck utan allt var serverat vid varvningarna. Jag behövde inte heller vara rädd för att något skulle hända längs banan utan att hjälp skulle finnas nära till hands. Vid skobyte och annat byte så behövde jag inte hålla reda på var saker finns eller se till att de stoppas tillbaks. Den hjälpen betyder väldigt mycket.

-Att ha planer. Dessa planer ska vara rimliga och möjliga att hålla. Det kan hända så mycket under ett så långt lopp, därför var det en hjälp att ha plan A, B och C, vilket de flesta verkar ha. När knäna och orken fallerade var det viktigt att tidigt få koll på och räkna om vilka km-tider som gäller för att klara plan C. Det var bara att glömma plan A när förutsättningarna ändrades.

I mål efter 53:35:49 timmar

Vilka är dina framtida planer med löpningen?

 När jag började träna upp mig inför marathon under 2010 så läste jag en liten artikel i tidningen som handlade om TransScania. Året efter var jag med och agerade förlöpare under de första 3 milen som det inte finns någon markerad led. Även om det kändes overkligt då, så föddes en dröm om att själv vara med och genomföra detta trolska lopp. I år är jag anmäld och efter att ha nu klarat 32 mil i Täby så finns hoppet om att kunna uppfylla en riktig löpardröm.

Skulle du vilja springa TEC 200 igen?

 För tidigt att säga. De 14 varven under 2015 års 100 mile samt de första 16 varven i år var fantastiska. Det är oerhört vacker natur längs banan. Under de sista 12 varven detta år så kände jag mig dock ganska mätt. Nu är banan förknippad med smärta och trötthet, så längtan tillbaka är inte lika självklar.

Samtidigt är TEC årets Ultra-fest, så det kan vara svårt att avstå. Vi får se till hösten när anmälan öppnar.

Beskriv loppet med ett ord

 Fruktansvärt

Välj:

Musik – Utan musik. Utan musik
Minimalistiska skor – Dämpade skor. Dämpade skor
Vatten – sportdryck. Sportdryck
Screwed – crewed. Screwed säger jag, eftersom det nu är Transscania som är i siktet och där är det screwed som gäller för min del.
Lågintensiv träning – Högintensiv träning. Ju äldre jag blir, desto mer föredrar jag lågintensiv träning.
LHCF – Husmanskost. LCHF
Intervallpass – Långpass. Långpass.
Yoga – Funktionellträning. Funktionell
Dag – Natt. Intressant fråga. Dag är såklart enklast och bekvämast. Eftersom jag har bakgrund som orienterare där jag sprungit mycket natt, så tror jag att jag är relativt stark på nattlöpning.
Skog – Asfalt. Skog

Vad bled din sluttid?
53:35:49

 


Lätta steg under sista varvet!

My side of the story: UTMB 2015 – DNF

image

Det är alltid svårt att göra en racerapport och nu känns det ännu svårare när jag inte kom i mål. Men jag vill så gärna berätta om min upplevelse i Chamonix.

Den efterlängtade dagen kom. Det var dags och jag kände mig så redo jag kunde vara. All träning var gjord och allt var planerat in i minsta detalj enligt mig. Alla månader med fokus på ett lopp var över. Men det jag inte kunde göra något åt var bergen. Jag kan inte med ord beskriva chocken jag fick när jag såg Mont-Blanc och omgivningarna! Så stora berg hade jag aldrig sett förut! Skulle jag, lilla jag springa där?

0085

Da’n före da’n

Efter det jag hade hämtat nummerlappen, utrustningen blev godkänd och fått mitt UTMB-armband var jag supernervös, dagen innan loppet! Som tur var träffade jag Kristian på mässan. Han var på väg för att hämta sin nummerlapp och vi snackade en stund. Efteråt kunde jag få en trevlig pratstund med Henrik och Kalle som också skulle springa, båda från Östergötland. Vi satt där i mässan och de drack varsin öl.
image

image

image

Kristian och jag

Dagen D

Jag försökte sova men det gick inte så bra. Hela fredagen ägnade jag åt att skriva lite på bloggen och sociala medier men framför allt med att ladda, packa, förbereda mig. Vi tog tåget från Vallorcine till Chamonix i god tid för att hinna lämna dropbagen. Där blev jag tagen för att vara med i en forskarstudie som jag hade varit valt att delta i. De tog blodprov, jag svarade på massa frågor och de vägde mig. Efter att målet skulle de göra samma procedur igen. Studien handlade om hur sportdryck och elektrolyter reagerar/påverkar kroppen under ett 100-miles lopp. Om man dricker när man är törstig eller om man dricker med ett schema. Intressant!

Lyckligaste på startområdet: jag!
image

Vid startområdet träffade jag Franklin. Redan när vi sprang i Skåne, GAX för honom och Full Moon Race för mig, hade vi sagt vi skulle springa ihop på UTMB. Vi hade kommit överens om att springa första timmarna tillsammans. Han ville inte starta för fort och det passade mig bra. Det kändes tryggt att ha någon jag känner som sällskap, i alla fall under de första timmarna på natten!

image

Franklin och jag

image

Medan vi väntade på startskottet var det som att spela upp en gammal video. Jag hade tittat på UTMB´s video vid starten hur många gånger som helst hemma och nu var jag där också! Musiken med Conquest of Paradise-låten spelades i hela byn och alla var glada och laddade.
Temperaturen var runt 29-30 grader och klockan var 18:00 när alla 2600 löpare äntligen startade!
Vi gick/joggade den långa gatan genom huvudgatan i Chamonix. Publiken på sidorna hejade och high-five:ade oss! Jag har aldrig sett så många videokameror och kameror som försökte fånga stunden!
IMG_0017

IMG_0018
Jag kände mig lycklig och stolt av att vara där! Jag hade förtjänat att vara där!
Loppet startade!

