Varför ska löpningen stressa mig?


Jag har funderat mycket efter Lindingö Ultra och hur det gick för mig. Det är inte tiden som gjorde mig ledsen.
Nej, det var omständigheterna. När jag inte har kontroll på min kropp, när det inte går som jag vill och framför allt när jag inte njuter när jag springer. Då är det inte kul.
Jag springer inte för att stressa mig och bli ledsen. Jag springer inte heller för att lida och önskar jag inte var där.
Jag springer för att stressa av mig. Jag springer för att hålla mig vältränad och i bra form. Jag springer för att jag älskar vad löpningen ger mig.

I lördags var det många faktorer som gjorde att loppet inte var roligt:

  • Nästan två veckor förkyld.
  • Tio dagar utan träning.
  • Ca. två månader där jag har legat på underskott för att gå ner i vikt.
  • Stress på jobbet.
  • Lite sömn.

I lördags kände jag direkt att det inte var min dag. Det är självklart att det är tufft för kroppen att vara sjuk och det tar lite på krafterna.

Jag har varit ledsen. Ledsen för att jag inte hade kul i lördags.
Varför springer jag?
För vem?
Jag vill inte känna mig så. Jag vill hitta den där härliga känslan…

Klart jag blir besviken om jag har tränat ganska bra hela vinter och sedan kommer jag för att springa ett lopp och inte orka alls!!
Men igår, hade jag ett långpass att springa och jag bestämde mig för att springa för att hitta känslan.
Det var därför jag inte valde någon asfaltsbana utan jag sprang bara i Elljusspåret och inne i skogen. Det är terränglöpning som ger mig känslan.
Jag struntade i klockan. Jag bara sprang och sprang. Tänkte mycket på tekniken som Andreas hade visat oss, om hur man springer i terrängen. Jag gillar det mjuka underlaget. Tempot varierade hela tiden. Det spelade ingen roll. Jag levde och dagen var helt underbar.
Jag sprang de sista två kilometerna hemåt på asfalten och då ökade jag bara för att känna att jag kan!
Det funkade det också! Det är aldrig fel att lägga in lite tempo, det ger en bra effekt i kroppen.
Totalt blev en halvmara och jag var glad.
Jag hade känslan.
Det var magiskt!

Dagens tips som jag hittade hos underbara  Jessica.
Varför springer vi?
Här är en ”short film about trail running”. Njut!

6 responses

  1. Härligt att du fick tillbaka känslan och glädjen! Jag tror att man behöver några dippar ibland för att man ska kunna uppskatta när det känns bra, även om det alltid är ”fel” tillfälle.

  2. Åh vad jag känner igen mig. Fast jag kan ju inte pringa som du. Du är ändå löpare och tom ultralöpare. Förstår frustrationen och du är så klok men det blir inte alltid som man tänkt sig. Du har ju också räknat ut att det fanns massa förklaringar till varför kroppen tyckte att det var tungt. Det var en normal reaktion. Det kommer att komma roliga och lätta lopp framöver också🙂 Heja!

  3. Finaste du! Så där är det. Livet, och löpningen, går upp och ner. Det enda att göra är att acceptera.
    Yogan har hjälpt mig väldigt mycket. Kanske det kan vara något du ska jobba med?
    Kom ihåg, inget varar för evigt. Inte ens ett ”oskojigt” lopp. KRAM

  4. Åh, så tråkigt att du kände dig så missnöjd. Träna så flitigt som du gjort och sen nästan snubbla på mållinjen. Men du är som du sa en erfarenhet rikare. Man kan bara göra så gott man kan för att förbereda sig – och det har du verkligen gjort! Förutsättningarna i övrigt blir som de blir.

    Kram, Pernilla be

  5. Ja så kan det bli ibland!!! jag känner igen mig- det gäller att ha perspektiv på krav och förväntningar och det verkar du ha! Du gjorde en grym insats på LU med det du hade tillgängligt då. Man lär sig mest när det går lite trögt!🙂 kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s