Göta Kanal Run 2017

Om de mest fem fantastiska dagar jag har upplevt!

Vad är Göta Kanal Run?

Göta Kanal Run är inte en löpartävling, distansen är sekundär och likaså placeringen. Göta Kanal Run är ett uttryck för en vilja att söka spännande sammanhang med spännande nya bekantskaper.

Löparkärlek

I höstas skickade jag en ansökan för att se om jag kunde vara en av dem som skulle kunna springa äventyret på sommaren.
De fick mer än 200 ansökan och i januari kom mailet att jag var en av de 25 personer som skulle kunna få vara med i juni.
Vi skulle springa längs Göta Kanal på fem dagar. Alltså vi skulle springa ca en maraton per dag. Totalt ca 200 km.
Jag tyckte det var en rolig utmaning och ett bra sätt på att träna många km inför mitt stora mål i augusti.
Det jag inte hade en aning om var att det här äventyret skulle ge mig mer än vad jag någonsin trodde!

Dagen före dagen D.

Vi samlades i Sjötorp kl 17.00 för en gemensam middag och campfire-talks. Att komma till vandrarhemmet gav mig en bra känsla! Jag möttes direkt av Richard som är huvudorganisatör och hela Coreteamet. Wow! Vilken varm välkomst!

Jag var så nervös! Ingen visste vilka skulle komma. Vi fick inte veta vilka alla andra var. Men som älsklingen sa till mig i bilen på väg till Sjötorp: –alla är lika nervösa som du! – Sant!

img_1587

Första middag tillsammans! Fortfarande nervösa!

Redan första kvällen fick vi super god vegetarisk mat

Det blev en perfekt start med att träffa alla och vi hann lyssna på fyra campfire-talks.

Pär på sin sommarprat (eller campfire-talk!)

Vi gick och la oss runt kl 22 men jag är säker på det var inte bara jag som inte sov bra. Vi såg fram emot dagen efter och att äntligen börja springa. 

Schema. Varje dag:

Kl 8:00. Frukost
Kl 8:40 Lämna våra väskor i följebilen
Kl 9:00 Börja springa
Kl 16:00-ish bastu och bad
Kl 19:00 Middag
kl 20:00 Campfire-talks

Varje dag hade vi 2-3 stopp där Core-teamet dukade fram allt man kan tänka sig för att kunna orka springa. Men framför allt mycket pepp vid varje stopp.

Dag 1.
Sjötorp – Tåtorp

Första dagen var lite annorlunda. Vi skulle ha en invigning. Vi gick till startområdet vid kanalen. Vi tog en del bilder för att föreviga stunden. Sen kom Göta Kanals VD för att prata med oss och berättade om Göta Kanals historia. Han gav oss råd att njuta kanalen och naturen.

Innan starten!

Efter ett kanonskott startade vi. Vi fick veta att idag var det uppvärmning och vi fick den goda nyheten att vi skulle springa bara 36-ish km.
Alla hade fräscha ben och många visste inte hur gör man för att fördela energi och spara på kroppen på att orka hela sträckan på fem dagar.

Jag joggade i mitt lilla tempo men jag kände direkt att så här skulle det inte funka om jag ville orka alla dagar. Funderade på att ända taktiken dagen efter.

Ultrabacke så klart!

Det var en härlig känsla och vi var många som hade tid att lära känna varandra medan vi sprang. Vi hade en del timmar för att umgås och prata.

Första stopp, dag 1

Framme!

På kvällen efter middagen var det min och 5 personers tur att ha en campfire-talk. Jättekul att kunna lyssna på de andra! Jag pratade om varför jag flyttade till Sverige!Jag tror det var lite intressant, ingen somnade i alla fall!

Så här gott åt vi alla dagar: vegetarisk mat för löparen!

Jag, Nina och Carina! Fujifilm minne!

Anders och Max: utan er hade vi inte hittat! Vilket jobb ni gjorde!

Dag 2.
Tåtorp-Karlsborg

Frukost i Tåtorp

Jag hade nu annonserat jag inte skulle spriga hela tiden. Jag skulle springa 5 minuter och gå 2 minuter. Jag ställde min klocka så den skulle pipa när det var dags att gå eller springa. Så här skulle jag springa hela dagen och alla dagar som var kvar.
Varför?
För att spara kraft och för att benen skulle orka och må bra alla dagar. Man springer fem minuter som är lagom långt så man hinner bli lite trött men inte tillräcklig trött för att inte orka gå två minuter. På det här sättet hinner man att återhämta sig. Man ändrar sina steg och benen är fräschare.
Jag blev glatt överraskad att det var ett gäng som hakade på! Det var jättekul att göra det i grupp. Vi hade många intressanta konversationer och vi peppade varandra!
5:2 gänget var i gång!

Idag var en varm dag. Men vi fick springa en otroligt fin sträcka med mycket variation. Vi sprang på en badplats och vi passade på att fräscha upp oss lite. Sen sprang vi på fina trails i skogen för att äntligen närma oss till Karlsborg.

Där unnade oss att stanna och köpa en flaska mineralvatten! (Vi hade inte mer pengar med oss). Vi satte oss i skuggan och delade en flaska! Aldrig har en halv flaska mineralvatten smakat så bra!
Framme i Karlsborg!


Karlsborg

5:2 gänget framme!

Vi bodde precis vid Karlsborgs fästning och vi hade en av de finaste kvällarna: bastu och bad precis vid Vättern! Vi firade att vi hade galant klarat dag två och alla hade sprungit ultra! Vi sprang 44-ish km idag.

