Ledsen. Jag vill inte springa…

… inte just nu i alla fall!

Även om  jag älskar att springa och känslan jag får efter varje pass.
Men vad händer med mig nu? Jag hittar inte tillbaka.
Någonting hände efter det jag sprang i Prag för jag tappade all glädje.
Det har gått 10 dagar sedan dess och det börjar att komma tillbaka undan för undan.
Jag tränade inte mellan onsdag och söndag förra veckan. Jag fick tid för att fundera på varför jag gör vad jag gör.

Jag vill inte springa för att bli bättre än andra. Jag är inte snabb och kommer aldrig att bli.

Jag vill inte jämföra mig med alla andra.

Jag vill köra mitt egen race.

Jag vill vara nöjd med mina tider.

Men framför allt vill jag ha träningsglädje.

För vem fan bryr sig om jag gör 3-5 minuter mer eller mindre?

Det är bara jag som pressar mig för att bli bättre och bättre.
Och det är då jag får så stor prestationsångest.
Löpningen och träningen har blivit en viktig och stor del i mitt liv. Jag har tagit tid från mina barn och min man för att kunna träna. Jag har ett heltids jobb som kräver att pendla tre timmar varje dag. Mitt sociala liv har inte blivit så viktigt längre för att jag prioriterar min träning.
Ångrar jag mig? Nej, inte alls.
Men är jag en sämre person eller löpare för att jag inte kunde göra tiden jag hade tränat för på halvmaran?
Jag har kommit fram till att löpträningen ska vara en tid för mig för glädje och reflektion.
Jag borde inte pressa mig så mycket och ha så höga mål med mina tider. Det vore roligt att springa snabbare men inte på bekostnad av vad som helst.
Jag vill inte få dåligt samvete över ett uteblivet pass till exempel!
Vad hände om jag ibland missar något av mina inplanerade pass som coach Sirpa skickar till mig?
Verkligheten är att det händer absolut ingenting!
Jag måste hitta tillbaka!
Och det ska jag göra, jag vet det!

Jag kanske tar en några dagars paus från blogg världen!

Jag vill springa och njuta!

Bild: Bara glädje när jag sprang min första mara: Stockholm Marathon 2010

Löpningen är inte bara att tävla!

En sak vet jag: jag älskar att springa och känslan jag får efter varje pass.

Men vad händer nu? Jag hittar inte tillbaka.

Någonting hände efter det jag sprang i Prag för jag tappade all glädje.

Det har gått 10 dagar sedan dess och det börjar att komma tillbaka undan för undan.

Jag tränade inte mellan onsdag och söndag förra veckan. Jag fick tid för att fundera på varför jag gör vad jag gör.

Jag vill inte springa för att bli bättre än andra. Jag är inte snabb och kommer aldrig att bli.

Jag vill inte jämföra mig med alla andra.

Jag vill köra mitt egen race.

Jag vill vara nöjd med mina tider.

Men framför allt vill jag ha träningsglädje.

För vem bryr sig om jag gör 3-5 minuter mer eller mindre?

Det är bara jag som pressar mig för att bli bättre och bättre.

Och det är då jag får prestationsångest.

Löpningen och träningen har blivit en viktig och stor del i mitt liv. Jag har tagit tid från mina barn och min man för att kunna träna. Jag har ett heltids jobb som kräver att pendla tre timmar varje dag. Mitt sociala liv har inte blivit så viktigt längre för att jag prioriterar min träning.

Ångrar jag mig? Nej, inte alls.

Men är jag en sämre person eller löpare för att jag inte kunde göra tiden jag hade tränat för på halvmaran?

Jag har kommit fram till att löpträningen ska vara en tid för mig för glädje och reflektion.

Jag borde inte pressa mig så mycket och ha så höga mål med mina tider. Det vore roligt att springa snabbare men inte på bekostnad av vad som  helst.

Jag vill inte få dåligt samvete över ett uteblivet pass till exempel!

