Björn Borg träningsunderkläder

För ett par år sedan bestämde jag mig för att springa bara i funktionsunderkläder för att de  transporterar bort fukten och minskar obehag. Springa i bomullstrosor var inte ett alternativ längre. Jag fick alltid skavsår.
Jag har sprungit i olika modeller och olika märken. Men här om dagen dök det upp ett par Björn Borg träningstrosor i postlådan. Vilken fin överraskning!


Jag gillade dem direkt! Supersnygga, bra kvalité och mjuka. Jag bestämde mig för att göra ett stort test genom att springa med dem på Bislett! Om de funkade skulle de vara jättegodkända!

Bislett var ett test. Jag sprang 24 timmar inomhus på en bana med mycket folk. Det blev jättevarmt där inne. Jag som vanligtvis svettas mycket svettas ännu mer här! Att springa i mina träningstrosor var en risk för mig. Jag ville inte få skavsår men på något sätt fick jag en känsla att de skulle fungera bra.

Hade de inte funkat hade varit kört. Jag brukar inte orka byta kläder och allra minst trosor under ett ultralopp!

Jag sprang 24 timmar och jag fick inte en enda skavsår. De transporterade bort fuktighet och jag behöll mig torr. De satt så bekvämt! Så sköna så jag inte märkte dem!

Ett litet minus var att modellen kändes lite kort, jag hade föredragit en lite mer hipster-modell som passar min kroppsform bättre. De jag fick testa var mer som vanliga trosor. Men de fungerade bra ändå.

Sporttrosorna klarade testet och från och  med nu kommer jag alltid att springa i mina Björn borg trosor! Mitt bettyg 1-5 är 5! Ingenting att klaga på!


Efter loppet blev jag nyfiken på deras Sportkollektion och jag gillade allt. Jag såg att de även har den hipster-modellen jag pratade om. De skulle jag vilja också testa!
Alla kläder har så fin design och bra kvalité. Jag tror några plagg kommer att stå på min önskelista till tomten!

 

 

Annonser

Bislett Indoor Challenge 2016

De flesta runt omkring mig har svårt att förstå varför ska man springa runt runt runt på en 546 meters bana under en lång period. Det finns inte något konkret svar. Det är inte många som kan förstå det även om jag försöker förklara. Jag tror starkt att man måste springa och uppleva det i så fall. Då gillar man det eller så hatar man det.
Jag spenderade 24 timmar där och jag känner mig starkare än innan jag kom till starten.

Som jag berättade i förra inlägget skulle jag testa 48-timmars tillsammans med ett gäng löpare lika galna som jag.
Jag var redo både mentalt och fysiskt för utmaningen.

Jag hade en plan att följa. Ganska enkelt jämfört med andra gånger. Jag visste hur många km per timme skulle jag springa. Det var realistiska km per timme. Ska man springa 48h måste man vara realistisk.
Skönt att veta i alla fall, hur de första 24h skulle springas: (1 block = 6 timmar)
Block 1: 7 km per timme
Block 2: 6 km per timme
Block 3: 5 km per timme
Block 4: 5 km per timme

Innan starten!

Den norska maffian och jag!

Laddad!

BLOCK 1. Kl. 10:00 – Kl. 16:00
6 timmar

Jag startade i mina Vivobarfoot skor. Jag tänkte att jag kunde komma i gång med lätta steg från början. Jag hade sprungit i dem som längst några pass på 12 km. Allt kändes bra, precis som det skulle. Jag tog det lugnt från början. Det enda jag behövde hålla koll på var min puls för att veta när jag behövde gå. För att planen var att springa i lågpuls så långt som möjligt! Supersmidigt!

Nu kör vi!

Efter två timmar bytte jag till Altra Superior som är mina lättaste ”normala” skor. Perfekt. Jag trivs i dem också. Älsklingen lade fram energi och dricka på bordet. Jag kunde ta det jag behövde vartannat varv ungefär.

Skobyte till Altra Superior

Planen var också att försöka äta bara fett och proteiner under första blocket och dricka bara vatten.

PROBLEM NR 1

Jag hade sprungit ungefär en timme efter jag bytt skor, då började jag få ont i en tå. Den pulserade och det blev bara sämre och sämre. Jag stannade och kollade. Tån var inflammerad och gjorde ont varje steg jag tog.
Första försöket med en lösning. Älsklingen kollade och det såg ut som nageln trängde ner i  köttet på kanten. Han försökte klippa bort det som var fel med en liten kniv vi hade. Det gjorde mer ont men jag hoppades han hade löst problemet.
Det fungerade inte!

Efter några varv besökte vi Sjukvården som fanns på plats. De kunde inte heller göra något mer än att råda mig att sluta springa.

BESLUT

Jag blev ledsen när jag insåg min tå inte skulle hålla hela loppet. Plötsligt försvann min plan. Jag hade tappat mycket tid, många km och hade ont.
Jag var tvungen att ta ett beslut. Bryta loppet som sjukvården sade? Nej, det fanns inte en chans! Inte efter bara 4 timmar.
Jag meddelade Göran att jag skulle fortsätta. Jag skulle inte kunna springa 48 timmar men jag skulle kämpa mig genom 24 timmar istället.

Block nr 2. Kl. 16:00 – kl. 22:00
12 timmar

Jag var tvungen att byta skor igen. Jag hade ett tredje par som jag hade tänkt använda under andra dagen. Dvs när mina fötter skulle bli svullna och för att kunna springa sista timmarna på mitt 48h lopp.
Men det var nu jag behövde dem. Ett par gamla Hokaskor som var uppklippta i tårna. Varför ville jag inte byta till dem så tidigt?
Jo, för att jag ville inte springa med tjocka skor så tidigt under loppet. Jag har börjat att springa med tunnare skor. De uppklippta hokaskorna funkade. De gjorde att det inte fanns något som klämde ihop tårna.

