1/3 Gästinlägg: Anders Ekström – TEC 100 miles

Coyntha undrade om jag ville gäst-blogga, mycket snurrar i huvudet, mycket är vaga minnen men oavsett vad så tyckte jag iden var bra för att dels kunna dela med mig av min upplevelse och dels för att själv komma ihåg min premiär.

Jag har hållit på att smålunka i några år nu – sprang Sthlm maran 2010 och Jättelångt (68+km) som var min Ultra debut året efter. Springer för att jag gillar det och har i stort sett aldrig jagat tider eller så. Har sedan jag sprang maran velat klara 100 miles. Varför vet jag inte direkt men av ngn anledning så har utmaningen lockat då det är svår uppnått.

Nåja, TEC har jag sprungit 2 ggr tidigare. Första ggn 2013 bonkade jag – trodde att jag var vältränad och motiverad att springa 8 mil, men det funkade inte och jag bröt efter 4 eller 5 mil. Förra året tog jag revansch och sprang 50 miles på natten och i år skulle jag ge mig på hela distansen (attans att 200:en dök upp). Sprang som träningslopp inför TEC, Black River i Västerås kom 90 miles innan mitt knä dog.

Veckan in till lördagen var jobb-hektisk, blev sena kvällar och på tok för lite sömn. Kom i säng på fredagen vid 10-tiden och somnade ganska kvickt – sov uselt och vaknade till vid 3-tiden men slumrade lite små kasst in tills jag reste mig ur sängen runt klockan halv åtta.

För första gången hade jag förberett all utrustning, kläder, energi, skor etc redan 2 dagar innan. Så jag hoppade i dagens out-fitt. NB korta-tights, ett par säckiga puma-shorts, nya Injinji-tå strumpor och en långarmad Salomon tröja. Fettade in fötter med Sportslick. Satte på mig mina Sketcher skor go-run ultra, hade för avsikt att byta senare underloppet till Hokas men så blev inte fallet)

Till skillnad mot tidigare hade jag tänkt att inte vrål äta till frukost. Blev det som jag fort hittade – äggröra på 3 ägg men massor med kokosolja och så hittade jag kyckling som jag fräste på. Bor i Sthlm och det tar inte långtid att ta mig till Täby. Vid ca 08:50 satte på damasker (gaiters) och skor och gick ner till bilen.

Har tänkt så mycket på det här loppet och gick in med följande målsättningar:

  1. C) Klara skiten
  2. B) Klara skiten närmare 24h
  3. A) Lunka in lätt under 24h och få ett belt-buckle.

Realistiskt trodde jag främst på B. dvs att det skulle ta mig mellan 25-27 timmar. Väl i bilen fanns ingen återvändo. Hade bestämt mig för följande.

  • Ha tålamod
  • Ett varv i taget
  • Kolla puls och spring långsammare än jag orkar med
  • Inte hänga så mycket i tältet.

När jag kom fram till Ensta krog var det fullt med folk – lyckades tränga in min låda direkt intill sportdrycksdunkarna –perfekt.

Märkte att jag glömt Sportsslick hemma – blev lätt irriterad då jag vet vilka skav som kan fås efter flertalet timmar lunkande utöver att jag missat att göra 2:an hemma. Försökte sitta ner så mycket som möjligt. Drack lite –tog en salt tablett och väntade på starten. Vill minnas att jag träffade Mirja och Coyntha där innan start också.

För just det – jag hade ju innan gjort en publik – Shout-out och frågat om någon vill pejsa mig där under natten. Återkommer till det.

Stod i startfållan – vi motades bakåt. Var lugn, visste inte riktigt vad som skulle hända. Försökte tänka att det ändå skulle bli kul att få bara springa utan andra bekymmer eller tankar. En annan bonus var ju att jag inte hade sprungit nya banan. Skottet sköts av – de snabba sprang –jag gick. Förbi bastuhuset och plötsligt tvär vänster – härlig gå backe. Sprang långsamt och gjorde vad jag kunde för att inte tänka. Hade bestämt mig innan att inte hetsa med andra utan att lunka ensam om så jag var tvungen. Så blev inte fallet.

Stötte på Carina Borén. Jag sprang snabbare än vad hon gjorde och insåg att det nog gick för fort. Kollade puls och hakade på henne. Hon höll bra tempo, perfekt tempo för mig. Om Carina läser detta så vill jag tacka för de bra tippsen. Tankar som jag haft innan men som inpräglades av Carina där de 3 första milen. Gå paus på cykelvägarna, nere vid sjön. Jag tog mig an det och körde 5-1. Dvs 5 miin löpning och en minut gång. Snabba varvningar och Salttablett varje timme

Vet inte om hon tyckte mitt babbel var så kul (hoppas det) närmade oss varvning, skulle bara fylla flaskan och ta en gel. Kom in och igenom tältet på cirka 40 -50 sekunder – Carina var ute på under 20. Tog mig 2-3 km innan jag var ikapp. Carina sa en annan sak – hon smörjde in sig med solkräm. Det gjorde inte jag –på söndagskvällen fick jag solfrossaL

Första varvet (1 varv = 11,5km) gick på 1:24:24, varv 2 dryga minuten långsammare och varv tre gick på 1:29:16. Allmänt njöt jag av väder, var lite orolig för jag hade väldigt ont i bägge vadar. ”Carina-varven” flöt på fortsatt med salttablett varje timme, och bestämde mig att jag skulle ta minst en gel per varv. Började med detta redan från start. Carina stannade i skogen och jag fortsatt själv där på varv 4:a.