Vi startade den lättaste delen av loppet. De första km är ganska lätta men redan där började jag att ana att det skulle bli svårt. Jag var törstig redan innan loppet och svettades massor. Ju mer vi gick uppåt desto sämre mådde jag. Jag drack för mycket vatten och Tailwind för att släcka törsten. Fel. Magen blev som en stor ballong med vatten. När jag kom upp till första toppen mådde jag så dåligt: kräktes, tappade balansen och det gick verkligen inte att ta ett steg. När jag började att jogga nerför kändes lite bättre men efter första kontrollen hade jag tappat mycket tid.

Upp till nästa topp. Här började solen gå ner och jag upplevde ännu en magisk stund när solen lyste på snön över Mont-Blanc! Jag stannade, njöt stunden och tog en bild, den bilden kommer att stanna i min hjärna för alltid. Det kändes som att jag kunde nå Mont-Blanc med mina händer!
Här är bilden jag tog för att försöka fånga stunden:
IMG_0025

Dags att sätta på pannlampan och att använda stavarna! Jag mådde inte 100 men gav inte upp. Jag visste att det skulle bli bättre. Medan jag kämpade fick jag ett samtal. Älsklingen som var min support ringde och berättade så försiktig han kunde att jag låg efter och om jag inte skyndade mig jag skulle komma 50 minuter efter cut-tiden till nästa kontroll. -Vad? Sade jag. Det kan inte vara sant! Vi är jättemånga som kämpar här nu. Det finns mycket folk bakom mig och mycket folk framför mig. Ska vi alla sluta springa om vi inte kommer i tid? Jag svarade att jag gjorde mitt bästa! Mer kunde jag inte göra!

Fan, tänkte jag och fortsatte!

people

Heja klacken upp på en backe!

Under loppet var det otroligt att få pepp från folk som poppade upp var som helst. Det kunde vara mitt i ingenstans uppe på ett berg. Eller det kunna dyka upp några hus eller stugor och folk som var ute och peppade och erbjöd vatten!

På ett ställe fick jag en risboll från ett par japanska tjejer! Det var en bra grej, den smakade bra! Som en liten sushi men utan fisk! Sen fick jag blöta huvudet i en slang som en man hade utanför sitt hus.
Det kunde också finnas funktionärer var som helst. Speciellt där man inte trodde det skulle vara någon person och funktionär som visade rätt väg.

Det finns mycket som de som arrangerar lopp i Sverige kan lära sig från UTMB! Det var så bra markerat även där uppe på ett berg och även på natten fanns skyltar och pinnar, allt med reflex! Det fanns inte en chans att springa fel! Till exempel, i en by var det markerat på marken med vit färg. Det kunde vara en pil som visade rätt sväng eller ett kors som visade tydlig att det var inte där man skulle svänga!

När jag började jogga nedför igen mot Saint Gervais var det svårt med massa rötter och stenar och smala stigar. Jag sprang förbi en del personer som mådde jättedåligt. Kombinationen höjden och värmen var ingenting att leka med. Mörkret gjorde vägen ner ännu svårare.

Nu var jag på väg till andra kontrollen i Les Contamines. Även om samtalet från älsklingen störde mig lite blev det bra för att jag började pinna på. Jag hade inte tänkt på cut-tiderna tills nu! För mig var det självklart att fortsätta. Loppet hade bara börjat!
Det var lite kul att höra musik och folk som pratade i högtalare på långt håll! Men det var inte så nära. Jag hörde att det var långt bort från mig. Sen kunde jag se ljus där nere och trodde jag var nära! Men det var jag inte. Det tog många km innan jag började närma mig byn.
Då kunde jag springa snabbare och det gick fort sista biten på gatorna men när det var 1.5 km kvar kom en buss och en kille bad oss hoppa in i bussen! Vad? Det ville jag inte! Han förklarade det var slut. Vi skulle inte hinna i tid! Jag vägrade och sa jag skulle springa till kontrollen ändå. Jag kom till Les Contamines bara femton minuter efter cut-tiden och de tog bort mitt chip direkt. Inget att snacka om! Det var slut för den här gången! Jag och alla kring mig fick inte fortsätta!

De har tuffa cut-tider på UTMB och jag tror att de vill bli av med folk fort. Jag förstår det för att om man inte hinner redan då är det inte möjligt att lyckas med hela loppet inom maxtiden.

Mitt äventyr tog slut alldeles för tidigt och jag var jättebesviken så klart! Jag fick varm soppa och något att dricka. Sen var det bara att kliva in på bussen som skulle ta alla löpare till Chamonix. Jag grät hela vägen dit. Som tur mötte jag två stöttande killar som kramade och tröstade mig. Gud vad ledsen jag var! Vi fick vänta en timme innan det kom en buss som skulle köra oss till Vallorcine.
På hotellet duschade jag i varmt vatten och grät lite till. Det var en lång natt och klockan hann bli 04:00 på morgonen. Jag ville inte sova. Jag skulle ju vara ute och springa hela två nätter till! Jag var inte där för att sova!

Dagen efter

Dag efter var vi Cormayeur i Italien för att heja på alla vi kände! Det var så roligt att se hur alla kämpade sig dit efter har varit ute i bergen hela natten. Där fanns möjlighet att vila/sova lite för de som behövde det. Det var även där man får sin dropbag. Temperaturen var ca 30 grader och det märktes hur jobbigt var det för de flesta. Kunde heja på Kristian och Kalle. Träffade Johnny där och han sa att Ellen fick inte fortsätta heller efter hade varit många timmar under natten i berget. Några svenskar bröt tyvärr där: Henrik, Anneli och Franklin bland annat.

Dropbags i Comayeur

Dropbags i Comayeur

Nu, drygt en månad sedan jag var där har jag hunnit smälta hela äventyret. Jag måste erkänna att jag inte hade hunnit i mål den här gången även om jag hade klarat Les Contamines. Det är ett monsterlopp med tuffa cut-tider men framför allt med en tuff-jävlig bana!

Jag är stolt att kunna ha varit där och kunnat stå på startlinjen. Det var något jag förtjänade och det var mina ben som tog mig dit. Jag hade kvalat som alla andra. Det var inte gratis att ha varit där! Bara det gjorde mig till en vinnare!