Uppklippta Hoka

PROBLEM NR. 2

ENERGI. Min plan under första blocket med att springa med bara fett, proteiner och vatten funkade inte längre. Jag var låg på energi. Jag kände mig trött.
Jag var rädd för att ändra min kost även om jag visste jag behövde göra det och det ingick i mitt schema. Jag hade en liten dialog med Ultra-drottningen Maria Jansson och hon sa direkt: Ta socker! Drick cola!
Jag behövde socker så min kropp kunde fortsätta fettförbränna. Sagt och gjort. Jag drack cola och började med Tailwind. När arrangören serverade mat, åt jag mat. Jag tog en tallrik med lite ris och tomatsås.

Svettig!

Nu började energi komma tillbaka. Det var bara att köra och försöka hitta ett tempo som passade min smärtande tå.

Richard Andersson som också sprang 48h och som också hade en tydlig plan var min räddningsplanka för ögonblicket. Jag sprang några varv med honom just för att hitta flytet igen. Han hade gå-sträckor och spring-sträckor under ett varv.  Jag kunde springa igen lite mer jämnt.

Block n3. kl 22:00- 04:00
18 timmar

Natten hade kommit. Jag brukar springa bra under natten, tror jag är lite starkare då!

Jag hade lovat mig själv att efter 12-timmar skulle jag kunna ta fram musik som en belöning. Jag var faktiskt ganska trött på musiken som spelades i stadion. Jag såg fram emot min egen musik. Skönt att kunna komma in i min egen bubbla.

Lite tidigare, när jag var ledsen och besviken för att inte kunna springa 48h, kom Lotta Thörn till mig och såg mig i ögonen: – ”Du, du vet att smärtan kommer att gå över! Bit ihop nu!”

Jag bet ihop. Försökte ignorera smärtan och sprang. Jesus, vad jag sprang under natten. Jag ville komma ikapp alla km jag hade tappat tidigare.

Jag har hittat lite min grej. Jag gillar att ta rygg på någon och bara springa utan att tänka. Först gjorde jag det med Richard. Nu tog jag rygg på Anna Grundhal som hade ett jämt tempo under hela loppet. Jag frågade henne om det var ok och hon sa det var bara kul! Vi sprang. Vi pratade inte mycket. Jag njöt över att jag kunde springa, springa fort trots allt.

Ungefär kl. 3:00 på natten fick vi våfflor med sylt. De smakade gott och jag fick en bra kick! Här någonstans testade jag, för första gången att ta 1 koffeintablett. Jag tror det hjälpte. Jag kände mig piggare!

I det här blocket hade Göran lagt sig. Efter att ha sprungit några gånger på Bislett har vi fått mer erfarenhet och hade med oss: liggunderlag, sovsäck, en liten kudde, ett lakan och en filt. Ah! Öronproppar också! De var viktiga så han verkligen kunde sova.

Innan han gick och la sig, fick jag vila 8 minuter i ”vår säng”. Vid den här tiden hade jag inte ens kommit upp till 80 km. Men jag lovade att köra hela natten och jag hade tänkt överraska honom när han vaknade. Jag passade på att stretcha lite med några yoga  övningar. De körde jag då och då.

Block nr 4. kl 04:00 – 10:00
24 timmar

Vid varje 6 timmar bytte vi håll. Nu var det dags att göra sista bytet för om bara 6 timmar skulle vi alla vara i mål.

Jag hade sprungit bra hela natten men jag var trött, mest sömning. Ont i fötterna är inte konstigt men jag tröstade mig med att tänka att alla har ont i fötterna just nu. Det som störde mig mycket var att jag behövde kissa ofta. Nästan vartannat varv. Det här problemet hade jag inte haft i mina senaste lopp. Vad gjorde jag för fel den här gången?

Jag vilade mina fötter i omklädningsrummet en stund. Efter att ha varit på toan, lade jag mig på bänken, blundade några minuter och vilade lite. Jag kände mig annars stark.

Inte många som sprang under natten

kl 7:00 väckte jag Göran. Det var dags att börja plocka upp sakerna och jag behövde lite assistens med att blanda Tailwind och få fram lite mer saker att äta. Jag behövde också en kram. Han blev glad när han såg hur långt hade jag kommit medan han sov.

Jag sprang igen med Anna, några varv till.
Sista halvtimme var magisk, som alltid. Jag visste det var sista minuterna på loppet så jag ökade farten. Fort fort, jag var inte trött. Jag flög verkligen fram. Så jäkla kul att ha en sådan känsla efter att ha varit i rörelse så många timmar.
Så nöjd med att kunna springa mer än medaljtiden!

Jag fick lite soppa i väntan på att de skulle mäta sista metrarna

Nöjd efter slutsignalen!

SUMMA SUMMARUM

Sedan september har jag en plan om saker som jag behöver ändra för att bli en bättre löpare. Nu fick jag kvitto att jag är på rätt väg! Så skönt! Jag kommer att skriva ett inlägg just om det! Jag lovar!

Det jag tar med mig nu är känslan! Känslan att jag är starkare, har lättare steg och vågar att springa lite snabbare än jag brukar göra under ett ultralopp. Jag orkar!

Dagen efter loppet mådde jag för bra. Nästan synd att inte behöva ligga på sängen med mycket träningsvärk under några dagar. Inga blåsor, ingenting. Det kanske betyder att jag har tränat bra hela året?

Jag har varit på vårdcentralen och har fått hjälp med min tå. Problemet var att efter ha tappat stortånageln många gånger är den skadad. När den nya kom ut, den kom nageln lite fel. Den växte åt sidorna istället. Det var en kant där som växte in i tån och gjorde ont. Som en nageltrång. Men det gick inte att klippa eller nåt. Jag behöver vänta några dagar så det läker och snart blir den bra igen.
Otroligt hur en sådan liten sak kan påverka så mycket och vara avgörande för att kunna springa eller inte.