Efter en fantastisk hamburgare med pommes och ostkaka som efterrätt och 4 campfire-talks gick vi och lade oss! Nöjda och trötta!

Vilken kväll hade vi!

Dag 3.
Motala- Bergs slussar

Efter frukosten åkte vi buss till Motala. Annars hade vi behövt simma!Det var vi inte så sugna på haha

Aron, jag, Malin och Andreas på väg till Motala

Starten gick i Motala. Idag skulle vi springa mest längs kanalen.

Gruppbild i Motala innan starten!

Vi var igen ett gäng som fortsatte springa 5:2. Det verkade funka för många! För mig passade perfekt! Det kändes som gruppen som sprang 5.2 blev ännu tightare. Vi peppade varandra och vi såg emot fira 100 km!

img_1702-1

ha ha trafikmärket!

På andra stoppet firade vi att vi hade sprungit halva sträckan (ca 100 km) i Borensberg och vi fick Våfflor-buffé! Så gott!

Den klassiska bilden på Göta Kanal: Borensberg

Resten av sträckan var ganska platt och vi fick njuta av alla båtar som seglade längs kanalen, alla får och folk som cyklade förbi och var nyfikna av vad vi höll på!
I Ljung, på sista stoppet av dagen fick jag en överraskning! Älsklingen dök upp på sin motorcykel! Jag fick en puss och han lovade möta mig vid målet! Fint! Nu var det bara 8 km kvar och snart hade vi sprungit ultra igen. Sträckan blev 43-ish km.


Vid Bergs slussar var älsklingen där. Vi kramades lite innan det var dags för oss för att få en liten utbildning i HLR. Eftersom jag var en stund med Göran, hade inte duschat och jag frös och var lite för trött kunde jag inte ta in allt information vi fick. Efter en fantastisk middag och glass var alla trötta.
Vi hade en jättefin stuga som jag delade med Åsa, Elin, Helena och Malin. Klockan hann inte bli mer än 22 när alla hade somnat.

Dag 4.
Bergs slussar – Norsholm

Vi hade hört att på fjärde dagen brukar deltagarna gå mycket. Jag måste erkänna vi var lite trötta men det kändes rätt bra ändå.
Vi sprang bl.a. runt den vackra sjön Roxen, fina trail och fantastiska vyer.

Gänget 5:2 höll ihop idag igen och några till anslöt till gruppen. Jag tänkte då att det inte fanns en grej jag hade velat göra annars. Det var magiskt!

Några km innan vi kom till andra stoppet sprang jag lite bakom killarna i gruppen. Plötsligt började jag att få ont i benhinnorna, några tårar började komma. Jag hoppades på att det skulle försvinna så när vi kom till stoppet bad jag Alex, vår massör att tejpa benhinnorna.

Efter det här hade vi 16-ish km kvar och det fanns inget annat än att komma i mål. Jag släppte killarna och sprang med Malin hela sträckan. Det blev lite mer gå än bara 2 minuter enligt metoden vi hade följt.

Vi träffade Viktor och Nina som cyklade runt och peppade alla deltagare! De väntade på oss vid en massa kor! Vi fick lite vatten och en gel för att få energi på de sista km.

Framme i Norsholm high-fivade igen och det kändes skönt. Nu skulle vi njuta sista kvällen med gänget. Men först bastu, bad och middag vid kanalen!

Sen gick vi upp till en sal där vi hade fest. Vi fick en order: bartömning! Vi försökte njuta varenda sekund då! Samtidigt som några av oss tog massage. Jag gjorde ett försökt att förbereda benhinnorna på att springa sista sträckan dagen efter.

Våra egna bartender!

Dag 5.
Norsholm- Söderköping- Mem: i mål!

Om jag hade varit smart idag, borde jag inte ha sprungit alls. Benhinnorna blev inte bättre efter en natts sömn. Det gjorde mer ont och de var inflammerade. Blåsan på blåsan i foten var inte bättre heller.

Men jag är inte en som ger upp. Jag tänkte testa och se hur det kändes.

Sista breafing med Anders och Max

Idag var en kortare dag. En vanlig transportsträcka på 33-ish km till mål. Det borde jag klara!
Men redan från första steget gjorde det mycket ont. Det blev värre och värre så när vi skulle komma till första stopp var jag sist av alla och tårarna bara rann. Då bestämde jag mig för att inte fortsätta. Jag skulle bryta.
Vid stoppet väntade alla på mig både löparen och core-teamet. Alla hejade och ropade på mig. Jag fick många high-fives och så mycket energi så jag glömde jag skulle bryta. Jag fortsatte.

Efter en liten stund reagerade jag på vad jag hade gjort! Jag hade så mycket ont men jag märkte skylten som visade att det var bara17 km kvar till Mem! Jag kunde inte bryta nu! Nej, det fanns inte en chans! Jag kommer i mål även om jag skulle behöva krypa.
När jag började närma mig Söderköping kom Carina och Nina springandes för att möta mig! Vad glad jag blev! Jag behövde lite kärlek! De torkade mina tårar!
Väl framme mötte vi alla andra i gänget och core-teamet. Vi fick varsin glass från Smultronstället!
Nu var det bara 6 km till Mem och vi skulle göra dem tillsammans!
Det var de sista km som vi ville utnyttja till max! Vi sjöng, pratade, dansade men samtidigt ville vi förlänga magin så mycket som möjligt de sista stunderna i det här fantastiska äventyret!

Några meter innan målet väntade Mattias från Core-teamet på oss. Han hade lite skumpa så vi kunde skåla tillsammans om vår bedrift innan vi skulle komma i mål och skiljas!

 

 

I mål!