Här en sammanfattning om min upplevelse. Musiken är precis den låten som spelades vid starten i hela byn. Jag ryser varje gång jag lyssnar på den! Enjoy!

(Sätt på högtalaren!)

Jag vill komma tillbaka. Jag vill kunna uppleva Alperna och Mont-Blanc. Men just nu är jag inte säker på om jag vill springa UTMB igen. Nu vet jag vad det är och vad som behövs för att kunna klara loppet. Jag vet vad jag gjorde fel, vad jag behöver träna mer och hur. Jag vet också hur mycket höjden påverkade mig, etc.

Det finns många lopp i Alperna man kan springa som inte kräver UTMB-poäng men samtidigt är jag lite revanschsugen också. Vi får se vad det blir om en snar framtid!
Men jag kommer helt säkert tillbaka till Mont-Blanc.
IMGP8579

Från Höga Kusten till Skåne 1/2

Förra helgen var jag och sprang High Coast Ultra och nu i helgen var jag i Skåne och sprang Full Moon Race. Det är otroligt vilka fina ställen finns i Sverige och så olika! Vilka kontraster!
Jag valde att springa båda loppen, ena efter det andra, som en bra genomkörare inför mitt stora mål i augusti UTMB.
Här kommer del 1 med High Coast Ultra racerapport!


High Coast Ultra 75 km

Det är en av Sveriges längsta ultratrail  genom Höga Kustens vackra och kuperade landskap.
Jag sprang den korta varianten och valde ”bara” 75 km.

75 km
Asfalt: 14%
Grus/körvägar: 39%
Stig: 47%
Totalstigning: 2218 höjdmeter
image001(2)

IMG_2956
Jag hade hört att, förutom det var ett vackert område, att det loppet skulle innehålla många höjdmeter och mycket terräng. Perfekt!
Mitt mål med loppet var att testa en del grejer jag tänker använda på UTMB. Det var framför allt kläder, skor, västen, handskar och energi.
För mig är det viktigt att ha testat allt. Jag vill minska risken för överraskningar i berget i augusti. En annan sak som jag ville testa var mina stavar, inte bara använda dem utom att lära mig att lätt stoppa dem i ryggsäcken och att ta ut dem igen.

Vi åkte buss till starten i Skuleberget. Vi var ungefär 35 löpare som skulle köra den korta banan. Starten gick kl 09:00. Det blev en fin dag med bra löparväder. Lagom varmt och en del regn. Man hade kunna valt en dag utan regn men för min del var bra för att kunna hantera regnet mitt i ett ultralopp.

Under loppet hade vi några obemannade vätskestationer och två matstationer varav en var en station för dropbag. Alla stationer blev mina deletapper. Lättare att lura hjärnan så här:

* Skuleberget : Start. Startade med Altra Olympus skor
* Två obemannade vätskestationer
Etapp7

* Nordingrå:  30 km – Matstation. Bytte till Salomon-S XT6 Skor
* Två obemannade vätskestationer
Etapp4

* Fjärdbotten: 55 km – Matstation och dropbag. Här bytte jag skor igen till Kailua trail Hoka One One.
* En obemannade vätskestation
* Hornöberget: 75km – Mål
Etapp2_2

Det är svårt för mig att beskriva banan och loppet i detaljer.
Leden var på stigar på bergsluttningarna men även på asfalt ibland.
Det jag kommer ihåg är att det var tufft. Tuffa stigningar, ibland på smala och steniga tekniska stigar. Alltid uppåt och när man trodde det var dags att springa nerför blev det inte så! Svåraste terräng jag har sprungit i Sverige!
Leden var väldigt teknisk med stenigt och blockigt underlag.
Vad säger ni om detta?
IMG_2938

När leden följde kusten var det massa sten, stora klippor och hällar som gjorde att det var nästan omöjligt att springa, ibland gick det otroligt sakta.
hcu

Nästan uppe på Fjärdbotten

Nästan uppe på Fjärdbotten.

Uppe på Fjärdbotten

Uppe på Fjärdbotten

När det regnade blev det jättehalt på allt: stenar, berg och spångar!
Efter sista matstationen hade jag bara 20 km kvar. När jag träffade Göran som mötte mig där, så sa vi att det var inte mycket kvar. Men jag varnade honom att han inte skulle räkna som vanliga 2 mil. Det skulle ta längre tid!

De sista 20 km var nog ledens mest tekniska del av banan, enligt alla löpare jag pratade med! Även de som sprang den långa varianten på 129 km! Det var här när krafterna och energin i kroppen började att ta slut.
IMG_2953.JPG
IMGP7257-small

Bron på sikte!

Höga Kustenbron i sikte! Yei!

10 km kvar!

10 km kvar!

Men när jag såg Höga Kusten-bron i sikte kändes det som jag var nästan i mål. Jag behövde bara springa över en annan bro först (läskigt var det!) och några km asfaltslöpning. Det var bara 3-4 km men de kändes långa! Sista 800 metrarna var en lång uppförsbacke för att äntligen komma i mål!

Så underbar känsla!
Det var en jobbig resa med många fina vyer!
IMG_0813
IMG_0806

Jag kom i mål och var supernöjd framför allt med hur jag hanterade alla situationer. Jag tog rätta beslut om, när och varför jag byte skor. Jag fick tips av några killar om, hur och när skulle jag använda stavarna. Fixade problemet jag fick med att få vätska ur min vattenblåsa. Tog bra beslut om vad jag skulle äta och när och vilka kläder jag bytte.
Bra övning i en av de vackraste och tuffaste miljön jag har sprungit! Jag kan rekommendera starkt att springa loppet!
image001(3)

Min film

Lyckades filma lite med min nya TomTom Bandit kamera. Jag lovar att öva mer!


Återhämtning

Dagen efter loppet var jag lite stel i baksida lår och rumpa. Lite öm i kroppen men mest hade jag ont i en tånagel som jag slog i en sten. Inga blåsor och bara några små skavsår här och där. Jag tror att kombinationen med regn, svett och många km inte är så bra.