Vad hände om jag ibland missar något av mina inplanerade pass som coach Sirpa skickar till mig?

Verkligheten är att det händer absolut ingenting!

Jag måste hitta tillbaka!

Och det ska jag göra, jag vet det!

 

Jag kanske tar en några dagars paus från blogg världen!

 

Jag vill springa och njuta!

 

Löpningen är inte bara att tävla!

 

Annonser

13 responses

  1. Jag kände något liknande under vintern. Jag höll på att tappa glädjen med löpningen och kom på att det var för att jag gjorde den till ett ”måste”.
    Jag tänkte ”Jag MÅSTE ut och springa, jag MÅSTE bli snabbare, jag FÅR INTE missa ett pass”.

    Jag började göra löpningen till ett ”måste”. Löpningen för mig får inte bli ett måste, då tar jag all glädje ur den.

    Jag håller tummarna för att du lyckas få bort ”måste” ur din löpvärld gumman. Få bort den, go back to bascis, till glädjen. Gläds åt andra som springer snabbare men framför allt – gläds över DIN egen kapacitet, så gör ju vi 🙂

    Kram!

  2. Du har kanske för stora krav på dig, försök att hitta tillbaks till glädjen i att springa. Träna när du känner för det och inte efter ”måste”. Då tror jag du återfår glädjen i att springa. Ta en bloggpaus om du känner för det, jag väntar tills du är tillbaka igen. 😛

    Jag har ju tappat mycket kondis, efter min sjukdom i augusti. Men jag gläds varje gång jag är ute nu, orkar bara 2,7 km. Har precis börjat springa igen.

  3. Åh! Hoppas löparglädjen snart kommer tillbaka! Kan du inte testa att springa och bara titta på tiden (t.ex. 60 eller 90 min) istället för tempot? Eller kanske helt skippa pulsklockan ett tag. Ett löppass kanske känns bra i kroppen och knoppen men så tittar man ner på klockan och ser att tiden inte var så bra och så vipps förvandlas den sköna löpningen till ett dåligt löppass.

    Kram på dig! 🙂

    • Tack Dessi. Det är mest att just nu känner jag inte ens på att klä på mig och gå ut och springa. Jag har haft bra tider på mina träningar det handlar mest att det känns tråkigt att springa.
      Jag ska fokusera den här veckan på att träna någonting annat.

      Tac för all fina koemmentarer. Kram

  4. Vännen! Jag tror att man i livet med allt man älskar upplever även stunder av tvivlan – som i all kärlek. VIla, tänka på de känslor du fått vid dina tidiga löppass, mata dig med dina glada bilder från maror etc. Vila, testa zumba. Snart kommer suget tillbaka! KRAM!

  5. Det är bara att låta det ta tid. Så småningom kommer du nog hitta tillbaka, det tror jag verkligen!

    Precis som du skrev till mig, vi är vanliga människor! Gör det du vill och känner för, att tvinga sig till något kan aldrig vara nyttigt för en själv.

    Du kommer hitta tillbaka och vi två kommer äga stockholm maraton om du nu väljer att genomföra det!

    Massa kramar

  6. Hej! Det är helt normalt att ibland tappa motivationen, det har hänt mig också. Det som fungerar bäst för mig i dessa lägen är att tvinga mig ut ändå. För jag vet ju någonstans att jag ändå vill egentligen, för jag vill ju inte sluta med löpningen. Väntar man för längre är risken att det bara känns tyngre och tyngre att komma tillbaka tycker jag. Däremot så kan man försöka göra dessa pass lite roligare än vanligt; springa tillsammans med en kompis eller pumpa in ny musik i mp3:n! Du är snart tillbaka ska du se! Alla känner sådär nångång då och då! KRAM!!!!!

  7. Neeeeej. Du får inte deppa. Själv tittar jag aldrig på klockan, bara kollar hur långt jag har sprungit.
    Det funkar jättebra och då är det det bara roligt att springa, eller jogga som jag kallar det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s