My side of the story: Arctic Ultra 100-miles

Coynthas stuga

Coynthas stuga

IMG_1833

Förväntansfull!


Är det okej att inte alltid lyckas?

My side of the story. Man ska inte alltid visa den bästa sidan när det går bra. Sanningen. Jag är en vanlig person.

Sitter hemma i köket och tårarna rinner fortfarande. Trodde aldrig att jag skulle bli så ledsen efter ett lopp som jag är nu. Men som coachen sa: Hade det inte känts som det gör hade det inte varit viktigt för mig. Han sa att det är inget fel med att jag känner som jag gör. Det vore väldigt konstigt om jag reagerade på något annat sätt.

Finaste Kristina Palten skrev till mig: Gråt alla tårar du behöver gråta, låt smärtan gå genom kroppen. Så småningom ebbar den ut…

Jag bröt loppet efter 23 timmar och 07 minuter och 120 km. Jag fullföljde inte loppet och därmed genomförde jag inte The swedish 100-miles challenge.
Jag är inte nöjd med mitt beslut nu efteråt. Men det är alltid så. Lätt att tänka: Jag borde ha fortsatt… när man väl har vilat lite och ätit, eller hur?
Men någon gång behövde jag vara smart, kanske? I lördags ville huvudet mer än vad kroppen ville! Det var inte min dag.
Jag var förberedd. Jag hade tränat bra. Jag hade planerat allt i minsta detalj. Jag hade med mig bästa supportteamet. Men det räckte inte även om jag var superladdad.

IMG_1831

Innan starten!

IMG_4738

Oh yes!

IMG_1830

Arctic Ultra elden!

IMG_4735

Andreas Falk och jag!

IMG_4739

Den magiska starten! Arvikas stolthet!


IMG_1798

IMG_1832

IMG_4744

Starten

IMG_4745


VI TAR DET FRÅN BÖRJAN

Banan var inte så lätt. De första km var ut i skogen, upp för en slingrig stig, sen ett litet stup som man var tvungen att hoppa över. Sedan hittade vi ett ännu större stup. I skogen fanns många dm snö. Som tur var, var det bara ca 2 km i skogen på första delen av banan för att sen komma ut till lite lättsprungen bana. Det var ganska svårt att hitta i mörkret på första varvet. Många av oss sprang fel innan vi lärde oss banan. Det var många långa backar också. Totalt hade vi 185 höjdmeter per varv och det blev totalt 2220 höjdmeter för min del.

IMG_1822

Den magiska skogen!

Hela natten gick ganska bra trots att jag sprang mest ensam. Då och då fick jag sällskap från andra löpare. Men det som var bäst av banan, var att många gånger kunde man möta andra löpare. Som ni alla vet, i ett ultralopp alla peppar och stöttar varandra! Så mysigt! Man var aldrig riktig ensam där ute!

Någon gång under natten hörde jag den lilla rösten i min axel på första gången: det här kommer att bli svårt! Nej, jag ignorerade det. Faktum att de tankarna kom så tidigt på loppet var inte ett bra tecken för mig!
IMG_1829
IMG_4748

Temperaturen var bra under hela loppet. Jag tror vi hade som kallast -3 grader annars låg vi mellan 0 och -1 grad. Det lätt snöade mest hela tiden. Det var mycket fuktigt och det blåste då och då. Men i mina ögon hade vi ett perfekt Arctic-väder. Jag som hade tänkt på olika scenarion inför loppet och vilka kläder skulle jag kunna behöva byta till om det skulle bli jättekallt osv.
Det visade sig att mitt klädval var perfekt. Ulltrosor, Vintertights 2XU, Ullunderställ tröja från Salming, långärmad tröja från Gococo, och en lättjacka från Lidl🙂. I fötterna hade jag Ski ullstrumpor från Gococo och ett par gaiters jag fick låna av Nina. Mitt skoval var ett par dubbade Hoka! På huvudet hade jag en Gococo fleecemössa och ullvantar från Salomon! Allt funkade perfekt! Tur att jag hade några Gococo mössor jag kunde byta två gånger till under loppet.

IMG_4722

Det började att bli ljusare!

Jag följde mitt energischema nästan perfekt (trodde vi) och vid varje varvning fick jag något varmt att äta eller dricka såsom buljong, kaffe eller lite ostkaka med sylt. Senare under natten fick jag ibland ost. Jag åt lite pasta och ibland ett par små potatisar. Det kändes lagom. Jag kunde inte äta mycket och det kändes som något var fel. Jag blev svagare och svagare och kunde inte få i mig ny energi. Blev tvungen att kissa nästan varje 20 minuter!
Vi försökte fixa det med salttabletter, lite mer buljong och dricka mer. Men det blev inte bättre.