Kroppen mådde kanon i dag nr 2. Så bra att coachen och jag bestämde vi oss att köra ett långpass till redan efter 6 dagar.
Jag var sugen att springa långt igen!

Skor

* Skuleberget : Start
Startade med ett par skor Altra Olympus. Perfekta för långa distanser. Supersköna men insåg att de inte var så bra på hala stenar och klippor. Inte på lera heller. Inte bra när det började att regna!

* Nordingrå:  30 km – Matstation
Här bytte jag till S-Lab XT6 Salomon. Perfekta skor för underlaget men inte alls lika sköna. De är lite för smala för mina fötter. De var inte sköna!

* Fjärdbotten: 55 km – Matstation och dropbag
Tredje byte. Här bytte jag till mina trail Hoka modell: Kailua Trail Hoka One One. De funkade bra tack vare regnet hade slutat och solen hade kommit fram. Jag har använd skorna en del och de kändes sköna och de funkade bra.

Fråga återstår: Vilka var bäst till UTMB? Jag vet inte än! Testet fortsätter!

My side of the story: Arctic Ultra 100-miles

Coynthas stuga

Coynthas stuga

IMG_1833

Förväntansfull!


Är det okej att inte alltid lyckas?

My side of the story. Man ska inte alltid visa den bästa sidan när det går bra. Sanningen. Jag är en vanlig person.

Sitter hemma i köket och tårarna rinner fortfarande. Trodde aldrig att jag skulle bli så ledsen efter ett lopp som jag är nu. Men som coachen sa: Hade det inte känts som det gör hade det inte varit viktigt för mig. Han sa att det är inget fel med att jag känner som jag gör. Det vore väldigt konstigt om jag reagerade på något annat sätt.

Finaste Kristina Palten skrev till mig: Gråt alla tårar du behöver gråta, låt smärtan gå genom kroppen. Så småningom ebbar den ut…

Jag bröt loppet efter 23 timmar och 07 minuter och 120 km. Jag fullföljde inte loppet och därmed genomförde jag inte The swedish 100-miles challenge.
Jag är inte nöjd med mitt beslut nu efteråt. Men det är alltid så. Lätt att tänka: Jag borde ha fortsatt… när man väl har vilat lite och ätit, eller hur?
Men någon gång behövde jag vara smart, kanske? I lördags ville huvudet mer än vad kroppen ville! Det var inte min dag.
Jag var förberedd. Jag hade tränat bra. Jag hade planerat allt i minsta detalj. Jag hade med mig bästa supportteamet. Men det räckte inte även om jag var superladdad.

IMG_1831

Innan starten!

IMG_4738

Oh yes!

IMG_1830

Arctic Ultra elden!

IMG_4735

Andreas Falk och jag!

IMG_4739

Den magiska starten! Arvikas stolthet!


IMG_1798

IMG_1832

IMG_4744

Starten

IMG_4745


VI TAR DET FRÅN BÖRJAN

Banan var inte så lätt. De första km var ut i skogen, upp för en slingrig stig, sen ett litet stup som man var tvungen att hoppa över. Sedan hittade vi ett ännu större stup. I skogen fanns många dm snö. Som tur var, var det bara ca 2 km i skogen på första delen av banan för att sen komma ut till lite lättsprungen bana. Det var ganska svårt att hitta i mörkret på första varvet. Många av oss sprang fel innan vi lärde oss banan. Det var många långa backar också. Totalt hade vi 185 höjdmeter per varv och det blev totalt 2220 höjdmeter för min del.

IMG_1822

Den magiska skogen!

Hela natten gick ganska bra trots att jag sprang mest ensam. Då och då fick jag sällskap från andra löpare. Men det som var bäst av banan, var att många gånger kunde man möta andra löpare. Som ni alla vet, i ett ultralopp alla peppar och stöttar varandra! Så mysigt! Man var aldrig riktig ensam där ute!

Någon gång under natten hörde jag den lilla rösten i min axel på första gången: det här kommer att bli svårt! Nej, jag ignorerade det. Faktum att de tankarna kom så tidigt på loppet var inte ett bra tecken för mig!
IMG_1829
IMG_4748

Temperaturen var bra under hela loppet. Jag tror vi hade som kallast -3 grader annars låg vi mellan 0 och -1 grad. Det lätt snöade mest hela tiden. Det var mycket fuktigt och det blåste då och då. Men i mina ögon hade vi ett perfekt Arctic-väder. Jag som hade tänkt på olika scenarion inför loppet och vilka kläder skulle jag kunna behöva byta till om det skulle bli jättekallt osv.
Det visade sig att mitt klädval var perfekt. Ulltrosor, Vintertights 2XU, Ullunderställ tröja från Salming, långärmad tröja från Gococo, och en lättjacka från Lidl :). I fötterna hade jag Ski ullstrumpor från Gococo och ett par gaiters jag fick låna av Nina. Mitt skoval var ett par dubbade Hoka! På huvudet hade jag en Gococo fleecemössa och ullvantar från Salomon! Allt funkade perfekt! Tur att jag hade några Gococo mössor jag kunde byta två gånger till under loppet.

IMG_4722

Det började att bli ljusare!

Jag följde mitt energischema nästan perfekt (trodde vi) och vid varje varvning fick jag något varmt att äta eller dricka såsom buljong, kaffe eller lite ostkaka med sylt. Senare under natten fick jag ibland ost. Jag åt lite pasta och ibland ett par små potatisar. Det kändes lagom. Jag kunde inte äta mycket och det kändes som något var fel. Jag blev svagare och svagare och kunde inte få i mig ny energi. Blev tvungen att kissa nästan varje 20 minuter!
Vi försökte fixa det med salttabletter, lite mer buljong och dricka mer. Men det blev inte bättre.