Vi sprang några meter till och kom i mål! Vi klarade det! Vi firade med att hoppa i kanalen!

Det var inte ett lopp. Här fanns ingen prestige, det togs inga tider, det spelade ingen roll vem som var snabbaste eller långsammaste! Det handlade om att 25personer skulle vara ett team! Tillsammans var vi starkare!

Det blev 200 km men vi kom längre än så på resan vi gjorde inom oss. Tillsammans skapade minnen för livet, vi delade många timmar och vi hann prata om allt mellan himmel och jord. Allt det här gjorde oss till bättre människor!

Den här är en av de mest fantastiska saker jag har gjort och jag är så tacksam för de nya vänner jag har fått. 25 personer jag delade hela fem dagar! Vi blev en tight grupp som trots att vara så olika hade vi en sak gemensamt: Vi vågade ta utmaningen och visa man klarar mer än vad man tror!

Den här upplevelsen handlade mest om att möta sig själv! Om att möta alla andra i gänget!
Hela resan var stor! Men det var ännu större alla samtalen, skratten och kärleken längs vägen! Så magisk!
Tack mina nya fina vänner för att jag fick vara en del av den här magiska resan!
Jag kommer för alltid bära med mig dessa fem dagar och er i mitt hjärta!

img_1778

 

Annonser

Min analys

Jag är tacksam. Tack kroppen för att jag fick uppleva ett sådant lopp. En av mina drömmar var att kunna fullfölja ett bergslopp i Alperna.
Jag blev ödmjuk framför uppgiften. När jag stod framför den där bergskedjan kände jag mig sååå liten. Jag blev nästan osynlig och jag fick istället en stor respekt! 
Om man ska springa där, ska man ha respekt! Det är ingen lek alltså!
De där bergen är mäktiga och jag blev kär i dem!


Vad hade jag kunnat göra annorlunda?

Det fanns inte så mycket jag kunde gjort bättre. Faktiskt! Inte för att jag hade ett perfekt lopp men jag gav allt jag hade. Några små saker som är värda att nämna:

  • Stannat mindre tid i kontrollerna. Fast i Bourg St-Pierre behövde jag verkligen sätta ner mig ner och äta varm mat. I sådana långa lopp är det viktig att ha bra energi!
  • Springa snabbare i de partierna som gick att springa
  • Bättre skor nästa gång. Skor med bättre grepp, grövre sulor.

Höjden

En intressant aspekt är hur höjden kan påverka en. Den här gången kunde jag hantera höjden lite bättre men det var inte alls kul. Jag märkte att varje gång jag närmade mig 2000 höjdmeter fick jag samma symptom: press överbröstkorgen så jag inte kunde andas, halsen stängde av och det gjorde ont, blev yr, svettades mer och kände mig jättetrött. Jag tappade balans och jag kräktes. Den enda som funkade var att sätta ner mig, ta det lugnt, försöka andas och jag tog lite salt. Jag tror inte salt hjälpte ett dugg men jag gjorde det ändå. Efter det kunde jag börja gå igen. Långsamt tills jag kunde jogga igen.

Samma sak hände fyra gånger, dvs varje gång jag kom till någon topp. Det som var bra var att jag kunde fortsätta. Jag undrar om det finns något mer man kan göra i sådana situationer?

Energi

Min plan funkade bra. I sådan här typ av lopp är det inte alltid  läge att stanna för att äta och dricka längs banan. Ibland behöver man till 100% koncentrera sig på att ta sig framåt på stigen på ett säkert sätt.
Jag hade egentligen inget specifikt schema mer än:

  • Alltid se till att den energi jag tänkt ta mellan kontrollerna är lättillgänglig i ryggan så att jag kunde slippa stanna och leta efter den.  Jag hade med mig några gels, 1 CLIF-bar, 1 Snicker, 2 nöttcreme.
  • Äta något i varje kontroll. Det som jag vet min mage gillar. I Alperna brukar de har ett stort utbud att välja på. Det jag gillade mest var: apelsinklyftor, goda ostar och korv osv.
  • Tog salt ofta. Det var varmt och jag svettades mycket.

Vätska

Jag behövde dricka massor, på grund av höjden och solskenet. Det var bara att komma ihåg att dricka. Höjden är uttorkande!
Jag hade med mig två 6dl flaskor.
En flaska med koncentrerad Tailwind och en flaska med vatten. Jag såg till att alltid ha vätska med mig.
När det behövdes eller när jag orkade tog jag också vatten från bäckarna.

Det som funkade bra:

  • Val av kläder: Långärmad tröja under dagen och långärmad ulltröja under natten. Löparkjol, ull-strumpor, calvs.
  • Keps under dagen. Bytte i sista minuten från buff/pannband till keps
  • Solglasögon. Mina X-kross var perfekta. Jag märkte inte ens jag hade dem på mig!
  • Att ha två pannlampor och extra batterier.
  • Min älskade S-lab Salomon väst. Så bra testad och det kändes som skinn på kroppen.
  • Stavar. De var en stor hjälp i de riktigt branta backarna.
  • Handskar utan fingrar. Perfekta både för att inte få blåsor från stavarna och för att kunna hålla mig i stenar om det behövdes.
  • Mina två svettband från Gococo för handleden som absorberade svetten snabbt och de snabbtorkade när jag torkade mig i ansiktet.

 

Traversée 2016

Loppet gick lördagen den 9 juli.  Starten gick i den lilla bergsbyn La Fouly i Schweiz som ligger nära gränsen till Italien, i Alperna. Jag valde Traversée som är en av de tre distanser man kan springa. Det finns X-Alpine 111 km, Traversée 61 km och Liddes 29 km.
Traversée är 61 km långt och 4100 höjdmeter.