Fjärde varvet gick långsammare, jag minns inte att jag fick ont eller så. Det bara blev så -1:34:xx. Mara-skylten passerade på ca. 5:15 – var nöjd med det.
Allt gick ganska smidigt, jag tror att vid 5:e varvet så tittade min familj förbi – första gången. Min dotter sprang sista 70 meterna med mig in i tältet. Fick en kram och en puss av dotra och frugan. Grabben min tyckte jag skrek. Var lite i en bubbla och ville inte förlora tid i depå. Tog kanske 2 minuter men minnet värmde, jätteglad att de kom förbi. Höll på att glömma – morsan var där också..

Hade perfekt klädsel – tidvis sprang jag med uppkavlade armar – tidvis med mössa. Det var varmt – fick i mig en runda 5-600 cl per varv. Drack enbart sportdryck. Heed och Perpertum. Magen klarade det fint. Hade några singlepack med Tailwind – koffein som jag också blandade till. Eller rättare sagt Coyntha, Mirja eller Kristian gjorde det. Vilken grej att få support!

Väldigt diffust under dagen, blev lite yr. Minns inte när jag föll plumpt för första gången men det var där mitt på dagen som vänstra stortån åkte på ordentlig däng. Snubblade i stort sett en gång per varv. Slog bort någon tånagel.

Blev inte hungrig. Vid varvning tog jag generellt ett glas mineralvatten och gingerale. Har under året köpt lite lyxgels utomlands som var härligt tillskott till Hammer. Åt några bananbitar men var inte vidare hungrig.

Jag hade flyt då jag titt som tätt fick lite sällskap. Minns så dåligt vem jag pratade med. Sprang en längre stund med Linda, pratade mycket om träning. Sprang också med en engelsktjej som körde TEC som träningslopp inför ett 250 miles!!!! Lopp. Efter 5-6 varv släppte vaderna. Kämpade mentalt att inte räkna utan bara ta ett varv i taget. Kom in en extrem jämn lunk efter varv 5. Kroppen hittade sitt tempo – 1:40- 1:44 per varv. Långsamt men metodiskt framåt. Helt plötsligt skulle pannlampa på. Hade klarat varvet utan det men det var ok. 10 timmar passerades, och jag kände mig väldigt pigg.

Var lite orolig att knäna skulle stelna till eller att något annat skulle inträffa men jag tuffade på. Spran utan musik, höll tankarna på att tänka ut vart nästa gå-backe höll hus och när jag skulle ta salttabletter och gel. Jag var lite hungrig men var inte sugen på mat. Missade burgare, sket i pizzan. Min räddning blev våfflorna som familjen –BÄST bjöd på Havrevägen. Tog först en med grädde och sylt. Varvet efter tog jag en våffla med en tjock klick fett och grädde. Makalöst gott. Var orolig för magen men blev aldrig nödig.

Tuggade ingerfära titt som tätt för att bryta av slisket från gelsen.

Där vid 9-10 tiden så började de långsammare 50 Milesarna gå i mål – det var kul att känna sig stark. En glädje att komma till varvning. Jag hade en svacka på 8:e varvet- mitt näst långsammaste varv på 1:48:xx. Jag minns inte var det var. Förmodligen hade jag börjat räkna inse att det ändå var ganska långt kvar men nu när jag gick in i varvning skulle Coyntha följa med mig ut.

Jag hade verkligen ingen aning om hur och vad jag skulle tycka om att få sällskap. Var osäker. Vi går ut börjar promenera upp för backen. Det tog mig alltid ner till gångtunneln för att bli varm. Jag och C sällskapade förra året på TEC lite gram och även på BRR i fjol. Det visade sig vara trevligt att prata träning och mål.

Hon sprang bakom mig på stigar och bredvid på vägarna. Det kändes bäst så. När vi kom in i skogen – fick jag fart. Kanske larvigt men ville visa att jag kan –fick ett annat mindset och kunde forcera vissa motlut utan gångpaus. Tror vi passerade lite folk. Vi bestämde att jag skulle springa nästa varv själv. Tog med mig telefonen och slog på en podcast som jag gillar (Dirt Dawg srunning Diatribe).

När jag lämnade C i tältet sa hon till mig att skynda på för hon ville inte vänta. Larvigt men jag fick för mig att det var viktigt att pusha tog mitt ensam varv ett antal minuter snabbare. När jag kom in fick jag vänta en stund på C. David sprang runt och letade. Stelnade till men vi kom iväg. Vi var nu på tolfte varvet. Jag visste att jag skulle klara det. Ville inte räkna matte men förstod att saken var klar. Efter 5-6 km när vi kom in i skogen tryckte jag på. En av de bästa känslorna på hela loppet. Vi sprang förbi ett gäng och jag kände att jag nu bara vile in i mål. Kristian väntade på mig när vi kom in där. In mot varvning sneglade jag på klockan – vi låg in 5:30-tempoi???

