Vi var på en fest igår och vi kom ganska sent hem. Som tur är dricker jag inte alkohol men att lägga sig så sent påverkar mig en hel del. Ja, jag har blivit ganska osocial bara för att prio ett för mig är att kunna springa dagen efter.
Det var ett långpass på två timmar som stod på schemat.
Tiden började att gå och klockan var efter 12. Näää, jag orkade verkligen inte.
Jag vet inte vad det var exakt, men jag funderar på om att jag inte har kommit i rätt flow än.
Nu var det verkligen dags.
Det var nu eller aldrig för nu var det några timmar sedan frukosten och snart skulle jag behöva äta igen och sen skulle det bli ännu senare för att springa.
Oh vad det hjälper att få lite press och stöd där!
Tack alla ni, som peppade!
Men pricken över iet var när jag fick ett sms från coachen!
Han vet precis vad han behöver säga så jag inte kan stå emot det!
Tack Andreas!
Jag var ute och det var segt och jobbigt.
Jag kände mig trött, trodde jag hade kramp i vaderna men det var träningsvärk från mina tåhävningar (rehab-övningar jag gör just nu).
Jag skulle testa att springa med bara vatten.
Jag vill tvinga min kropp att använda fettet som energi.
Det funkade kanon. Jag kände mig aldrig tom på energi.
Kilometer efter kilometer kändes bättre och bättre.
Det var så vackert så jag tror jag slutade tänka på hur jobbigt det var.
Det tog många kilometer idag, men vid kilometer nummer 14 släppte det.
Nu var det roligt att springa!
Jag kände mig bara glad och hittade en fart som jag bara kunde springa och springa utan att aldrig mer stanna. (Ja, nu överdriver jag! Men det var så roligt då)
När jag kom hem hade jag sprungit en halvmara.
Mitt första pass längre en än mil sedan Bislett!
Tack kroppen. Jag tror jag är på gång nu…
Coynthas blogg 
Imponerande!! Tänk, du springer en halvmara som ett träningspass. Jag har som mål i år att klara en halvmara..
Grymt imponerande och väldigt inspirerande. Blir alltid sugen på att springa efter dina härliga beskrivningar av dina pass.