När klockan var ca 08:30 på morgonen blev det ljust! Det kom lite energi tillbaka. Jag lämnade pannlampan och körde ett par varv till ensam även om jag hade kunnat ha min pacer. Innan det blev ljust hade jag börjat att få ont i det högra knävecket. Åh nej! Försökte ignorera det!  Jag gick i alla backar och det hjälpte inte mycket. Jag bara fick mer och mer ont. Fan.
På slutet av 9 varvet möte jag Andreas och berättade om mina problem. Han föreslog att binda knävecket hårt och testa. Teamet gjorde det vid varvningen. Det hjälpte en stund men det blev inte så mycket bättre, tyvärr.

Jag hade bestämt mig att springa 10 varv själv. Så jag bad Göran att byta om och pace:a mig på varv 11 istället för Susanne. De skulle byta plats. Jag behövde kunna gråta med honom!

Några bilder på banan vi sprang om och om:
IMG_4658  IMG_4670 IMG_4683 IMG_4684 IMG_4695 IMG_4719

VARV 11

Det var nu ”bara” sex varv kvar. Krafterna började att ta slut, både fysisk och psykisk!
Göran var peppande som vanligt. Han föreslog att ta en bit i taget och inte tänka på hur många varv hade jag kvar. Jag grät hela varvet. Jag klagade hela varvet. Jag svär hela varvet: Jag skiter i diamantlistan!
Fötterna rörde sig nästan ingenting. Nu hade jag verkligen smärta i vaden och knävecket och det spred sig till baksidan av låret. Det gjorde det omöjligt att lyfta högerbenet. Andningen var svår också, trots att jag bara gick. Jag hade inget syre. Jag såg svart många gånger och tappade balansen.
Energin ville inte hålla hela vägen. Vi försökte att få in mig mer energi och vätska. Men även om jag åt en gel och lite annat märkte jag ingen skillnad! Kroppen var helt körd och huvudet också. Fick aldrig energin tillbaka.
Jag tappade räkningen och trodde jag hade tre varv kvar.

IMG_4667

Här sprang vi sista nerförbacke! Den bilen….

VARV 12

Ut igen med en bit pizza i handen. Den svåra delen i skogen kändes nu ännu svårare. Istället för att hoppa åkte jag rutschkana! Satt och gled ner! Jag kunde verkligen inte hoppa, det kändes som om jag gjorde det jag skulle vricka en fot!
Det blev svårare och svårare på banan för mig. Möte löpare hela tiden och vi peppade massor. Fick även många kramar längs banan. Men jag visste att det var nästan kört för mig. Benen funkade inte. Huvudet funkade inte heller. Jag grät ännu mer nu. Hur skulle jag kunna köra några varv till?

När vi kom till varvningen fick jag skrev upp vilket klockslag det var och insåg att mellan de två varven hade gått för mycket tid. Jag blev ganska överraskad och trodde inte det var sant. Jag hade förstås stannat längre innan jag startade den 12:e varvet, bland annat med att linda knävecket, lägga upp benen en stund, gå på toan, byta mössa och jacka, etc.
Men jag kunde också bekräfta jag hade FYRA varv kvar och inte tre. Jag bad tävlingsledarna räkna ut om jag skulle hinna att göra fyra varv till i det tempot jag hade. Ja, sa dem, om du nu håller ett jämt högre tempo!
Svåraste beslutet att ta ever! Jag ville så gärna fortsätta men ärligt, kroppen var helt utarmad. Det fanns ingen energi. Det gjorde så jäkla ont att bara gå. Hur kunde man kunna göra FYRTIO kilometer med ett ben som inte gick att lyfta? Jag kunde knapp andas!
Och om jag hade fortsatt ett eller två varv till och jag ändå inte fått göra det sista på grund av tiden?Mycket pågick i mitt huvud i full fart!

Vad ska jag göra? Jag vill göra det klart men…

  • Om jag gör fyra varv till kommer jag säkert bli superskadad och kommer att behöva vila en lång period.
  • Är det värt att ge det som jag inte har kvar för att sen inte kunna träna i månader?
  • Var ifrån kommer att jag ta fram energi?
  • Köra 2 eller 3 varv och inte lyckas komma i mål ändå?
  • Hur gör jag för att smärtan jag har skall försvinna?

Jag hade inget val. Det var tydligen det enda jag kunde göra. Jag bröt efter 120 km. Största besvikelsen någonsin.
Jag som hade planerat allt och tränat allt jag kunde under förutsättningarna efter BRR och mitt löpförbud i tre månader!
Min första tanke: Vad ska jag säga till barnen? De kommer att bli besvikna!

Jag som hade drömt så många gånger om att vara den första tjej som skulle genomföra the challenge!
Jag som kunde känna doften av stoltheten!
Jag som trodde jag kunde jag vara okrossbar!
Jag som trodde att mitt huvud var starkare än allt annat!

Där satt jag mitt i rummet med tårarna som inte ville sluta rinna. Alla omkring mig grät också. Jag var plötsligt djupt i en dimma. Det var svart och kunde inte höra mer vad folk sa. Jag gav tillbaka min väst/nummerlappen. Mitt underbara team plockade upp alla våra grejer (tror jag) och vi gick så långsamt till stugan. De behövde bära mig.

Vad? Sitter jag här i stugan? Varför det? Jag borde vara ute och kriga! Min plan var inte att vara klar än!
Fan. Det svider i hjärta.
Var det ett bra beslut?
Min kropp tyckte det. Mitt huvud och framför allt min löparsjäl tyckte inte det.
Men någon gång behövde jag gå genom detta också: att inte lyckas! Det är smärtsamt att inte klara det man satt sig för!

Jag tror det är en absolut nödvändighet att kunna stå i smärtan av ett misslyckande för att våga drömma stort och våga satsa.
Jag vågar och satsar. Men hoppas att kunna göra det ännu större.

