6-timmars Karlstad 2012

Hur börjar man när man vill berätta allt om en kul och stor upplevelse?

Vi åkte till Karlstad redan på fredag efter jobbet. När vi kom till hotellet gick vi till restaurangen för att äta. Där träffade vi bla. Jessica och Jonas. Att träffa Jessica var som att träffa en gammal vän trots att det var första gången vi sågs IRL. Så kul med bloggkompisar som blir kompisar på riktigt. Där var också Carina som jag träffade på Ultrakvällen och Marie som jag också träffade för första gången och några löpare till. Kul! Jag blev ännu mer peppad efter träffen.

Lördagen började tidigt.

Först frukost på hotellet med gänget.

Sen till Våxnäshallen för att hämta nummerlappen, chippen och förbereda oss innan starten kl10:00.

Bild: Jag innan loppet! Spännande!

Bild: Här testade vi att chipen fungerade på mattan

Coach Andreas och jag hade en plan som jag skulle försöka följa så gott jag kunde. Älsklingen skulle agera som min support under loppet. Jag kände mig lugn och kände mig redo för uppgiften. Det här gången visste jag hur jag ville springa. Vi ville helt enkelt testa om planen kunde funka.

Bild: Min ”mat” för loppet. Vi fick en plats på bordet för att ha egna grejer.

Göran hade en lista med mina planerade tider under 6 timmar. Om det skulle gå för långsamt skulle han berätta för mig så jag skulle öka eller sänka farten.

Vi startade.

Bild: Starten

Bild: Starten

Det första timmen använde jag för att komma igång och vänja mig hur lång tid tog per varv och försökte komma igång mentalt och intala mig hur kul det var att springa i en sådan liten bana: 200 m.

Första och andra timmen gick lite fortare än planerat. Det kändes bra. Men det är lite riskabelt att springa fortare än planerat.

Å andra sidan hade jag lite marginal för när det skulle börja att kännas tungt.

Jag hade ganska bra koll på mina tider för det fanns en stor skärm så man kunde ha koll på tiden och varven medan man sprang.

Hur sprang jag?

Jag delade loppet i små bitar. Verkligen små mål. Det var att varje 3 km skulle jag ta en gå-paus. Så jag hade någonting att se fram emot varje tre km. Det funkade ganska bra. Det var kul att köra och springa bara tre km till. Och jag skulle äta/dricka bara Perpetuem för att testa hur det funkar på ett ultralopp.

När den tredje timmen började var det inte så lätt längre. Men det gick bra och enligt planen. Tyvärr här började jag att få ont i baksidan av höger lår. Men jag försökte fokusera på att snart skulle vi ändra riktning på banan.

Efter tre timmar började alla springa åt andra hållet.Det funkade bra! Då var det också dags för mig att byta skor. Älsklingen fixade uppgiften galant! Det blev snabbt. Han hjälpte mig att byta chippen. Jag fick en puss och fortsatte. Vad skönt det var med nya skor.

Under fjärde timmen stannade jag för att få lite massage. Älsklingen pratade med massören som fanns på plats om hon kunde massera mig lite. Jag bad henne att göra bara 2 minuter. Helt ärligt var hon inte bra. Det hjälpte ingenting. Jag kände jag bara hade slösat tiden. Jag bet ihop och fortsatte.

Bild: Här är när vi ändrade hållet

Det var här under fjärde timmen som det var tyngst!

Jag hade ont i låret och jag började att känna mig verkligen trött.

Farten sänktes och nu sprang jag på 7 min/km. Jag försökte ta fram alla positiva tankar. Fokus fokus…

Varför är jag här? Jag kunde lika gärna vara hemma framför tv:n!! Nejdu!!

Jag är här för att jag älskar att springa! Så kör… bara kör!

Älsklingen fortsatte med sitt underbara jobb. Han blandade min portion Perpetuem med vatten. Han serverade mig en ny flaska varje timme och kollade att jag hade druckit min portion på en timme.