Minns bara att vi kom iväg – körde gå-löp. Det var segt men vi kom frammåt. Jag trodde det gick långsammare än vad det gjorde men varvet gick bara 1,5 minuter långsammare än det föregående. Det kan ha gått lite för fort.

På näst sista varvet var jag så glad att se 11 km skylten. Blev lite rörd när jag insåg att jag fixar det här. Kristian valde att köra sista varvet med mig- tog med mig telefonen.

Såg att min kompis Lars hade ringt, han hade vistt följt mig på nätet. Skrev att han var på väg – men var förvånad att jag var på sista varvet. Jag hade visst plockat en 25-30 placeringar under natten. Fattade ingenting. Började göra ont. Blev lite besviken på mig själv då jag inte (eller inte ville) kunde springa som jag kunnat de andra 13 varven. Ömkade mig men kunde inte riktigt komma in i löpning. Vid andra sjön ca 6-7 km blev jag omsprungen. Tänkte tanken att böja jaga då han också var på sista varvet – men gav upp tanken ganska kvickt. Fick nytt mål för jag förstod att det var möjligt att komma under 23h men det gick inte fort.

Var så överraskad att jag inte hade ont i knän eller fotleder. Kände att vänster stortånagel kommer att ramla av och hade bara några mindre blåsor. Sista biten mot el-stationen var en pärs. Vi kom äntligen ut på vägen. Började med lååångsama löpsteg, stegrade farten bara en aningen i nedförs slutningen, ökade lite mer. Under tunnel – vila över övergångsstället – sen började jag löpa igen.

Tror att jag nästan sprang upp för backen vid slutet av bostadsområdet – 2 km kvar. Oavsett vad så sprang jag. Kände mig nöjd med det. Kunde inte förstå. Sista bergknallen – och så en backen ner förbi lekplatsen. Sprang in på 22:50:54

Inga tårar men en skön lättnad. Fick en kram – Mirja var makalös –som enkom tog sig till mål för att heja. Fick mitt beltbuckle! Tror Lars också var på plats. Allt gick fort. Hann knappt säga adjö till Kristian. En annan kompis, Mico kom förbi – foton och kramar.

På nått jävla vis blev jag lurad att dra in till naprapaterna. Stretchar aldrig. Skrek som en gris. Försökte skämta men tjejens armbåge i mitt lår var ingen bekväm upplevelse. Tog säger 15-20 minuter – skrek och log.

Staplade in i duschen – fötterna mådde allmänt bra. Inget annat skav. Duschade – bastade några minuter och gick ut. Ångrar att jag inte stannade ett tag till men blev inföst i min bil (passagerarsäte) och bad Lars att köra förbi en hamburgerkedja. Smakade gott tog stort allt. Väl i bilen in mot stan slocknade jag.

Kom hem och vilade i en timme.

Oj vad långt det blev… Kan bara dra slutsatsen att den träning jag lagt in efter sept förra året gav resultat, kört ofta men inte så långa pass. Från årsskiftet började jag med en runstreak. Höll ut i 101 dagar. Tror att det byggde upp lite jävla-anamma och att jag fick kroppen att vänja sig med att springa på stela ben. Sen lyckades jag med energin utan att direkt ha en energiplan.

Körde – Salttablett varje timme. Blev nog snarare 1.5 per timme

Den där BCCA eller vad den nu heter fick också piller trillas ner vid varvning dvs ca 1 per 1;45 h.

Gels, Hammer, GU, Maxim och vad jag nu hade ca 1,5-2 per varv.

En handburen flaska sportdryck per varv.

Apelsin och lättöl saknade jag dock. Tog nästan bärsen ur hand hos familjen BÄST på Havregatan. Nåja – något kan man ju ta med sig själv. Alla minna 10+ bars gav jag hän – var inte sugen på dem – lyckades få i mig en halv Vitargo bar. Nog en av de få saker jag hade svårt att få i mig.

Med tanke på hur bra jag mår så här 3 dagar efter loppet borde det gå att krama ut mer ur min kropp. Får se vad som blir nästa mål. Vet inte om jag ska ställa upp på BRR. TEC var betydligt trevligare bana.

Tack till er alla som hjälpte till och peppa och pejsa.

Tack #teamblåbärssoppa (Coyntha, Mirja och Kristian). Lars du får också ett tack även om jag inte fick ditt sällskap på banan. Jag hade inte fått samma positiva upplevelse utan er. Satt inte ner under mina dryga 23h – mycket på grund av att det alltid gick så jävla fort vid varvning. Sällskapet de där fyra varven var guld värda.

Tack David och gänget som anordnar tävlingen – det finns verkligen allt man som deltagare kan tänkas vilja ha där i varvningen.

//

Sjukligt stolt 100 mile löpare…

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s