Jag är tacksam för att jag har de personer jag har runt omkring mig: mitt underbara supportteam som är alltid där. Göran som stödjer mig med allt och gråter och skrattar med mig. Andreas som tror på mig och hjälper mig att våga drömma. Mina barn som känner sig stolta över sin galna mamma trots allt. Alla ni, där ute, mina älskade löparvänner som på så många olika sätt har skickat så mycket kärlek till mig. Ni vet alla vilka ni är!
Från mitt hjärta vill jag tacka alla!
Jag hoppas att kunna läsa alla meddelanden på Facebook, Instagram, Twitter och sms. Jag har inte läst dem än!

Min under vän Caroline kom på söndagsmorgonen till vår stuga. Hon bröt efter 14 varv. Vi kramades och grät tillsammans. Hon sa den klokaste orden jag behövde höra då:

 Skit i the challenge! Vem bryr sig om det?
 Du har fått någonting ännu större från the challenge!!
 Du har fått, efter alla 100-mileslopp du sprang, 
det privilegium av att kunna springa häftigaste 
loppet någonsin: UTMB!

Så sant. Utan the challenge i huvudet hade jag aldrig sprungit så många 100-miles på ett år och hade aldrig kunnat söka en plats till ett lopp med så mycket prestige!

Snart är jag på banan igen.
Snart står jag på andra sidan med nya lärdomar, ny kunskap och ännu starkare än förut!
Tack för stödet!

Underbaraste Johan Steene skrev till mig:
Ingen utom du dömer dig. Känns det som om det finns press från andra har du förmodligen själv skapat den känslan. Är det i sig något som känns jobbigt och ger prestationsångest är det värt att jobba med långsiktigt. Annars tror jag du snart tassar ut i skogen igen…Vila en stund och ha det skönt. Joggingen är en hobby, en lek. Den ska vara kul.

Cecilia, vinnaren av Birka 12-timmar gästbloggar

Tjejmarathon goes to sea!

Tjejmarathon goes to sea!


Jag har bett min vän Cecilia att skriva ett inlägg om vårt äventyr på Birka!
Cecilia vann loppet!

Jag tyckte att hon kunde bättre förmedla upplevelsen av löpningen än mig på grund att jag inte sprang! Hoppas ni gillar hennes berättelse och kan uppleva hur magiskt det var!
Jag har komplettera med massa med bilder!
En sak är säker: vi kommer att göra om det här!

Superstarka bergsgeten Cecilia visar hur man tar sig an en ultra på bästa sätt

Superstarka bergsgeten Cecilia visar hur man tar sig an en ultra på bästa sätt

Birka 12-timmar

Regnet fullständigt öser ner, på mobilerna läser vi att Malmö är översvämmat, att det råder fullständig kaos i Skåne. Vi står i en busskur på väg till Kullaberg för att genomföra etapp två i vårt löpäventyr längs Helsingborgs stränder.
Det är då vi frågar oss exakt hur galna vi egentligen är, vilka andra tjejer gör så här när det är tjejträff? Borde vi inte vara som andra och träffas på en Finlandsbåt och ragga killar och dricka vin? Ja men kan man inte springa på en Finlandsbåt då frågar någon? -Jo visst kan man det, säger en annan. –Birka har ett joggingdäck! Där och då föddes idén till ett helt nytt lopp, ett varvslopp ombord på ett kryssningsfartyg mellan Stockholm och Åland och i lördags, den 15 november var det äntligen dags!

IMG_1123.JPG

Cecilia, Coyntha och Gisela i Birkaterminalen

Klockan 16.30 träffades tio förväntansfulla tjejer + några medföljande makar och mina två barn i Birkaterminalen för att gemensamt gå på båten. Birka mötte upp och överlämnade en blombukett och Ultradistans var på plats för att ta lite bilder och göra en kort intervju. Dessutom följde en radiojournalist med för att spela in en podd under äventyret.

Förväntningarna var på topp och alla var glada över att Coyntha som egentligen var skadad ändå valt att följa med och agera tävlingsledare. En mer erfaren tävlingsledare får man leta efter.

Information före starten

Information före starten

IMGP4710 IMGP4717 IMGP4718
Första etappen på äventyret var ett dignande julbord och jag passade på att fylla på med massa energi i for av julmust, sill, lax potatis och knäck men det blev ingen lång sittning eftersom starten var planerad till 20.00.

Innan starten kl 19:58

Innan starten kl 19:58

På Jogingdäcket hade Birka bullat upp med en härlig buffé med allt en löpare kan önska sig; choklad, lakrits, ägg, keso, filmjölk, blåbärsoppa, riskakor, jordnötsmör, chips och ostbågar mm. Dessutom hade vi fått sportdryck av Tailwind och kokoschips av Holistic, så ingen riskerade att gå hungrig.
Tailwind hade också skickat med ett antal Kokopeli-tatueringar som vi klistrade på oss för att få extra mycket spring i benen.
1483215_1534252030147717_5289359132586473287_n

60 ägg :)

60 ägg 🙂

IMG_1141
IMGP4775 IMGP4777 IMGP4776

När starten gick var humöret på topp, alla tog det ganska lugnt och joggade på i samlad klunga men det dröjde inte länge förrän jag, Gisela, Frida och Caroline började dra. Efter några varv fick Caroline ytterligare fart och drog ifrån oss. Caroline var den enda som jag inte sprungit med förut så jag tänkte att håller hon den här takten blir hon svårslagen.

9,8,7,6,5,4,3,2,1...Nu kör vi!

9,8,7,6,5,4,3,2,1…Nu kör vi!

Den första timmen gick fort, jag sprang och pratade med Frida och Gisela och märkte knappt hur tiden gick, mina barn var uppe på däck och sprang med några varv, det kändes toppen med så fint löpsällskap.

