Naturen gör mig stark

Igår när jag var ute på långpass hade jag tid att fundera på en del saker. Jag kom fram till att den här med att springa i skogen är inte så naturligt för mig som man skulle kunna tro.

Jag ska försöka förklara lite.

Som ni vet, växte jag upp i en stor stad i Mexico. Jag växte upp i Guadalajara som är den andra största staden i Mexico med ca. 10 miljoner invånare! Större än hela Sverige. Det betydde att i en sådan stor stad fanns bara gator av asfalt, cement och betong. Om jag någon gång såg något lite grönare var det tack vore mina föräldrar som tog oss på semester till kusten, ut på landet eller utomlands.

Det var när jag flyttade till Sverige för cirka 16 år sedan jag upptäckte naturen på nära håll. Men det var mest när jag började att springa jag insåg hur vackert det är runt omkring oss i Sverige.

I början sprang jag bara på gator tills jag en dag kom till skogen. Då var det kört. Jag tyckte det var så roligt att ha allt så nära mig: skog, stigar, stenar, rötter, djuren, fågelkvitter, etc. Allt där bara för mig! Jag hittade nya ställen varje gång och allt det här gav mig en känsla som var större än något jag hade aldrig känt förut. Någon typ av frihet och glädje. Det var bara jag och naturen där!

Det jag funderade över igår var hur stark har jag blivit! Alla gånger jag är ute och det är lite tufft så stärker det mig!

Om någon för några år sedan sagt till mig att jag skulle springa helt själv på ett okänt ställe hade jag inte trott på det.
Att springa i skogen och vara ensam och ändå fortsätta med risken att springa vilse, ramla eller träffa på något djur gör mig stark!
Det är samma sak när jag springer i mörkret i skogen. Den känslan!
Har ni tänkt på det? För många av er är det kanske något ni inte ens tänker på! Men för mig, det är inte naturligt.
Jag växte inte upp i den här miljön! Jag hade inte orienteringsklass i skolan! Mina föräldrar tog inte oss på fika i skogen! Jag var aldrig nära naturen! Jag växte upp som ett asfalts-barn!

Hur kan jag nu våga göra allt jag gör?
Det kan man undra! Jag vet svaret: jag gillar frihetskänslan jag får! Jag gillar att känna mig stark och kämpa för att inte vara rädd! När jag är framme efter mina rundor, speciellt när det är nya rundor, känner jag mig som en vinnare!

Jag brukar tjata på folk som är aldrig är i naturen att de inte har en aning om hur mycket de missar!

Löpningen och mina utmaningar har gjort mig till en starkare person på många sätt. Inte bara som löpare utan bättre och starkare mamma, fru, arbetare och vän.
Jag var ganska modig när jag tog beslutet att lämna allt och flytta till Sverige men idag känner mig ännu modigare. Jag vågar ännu mer!

Varje dag, varje gång jag lyckas är jag en vinnare! Jag, lilla jag, som inte ens visste vad en skog var!
Ni svenskar, ni har en fantastiskt natur! Gå ut och njut av det oavsett årstiden!

Tack för att jag får springa i er skog och andas glädjen!  

11 responses

  1. Ååå fina du!
    Så roligt att få veta din historia och dina känslor för den fina natur som lilla landet Sverige har. Och dina ord ja det e så jag upplever där jag bor – Lycka!

    • Jag tänkte det. För de flesta är ”vanlig” att springa i skog eller fjäll. Inte för mig. För mig är en ny värld som jag älskar men det är inte alltid lätt. Kram!

  2. Härlig läsning. Skogen ger verkligen styrka. Förstår vad du pratar om. Dock tror jag väldigt många missar att springa i skogen. De håller sig till kända rundor, platt och säkert. Själv älskar jag att prova nya stigar. Det är frihet.

    • Japp. Det är inte alla länder som har det. Jag är glad jag får njuta den! Men det är alltid lite läskigt och spännande när jag är där mitt i naturen helt ensam! Att jag vågar!!
      Du som orientare kan tycka jag överdriver men….

  3. Visst är det häftigt?!🙂

    Jag är förvisso uppvuxen med friluftsdagar och liknande. Men skulle ändå säga att det inte är samma sak, som när jag ger mig ut helt själv i de värmländska skogarna (och faktiskt sprang vilse). Då är man inte så stor på jorden… Men som du säger; en grym känsla när man fixar det och löser situationen själv.
    Och man vågar lite mer för varje gång.🙂

    Kram M

  4. Intressant att tänka sig in i ditt perspektiv. Jag har alltid haft naturen nära, så det är svårt att föreställa sig hur det hade varit att inte ha det. Vi som är uppvuxna nära naturen, som alltid har spenderat helger och lov i naturen, kanske har lätt att ta den för given. Men ändå blir jag lika lugn och glad varje gång jag kommer ut i skogen eller ner till havet, den känslan är lika stark varje gång🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s