Den omöjligaste!

På min utflykt i mitt trailläger upplevde jag på tredje dagen den största saken i mitt liv som jag någonsin gjort.
Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle bli.
Jag är överväldigad med allt som hände där uppe på lägret i High Tatras.

Jag ska här försöka berätta vad jag upplevde på just den tredje dagen men jag tror inte det finns ord att beskriva dagen.
Vår slovakiska ledare Katarina hade lovat en ”runnable” sträcka de första 10 km och sen skulle det fortsätta lite brantare med svårare underlag.
Jaha, tänkte vi. Idag kommer vi att kunna springa lite mer än de andra dagarna!
Vi laddade med vatten i ryggsäckar, gel, bars och även en liten lunch för att äta där uppe.

IMG_5068

Innan vi började gick vi genom dagen igen. Vi hade några meeting points där vi alla väntade på varandra.
Viktigt med att hålla ihop oss som en grupp trots att vi sprang i olika tempo.
IMG_5197

IMG_5198
Bild: Här visar Katarina den ”runnable” väg!

Det var en varm dag. I början var vi inne i skogen. En lite tuffare vanlig terräng än vi är vana i Sverige men lite runnable var det i alla fall. Det var uppåt dock!
Man kunde inte bara springa utan man fick gå trots allt.
Här är en bild vid första pausen:
alla
Efter cirka 10 km kom vi upp till en fin grön sjö.
Där tog vi en liten paus för att få lite energi i kroppen och fylla vatten i ryggsäckar.

IMG_5208
Nu började den riktiga stigningen. Vi körde på.
Det blev brantare och brantare och svårare förstås.  Vi började gående på den steniga stigen!
Gud vad jobbigt det var!
Men det som blev jobbigare var höjden och de smala stigarna.
Om ni inte vet, jag är höjdrädd och den här höjden hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Jag blev panik!
Jag kunde inte titta neråt och försökte bara fokusera på mina steg och tittade på marken hela tiden. Vågade inte lyfta huvudet trots de magnifika vyerna.

945393_10200100001607914_1454710630_n
Bild: Where is the trail?

Jag träffade Katarina som väntade på oss och hon sa: jag är här för att hjälpa er!
Då blev jag ännu räddare! Vaddå hjälpa oss?
IMG_5210
Jo, nu kom den svåraste delen.
Det fanns fasta kedjor för att få hjälp att kunna klättra!
IMG_5211
Vi väntade på att resten av gruppen kom dit också.
Bakom oss var Ondrej (som är super erfaren klättrare) och han föreslog väg, dvs på vilka stenar skulle man trampa på.
Vilken tur att mina nya Dynafit skor har bästa greppet som finns!
Det gick bra ändå!
IMG_5214
Bild: Jag är första tjejen där uppe 🙂

Vi kom upp men vi var inte klara där än. Vi skulle fortsätta upp till 2100 m höjd!
Här sprang man inte alls. Det var inte lätt. Det blev mycket klättrandres på den steniga stigen, ibland med händerna mot knäna, ibland kröp vi. Stora steg för att nå stenarna uppåt!
Benen klagade inte alls. Däremot blev andningen tyngre ju mer uppåt vi gick. Ju högre desto svårare var det att andas.
Jag vet inte om det var pga. rädslan och hur i panik jag var men det var inte lätt! Vi gjorde några korta pauser för att få in luften i lungorna och andas men vi ville mest komma till toppen nu.
1040824_10151782654526913_1235253451_o
Bild: Paus för att andas

När vi nådde toppen tog vi en bar till innan vi fortsatte.
Nu var det lite bredare stigar men ännu mer stenigt. Här hade jag inte lika mycket problem för att fortsätta!
1013523_10200099797122802_1202436524_n

Här skulle vi springa nu. Lite lättare?
570_10200099991967673_1418634734_n
Mitt sällskap under första delen:
1070013_405935586189217_1128524287_n
Tog sista biten tillsammans med Anders och Katarina och vi fick ett bra tempo där!
Vi pratade hela tiden och jag blev så glad att jag hade klarat det!
Vi sprang sista biten, eller vi hoppade fort från en sten till den andra för att nu kunde vi ses nu husen och liften vi var på väg till.
Men precis några meter vår meeting point ramlade jag!
Jag hade inte en chans att reagera! Jag hade lite fart i benen och jag bara kände hur mycket ont det gjorde. När jag kom fram och mötte alla andra insåg jag hur många små stenar och grus hade jag i handflatan.
Jag tror att när man har klarat en utmaning man slappnar av och då kommer en olyka!
Det var lite det som hände mig!
IMG_5244

IMG_5250
Bild: Dagen efter

21369_10200099996927797_2093669776_n
Bild: Ser ni stigan?

Den här dagen kommer jag alltid att minnas.
Det var dagen jag kämpade mot min rädsla! Det var den jobbigaste och störst jag har gjort i mitt liv.
Efter den dagen känns det som ingenting kan vara svårare nu.
Jag gillar att utmana mig och den här var en riktig utmaning som jag också klarade!

IMG_5237
Äventyret i High tatras är i särklass den absolut häftigaste som jag har gjort!
Ingenting är omöjligt!    

Advertisements

7 responses

  1. Pingback: Fredagspepp (missa inte det) | Coyntha

  2. Pingback: Fjällmaraton 2013 | Coyntha

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s