En fundering om hur sociala medier påverkar mig

IMG_8578

Hur mår du? Man brukar fråga ”hur mår du?” varje morgon när man kommer till jobbet till exempel.
Till den här frågan brukar man svara: jo, tack det är bra! Även om man inte mår så bra. Just nu mår jag inte så bra som jag skulle vilja angående min träning och löpning.

Löpningen är en stor del i mitt liv och jag är så glad för det.
Jag är glad att ha ett intresse som styr ganska mycket över vad jag vill, vad jag drömmer om och mina mål.
Jag är glad att löpningen har öppnat möjligheter i mitt liv.
Jag vill alltid hitta nya äventyr, nya utmaningar.
Jag vill inte stanna där jag är idag även om jag är jättenöjd med allt jag har gjort hittills.

Men vad händer när kroppen säger stopp?
Vad händer när jag har misshandlat min kropp med mycket överbelastning och inte får springa just nu? Jo, det är nu som jag känner att allt har rasat och att jag bara befinner mig i vakuum.
Som om någon har tryckt på en pausknapp. Den känslan gillar jag inte.
Det blir inte lättare av att läsa allt om alla andras träning på sociala medier. För att jag är ganska aktiv på sociala medier.
Det är svårt att inte känna mig avundsjuk. Grejen är att jag inte mår bra när jag ser alla underbara bilder på de fina passen i skogen eller någonstans.
Det är inte okej. Jag borde vara glad! Förstår ni min känsla?

Hur gör ni för att hantera detta?
Det är faktiskt ett svårt ämne. Varför måste vi alltid visa den lyckliga sidan? Just nu har jag det svårt.
Börja att känna ångest av att se hur tiden rinner i väg!
Det är bara 11 veckor kvar till mitt fjärde 100-miles lopp!

Men mitt största problem är den stora saknaden! Jag saknar att springa såå otrolig mycket!
Jag vill kunna vara ute och njuta av att springa i skogen, att känna hur den kalla luften går i min näsa!
Och jag vill såklart hinna att träna hårt! Ja, ja! Jag alternativ tränar kondition och styrka med hjälp av coachen men ändå.

Så just nu är det inte många inlägg om träning men de kommer!
Snart är jag ute och springer igen!

IMG_1043.JPG

5 responses

  1. Förstår dig precis. Det där vakuumet. Blev riktigt påverkad när jag bröt armen i våras. Det var som om marken försvann under mig.
    Tycker du kan skrika ut din avundsjuka på sociala medier eller försöka sluta bry dig. Det jag visar upp där är ju inte hela jag. Det är också lätt att samla ihop allas liv och jämföra sig med det.
    Klart kroppen kommer komma tillbaka och att du kan springa. På den nivå du önskar.

  2. Skrev lite liknande igår. Det är svårt, för man jämför ju. Men jag, som inte heller kan springa särskilt mycket, tänker att jag väntar och har tålamod för att kunna springa resten av livet sen. Vad är väl några veckor/månader jämfört med hela livet liksom? Tills man kan själv får man drömma, och vara avis! Snart är du stark igen, på ett nytt sätt!

  3. Jag vet precis hur du känner. Så fruktansvärt svår att glädjas åt andra. Jag fokuserar mer på mina begränsningar än mina möjligheter. Jag vill bara springa i skogen igen.

    Men jag börjar faktiskt hamna där då nu jag snarare längtar efter att cykla. Jag har nog lurat huvudet. Jag ser nu fram emot att cykla mig igenom vintern.

    Kämpa på!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s