Jag blev nu ännu mer nyfiken på hur det hade gått om jag hade kunnat springa 48 timmar!
Det återstå att se! Jag kommer att göra ett försökt nästa år! Det är jag säker på!
Hoppas bara att Bislett blir av nästa år igen!

Tack älskling för ditt stöd och kärlek. Vi är ett bra team. Utan dig hade jag inte kunnat göra mina galna äventyr!
Tack er mina vänner som alltid peppar och hejar på mig! Det betyder så mycket.
Speciellt tack till Lotta Thörn, Henrik Roos och Maria Jansson!

Matchade naglarna med min outfit så klart!

 

Följ oss live på Bislett 2016

img_4461
Bislett International Indoor Endurance Festival

Här sitter jag på ett hotellrum i Oslo, igen. Det blir fjärde gången jag springer i tunneln under Bislett stadion på den 546 meters långa banan. Men den här gången blir det inte 24-timmars utan jag har bestämt mig för att testa 48-timmars.

Varför? Det kan man undra! Jag funderar starkt på vad det är som gör att jag alltid tar så stora utmaningar?

Efter ett fantastiskt år med många lopp ute i naturen. Uppe på olika bergskedjor och underbara miljöer hade jag svårt att föreställa mig att spendera en hel helg inomhus i november.
Men jag anmälde mig ändå. Jag är otrolig nyfiken på att se hur min kropp reagerar under så lång tid! Den längsta jag har sprungit är 31 timmar och 16 mil. Så nu känner mig jag redo att ett ännu steg vidare.
Om jag någon gång vill springa långt ute på berget vill jag gärna veta hur det känns att inte sova, hur ska jag äta för att orka, etc. Gärna inomhus första gången!

Så loppet kommer att bli en test. Men det betyder inte att jag inte tar det på allvar. Jag jobbar med små förändringar som kan bidra att bli en lite bättre löpare i framtiden.
Jag har en plan. Någonstans måste jag börja och jag började nu i september!

Jag är också medveten att jag saknar en del långpass under hösten. Jag har inte sprungit tillräckligt många, jag vet. Men jag litar på all hård träning jag har gjort under hela  året plus de små saker jag har börjat att ändra.

Det kommer att bli intressant det här! Jag har inga särskilda mål mer än springa längre än 16 mil och framför allt hålla i gång alla timmar. Testa energi, fettförbränning och se till att springa snyggt!
img_4460

I morgon kl 10:00 går starten på Bislett stadion och målet är på söndag kl 10:00. Jag har nummer 230.

Live uppdatering:
Ni kan följa mig och alla andra löpare som springer, även olika distanser på följande länk:
https://topptid.no/results/dashboard/1248  
Facebooksidan: https://www.facebook.com/BislettInternationalIndoorEnduranceFestival/posts/1682579902072903?notif_t=notify_me_page&notif_id=1479330476142545

Video live:
Förra året hade de en videokameran. Kolla här, jag tror de kommer att sända igen:
video: http://www.ustream.tv/channel/bislett-24-hour-indoor-challange 
Meddelande till speakern:
Mejla gärna in hälsningar som pepp på bislett48@gmail.com
Han kommer (kanske) att läsa dem!

Min mobil:
Hälsningar direkt till mig kan sms:as 0739745285

Kontakta Göran annars! Han finns på Facebook och kommer att uppdatera där så ofta han kan! Han kommer att läsa era hälsningar och pepp till mig!

Det kommer att bli fest! En stor ultrafest under en helg! Finns det något bättre att göra än spendera 48 timmar där?
Ultravänner och ultrafamiljen är bäst!

Bislett live!

I morgon kl 10:00 går starten på Bislett stadion i Oslo.

Jag kommer att stå på startlinjen. Jag har tvivlat fram och tillbaka. Efter UTMB i augusti var det så solklart att jag skulle springa 24-timmars men ju mer veckorna gick desto mindre sugen blev jag. Någonting hände!
Jag har tappat motivation och löparglädje och har haft svårt att hitta tillbaka. Allt känns bara tungt. Jag känner mig trött och sliten.

Men jag har bestämt mig för att vara med på ett de roligaste och annorlunda loppen jag har varit med på.
Mitt mål är att springa bara för att det är kul! Jag tror att löparkärleken som kommer att finnas på banan är något jag behöver just nu och jag kommer att suga i mig allt!
Ultravänner och ultrafamiljen är bäst!

Jag har bestämt mig att lägga ner mina mål och krav på mig själv som jag hade från början.

Det kommer att vara första gången jag är på ett lopp, bara för att… Jag är trött på att alltid ha höga förväntningar på mig själv!

Jag vill hitta glädjen igen! Jag vet jag älskar att springa och vill hitta tillbaka och hoppas på att kroppen kommer att svara och leverera lite ändå när jag väl är på plats. Jag har trots alls tränat mycket under hela året. Men det kan hända tvärtom och kroppen bara kraschar och säger NEJ!
Vi får se!

Men kul kommer jag att ha!

Här kommer jag att spendera det kommande dygnet!

Vill ni följa loppet i morgon?

För er som vill stötta oss och följa oss varv efter varv under 24-timmars i Bislett så finns flera sätt:

Vill du skicka ett sms direkt till mig?
Jag kommer att bli jätteglad om du gör det.
Din pepp kommer att behövas mycket!
Jag kommer att ha min mobil med mig och kommer att läsa allt!
(Mest efter 12 timmar!)
Min Iphone: 073-974 5285

Jag varit på Bislett och har lämnat mina saker. Lotta kommer att ha sina saker bredvid mina! Det var lite kul att vara där igen!

BAKOM MEDALJEN

medalj
Den svåraste för mig var att hitta en balans så det skulle kunna fungera med familj, jobb och träning.
Idag har jag hittat balansen.

Först tack för alla fina kommentarer jag har fått! Ni är bäst!