Eftersom båten var i ständig rörelse under loppet kunde vi inte använda GPS för att mäta distans så för att hålla reda på antal varv och därmed kunna räkna ut distans använde vi klickräknare. Detta gick över förväntan bra och för att inte trycka bort våra resultat rapporterade vi in antal varv till Coyntha varje timme.
IMGP4927

Första timmen rapporterade jag in runt 45 varv, därefter sjönk antalet något för att stabilisera sig runt 40. Efter 6 timmar låg jag runt 35 varv i timmen men sista timmen fick jag magiska krafter och sprang in på 40 varv igen, men mer om det senare

Vädret var ganska milt för att vara Ålands hav i mitten av November men beroende på hur båten rörde sig blåste det på rätt rejält. Ett tag låg det som en vindvägg vid ena kurvan som man fick kämpa sig igenom för att kunna springa vidare och ett tag var ena långsidan som en vindtunnel som man kastades fram genom medans det var tvärstopp i motsatt riktning. Magda kastades in i ett skåp vid ett tillfälle och jag bidrog till ett och annat muntert skratt när jag vinglade om mina medlöpare i sicksack.
IMGP4865

Jag förstod ganska tidigt i loppet att det var Caroline jag behövde hålla koll på om jag vill säkra en seger. Hon höll bitvis ett otroligt högt tempo för att sedan pausa, så ett tag kändes det som att hon varvade mig varannan gång för att sedan bli varvad av mig nästa gång. Dessutom hade hon oerhört bra support av sin snälle man så jag förstod att det skulle bli en kamp som skulle pågå hela natten. Han hämtade matlådor och såg till att hon åt och han sprang/gick varv efter varv i den mörka, blåsiga och kalla natten tillsammans med henne. Utan tvekan tog han herr-rekordet på Birkabanan och det är ju en bedrift i sig!

Caroline

Caroline

Birka spärrade hela däcket för oss

Birka spärrade hela däcket för oss

När klockan närmade sig två på natten och vi hade sprungit i sex timmar började jag fråga mig vem som egentligen insisterat på ett tolvtimmars lopp, när ett sextimmars hade räckt mer än väl. Sedan kom jag på att det ju visst varit jag, så då förstod jag att jag inte hade mandat att klaga.
IMGP4813
Timmarna som följde var ensamma, hårda och kalla. Min man kom upp en sista gång runt två och lämnade min täckjacka som var en förutsättning för att klara den alltmer bitande kylan. Efter klockan tre började jag gå vart tionde varv för att inte benen skulle ta slut helt, efter klockan fyra började jag gå två varv och springa åtta.

En liten paus mitt i natten

En liten paus mitt i natten

Trött tävlingsledare :)

Trött tävlingsledare 🙂

Klockan sex började jag gråta av utmattning och det enda som höll mig igång var målbilden av min man och mina barn som lovat att komma upp för att se min målgång. Nu började mörkret lätta och man kunde se rosa moln i framträda på himlen. Efter den mörka natten kändes morgongryningen som balsam för själen och jag kände att krafterna började återvända.

IMGP4860

När klockan blev sju slutade jag att gå vart åttonde varv för nu tänkte jag att när min familj kommer upp skulle de inte se mig gå, de skulle se mig springa. Jag sprang och sprang, vid ett tillfälle försökte Nina påkalla min uppmärksamhet men jag kunde inte samla tillräckligt med krafter för att svara henne. Jag sprang förbi Coyntha som skickade i väg ett varmt leende som värmde ända in i själen. När klockan var tjugo i förstod jag att min familj nog inte skulle komma men just då när jag bara vill ge upp dyker Coyntha upp vid min sida igen, -nu ska jag pacea dig, säger hon och därefter är allt bara ren lycka.
IMGP4891

IMGP4904

Cissi och jag

IMGP4911

Nina och Gise

IMGP4915

Frida, Pia och Magda

På något magiskt sätt får jag upp farten och när det är 7 minuter kvar har vi sprungit 35 varv,- vi kommer klara 40 viskar jag och därefter bara kör vi. När klockan står på 7.58 har jag ett varv kvar, efter halva varvet börjar jag spurta och springer ifrån både Coyntha och radioreportern som försöker få en sista kommentar innan målgång, klockan 7.59 stannar jag vid målet och vill inte ta ett steg till, de andra tjejerna kommer in och tårarna fullständigt sprutar.
Det blev ett stort kramkalas!
IMGP4913 IMGP4919

Vilken glädje, vi har klarat det och vi har gjort det tillsammans! Där och då spelar resultaten ingen roll, men en timme senare när vi träffas vid frukosten är jag ändå löjligt lycklig över min första plats. Samtidigt är jag grymt imponerad av de andra tjejerna: Caroline som är relativt ny i ultrasvängen och ändå presterade så fantastiskt, hon höll mig på tå hela natten! Gisela som kämpade på trots illamående, hon ger Sisu ett ansikte. Frida som ser lika glad ut klockan åtta på morgonen som klockan åtta på kvällen. Magda som ångar på som ett tåg, utan att känna någon smärta. Pia och Susanne som kämpade utan att klaga. Nina och Linn som vågade sig på detta äventyr trots att de inte hade lika mycket möjlighet att träna som alla andra. Och sist men inte minst Coyntha som pysslade om oss som en kärleksfull mor helt outtröttlig hela natten. Utan hennes kunskap, erfarenhet och fina vänskap hade loppet aldrig fungerat som det gjorde.
IMGP4937

Det här blev en upplevelse jag sent ska glömma och förhoppningsvis gör vi om det nästa år!

/Cissi

The GAX 100 miles (1/2)

Tuffaste lopp jag har sprungit hittills! Men ack så fantastiskt!

Hur kan man säga det var fantastiskt när man utsätter kroppen för så mycket påfrestning?
Hur kan man vara så äckligt nöjd och stolt efter att ha varit igång i nästan 32 timmar non stopp?
Hur förklarar man detta för folk som alltid frågar: varför gör du det?

Det går helt enkelt inte att beskriva allt jag upplevde den 12-13 juli i detalj!
Som en god vän sade till mig en gång, om mina fula fötter kunde prata skulle de kunna berätta allt! De skulle kunna berätta om alla underbara ställen jag såg under loppet!
Jag ska försöka berätta min upplevelse.