SnipImage

DAGARNA INNAN LOPPET

Förra året när jag var i Chamonix var det min första kontakt med riktiga berg. Jag blev chockad men blev förälskad samtidigt. Eftersom det inte gick som planerat på UTMB lovade jag mig själv att komma tillbaka och att lära mig de där bergen! Nu förstår jag att jag egentligen inte hade en chans på UTMB.

Den här gången åkte vi många dagar innan och vi bodde i den lilla byn Bourg Saint-Pierre. Förutom att turista och bli förtrollad med allt omkring oss hade jag som önskemål att reka banan lite. Loppet skulle passera precis vid byn där vi bodde. Vi vandrade på banan. Vi åkte även till starten i La Fouly och till målet i Verbier. Det kändes jätteskönt att veta på ungefär var jag skulle springa och få en uppfattning hur banan skulle se ut.
Det var också ett försök att acklimatisera mig till höjden. Vi bodde och sov på 1650 höjdmeter.

En dag innan loppet hämtade vi min nummerlapp i Verbier! De hade en liten fin mässa och det kändes roligt! Dagen D var nära!

MITT MÅL

Sedan jag anmälde mig till loppet i februari hade jag som mål att ta mig runt. Varför? För att tiden i sådana här lopp spelar mindre roll. För mig i alla fall. Jag är en vanlig motionär som älskar att springa. I år har jag som mål att lära mig springa i bergen. Vi är vanliga människor och vi pressar oss hårt från start till mål för att hinna innan maxtiden. För oss är varje delmål och avklarad cut off är en seger. Så med detta sagt, mitt mål var att hinna innan de stänger.
img_1489

DAGEN D- INNAN STARTEN

Jag sov dåligt under natten som alltid innan ett lopp. Den här gången hade jag varit nervös hela veckan. Att bo i Alperna gav mig perspektiv och den verkliga vyn på hur det skulle skall.
Jag hade packat och fixat allt kvällen innan för att vi behövde åka från hotellet kl 8:00. Efter en dusch, fixat allt och en liten frukost i hotellrummet var jag klar kl 07:40. Vi hann även sitta i restaurangen och dricka lite kaffe, och posta en bild på sociala medier, innan det var dags att åka.

Lite kaffe innan starten

Vädret skulle vara bra. Vi hade fått information om att det fanns snö på några toppar men annars hade det torkat upp ganska mycket. Under dagen skulle vi ha temperatur mellan 18-24 grader och lite kallare under natten. I min SMHI-app såg jag en stor sol mest hela dagen.

Frågan var fortfarande: linne eller långärmad tröja? Linne skulle vara svalare men det fanns en stor risk att bli solbränd. Det blev en vit långärmad tröja för att jag kunde kavla upp armarna om det skulle vara för varmt. Jag ville inte ha sol på axlarna. Lättare att reglera temperaturen så.

Vi var framme ca 50 minuter innan starten. Så många löpare! En tanke slog mig direkt: – Alla ser så vältränade ut!” – Alla ser så snabba ut!” . Vad gör jag här? Jag blev ännu mer nervös.
Jag hade kollat en dag innan var kunde man fylla i flaskorna med vatten, var toaletten låg och vi hade även varit på ett Café som hade gratis wi-fi. Vi hade riktigt koll på allt. Jag ställde mig vid starten och började att bli peppad. Musiken spelades högt och alla var taggade! Snart skulle äventyret börja!
IMGP2725

LA FOULY – GD SAINT-BERNARD

Loppet startade efter The Final Countdown hade spelat klart. Jag brukar hamna bland de sista löparna nästan redan från början. Jag vill inte känna mig stressad. Den här gången var jag inte sist utan hamnade i mitten ungefär. Jag blev överraskad att så många var bakom mig.

IMGP2729

Gladaste i starten?

Redan efter 2-3 km fick jag en bra känsla, det skulle bli en bra dag. Bestämde mig för att kriga om det skulle behövas och att göra allt för att komma i mål.
Det bildades en lång kö uppåt. Alla ligger bakom varandra för man hamnar oftast på en smal stig. Man vet att det blir värre så småningom. Varför hetsa upp och börja springa om folk?
När vi kom till första toppen Col de Fenétre (2698 möh) var det som att ha kommit till en annan planet!

En fantastisk bergskedja där de flesta berg hade snö. I mitten fanns en blå sjö med lite is kvar. Många av oss stannade kort för att ta bilder.
Här började det bli svårt att springa i alla partier med snö. Mina Inov8 Ultra Racer funkar kanon men inte på snö. Det var halt och jag gled hela tiden. När det var nerför gled jag ner på rumpan.  Jag kunde inte jogga eller springa. Oj så kallt för rumpan och händerna! Men fort ner kom jag i alla fall!

IMGP2829Vägen mot Gd St-Bernard var varierande. Leden var jättefin och det kändes snabbt. Nu var vi i Italien och där nere fanns den första matkontrollen.

IMGP2748.jpg

Ser ni mig på bilden? 🙂

Mycket folk som peppade och en bra service. Jag kände mig lycklig. Efter att jag hade fyllt mina flaskor med vatten och Tailwind, ätit lite ost och salami plus lite buljong fortsatte jag. Jag fick en överraskning runt hörnet. Göran var där och väntade på mig. Det är alltid skönt med personlig pepp och en kram. Gd St-Bernard ligger ganska hög, 2473 möh.
img_1542-1
Det jag inte visste var att första panik-stunden skulle komma nu! Vi behövde passera en smal stig, brant och ett stup intill. Det hängde en rep som hjälp! Jag kunde bara inte fortsätta! En schweizare sa att han skulle hjälpa mig och visa hur jag skulle göra. Det som gjorde mig så rädd var att jag hade ingen kontroll på mina fötter. De gled så fort jag försökte ta ett steg. Ner ville jag absolut inte ramla! Han gick före mig och jag satt mina fötter precis som han gjorde, stavarna med en hand och jag höll repet med den andra handen. När mannen kom till den andra sidan väntade han på mig och han gav mig en hand. Tack! Jag blev så tacksam! Det är inte bra att bli panik i en sådan situation! Suck!