Det har gått nu 12 dagar sedan jag sprang 24h och kroppen skriker efter träning! Men jag tar säsongsvila nu. Jag blev förkyld efter loppet och är inte frisk än. Det verkar som mitt immunförsvar kraschade totalt efter loppet, jag hostar för mycket! Så det är bara att gilla laget. Det är bra både för kroppen och huvudet.
Nästa vecka tänker jag börja träna lugnt och träna i stort sätt vad jag känner för: lätta, korta och roliga pass i shorts och linne.

IMGP9249

Andreas Falk och jag innan starten

Jag har funderat på mitt lopp och jag vill gärna skriva ner en liten analys mest för min egen skull för att inte glömma inför nästa gång jag springer ett ultralopp eller om motivationen försvinner inför ett pass.

BAKGRUND

Jag hade ett bra träningsår förutom våren.
Från januari till april var jag lite skadad och kunde inte träna så mycket som vi hade planerat.
Men från och med maj blev träningen mer och mer regelbundet.
Vi hade som stort mål AXA Fjällmaraton i augusti.
Jag fick en bra träning under hela sommaren och även åkte till ett Trail träningsläger i Slovakien med Petra Kindlund.
Jag blev starkare och det blev ett kanonlopp i fjällen.

I september bestämde vi att köra och testa Maffetones metod.
Andreas sa att jag behövde träna i MAF-tempo minst 12 veckor och ha mycket tålamod. Det är inte säkert metoden funkar för alla och det är inte säkert alla orkar hålla lågintensivträning under så många veckor.

För mig blev det ett underbart sätt att träna. Jag orkade springa långa distanser som aldrig förut. Jag blev inte sliten efter varje pass. Jag blev bara starkare och uthålligare. Jag tränade att kunna fettförbränna på mina långpass. Jag blev inte skadad och jag längtade efter nästa pass varje gång jag kom hem.
Vi ökade mängden rejält och det var bara kul att träna.
Allt detta gav mig en starkt självförtroende och jag kände mig redo för att testa mina gränser på Bislett.

Sedan den 13 oktober bestämde jag också att inte äta socker, snabba kolhydrater och skräpmat.
Jag fick så mycket stöd man kan önskar sig: min man tog hand om min kost och han styrde min mat. Det var skönt att slippa tänka på vad jag skulle äta och laga för mat.
Han räknade hur många kalorier behövde jag för att orka träna och vägde och mätte allt jag åt.
Vi gjorde en plan. En plan som skulle göra att jag kunde gå ner i vikt men samtidigt orka träna så mycket som jag gjorde. Jo, jag vet! Det var en svår ekvation.
Coachen tyckte inte om det så mycket men vi kom fram att det var bara att testa sig fram och hitta bästa sättet för mig. Att hitta balansen!
Vi lyckades ganska bra.
Dagen jag stod på startlinjen på Bislett hade jag gått ner 4 kilo på 7 veckor. Testa att springa med 4 extra kilo vikt under 24 timmar!
Det är en stor skillnad! Jag lovar det!
Men framför allt hade jag en starkare och hälsosammare kropp.
Det var tack vore en bra kost.

20131213-134936.jpg
VAD SOM INTE SYNS I MEDALJEN FÖRUTOM LOPPET ÄR:

  • Alla många timmar på vägarna runt om i Åtvidabergstrakten och i skogen
  • Alla utnötta skor
  • Alla timmar för älsklingen framför spisen så jag kunde få mat direkt efter mina pass
  • Alla timmar med planering och strategier
  • Allt pusslande så det skulle finnas plats för träning, familj och jobb
  • Allt sms:ande och mail:ande fram och tillbaka med Andreas Falk
  • Allt småpussel för att allt ska gå ihop
  • Allt hålla sams även när det inte gått så bra hemma så jag kunde vara lugn i själen.
  • Allt peppande

Denna medalj är min medalj till mig som sprang och sprang och till min familj som är alltid med mig.
Tack.

20131213-135003.jpg

Bislett 24 Hour Challenge 2013 … fortsättningen ( Del 2/2)

12-18 timmar
kl. 22:00 – kl. 04:00

Dags för andra varvbytet. Nu var banan som vanligt igen.
Skönt för benen att ha en liten förändring i stegen.

IMGP9296

Undrar vad jag tänker här? Vilken blick!

Jag gick några gå varv till och jag märkte jag kunde gå snabbare.
Medan jag gick kom Göran med en hamburgare han hade köpt till mig. Den luktade gott och jag var lite sugen på något annat än mina bars och gels. Men jag kunde inte äta den. Jag tog bara en liten tugga och det var allt. Synd! När allt kostar såå mycket i Norge!

Nu var det dags för min supporter att gå och lägga sig några timmar. Vi skulle åka hem efter loppet och han skulle köra bil så han behövde vila ordentligt.

Han fixade min mat för 6 timmar. Allt var perfekt!
20131210-220018.jpg
Han lade upp tre flaskor med Vitargo för varje timme, tre paket gel för varje timme med en vattenflaska per gel. Han lade dem i ordning så det var lätt att se vilka tre flaskor som hörde till vilken timme. För säkerhets skull hade han satt tejp i olika färger ifall man skulle blanda ihop dem.
Han sa att han inte ville så några flaskor kvar på bordet när han kom tillbaka.

IMGP9311

Julbord på Bislett!

Men innan Göran gick till hotellet fick jag massage med kaveln igen. Den här gången på ryggen och axlarna också.
Jag var nu redo för att köra själv i sex timmar. Han skulle komma tillbaka kl 6:00.

När klockan var lite efter 00:00 kom Rune Larsson med en liten mugg i handen. Han sa att det nu var söndag och det var första advent så jag borde dricka lite glögg.
Jag frågade om han tyckte det skulle passa mig bra och han sa ja!
Glöggen var varm och det kändes skönt. Det var alkoholfri glögg förstås.
Rune sa att det kan hända att när ens supporter går för att vila kan löparen bli lite påverkad och han ville inte att jag skulle känna mig ledsen.
Jag tyckte han var så snäll! En varm och söt drink är aldrig fel.

