Vad händer med mig?

Bloggar inte ofta just nu.
Har haft Twitterpaus.
Orkar inte så mycket.

Löpningen har inte känts bra och nu har det gått några veckor men jag försöker se allt som händer på ett positivt sätt.
Efter Stockholm Marathon har det inte varit så lätt. Det känns så i alla fall. Mitt lopp var inte en upplevelse så som jag ville ha den.

För 10 dagar sedan sprang jag fyra ultraintervaller och det gick inte heller så bra att springa alla fyra intervaller så som jag hade önskat.
Vad hände då?
Det är en bra och svår fråga.

Jag har en svacka och sådana måste jag också acceptera och försöka gå vidare men framför allt vill jag gärna veta vad det är som pågår.

När jag sprang den fjärde ultraintervallen fick jag precis samma känsla som på Stockholm Marathon efter 28 km.
Det var tungt och jag hade ingen kraft att springa. Det var inte så roligt längre.

Jag har tränat bra och har haft kontinuitet så det borde inte kännas sämre än förra året.
När jag springer vill jag springa för att det är kul, för att jag älskar att göra det och för att njuta varje steg jag gör.
Men nu var det inte roligt! Jag orkade inte helt enkelt.

Har funderat mycket och har pratat mycket med Andreas också.
Han anpassar mitt program beroende på dagsformen.
Vi tror att jag måste verkligen ta det lugnt just nu.
Varför?
Jo, jag har haft en supertuff period på jobbet nov-juni. För mycket stress, för mycket ansvar, för lite sömn.
Allt detta gör att kroppen säger ifrån. Jag trodde jag var starkare och kunde hantera det men när det blir för mycket kunde jag inte, tydligen.
Mina symptom kan vara ganska lika som när man är övertränad. Jag är inte övertränad utan jag är för trött.
Så sedan förra veckan testar vi ett nytt upplägg.
Andreas har minskat min träning. Jag lovade att försöka sova mer, äta bra och ta det lugnt på jobbet.
Nu börjar en lugnare period och jag ska verkligen göra mitt bästa för att inte stressa de sista dagarna innan sommarlovet.

Jag tränar lite, lugnt i det tempot som min kropp vill.

Man kan inte ha bara bra dagar.
Den positiva sidan är att det kommer alltid nya dagar och då uppskattar man dem ännu bättre.
På lördag är det Tjejmarathon. Det ska bli en test för mig.
Jag hoppas att det blir bra.

 

20130625-230145.jpg

Jag delar min skog, där jag mår som bäst med dig!

20130625-230156.jpg

5 responses

  1. Du har redan kommit fram till vad du måste göra – vila och lyssna på kroppen. Klokt och bra. Det är lätt att glömma, men vi är ju faktiskt inga maskiner. Vi är människor, vi åldras, vi påverkas av många saker utanför själva löpningen. Man kan inte bara fortsätta i all evighet på samma vis, ibland måste man stanna upp, ibland måste man ändra på något, ibland måste man helt enkelt bara låta bli och bara vila.
    Det ska bli roligt på lördag, vi orkar ju (det har DU sagt till mig!!) och jag hoppas att det blir ett lopp som kroppen kommer att minnas som något positivt.

    Vila nu så ses vi på lördag!
    kram!

    • Tack finaste Anna! Dina ord hjälper mig sååå mycket!
      Jag vill kunna springa till jag är 95 år gammal så jag har många år till och nu måste jag vila och ta det lugnt.
      Japp, vi ses på lördag! Det kommer att bli kul!
      Kram

  2. Ta hand om dig!
    För mycket av allt kan sätta sina spår. Jag drabbades av panikångest när allt runt om mig bara blev för mycket. Nytt jobb, avslutat förhållande (som tärde på mig psykiskt i 6 års tid) ny bostad, ny tjej (min nuvarande fru) ….

    Du verkar veta vad du ska göra. Följ den planen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s