Sådana ställen var jobbiga för mig!

Hur kan man vara alltid så här glad? 😀

Det blev mer snö men jag klarade mig bra med min ”rumpa-åk-metod” alla gånger! Det kom några branta nedförsbackar och några riktig tekniska stigar tills vi kom ner till en mer öppen yta. Här visste jag att jag kunde komma ikapp med lite tid och jag försökte springa så mycket jag kunde.

Följande 15 km kändes riktigt långa! Det blev en lång nedförsbacke på ca 12 km för att komma till nästa matkontroll i Bourg St-Pierre. Det var också vackert.

Vi behövde också vada igenom en strömmande flod med hjälp av ett rep. Det kändes farligt! Jag blev nervös! Skulle man verkligen göra det? Jo, det var bara att gå rakt genom vattnet!

Läskigt!

Vi passerade en stor damm med turkos vatten. Först trodde jag var snart framme i Bourg Saint-Pierre. Jag minns att det var närmare när vi åkte bilen några dagar tidigare.

IMGP2756

BOURG ST-PIERRE – COL DE MILLE – LOURTIER

Jag kände igen området. Vi hade rekat innan och jag visste att kontrollen var nära.

img_7471

Snart i Bourg Saint-Pierre

Äntligen lite varm mat i Bourg St Pierre, en mysig liten bergsby.

Älsklingen väntade otåligt på mig och han blev jätteglad när jag kom. Medan han fyllde i mina flaskor fick jag pasta med tomatsås, buljong och några apelsinklyftor. Så gott att äta och att få sätta sig en stund. Jag tror det var här jag stannade längst av alla kontroller men jag behövde det för att få lite kraft tillbaka. Ungefär halva sträckan gjord. Men det är inte distansen som skulle avgöra loppet.
img_7468
Kvällen ägnades åt en lång uppförsbacke. Vi skulle nu komma till tredje toppen Col de Mille som log på 2480 möh. Här möte jag många löpare som vände om och gav upp. De gick tillbaka till matkontrollen.
Själv tyckte jag det var jobbigt med de där långa uppförsbackarna som tog aldrig slut.  Jag tog ett par gels på väg upp och mina stavar började bli mina kompisar. Det skulle visa sig att stavar i ett sådant lopp är oumbärligt.
Högre upp var det mest en smal smal stig. På höger sida var det berget och på vänster sida fanns inget! Jag tittade sällan åt vänster. Det  kändes läskigt! Vi träffade ett gäng kor och en av dem hade bestämt sig att äta precis på stigen. Det var omöjligt att få henne att flytta på sig även om vi hoade, klappade och skrek. Till sist var vi tvungna att klättra upp lite mot berget för att kunna komma förbi.

Här upplevde jag en av mina runners-high på loppet! När solen var på väg ner och jag var nästan på toppen kände jag hur min kropp var full av löparkärlek. Jag log hela tiden, jag kände mig lycklig och tacksam. Hur kan man älska något så mycket som gör så mycket ont?

Runners high på hög nivå!

Solen på väg ner! Jag kunde nästan nå den med mina händer!

Äntligen kunde vi se kontrollen längre bort på berget med en liten ljuspunkt som såg ut som en liten tältlampa! Några km senare  kom vi till Col de Mille 2480 möh till ett tält. De välkomnade oss bra. Funktionären verkade ha det bra, det var nästan som om det var fest på kontrollen med alla glada och som hejade! Allt var bra förutom att jag inte förstod så mycket! Ingen pratade engelska! Den varm buljongen smakade så gott. Här var det dags att ta fram pannlampan för snart skulle det bli mörkt. Byte till långärmad ulltröja och tog med mig några kakor i fickan.
Vägen ner var det inte lätt heller. Ganska tekniskt och väldigt brant. Det bildades en långt halsband av pannlampor. Det var ganska vackert att bara se en nymåne och en lång orm som lyste hela backen ner! Det blåste mycket men när vi äntligen kom ner sprang vi några km i skogen innan vi äntligen var i nästa kontroll: Lourtier.

Här var min älskade Göran och väntade oroligt på mig. Han hade kommenterat på Facebook hur tight det började bli med reptiden och han tvivlade på om jag skulle hinna. Jag kom precis 15 min innan de stängde kontrollen. Jag satt mig en stund och åt lite ost, salami, drack cola och buljong medan Göran fyllde mina flaskor. Han tömde även allt onödigt från väskan. Jag fick däremot en pannlampa till och en laddare. Jag hade några timmar kvar i mörkret.