IMGP9258

Rune och jag innan starten!

Efter det började jag att springa.

Det började kännas bättre men inte 100%. Jag jobbade mentalt och inbillade mig att det skulle gå över snart.
I nästa varv möte jag Johnny-ultrakungen och jag sa att jag behövde lite hjälp! Jag hade fortfarande en dipp. Det räckte att säga det.
Han pratade med mig med ganska stark röst och jättebestämd!
Han sa: att jag var Ultra och jag visste dippen skulle komma. Att jag visste hur det kändes och jag visste snart skulle kännas bättre.
Kämpa och fortsätt! Du är Ultra! Bla bla bla…
Tack Johnny! Det var de orden jag behövde.

IMGP9467

Det var bara att ”Follow Johan…”

Jag hade ont i fötterna. Satt mig en stund och masserade dem.
Sen började jag springa varv efter varv.
Nu var det roligt igen. Jag ville inte gå mer som jag gjorde de första timmarna!
När Andreas sprang om mig sa han bara: Du springer ju!
Och jag berättade jag inte ville gå mer. Jag ville bara springa så länge jag orkade!
Han sa det var bara att köra!
IMGP9442
Satt på musiken och sprang. Jag trodde inte jag skulle orka att springa så mycket som jag gjorde men jag tänkte jag kunde lika gärna passa på och köra så länge jag orkade.
Det var kul att springa!
Det kändes inte mentalt jobbigt!

En sak jag älskar från alla ultra är att man tävlar mot sig själv. På banan är alla så vänliga och varje gång någon sprang om mig fick jag lite pepp, ett ord, en tumme upp eller något. Jag gjorde samma sak när jag sprang om någon också.
Det är verkligen en härlig stämning och man känner sig aldrig ensam.
Det finns även tid för att prata med andra om man vill det.
Men ibland är det bara skönt att springa i sin egen lilla värld.
Just då, sprang jag själv och njöt!
Njöt av känslan att känna mig stark!
Jag kom ikapp alla km som jag hade tappat när jag hade dippen!

Under hela loppet hörde jag när speakern läste hälsningar till mig från er! Alla mina vänner som också tittade och var med mig under tiden. Tack för alla låtar ni också skickade!

Jag hade i huvudet Görans ord innan han gick till hotellet:
”Jag vill inte komma tillbaka och hitta all energi kvar på bordet! Du måste äta och dricka enligt planen!”
Så jag gjorde det!
Jag åt och drack allt timme efter timme. Jag är säker på att det var vapnet för att kunna orka som jag gjorde!
Min fettförbränningsmotor var i gång!

När klockan var kl 04:00 var tredje blocket slut.
Jag hade nu sprungit 122 km efter 18 timmar.
Mitt första mål var att springa 130 km. Om man springer över 130 km skulle man få medalj och jag ville ha en medalj!
Jag hade 6h kvar och det var självklart att jag skulle nå målet!

18-24 timmar
kl. 4:00- kl. 10:00

Vi byte varv igen. Nu var det bara ett block kvar. Bara sex timmar kvar!
Ja, man kan ändra sina åsikter om vad som är kort eller långt. Hjärnan är hur stark som helst!
Att tänka att det bara var sex timmar kvar och att det kändes kort är inte de vanliga tankarna man brukar ha!

20131210-174607.jpg

Trött? Mitt i natten. Toabild.

Jag fick motivation och jag ville nu nå 130 km och det gjorde jag!
Nu skulle jag få medalj men jag hade några timmar kvar.
Jag flyttade målet att komma till 140 km. Det skulle jag fixa.
Varje gång jag möte Johnny och Ellen fick jag hejarop! De var alltid där för att pusha mig lite till!
Samma sak med underbara Rune Larsson. Han frågade ofta om jag behövde något.

Någon gång efter kl. 4:15 frågade jag honom om jag kunde få en sådan saltgrogg han brukar göra och hade hört brukar funka så bra.
Nästa varv fick jag det, han varnade mig att den var stark!
Jodå! Den var superstark! Jag kunde inte dricka hela muggen. Jag började må lite illa och nästan kräktes. Men det gick över.
Efter det började saltgroggen att göra effekt. Jag blev piggare!
Jag tror att även om jag tog en salttablett per timme behövde jag lite mer salt.
Jag hade svettas såå mycket!
IMGP9310 IMGP9312
När klockan var 06:00 hade jag ätit och druckit allt jag hade på bordet som älsklingen hade förberett för mig.
Jag längtade efter honom för att jag hade ett stort behöv av en massage, en kram och mer energi.
Jag sms:ade honom och han var på väg till mig. Skönt!
Då och då stannade jag ett par minuter och masserade mina fötter själv, det vill säga jag tog av skorna, masserade och tillbaka till banan.
När Göran kom fick jag massage med kaveln. Det gjorde ännu mer ont nu och jag bad honom att inte pressa så hårt. Jag måste erkänna att det var så skönt att ligga några minuter medan han masserade mig.

3

Kärlek som gör ont?!

Vi småpratade om att jag hade redan passerat 140 km och hade ca två timmar kvar.
Vi bestämde att nu skulle jag klara 150 km. I mitt huvud fanns bara: 150 km!

Tog en gel och vatten och ut igen.
Jag kände mig så glad. Det var bara två timmar kvar och jag hade klarat mitt mål men nu kunde jag klara mitt hemliga mål. Jag hade alltid önskat mig att kunna springa 150 km och det var nära nu.
Jag sprang några varv med Andreas. Han tyckte jag såg stark och pigg ut.
Det var kul att kunna springa några varv med coachen på en tävling!
Vi var inte många som sprang nu. De flesta gick eller hade lagt sig en stund. Några kunde knappt gå. Men jag kunde springa!
Jag kände mig glad att kunna ta varv efter varv. Jag tänkte nu igen att det här inte skulle hålla. Men det gjorde det!

