Att vara någons support

Jag fick gästblogga på ultradistans.se om vad det är att vara någons support. Här kommer samma inlägget även på min blogg.

Förra helgen var det dags för Black River Run i Västerås.
Jag sprang inte själv men jag var med som en del av ”Det spontana 100-miles teamet” som Johnny Hällneby från Pace on Earth satt ihop i sista minuten.
 Han skulle springa och han behövde support. Jag fick äran att vara boss i depån och ansvarig för att han skulle få i sig sin energi under hela loppet.
 Teamet var jag och fyra pacers som skulle se till att Johnny kunde genomföra sitt lopp på det sätt han hade planerat.

 Jag har själv inte varit support särskilt många gånger, men jag tycker det är viktigt att vara på andra sidan också. Som ultralöpare trodde jag att jag skulle kunna hjälpa Johnny om det skulle visa sig att planerna inte fungerade bra. Jag vet hur det känns på sådana extrema långa lopp. Allt kan hända under så många timmar!

 En sak som var ganska fundamentalt var att mötas och prata om upplägget för att kunna ta reda på vad Johnnys ambitioner var. På lördag morgon hämtade han mig i Stockholm och vi hade tid att snacka i bilen. Han berättade för mig hur han ville springa sitt lopp. Vi hade en plan.

Jag gillar när man har ett grundschema att följa och att ha tydliga mål. Han hade tre planer: A, B och C. Där C var att ta sig i mål. 

Mina arbetsuppgifter var att se till allt skulle fungera smidigt varje gång han kom förbi varvningen. Vi hade en detaljerad plan så det var lätt att förbereda allt i god tid. Det tog bara några sekunder att göra allt och jag skickade snabbt ut honom igen efter varvning.
Efter några varv fick Johnny problem med att få i sig energi och kraften försvann. Då var det dags att agera och hitta en lösning. Jag fick lösa problemen när de uppstod.
 Jag frågade inte honom något. Jag bestämde. Han bara följde. Johnny hade tillräcklig mycket med sig själv, med att kämpa mot sina egna demoner. Kampen hade börjat på riktigt.

 Vad Johnny inte visste var att vi, vi i teamet bestämde oss för att ta honom ur det djupa svarta hållet. När han hälsade att han inte skulle behöva pacers på grund av att han ”bara” skulle ta sig i mål så lyssnade jag inte på det. Plan C fanns inte för oss!

 Pacers kom som planerat och vi följde planen. Mitt tips till dem var att inte köra så fort i början av varvet och testa hur Johnny reagerade. Hängde han med var det bara att köra. Pacers körde de fyra sista varven. Vid varje varv tog Johnny placering efter placering. Det hade vänt och på de sista två varven körde Johnny som en maskin!

Det blev aldrig långtråkigt i depån. Det var mycket att förbereda och många löpare att heja på. När jag började bli trött gick jag en stund till omklädningsrummet och lade mig på golvet. Jag hade med mig en sovsäck och det var skönt. Det gick inte att sova men det var skönt att vila lite.

Det blev mer och mer spännande på sista varvet när Johhny jagade Jonas som ledde. Jag fick ett sms av Kerstin Rosenqvist som pace:ade honom sista varvet som sa att de nyss passerat ledaren. De hade bara 3.5 m kvar till målet och de sprang! De sprang riktig fort nu!

 Vi väntade vid målet och det blev en otrolig upplevelse att vara där på plats när det hände! Johnny vann! Han gjorde en ”Johnny” och gjorde det som han trodde det var omöjligt.

Jag glömde aldrig min uppgift under loppet: – Jag ska springa för att vinna! – sade Johnny till mig i bilen på väg till Västerås.
Sagt och gjort.

blackriverrun

Foto: Tony Oldenburg

Läs även Jonnys egen racerapport på hans blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s