Just här hände något speciellt: Jag var helt slut, hade ingen energi kvar och Göran visste det. Det som skulle komma nu var det svåraste partiet och han var rädd att jag inte skulle orka och jag var rädd att inte orka mer. Men ingen av oss sa något om det! Vi hade en tyst överenskommelse. Jag sa aldrig jag vilja ge upp och jag grät aldrig. Han såg till att skicka iväg mig så fort som möjligt. När jag kom ut från kontrollen mötte jag mörkret och direkt en jättebrant backe. Jag hade en lång natt framför mig.
IMGP2737-night.jpg

LOURTIER – LA CHAUX

Nu kom den! Den sista uppförsbacken som jag hade hört så mycket om! Fruktansvärt!  Den som bjuder på 1200 meters klättring under 4,9 kilometer! Det är så brant, tekniskt, jobbigt så jag hittar inga ord som kan beskriva det!
Camilla hade rått mig att ha stavar under hela loppet men framför allt i den här sista uppförsbacken. Utan stavar skulle det inte gå.
Det var mörkt och jag bestämde mig för att bara titta på mina fötter och lyfte huvudet bara för att se var nästa reflexmarkering var. Jag säger lyfte för de var inte framåt utan de var ovanför mig! Så brant! Jag vågade inte titta på sidorna. Miljön var läskig: mörkt, tyst och omgiven av branta stup som slutade mot en bäckravin. Vi kunde höra ljudet av forsande vatten! Jag kände mig inte trygg. Det blev inte enklare av att jag såg några fladdermöss och en av dem fastande i en av mina stavar! Jag skrek! Det enda som hjälpte mig lite var att då och då såg jag andra pannlampor. Jag visste att jag inte var helt ensam där!
Här började jag nästan att skratta! Det var inte sant att jag var där och kämpade! Hur gick det till? Mina ben fortsatte utan att behöva tänka på något. Jag ville bara komma upp någon gång. Men när? Det kändes som en evighet! Min Suunto-klocka tog alldeles för lång tid att surra varje km! När jag trodde jag var på toppen var jag det inte utan det kom bara mera. Efter mer än tre timmar kom jag upp. Eller inte helt upp men till någonting lite mer springbart. Långt bort kunde jag se kontrollen. Men den var inte nära. Dit skulle jag då skulle jag kanske kunna bryta? Eller vila lite? Jag skulle kanske kunna äta något? Jag vet inte exakt vad jag ville göra, men jag ville bara komma till kontrollen för att det skulle betyda att jag kunde se Verbier och det skulle betyda att jag bara hade en nedförsbacke kvar!

LA CHAUX – VERBIER

Efter att fyllt mina flaskor, åt lite salt och ett par apelsinklyftor började jag sista nedförsbacken ner. Det var 6.1 km kvar till målet. Just då tänkte jag att oavsett hur lång tid det skulle ta behövde jag göra hela vägen ner. Det är svårt att be någon komma och hämta mig där. Men när jag insåg att jag hade marginal för att hinna innan cutoff-tiden, då tändes ett litet ljus inom mig.
Jag hade krigat i så många timmar, det är klart jag skulle hinna i mål innan maxtiden!

Här snackar vi inte om lätt underlag precis!

Jag började att jogga ner direkt. Det började ganska lätt och det behövdes fortfarande pannlampa. Efter det kom ett svårt parti, jättetekniskt och ganska brant. Jag hoppades att solen skulle börja gå upp men där inne i skogen var det mörkt. Jag hade inte så stora problem med alla rötter och stenar. Eller jo, det var svårt men jag har sprungit en del i en sådan terräng och nu var jag laddad! Jag började få lite kraft och jag ville använda den så länge det gick. Sprang om några stycken löpare. Jag kände mig lycklig igen. Jag skulle nog klara loppet!

Solen kom upp och efter den tekniska delen kom en sista uppförsbacke på ca 800 m för att sen springa nerför den stora skidbacken för att komma till Verbiers gator!

IMGP2450

Verbier!

Jag var trött. Mina lår var trötta och knäna skrek av smärta för varje steg neråt.

 

Äntligen! Snart i mål!

Jag kände jag var nära. När jag sprang på asfalten mot målet började mitt hjärta att slå allt snabbare!
Det tog några meter till för att komma till upploppet med staket och sen var bågen där. Framför mig!

Jag kom i mål och det kändes så skönt att kunna stanna. Tårarna rann och jag fick världens bästa kram!
Han var där och väntade på mig! Han som är alltid med mig och följer mig på alla mina galna utmaningar! Han som kör överallt för att supporta mig och han som inte sover för att träffa mig i olika kontroller.

06h33m29s_JLH07234-large

Bilden säger mer än tusen ord!

Vi delade stunden! Vi firade i tystnaden och med tårar!  Jag klarade det!

10072016_06h23m58s_CBU7133

Finisher bilden. Trött, nöjd och lycklig!

Jag blev finisher och det är det absolut tuffaste lopp jag har gjort!
Jag fick ett par kompressions-calvs istället för medalj. Först tyckte jag det var lite trist men efteråt insåg jag att de var bra. Jättesköna och det är bara de som kommer i mål som har ett par sådana:

liveresultat

Fötter och skor med ett tjockt lager schweiziskt lera och damm på!

Att springa i de bergen är inte likt någonting man springer i Sverige. De är mäktiga! De är vackra! Och jag älskar dem!
Ett litet lopp där 649 startade och 486 kom i mål, 107 kvinnor startade och 87 kom i mål!

Jag hoppas att fler upptäcker det här vackra loppet. Ett litet lopp mitt i de Schweiziska Alperna. Bra arrangerad och inte alls så kommersiellt som t. ex UTMB.

Tack för all kärlek och support jag fick innan, under och efter loppet! Ni är bäst!

 

LTBCN 2016 racerapport

Hemma igen efter en hel vecka i Spanien och tillbaka till rutinerna. Resan gick bättre än förväntat på alla sätt. Jag skriver och ler. Att åka hem med min medalj i handväskan och som en finisher på mitt första bergslopp känns otrolig bra.