Det blev en stressig morgon trots att jag trodde jag hade gått upp tidigt: frukost, smörja kroppen, fylla i ryggsäcken, fixa håret, lite maskara, etc… Man skulle hämta nummerlappen senast kl 7:30 men vi hittade inte S:t Knuts torg så lätt så vi var framme kl 07:45! Pooh! Fixade nummerlappen som för övrigt var de små och gulliga inplastade! Bra där, jag tror Urban och Janne visste det kanske skulle komma regn!
20140716-201952-73192548.jpg
Arrangörerna höll en kort information om loppet och sen var vi klara för att starta. Jag hann inte hälsa och krama folk så mycket den här gången, men några hann jag att krama ändå!
IMG_2222
20140716-201951-73191243.jpg
Loppet handlade om att följa Österlenleden och en del av Skåneleden och följa de oranga prickar med start och mål i Ystad.
Jag hade förberett mig i dagar innan hemma med att följa kartan på Googlemaps och på GPSies där vi kunde ladda ner kartan till telefonen. Jag kände mig ganska säker efter att ha gjort det. Så jag hoppades kunna hitta på leden. Hade med mig både kartan i telefonen och vi fick en bra papperskarta vid starten. Bra! Kul, nu var vi redo!

20140716-202256-73376912.jpg

Hemma några dagar innan loppet.

Nu kör vi!
20140716-201952-73192677.jpg

IMG_2229
0-44 km – Första Dropbagstation – Magleberg

Första delen var att komma ut ur Ystad. Det var enkelt att följa gruppen och det var snitslat. Det var bra temperatur och vi var alla glada. Vi småpratade och km gick ganska fort. Det gäller att inte tänkta hur många km det är kvar, utan jag nöjt av omgivningen. Det var vackert och redan efter 10-12km kom några stora backar. Jag hade bestämt mig för att jag skulle gå i alla backar redan från början.
Min taktik var att dela loppet i ungefär 20 km bitar för att lura hjärnan 🙂
20140716-201952-73192354.jpg
IMG_2243
IMG_2242
Första delmål var förstås vid 21 km då jag skulle möta min supportbil för att fylla på min rygga med vätska. Jag ville inte bära så tungt i ryggsäcken. Det gick ganska snabbt, drack lite läsk och fortsatte.
IMGP2613
20140716-201958-73198544.jpg
Resten av sträckan gick bra. Det var vackert och humöret var på topp. Det är konstigt att man kan se första delen som uppvärmning! Det kändes inte alls jobbigt att springa en maraton innan vi kom till första Dropbagstation.
Vi möte ett glatt gäng som hejade och peppade oss!
Jag fick hjälp med min ryggsäck och fylla den med vätska, jag fick ostkaka med sylt, jag torkade bort saltet och svetten med en blöt handduk och hann att dricka en Grape Tonic. Mmm så gott! Jag bytte linnet också, jag hade svettats mycket och var blöt. Skönt nu var jag redo att fortsätta!
IMG_2255

45-66 km – Obemannad station

Här fortsatte vi att springa i ett tempo som kändes bra. Jag kände mig stark.
På samma distans på TEC började jag få ont. Men idag visste jag att det skulle gå bra.
Lupita och jag gjorde sällskap från början och vi bestämde oss för att springa tillsammans hela loppet. Skönt med sällskap i ett sådant långt lopp, det skulle visa sig att det var det bästa beslutet vi gjorde!
20140716-201952-73192916.jpg
Här gjorde vi den första felspringingen. Vi hittade en vindskyddskylt som var orange och pilen pekade uppåt. Det var en jättebacke men när vi väl var uppe hittade vi inte leden. Vi sökte och sökte och hittade inte. Vad gör man nu då?
Vi gjorde det som vi gjorde 1000 gånger under loppet: fram med appen i telefonen och inser att vi var utanför banan. Vi sprang tillbaka för att hitta leden igen men vi hade tappat en del tid.
20140716-201953-73193811.jpg
Nu började att småregna, lite duggregn. Det kändes skönt och det blev svalare. Skönt att känna dropparna på armarna, jag hade linne på mig och det var bara kul! Fortfarande…
Vi möte våra supporters här igen. Lite påfylld och jag bytte pannbandet mot en keps och byte till t-shirt istället för linne. Det var bara att köra igen.
IMG_2258
20140716-201958-73198689.jpg

67-80 km – Andra Dropbagstation – Haväng

Vi hade som mål att komma till Haväng innan det skulle bli mörkt.
Men först skulle vi springa den svåraste delen av loppet. Vi hade hört hur svårt den här delen var och vi ville gärna springa det när det fortfarande var dagsljus! Då hade vi sprungit halva loppet!

Vi sprang genom fantastiska bokskogar, många stora ängar, ibland var det böljande fält och ibland var det stigar.  Ibland ganska kuperade backar, terräng också. Högt gräs med massa brännässlor och fästingar! Vi sprang också en del på asfalt och grus. Ja, ni ser, vi sprang överallt och allt var precis som jag hade föreställt mig.

20140716-201957-73197920.jpg

Porslinsgroda inför Brösarps backar som ingen sparkade bort. Och nej, det var inte en hallucination!

20140716-201956-73196921.jpg

Bokskogen

20140716-201955-73195974.jpg

Gott om fästingar här! Undrar hur många fick jag?

I den sista biten innan vi kom fram till Haväng regnade mycket! Vi började frysa ganska mycket. Jag längtade att komma fram och kunna byta till torra och varmare kläder. Jag blev välkommen av Göran som snabbt hjälpte mig att byta om. Det var inte lätt. När man är helt blöt och har kompressionskläder på sig är det jättesvårt. Jag skakade i hela kroppen, klapprade tänder, hittade ingenting, jag var hungrig och började att bli trött. Det regnade mycket.
Jag fick en korv med bröd och ostkaka med sylt igen. Tyvärr tog det längre tid än vad jag hade önskat så vi började att bli ganska stela.
Nu skulle vi fortsätta i regnet och köra andra delen av loppet!
Fram med pannlampan. Vi trodde att nu skulle den lättaste delen av loppet börja! Vi hade redan gjort det som vi hade hört var svårt!

Det skulle visa sig annat..