När klockan var ca 08:30 på morgonen blev det ljust! Det kom lite energi tillbaka. Jag lämnade pannlampan och körde ett par varv till ensam även om jag hade kunnat ha min pacer. Innan det blev ljust hade jag börjat att få ont i det högra knävecket. Åh nej! Försökte ignorera det!  Jag gick i alla backar och det hjälpte inte mycket. Jag bara fick mer och mer ont. Fan.
På slutet av 9 varvet möte jag Andreas och berättade om mina problem. Han föreslog att binda knävecket hårt och testa. Teamet gjorde det vid varvningen. Det hjälpte en stund men det blev inte så mycket bättre, tyvärr.

Jag hade bestämt mig att springa 10 varv själv. Så jag bad Göran att byta om och pace:a mig på varv 11 istället för Susanne. De skulle byta plats. Jag behövde kunna gråta med honom!

Några bilder på banan vi sprang om och om:
IMG_4658  IMG_4670 IMG_4683 IMG_4684 IMG_4695 IMG_4719

VARV 11

Det var nu ”bara” sex varv kvar. Krafterna började att ta slut, både fysisk och psykisk!
Göran var peppande som vanligt. Han föreslog att ta en bit i taget och inte tänka på hur många varv hade jag kvar. Jag grät hela varvet. Jag klagade hela varvet. Jag svär hela varvet: Jag skiter i diamantlistan!
Fötterna rörde sig nästan ingenting. Nu hade jag verkligen smärta i vaden och knävecket och det spred sig till baksidan av låret. Det gjorde det omöjligt att lyfta högerbenet. Andningen var svår också, trots att jag bara gick. Jag hade inget syre. Jag såg svart många gånger och tappade balansen.
Energin ville inte hålla hela vägen. Vi försökte att få in mig mer energi och vätska. Men även om jag åt en gel och lite annat märkte jag ingen skillnad! Kroppen var helt körd och huvudet också. Fick aldrig energin tillbaka.
Jag tappade räkningen och trodde jag hade tre varv kvar.

IMG_4667

Här sprang vi sista nerförbacke! Den bilen….

VARV 12

Ut igen med en bit pizza i handen. Den svåra delen i skogen kändes nu ännu svårare. Istället för att hoppa åkte jag rutschkana! Satt och gled ner! Jag kunde verkligen inte hoppa, det kändes som om jag gjorde det jag skulle vricka en fot!
Det blev svårare och svårare på banan för mig. Möte löpare hela tiden och vi peppade massor. Fick även många kramar längs banan. Men jag visste att det var nästan kört för mig. Benen funkade inte. Huvudet funkade inte heller. Jag grät ännu mer nu. Hur skulle jag kunna köra några varv till?

När vi kom till varvningen fick jag skrev upp vilket klockslag det var och insåg att mellan de två varven hade gått för mycket tid. Jag blev ganska överraskad och trodde inte det var sant. Jag hade förstås stannat längre innan jag startade den 12:e varvet, bland annat med att linda knävecket, lägga upp benen en stund, gå på toan, byta mössa och jacka, etc.
Men jag kunde också bekräfta jag hade FYRA varv kvar och inte tre. Jag bad tävlingsledarna räkna ut om jag skulle hinna att göra fyra varv till i det tempot jag hade. Ja, sa dem, om du nu håller ett jämt högre tempo!
Svåraste beslutet att ta ever! Jag ville så gärna fortsätta men ärligt, kroppen var helt utarmad. Det fanns ingen energi. Det gjorde så jäkla ont att bara gå. Hur kunde man kunna göra FYRTIO kilometer med ett ben som inte gick att lyfta? Jag kunde knapp andas!
Och om jag hade fortsatt ett eller två varv till och jag ändå inte fått göra det sista på grund av tiden?Mycket pågick i mitt huvud i full fart!

Vad ska jag göra? Jag vill göra det klart men…

  • Om jag gör fyra varv till kommer jag säkert bli superskadad och kommer att behöva vila en lång period.
  • Är det värt att ge det som jag inte har kvar för att sen inte kunna träna i månader?
  • Var ifrån kommer att jag ta fram energi?
  • Köra 2 eller 3 varv och inte lyckas komma i mål ändå?
  • Hur gör jag för att smärtan jag har skall försvinna?

Jag hade inget val. Det var tydligen det enda jag kunde göra. Jag bröt efter 120 km. Största besvikelsen någonsin.
Jag som hade planerat allt och tränat allt jag kunde under förutsättningarna efter BRR och mitt löpförbud i tre månader!
Min första tanke: Vad ska jag säga till barnen? De kommer att bli besvikna!