Redan från början blev det problem med flaskan. Perpetumet läckte och skvätte så jag blev alldeles kladdig om händerna. Jag frågade älsklingen om han kunde hämta lite papper och han kom tillbaka med en blöt handduk. Så gullig! Han hittade en handduk någonstans och kom då och då så jag kunde torka svetten i ansiktet. Det var faktiskt jätteskönt! Och ett bra sätt att bryta monotonin.

Jag tycker värsta timmen var precis den fjärde. Så tunga ben, ont i låret och det var också när jag började att frysa. Ja, helt slut var jag. Men jag skulle komma till marathondistans! Fattar ni? Marathon! 42,195 km! Jag passerade distansen på 4:58 och det var bra enligt planen.

Jag hade en timme kvar för att springa 8 km och det borde gå eller? 😉

Nu hade jag sprungit 5 timmar och jag kom till den sista timen. Här var det lika jobbigt men jag försökte verkligen fokusera på mina kommande 3 km. Jag skulle komma till 45 först. Men att tänka på tre km var för långt. Så nu tog jag en km i taget. Komma till 46, sen 47 osv.

Älsklingen ropade att jag låg efter i planen, efter mina tider. Jag visste det! 😦 Men jag kunde verkligen inte springa fortare.

Jag hade mer och mer ont i låret och jag var nära att strunta i allt. Jag ville verkligen bara stanna och gå. Men nej, det gjorde jag inte.

Jag stannade inte. Jag sprang 3 km och gick en kort stund efter det. Då tänkte jag att jag skulle komma minst till förra årets distans 49,350 och det skulle räcka.

Sista halvtimen ville jag inte dricka mer. Jag ville bara springa. Jag var less på Pepetuem. Jag orkade inte äta eller dricka.

Älsklingen blev orolig och insisterade men jag tackade nej till allt han erbjöd.

Kvarten kvar. Jag hade kanske lite mer än två km kvar om jag ville nå 50 km. Det såg svårt ut att nå målet.

Det var då jag tänkte på Andreas ord, han trodde på mig. Hur skulle jag förklara att jag inte nådde 50 km?

Jag tänkte på er som följde bloggen och på Facebook. Vad skulle jag säga då? Jag tänkte på barnen som också trodde på sin mamma? Och älsklingen som var där? Skulle han bli besviken?

Och jag? Självklart vill jag nå mitt mål! Det var jag som hade satt siffran! Det var jag som hade tränat för det!

Bild: Trött

Nejdå! Nu skall jag springa fortare! Vad kan det vara? 15 minuter? Sedan skall det vara slut. Jag vet att jag skulle ångra mig om jag inte kämpar hela vägen till sista minuten. Då så. Jag börjar att öka takten. Allt jag har. Börjar använda mina armar för att öka tempot. Benen är plötsligt starka igen. Och jag bara springer och springer. Fortare och fortare.

Publiken hejar. Det är en bra stämning i salen. Jag är verkligen fokuserad. Det är mina sista minuter och mina sista meter.

Var ifrån kommer kraften kan man undra? Jag ser på tavlan att det skulle räcka med ett varv till. När jag springer över mattan och ser 50,0..någonting springer jag ännu fortare medan de börjar att räkna: 10,9,8,7…2,1 Pistolen small och sex timmar hade gått!

Jag stannade och slängde mig på golvet. Jag hade gett allt jag hade. Skönt att det var över.

Tårarna började rinna. Så himla stolt! Jag grejade det!

Älsklingen kom och skrek: Du sprang mer än 50 km!! Du klarade det!!

Jag sprang 50,210 km

Bild: Lyckliga: jag och Jessica efter målgången

Kan jag kalla mig Ultralöpare nu?

Tack älsklingen för att du var en underbar support för mig. Det var superbra team-work!
Tack Andreas för att du är min coach och trodde på mig!
Tack er för alla pepp ni har skickat. Ni anar inte hur mycket kraft jag fick från er!