Jag höll fast vid min energiplan trots att magen var ganska trött på det jag åt och drack. Fick lite ont och jag ville verkligen inte äta mer. Men jag vet hur viktigt det är. Jag fortsatte nu med bara gel och vatten. Det var mindre än två timmar kvar.
IMGP9460
Jag hade sprungit 22.54 timmar när jag nådde 150,15 km Tjoho!
Men jag insåg att jag hade en timme kvar. Då så!
Det var bara att köra lite till.

SISTA TIMMEN

Några minuter innan sista timma började fick jag för sista gången massage i fötterna.
Det var en liten förberedelse inför de sista 60 minuterna.
IMGP9461
Vad kan man säga om den sista timman?
Sista timmen var magisk!
Jag har svårt att förstå hur kan man springa som man gör efter har sprungit 23 timmar?
Det är något speciellt som hände då.
Jag kände bara en sådan magisk flow!
Jag tänkte, det här kommer inte att hålla! Men jag kör så länge jag orkar! Men det höll visst!
Det var inte jag som sprang! Eller jo, det var jag men var starkare än någonsin!

Alla supporter och publiken samlades vid varvningen. Musiken spelade högt och speakern läste hälsningar och spelade peppande låtar.
Jag kände mig hur stark som helst.
Jag hade inte ipoden med mig längre och bestämde mig att köra allt jag hade.
Det var inte svårt. Jag ville det! Jag vågade ta allt jag hade kvar!
Jag fick så mycket pepp och stöd men framför allt energi från både publiken och löparna.

IMGP9536

Jag springer!

Vi peppade varandra på banan!
Vi visste det var några minuter kvar!
Jag flög!
Jag kunde bestämma över mina ben, över min kropp och över min hjärna!
Jag var stark och kände hur allt träning jag hade lagt bakom mig under hela året gav mig styrka för att fortsätta!
Gud, vad roligt det var att göra vad jag älskar: Jag sprang!

Leilah, Mikael, Clare, Göran, Johnny, Ellen och många många mer applåderade, hejade, peppade! Vilken lycka!
Jag fick höra från Johnny att jag låg topp-tio! Oppsan! Det hade jag ingen aning om!

Nu var det bara 3 minuter kvar när jag passerade mattan vid varvnigen och tänkte att jag inte skulle hinna ett varv till.
Sprang det fortast jag kunde. Jag kände hur jag hade lätta steg som transporterade mig snabbt.
Passerade det stora bordet med alla funktionären som peppade!
Passerade vårt supportbord och Mia och några till peppade också!
Nu var jag nära… en liten kurva och då var jag framme igen.
Jag hann med ett varv till, passerade mattan, chipet lät för sista gången och kunde springa några meter till innan signalen kom.

IMGP9558

Bara sex sekunder kvar!

IMGP9539

5,4,3,2…..

IMGP9538

Yei!!!

Det var slut!
Jag hade sprungit 24-timmars och kände mig euforisk! Glad! Lycklig!
Så mycket kärlek runt omkring mig!
Allt var perfekt!
Jag slutade loppet med rekorddistans för mig. Ett personbästa på 31 km.
Min distans blev 157.2 km!
Kom på 9:e plats i damklassen och 51:e plats generellt.
IMGP9560

resultat2
Jag klarade mina mål.
Jag hade, som sagt, ett hemligt mål om att komma till 150 km och jag fixade det.
Mitt lopp var perfekt!
Allt funkade som vi hade planerat!
IMGP9563

20131210-174552.jpg

En välförtjänt grattiskram efter ett nytt personbästa på 24-timmars!
Foto: Rune Larsson

Jag är så tacksam och kan inte låta bli skriva om det!
Först av allt vill jag tacka min kropp som fungerade som den skulle och idag en vecka efter loppet mår jag i toppform.
Just nu tar jag min säsongsvila. Jag hade inte vilat i hela året!
Så fort jag är frisk från förkylningen tänker jag börja springa lugnt.
Att komma igång i lugn takt för att sen i januari köra i gång den nya säsongen 2014.
medalj
Tack älskling.
Utan dig hade jag inte klarat mitt mål. Vi är ett team och vi gjorde det här tillsammans. Tack för att det alltid fanns god mat serverad på bordet efter mina pass. Tack för att du körde mig överallt för att sen springa hem. Tack för ditt stöd. Tack för att mitt intresse också har blivit ditt intresse!
Tack för alla timmar vi har spenderat tillsammans för att planera alla detaljerna! Älskar dig.

Tack mina barn!
För att ni förstod ni har en galen mamma som tar galna utmaningar. Tack för att ni förstod jag skulle vara borta många timmar för att kunna träna. Tack för er kärlek!

Tack Andreas Falk.
Tack för att du trodde på mig. Det har varit underbart att träna med dig. Tack för att du alltid har tid för mina frågor och funderingar. Tack för allt stöd och din kunskap. Tack för att även om du också tävlade på Bislett tog du tiden för att coacha mig när jag behövde det! Tack vännen!
Jag är glad att kunna se att även du är en vanlig person med känslorna på banan!
Och ja, du hade rätt!! Som vanligt! Det gick ju bra!

Tack alla er!
Tack mina vänner som följer mig på min galna resa och stödde mig hela året och nu under loppet.
Tack för alla era hälsningar, meddelanden, sms, twitter och Facebook peppande ord!
Ni hjälpte mig att nå mitt mål!

20131210-174544.jpg

Bästa hejarklacken: Johnny och Ellen

Jag tänker avrunda med en analys om loppet i nästa inlägget.
Jag vill skriva ner mina lärdomar som jag tänker ta med mig till kommande säsong och kommande utmaningar.
Så det blir ett inlägg till!
Hänger ni med?

Bislett 24 Hour Challenge 2013 ( Del 1/2)

Efter helgens äventyr börjar jag tro mer på mig själv.
Det var en helg med massa lärorika händelser som gör mig säker på hur mycket jag älskar att springa, om jag inte visste det innan.
Jag börjar tro jag har en ultralöparsjäl.
Jag börjar tro jag har blivit en ultralöpare!