Jag som hade drömt så många gånger om att vara den första tjej som skulle genomföra the challenge!
Jag som kunde känna doften av stoltheten!
Jag som trodde jag kunde jag vara okrossbar!
Jag som trodde att mitt huvud var starkare än allt annat!

Där satt jag mitt i rummet med tårarna som inte ville sluta rinna. Alla omkring mig grät också. Jag var plötsligt djupt i en dimma. Det var svart och kunde inte höra mer vad folk sa. Jag gav tillbaka min väst/nummerlappen. Mitt underbara team plockade upp alla våra grejer (tror jag) och vi gick så långsamt till stugan. De behövde bära mig.

Vad? Sitter jag här i stugan? Varför det? Jag borde vara ute och kriga! Min plan var inte att vara klar än!
Fan. Det svider i hjärta.
Var det ett bra beslut?
Min kropp tyckte det. Mitt huvud och framför allt min löparsjäl tyckte inte det.
Men någon gång behövde jag gå genom detta också: att inte lyckas! Det är smärtsamt att inte klara det man satt sig för!

Jag tror det är en absolut nödvändighet att kunna stå i smärtan av ett misslyckande för att våga drömma stort och våga satsa.
Jag vågar och satsar. Men hoppas att kunna göra det ännu större.

Jag är tacksam för att jag har de personer jag har runt omkring mig: mitt underbara supportteam som är alltid där. Göran som stödjer mig med allt och gråter och skrattar med mig. Andreas som tror på mig och hjälper mig att våga drömma. Mina barn som känner sig stolta över sin galna mamma trots allt. Alla ni, där ute, mina älskade löparvänner som på så många olika sätt har skickat så mycket kärlek till mig. Ni vet alla vilka ni är!
Från mitt hjärta vill jag tacka alla!
Jag hoppas att kunna läsa alla meddelanden på Facebook, Instagram, Twitter och sms. Jag har inte läst dem än!

Min under vän Caroline kom på söndagsmorgonen till vår stuga. Hon bröt efter 14 varv. Vi kramades och grät tillsammans. Hon sa den klokaste orden jag behövde höra då:

 Skit i the challenge! Vem bryr sig om det?
 Du har fått någonting ännu större från the challenge!!
 Du har fått, efter alla 100-mileslopp du sprang, 
det privilegium av att kunna springa häftigaste 
loppet någonsin: UTMB!

Så sant. Utan the challenge i huvudet hade jag aldrig sprungit så många 100-miles på ett år och hade aldrig kunnat söka en plats till ett lopp med så mycket prestige!

Snart är jag på banan igen.
Snart står jag på andra sidan med nya lärdomar, ny kunskap och ännu starkare än förut!
Tack för stödet!

Underbaraste Johan Steene skrev till mig:
Ingen utom du dömer dig. Känns det som om det finns press från andra har du förmodligen själv skapat den känslan. Är det i sig något som känns jobbigt och ger prestationsångest är det värt att jobba med långsiktigt. Annars tror jag du snart tassar ut i skogen igen…Vila en stund och ha det skönt. Joggingen är en hobby, en lek. Den ska vara kul.

29 responses

  1. Vilken kämpe du är Coyntha!!! Oavsett hur besviken du är nu, och hur jobbigt det var att behöva ta beslutet att kliva av så är du fantastisk i mina ögon! En hjälte och en förebild!!! Stor kram!!!!

  2. Coyntha!!!! Me hiciste llorar!!! Hace una semana no tuve otra cosa en mi cabeza y en mi corazón que no fueras tú. Imaginandote todo el tiempo luchando, corriendo, pensando, esforzandote, compitiendo, revisando tus objetivos…. viernes y sábado en mi cabeza quise enviarte buena vibra y mucho corazón. Cuando Göran me comentó de tu desición, sufrí por tí, pero Humberto me dijo, lo que hizo Conny es impresionante y en ese momento entendí que cada paso que diste, desde el primero, eres ya una campeona, eres excepcional y perteneces a un grupo muy exclusivo en el cuál mereces estar porque has vivido para lograrlo. No puedo ni imaginar, con todo lo que te quiero, el dolor que sufriste y seguiste luchando, el momento que viviste al tomar la mejor desición para tí y lo que siguió a ese moemento en tu cabeza, pero si te puedo decir que sin duda alguna eres una campeona, estoy muy orgullosa de tí! #UTMB : Allá va una competidora diamante!!!!!

    • Gracias comadre querida! Se que entiendes como me siento. Si hay alguien en este mundo que me conoce bien eres tu. Tu sabes tambien que no soy una persona que se da facil por vencida. Pero esta vez si que tuve que tomar una de las decisiones mas difíciles de mi vida. Estaba tan cerca de lograrlo!
      Pero bueno ahora se trata de cargar nuevas energias y ver hacia nuevas metas. Correr en Mont Blanc no esta nada mal verdad? Te quiero!

