Täby Extrem Challenge 100 miles, 2014. (del 2)

Varv 9 – 12

IMG_1804
Varv 9 gjordes med Pia igen. Hon lyckades få mig att springa i alla fall på alla asfalt- och gruspartier. I skogen blev det ett bra försök till att springa men vi lyckades inte springa hela tiden.

Varv 10 och 11 gjordes med Susanne. Hon hade förstått sin uppgift bra också. Pratade när det behövdes. Hon känner mig så bra så hon vet när hon ska prata eller inte.

En häftig känsla var i skogen, i mörkret. Det var som ett lysande tåg som rörde sig. Framför mig kunde jag se bara små ljus som sprang i mörkret. Bakom mig var samma sak! Så coolt!

Det var i mitt 11:e varv som det började göra ont på riktigt! Högt upp på lårets framsida och i fötterna och jag kände som jag hade allt mindre och mindre energi. Vi gick ganska mycket i 11:e varvet. Man kan se på mina varvtider hur mycket de ökade!

När vi kom till varvningen kunde jag knappt lyfta benen. Vi bestämde jag skulle få proffsmassage inne i värmestugan och jag skulle vila 7 minuter samt äta något mer.
Även om jag verkligen behövde det jag kunde inte låta bli att fundera över all tid jag skulle tappa då. Efter massagen kändes det bättre, åtminstone i början. Tog en tröja till och ut igen!
IMG_1807
Men nu med Magda som var min tredje pacer. Jag hade många tankar. Mest negativa tankar. Jag tänkte att så här kunde jag inte fortsätta. Det var för mycket. Det gjorde såååå mycket ont och jag undrade hur skulle jag kunna orka 5 varv till?
Magda och jag gick i början och jag gjorde ett försök att springa och hon gick samtidigt.
Vi konstaterade tyvärr, att det gick fortare för mig att gå än att springa! (Jag kan gå ganska snabbt!) Det var då vi bestämde oss för att det inte var någon idé att ”springa”! Jag skulle gå hela varvet!

Det var också här i 12:e varvet när solen gick upp igen. En magisk stund mitt i misären!
Fåglarna kvittade och det var helt enkelt vackert med soluppgång. Med solen kom ny energi och jag kände mig lite piggare. Dock inte mina ben.
IMG_1817
Varv 12 blev också gåendes.
Mitt team och jag räknade och vi konstaterade att även om jag skulle gå resten av loppet jag skulle hinna innan 30 timmar. Utan att behöva säga något mer visste vi alla att jag skulle köra hela loppet.
De hade fått veta från början att de skulle pressa mig att fortsätta så länge jag inte var skadad.
Det var ”bara” fyra varv kvar!

Det var dags att bestämma sig för att ändra målsättningen!

IMG_1810

Annonser

One response

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s