IMGP9378
Vi bodde på ett hotell bara 11 minuter från Bislett stadion. På lördag morgon gick jag upp kl 5:30 för att duscha och även tvätta håret. Jag visste det skulle ta många timmar innan jag kunde duscha igen. Frukost på hotellet var ok, men jag åt inte mycket. Jag gillar inte att äta mig proppmätt innan ett lopp.
När vi kom till Bislett var klockan bara 8:30 så jag hade gott om tid för att fixa de sista detaljerna.
Kvällen innan hade vi en pepp-snack-middag tillsammans med Sonny och Leilah, Marathon-Mia och Silvio, Johan Steene och Mimmi och Göran och jag. Efter middagen åkte Sonny och Mia till Bislett och fixade ett svenskt bord för oss. Min plats var bredvid Andreas Falk och Frida Södermark. Inte dåligt va? 😉
Jag fick ställa min energi mellan alla snabba ultrastjärnor!

IMGP9246
Frida. Vinnare i damklassen 2012
IMGP9238

Björn Tore vinnare i herrklassen 2012

IMGP9232

Förberedelser!

IMGP9233
Jag smörjde mig med vaselin på alla ställen som man brukar få skavsår. Använde min nya roll-on mot blåsor på fötterna. Fixade nummerlappen och hann krama och hälsa alla jag kände som var där.
Vilken fest det skulle bli!
Ett stort gäng ultralöpare fanns på plats.
Coach Andreas skulle också springa! Vad kul att dela banan med honom!

Sista råden från coachen!

Sista råden från coachen!

Det var snart dags att starta. Vi gick till startlinjen.
Vi var 117 löpare som skulle springa tillsammans de kommande 24 timmarna i den lilla banan som är 546 m lång. Banan är som en tunnel och det finns ett par glasdörrar. Där kunde man se om det var dag eller natt. Man tappar koll på vad det händer där ute. Vi var instängda där nere 🙂

1-6 timmar
kl. 10:00- kl. 16:00

Jag är redo!! Bring it on!

Jag är redo!! Bring it on!

IMGP9265

IMGP9274

Nu kör vi!

Starten gick kl 10:00. Jag kände mig redo.
Som vanligt, det är många som började springa fort. Det gjorde inte jag. Jag hade min plan och de första 6 timmarna skulle jag köra precis som jag hade gjort på Borås 6-timmars.
Vi hade en plan för vilket tempo jag skulle springa. Jag skulle springa två varv och gå ett halvt varv från början.
Det var för att spara benen. Jag valde att gå i den lilla backen som fanns på banan. Jag måste erkänna att det kändes jättekonstigt att börja gå när alla sprang och sprang och sprang så fort! Men jag vet att det funkar för mig. Det visade sig att det skulle betala sig senare under natten.
Mitt tempo var självklart i MAF-tempo och jag hade pulsklockan för att ha koll på pulsen också.
Målet var att hålla igång hela 24 timmar!

IMGP9415

Löparglädje!

Jag hade små mål att se fram emot per timme och per varv. Vi hade ett energischema att följa.
Jag sprang två varv och jag åt eller drack något i det halva varv jag gick. Så det var kul att längta efter mina Vitargoflaskor eller gel eller bars! Mums!
Första fyra timmarna funkade perfekt. Jag kände bara glädje att springa.

Redan under fyra första timmarna kände jag som att strumporna var lite för tighta!
Eller jag hade något i strumpan, att strumporna hade veck. Jag ropade på Göran och sa att nästa varv ville jag fixa mina strumpor.
När jag kom till supportplatsen satte jag mig och tog av strumporna. Då blev jag jätteöverraskad över vad jag såg! Jättestora blåsor i tårna och den vänstra stornageln ganska lös! Aj aj.
Inte så mycket mer att göra än punktera dem, desinfektera och tejpa dem.
blåsa2

blåsaefter
Göran gjorde ett kanon- och snabbt jobb. Jag byte till korta vanliga (GoCoco) strumpor. Jag ville inte ha tighta strumpor mer.
Medan Göran fixade mina blåsor, kom självaste Mike (UltraMikael Andersson) som var där som Andreas Falk supporter frågade om jag hade ett par extra skor för att klippa!
Vad?? (frågade jag)
Som tur hade jag med mig ett par gamla Nike skor och Mike klippte av tårna på dem!
Så fula! Men nu var jag redo för att springa igen.
Tårna skulle inte vara instängda och jag skulle kunna springa bättre.

klippaskor

Mikael klipper mina skor!

klippaskor2
Sprang en stund och jag märkte att mina gamla Nike-skor som jag använt till gymmet var inget vidare för att springa 20 timmar till!
Jag hade som alternativ att bita ihop eller offra mina HOKA skor!
Jag hade med mig ett par ”gamla” Hoka Bondi B som jag hade sprungit med hela sommaren och hösten.
Jag ropade till Göran att han kunde klippa mina Hoka (med ont i hela mitt hjärta!)
Nästa varv byte jag skor.
Jaha, tänkte jag! Jag skulle köpa ett par nya Bondi B ändå.
De var redan så trasiga i tyget att Göran behövde tejpa dem för att tyget skulle hålla ihop!
klippahoka

Det kändes skönt att springa med mina klippta skor.
Jag passerade maraton under fem timmar.
Efter första blocket hade jag hunnit lite mer än 50 km. Perfekt.
Allt var enligt plan.

6-12 timmar
Kl. 16:00 – kl. 20:00

Här gjorde vi den första varvbytet. Även om det är samma bana kändes det annorlunda. Åt det här hållet var det nerförsbacke! Ja, det fanns en pytte lite backe och nu var det bara neråt.
Skönt.