Mer om hela resan kommer i nästa inlägg. Just nu, tänker jag bara skriva om loppet. Här kommer min racerapport:

LOPPET

Loppet gick lördagen den 30 april med starten i den lilla bergsbyn Begues som ligger ca 20 km utanför Barcelona.

Beskrivningen på loppets hemsida sa att det var teknisk terräng och många höjdmeter. Det tyckte jag lät kul!

DAG INNAN

Vi bodde i Begues hos en underbar dam som hyrde ett rum till oss. Hon var en fantastisk värdinna som gjorde att vi kände oss som vi bodde hemma hos en släkting.
På fredagen åkte vi kl 14 och hämtade nummerlappen. Det märktes att det inte var så stort lopp ändå. Det var några bord, några skyltar och några trevliga funktionärer. Där träffade jag ett par från Mexico som skulle springa. Han skulle springa den långa (100 km) och hans fru den korta (21 km). Båda var nyfikna på hur ett bergslopp var i Spanien och ville se om spanjorer var så duktiga att springa här! Vi önskade varandra lycka till!

Resten av dagen var vi vid stranden i en by som heter Sitges. Där laddade jag med tre-rätters middag med paella som huvudrätt. Helt rätt, tyckte jag.
Hemma i god tid för att förbereda allt och försöka sova så mycket jag kunde.

LÖRDAG MORGON

Jag sov inte bra alls. Innan jag somnade kollade jag (igen) på vädret och det ändrade sig ingenting. Blev orolig. Jag vet att jag inte kan påverka det men den här gången kände jag mig osäker på vilka skor som skulle passa. Jag visste inte hur mycket kan det blåsa på ett berg och hur mycket kläder men egentligen behöver! Jag hade ingen koll och jag ogillar den känslan. Jag måste veta!

Jag gick upp kl 05:30 och var trött. Men glömde det fort och gick ner för att äta frukost. Jag kunde höra hur det ösregnade genom fönstret.
Prognosen var regn 100% från kl 7 till kl 16. Resten av dagen mulet och vind. Regn igen efter kl 20. Fan. Hur skulle jag klara mig?

KLÄDER

*Tunna tights 2XU. De går bra att ha även om det är 12 grader. Hellre det än att frysa. De torkar fort också. Långa tights var ett enkelt beslut.
* Överkroppen: ull underställ tröja, kortärmad tröja och min fantastiska regnjacka (som jag köpte till UTMB)
* Löparkjol
* Ull tåstrumpor.
* Inov8 Race Ultra 270 blev skorna.
* Buff på huvudet och ullvantar.
Jag var nöjd med valet som visade sig var ett bra val.

ÖVRIGA UTRUSTNING

* Salomon väst
* Stavar
* Två 6 dl. flaskor ( en med Tailwind och en med vatten)
* Räddningsfilt
* Mobiltelefon
* Visselpipa
* 3 gels och 3 nöttcreme
* Några påsar salt
* Näsdukar
* X-kross solglasögon
* extra underställtröja
* ett par tjockare vantar
* en mössa
* Suunto klocka
* Pannlampa SILVA

ENERGI OCH VÄTSKA

Jag brukar ha ett schema med alla detaljer hur och när ska jag äta och dricka. Tyvärr fungerade det inte så på ett bergslopp, har jag lärt mig.
Den här gången hade jag en annan plan. Under februari, mars och april tog jag bort allt med socker. När jag drack söta saker på loppet eller åt socker och snabba kolhydrater fick jag uppleva mycket energi. Jag chockade kroppen med socker!

Två 6 dl flaskor: en med Tailwind och en med vatten. Jag alternerade lite av varje. Vid varje kontroll fyllde jag flaskorna på samma sätt.
En gel då och då. Jag tror jag åt tre stycken. Samma sak med nötcreme.

Salt när jag kom ihåg. Ungefär varannan timme.

Jag hade planerat att äta vid varje kontroll. Jag åt alltid apelsiner, en macka med vitt bröd och nutella. Ibland en liten smörgås med ost eller skinka.
Jag drack cola och vatten också.

Det funkade bra. Jag kände aldrig någon energi-svacka under loppet. På ett bergslopp vet man aldrig i förväg när det går att äta. Man gör det när det passar, helt enkelt! Det är därför det kan vara svårt att ha ett schema som jag gör annars på ett vanligt lopp. Det gäller att äta så mycket man kan och orkar när det finns möjlighet. Samtidigt ville jag absolut inte bära så mycket i min väst som jag hade på UTMB.

STARTEN

Vi kom till startområdet kl 7:30. Det regnade så mycket att man inte kunde se bergstopparna. Jag gick genom kontrollen av den obligatoriska utrustningen.

I starten

Jag fick veta att det var ett stenigt område och att stenarna är hala. Hela området är kalksten och har i princip ingen jordmån och brukar vara mycket torrt. Men idag det skulle det inte bli torrt.

Jag räknade inte mer än 10 tjejer som skulle springa LTBCN. Jag undrar varför det är så få som vågar.
Vi sprang på gatorna genom byn för att komma ut ganska fort och börja första toppen. Jag startade i mitt tempo och även om det var lite segt kändes det bra. Nerverna började lugna sig. Nu var jag i gång och jag var bestämd med att njuta av mitt lopp. Nu var det min tid där jag kunde göra precis vad jag gillar. Äntligen! Många timmar i en fin miljö.

Efter några timmar började de snabba löparna som sprang Maratondistansen komma ikapp. Det var i ett berg och stigen var väldig smal det gjorde att det blev svårt att låta de snabba springa om. Jag blev stressad. Efter ett tag delade vi oss. Vi som sprang de långa distanserna svängde till vänster och maraton och halvmara till höger.