  3. Du är helt fantastisk oavsett, jag är så imponerad av dig! Din berättelse gör det väldigt levande och det är starkt att du delar med dig. Du kommer att gå ännu starkare ur detta, på vägen mot nästa ultraäventyr! Kram!

  4. Du är fantastisk och det är en stor grej att ta beslutet att bryta också. Starkt att springa 12 varv, grymt!

    Känner så igen mig i din berättelse från när jag bröt Lapland ultra vid 7 mil. Ibland säger jag till folk ”jag sprang bara 7 mil” och de tittar på mig som jag är från yttre rymden och säger ”BARA”. Så tänkt så, du sprang faktiskt 12 mil (i snö dessutom) det är skitlångt. Challenge finns kvar, loppen finns kvar och du skall få göra värdens coolaste lopp. Är grymt avundsjuk.

    • Tack fina Béatrice! Tack för dina ord. Ja, det var svårt att ta beslutet men jag hoppas det kommer att löna sig. Snart är jag på banan igen!
      Ja, folk tycker vi är tokiga!
      För mig är inte ok att har gjort 120 km. 120 är inte 160!
      Kram!

  5. Jag tycker du är fullständigt enastående! Hur många skulle klara ens hälften av det du gör? Jag förstår din besvikelse och dina känslor men en dag kommer det här bara att vara en historia av många andra att berätta… Kramar!

  6. Förstår känslan och blir lite tårögd när jag läser. Men vi alla är stolta över dig. Både för att du kom så långt som du gjorde, men också för att du var klok nog att veta när kroppen sa stopp, för att du lyssnade. Det är inte lätt! Är lite avundsjuk på ditt supportteam, tror aldrig jag skulle kunna få sådan support! Kram och hoppas du är tillbaka snart!

  7. Vad fint skrivet. Jättetråkigt, men det låter som att du helt klart gjorde rätt beslut. Du kommer igen! Och som Ellen skrev ovan (och fick mig att skratta): ni skall äta Mont Blanc till frukost.

    • Tack vännen! Ja, det var säkert ett bra beslut men ahhhh det gör fortfarande ont att inte har kommit i mål!
      Ser fram emot träningen inför UTMB! Japp, Ellen och jag kommer att äta bergen! kram

  8. Åh vad tungt det måste ha varit. Men jag kan bara instämma med de andra som har kommenterat – 12 mil i snö är helt ofattbart bra kämpat. Det ska du vara grymt stolt över.

    Jag tycker du gjorde helt rätt som bröt. Din kropp hade förmodligen förstått att den skulle ta alldeles för mycket skada om du hade fortsatt. Det gäller bara att våga lyssna på kroppen, den är oftast smartare än huvudet🙂

    • Hej fina Märta!
      Det var såå tungt! Det är fortfarande tungt! Jag var sååå nära!
      Jag är glad att kunna få träna relativ snart och inte behöva rehaba i flera månader! Tack för ditt stöd! Kram!

  9. Vilken grym insats av dig med de känningarna i kroppen!! Du är en fantastisk kämparkvinna!!! 💖💖💖

    Klart du ska få tid att bryta ihop och sen komma igen framöver. Du har ju en häftig resa framför dig med UMTB.
    Ta hand om dig på vägen vidare i löparspåren & livet! 👣😘💪

    Massor av kramar Christina

  10. Du ska vara stolt att du tar ett beslut att bryta! Det går flera tåg, men om du hade skadat dig hade det varit lång väg tillbaka. Styrkekram till dig!

  11. Jag förstår precis hur du känner just nu, eftersom jag själv tvingades bryta ett lopp som jag tränat för i ett års tid, för länge sedan. Det var en jobbig känsla och den satt i länge. Jag har inte sprungit så långt som du, utan bara vanliga Marathon, och den här gången kom jag 33 km… Magen lade av och jag tvingades bryta. Det enda jag mindes var att jag bröt, medans andra sa att jag hade ju kommit långt osv, men just då kändes det bara förj*vligt. Det tog ett bra tag, men sen lättade det. (Och nu försöker jag springa maran varje år…!🙂 )

    Jag kände igen mig i din story, och grät faktiskt några tårar när jag läste. Men som alla andra redan har sagt, så är du otroligt stark! Jag vet att det kommer ta tid, men du kommer över det här, starkare och bättre än någonsin! Och det var rätt beslut! Så är det bara!
    Kram! /Anna

  12. Pingback: Status: Har varit hos sjukgymnasten | Coynthas blogg

  13. Pingback: Åtvidabergsplatsen | Status: Har varit hos sjukgymnasten

  14. Pingback: 2015 är slut | Coynthas blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s