Det kändes fortfarande bra trots att fötterna var lite trötta. Vi hade med oss en massagekavel från Casall. Efter ca åtta timmar ropade jag till älsklingen att jag behövde lite massage. Nästa gång vid supportplatsen hade han sovsäcken klar. Jag la mig på magen och fick min första massage på baksidan av låren och vaderna. Lite i höften också.

4

Min supporter!

För att min plan skulle funka hade jag planerat att stanna så lite som möjligt varje gång jag kom till supportplatsen.
Jag behövde verkligen inte stanna, mina flaskor med vätska, gels och bars var alltid klara för mig. Samt en salttablett per timme. Man sparar mycket tid om man inte stannar där. Min supporter blandade allt i god tid! Vilken service jag hade!

När vi närmade oss nio timmar kom det!
Min första (och enda) svacka kom nu!
Nu var jag supertrött. Benen var tunga och jag kände som jag var helt slut.
Kom till Göran och bad honom att krama mig. Tårarna började rinna!
Hur skulle jag orka 14 timmar till om jag var så slut redan då?
Nej, jag orkar inte mer, sade jag!

Men, vi hade planerat i förväg vad Göran skulle säga till mig om det skulle komma en dipp.
Han sa precis de orden jag behövde!
Vi kom överens att gå ett eller två varv.

Medan jag gick sprang Andreas förbi mig men såg att jag hade problem. Han gick bredvid mig och jag berättade att jag var supertrött. Han föreslog jag kunde vila några minuter och se om det skulle kännas bättre.
Nästa varv hade Göran fixat min säng. En luftmadrass och en sovsäck. Jag la mig och bad honom att väcka mig om fem minuter.
Jag somnade inte men jag vilade. Det var otroligt skönt att ligga de fem långa minutrarna!
När det var dags igen kom Göran och hjälpte mig att resa mig upp.
Vi hade också sagt att om jag vilar skulle jag bara gå upp och börja springa direkt så kroppen inte skulle känna att jag var stel.
Lufsade två varv.
Det kändes lite bättre.
Men jag var fortfarande trött!
Trött? Jo, men det var mest mentalt trött!
I mitt huvud fanns inte längre möjlighet att fortsätta springa. Jag gick.
Vi hade inte ens kommit till halva loppet ju!

IMGP9323

Bästa UltraAndreas och UltraJohan!

Coachen kom förbi mig igen och sa att det var 20 minuter till nästa timme var slut. Jag fick i läxa att hitta en lösning för att inte känna mig trött.
Efter 20 min frågade Andreas igen om jag hade hittat en lösning. Jag svarade nej och han sa: ok vi kör en timme till och ser om vi hittar en lösning!
Det började kännas bättre faktiskt men jag ville inte erkänna det!
Vi körde en timme till.
IMGP9352

Jag hade nu passerat 90 km.
Andra blocket var slut och jag var nöjd trots svackan.
Vi hade sprungit i tolv timmar.
Nu började den tuffaste delen.

IMGP9426

Somewhere at Oslo!

Mer om de sista två block i nästa inlägg.
Det är ett långt lopp så det är en lång rapport!
Stay tuned!

Ett smakprov på Bislett

I helgen var den norska tv NRK och gjorde ett litet inslag från Bislett där de följde norrmannen Helge
(jag syns snabb vid 3.23 min)
Ni får smaka lite vad det är att springa i en källare under 24 timmars.
Njut! (Klick på bilden för att se inslaget)

NRK-bislettvideo
Min racerapport kommer snart. Jag lovar!
Det är så många tankar och känslor i huvudet så jag måste sortera dem först!
Idag har jag spenderat dagen med att sova och äta. Har varit ledig och försöker att mina blåsor gör mindre ont!
Obs! Bilden är inte så fin…men det är en del av min verklighet just nu.
20131202-170055.jpg

Häng med! Live på Bislett

Imorgon är det dags!
1 dag kvar.
20131127-150836.jpg

Imorgon kl 10:00 går starten på Bislett stadion i Oslo.
Jag är redo. Så redo.

Kroppen har tränat bara lite och har fått två vilodagar. Jag har laddat mentalt också.
Jag har abstinens!! Längtar!!

För er som vill stötta oss och följa oss varv efter var under 24-timmars i Bislett så finns flera sätt:

Ni kan kolla på min och älsklingens Facebook. Han ska försöka rapportera så mycket han hinner!
Vill du skicka ett sms direkt till mig?
Jag kommer att bli jätteglad också om du gör det.
Jag kommer att behöva din pepp!
Jag kommer att ha min mobil med mig:
Min Iphone: 073-974 5285

Som ni ser, det är nästan omöjligt att inte springa med mig!!
Hänger du med?
Snart kör vi!

Packa packa

Sista dagen innan vi åker till Oslo.
20131128-160944.jpg

I natt hade jag värsta mardrömmen. Den handlade om att inte komma i tid till mitt eget bröllop. Jag ville först kolla att allt var klart och på sin plats och då hann jag inte i tid! Vilken ångest jag fick! Kan det betyda något inför loppet?

Idag handlar det om att packa och packa. Jag använder några plastbackar med lock så det är enklare att hitta sakerna.
En stor att-ta-med-lista har jag framför mig.
Jag hoppas att jag har köpt allt jag behöver… är det något du tycker jag inte borde glömma?

Jag laddar klockan, ipod och iphone. Ipod har jag laddat med massa musik och i Iphone kan jag lyssna på Spotify och några podcaster i fall jag behöver lite variation.
Jag behöver en lite påse med kläder och tillbehör för att duscha efter loppet också.
Vi tänker åka tidigt på morgonen och vi tar med oss lite mat för att äta i bilen.
Planen är att äta middag på kvällen för att ladda och ha lite peppsnack med några andra löpare!
Det kommer att bli så roligt!

20131128-155559.jpg

20131128-155605.jpg

20131128-155612.jpg

20131128-155618.jpg

20131128-155624.jpg

20131128-155629.jpg