Jag är så imponerad hur snabbt och lätt spanjorer springer! Herre Gud!

ANDRA HALVAN

Från att springa på topparna kom vi ner till noll höjdmeter vid stranden. Vilka vyer! Det var otroligt fint och spännande att komma ner till kontrollen vid stranden. Det var dock lite jobbigt att börja klättra igen.
Jag var trött men framför allt det kändes det mest i låren. De där stora nerförsbackarna tog hårt på låren. Det är inget att leka med! Jag har alltid trott att uppförsbackar är sämst men nej! Det var mest nerför som var jobbigast!

Jag sprang mest ensam nu. Jag försökte fokusera på att ta mig framåt hela tiden. Tog 5 km i taget. Underlaget var mest stenigt så nu gjorde det också ont under fötterna.
När jag kom till näst sista kontrollen 59 km räknade jag att hinna springa i mål innan det blev mörkt. Jag var inte sugen på att springa ensam i mörkret. Det borde jag klara! Innan jag gick där ifrån, kom två killar och en tjej precis till kontrollen. Jag frågade om det var ok att springa med dem i fall det blev mörkt och jag var rädd. De sa det var helt ok, bara stanna och vänta på dem. Jag stack och de stannade för att dricka och äta lite.

MARDRÖMMEN

Jag hade inte räknat att markeringarna under hela loppet var svåra att hitta. Redan från första km var det nästan omöjligt att se dem men i början följer man alla andra och det brukar funka.

Vi fick veta efteråt att för att skydda miljön fick arrangören inte använda snitslar. De använde biologiskt nedbrytbar färg och målade prickar. Eftersom det hade regnat så mycket hade prickarna nästan försvunnit.
Jag sprang fel och det började bli mörkt när jag var på sista toppen. Jag gissar det var vid km 62. Plötsligt var det helt svart och jag hittade ingen markering. Jag visste inte vad jag skulle göra. Åt vilket håll? Göran ringde mig precis då för att han ville veta hur det gick och för att räkna ut när jag skulle komma i mål. Jag började gråta och berättade jag var vilse. Jag hittade inte prickarna och jag visste ens om jag var på rätt vägen. Han bad mig att lugna mig och försöka hitta.

Efter vi hängde på bestämde jag mig för att vänta på de som var bakom mig. Jag släckte min pannlampa och kollade efter några ljus från deras pannlampor. Inget. Det var bara svart. Läskigt. Sen började jag ropa på dem: holaaa, holaaaa… ingen svarade.

Jag tänkte: vad ska jag göra nu?

Jag hade två alternativ:
1. Stanna där i mörkret och vänta tills de kom. Men tänk om jag var på fel ställe? Om de aldrig kom?
2. Fortsätta och hoppas att jag skulle hitta vägen igen. Jag behövde gå ner ändå.

Det blev alternativ 2. Jag vågade inte stanna utan att röra på mig. Jag vågade inte chansa på att vänta och vänta och de kanske aldrig skulle komma!

Jag hade verkligen en panikattack! Jag hade svårt att andas, jag grät och kunde inte tänka. Den endast jag ville var hitta prickarna! Jag skrek: snälla snälla jag vill se en jävla prick och sprang samtidigt! Hade så mycket adrenalin i kroppen, så från den stunden kände jag inte längre någonting. Jag var inte trött, benen och fötter gjorde inte ont. Jag ville bara springa och komma bort från berget. Därefter skulle jag komma till byn och det skulle betyda komma i mål!

Jag sprang. Det kändes som jag sprang mycket men det kanske inte var så mycket. Efter ett tag såg jag en halv liten sliten prick på en liten sten vid sidan om. Kunde det var en sådan prick jag letade efter? Jag bestämde mig att det var! Fortsatte och hittade en till lika liten som den andra. Jag ville bara därifrån!
I mörkret långt bort såg jag några ljus. Bra! Jag sprang dit! När jag kom dit det var 4 stycken pannlampor. Det var sista kontrollen vid 65 km. Jag började att gråta och berättade vad jag hade varit om! De lovade att nu skulle det vara lätt att hitta! Det var bara fortsätta där… och de pekade! Jag drack bara lite cola. Ville springa!

Jag inbillade mig jag såg ljus och det borde vara byn: Begues. Jag sprang åt det hållet och följde de få prickarna jag hittade tills de tog slut! Vad? _ Vad har jag gjort nu? Fan. Nu måste jag springa tillbaka igen. Det här var fel!

Jag sprang tillbaka. Hittade nya prickar. Sprang och sprang fel några gånger men jag gick inte mer. Jag sprang hela tiden. Den känslan! Jag ville träffa folk och se målet. Jag ville inte leta efter mer prickar!

Äntligen kom jag till byn. Där var halv markerad igen men det fanns staket vid rondellen i entrén till Begues. Efter det hjälpte folk mig att hitta. Det var kl 22:50 och många satt ute i barer och uteserveringar. De hejade, de peppade och klappade! Jag kände mig glad!
Det betydde jag skulle snart komma i mål!
Det enda jag tänkte: Jag kommer att klara det!
Jag kom till den långa gatan och såg kyrkan i bakgrunden men innan kyrkan var den långa gatan mot målet!
Jag kom i mål och jag var gladaste i världen!

img_6663

I mål!

Vilken mardröm! Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv! Tänk om jag inte kommit tillbaka? Tänk om ingen hade hittat mig?

img_6807

Im a finisher!
Mitt alldeles första bergslopp! Så stolt!

ltbcn

PS.

Första loppet som man kunde designa sin egen nummerlapp. Min familj följde mig!