2019 kommer att bli ett bra löparår!

 År 2018 var inte mitt bästa löparår. Mycket hände i livet och jag tappade fokus ganska tidigt. Göran blev sjuk och mycket på jobbet men även att vi gjorde många spännande resor. Jag fortsatte ändå framåt och deltog i några lopp. Mest för att ha kul men jag startade inte ett enda lopp som jag kände mig väl förbered för.

Nu blir det en ändring på det!

ÅRETS MÅL

Jag har ett tydligt mål och det känns bra:  jag ska springa CCC den 30e augusti (Courmayeur-Champex-Lac-Chamonix). Loppet är 101 km och 6100 hm+ med starten i Courmayeur, Italien och mål i Chamonix, Frankrike. Det är alltså ett av loppen under UTMB veckan runt Mont Blanc. För att få starta loppet behövde jag först samla ITRA-poäng genom att springa några lopp, ansöka till loppet och vara med på ett lotteri. Den 14 januari fick jag besked om att jag hade fått en startplats för det efterlängtade loppet.

För två år sedan klarade jag OCC, 56 km och 3900 hm+. I år  blir det nästan dubbelt så mycket och jag tar emot utmaningen med öppna armar! Det kommer att bli så kul!

TRÄNINGSPLAN

Jag har blivit med coach och det känns så rätt. Han är en erfaren bergslöpare och jag har följt honom på sina magiska lopp han har sprungit. Mikael Melto kommer att hjälpa mig med min träning från och med nu fram till loppet i augusti. Jag gillar hans träningsfilosofi som matchar så mycket med mitt sätt att se på träningen och löpningen. Vi har börjat att prata ihop oss och han har tagit fram ett träningsschema. Han har kollat på alla detaljer och han älskar siffror, som jag ha ha.

Vi har några viktiga punkter som vi kommer att jobba på. T. ex. behöver jag bli lite snabbare i berg för att inte springa loppet med stressen av att klara reptiderna. Vi tänker starta med en grundperiod för att sedan fokusera på en intensiv backträningsperiod under sommaren.

CCC är huvudmålet och jag har bestämt mig för att inte springa massa lopp dessförinnan. Det kan bli några lopp bara som träning. Jag vill inte spendera tid med återhämtning och missa träning.

Det finns så många andra viktiga saker som vi kommer också att jobba med: sömn, kost, mental träning, alternativ träning mm.

Det kommer att bli så spännande. Framför allt jag har hittat motivationen att träna med struktur som jag har saknat lite. Så roligt att ha en proffs med mig och kunna hitta mina svaga punkter och jobba med att bli starkare.

VARFÖR EN COACH?

Det är många år sedan jag hade en coach. När jag tränade med A. Falk lärde jag mig mycket. Det var han som hjälpte mig att bli en ultralöpare. Sedan dess har jag tränat själv.
Eftersom jag har haft ett tufft år men brist på motivation funderade jag på vad jag behövde för att inspirera mig att träna och framför allt hitta glädje igen.
Jag behövde en ändring. Jag behövde andas på nytt sätt.
Mikael lyckades inspirera mig! Det kändes rätt från början. Han är den rätta coachen att hjälpa just mig med att nå mina mål!

Så beslutet var enkelt! Men hans erfarenhet och  noggrannhet kommer vi att komma lång med min träning! Det är jag säker på!
Har jag en coach och ett program, är det lättare för mig att bara följa.

VAD DRIVER MIG?

Det är resan till startlinjen i Courmayeur. Jag älskar att ha ett mål och jobba mot det. Men jag tycker om mycket mer jobbet, träning för att komma dit! Det är så spännande att se hur kroppen kommer att reagera. Kämpa, njuta, utvecklas!

Jag kommer att dokumentera min resa till CCC här och på mina sociala medier. Följ gärna mig och peppa!

Nu kör vi 2019!

Half MdS – Del 2. Loppet

Vi lämnade hotellet en måndag kl 8:30. Vi kom tillbaka på torsdag eftermiddag med en lättare ryggsäck och samma kläder vi hade i början av veckan, dock smutsiga. Vi hade en svettig kropp och hår fullt med sand. Jag fick till och med två blåsor och värmeutslag på kroppen, men en sak var inte detsamma som innan loppet: den personen som kom tillbaka hade förändrats.

VAR DET VERKLIGEN ETT LOPP DET VI SPRANG?

Det var det säkert för många av deltagarna men inte för oss. Min team-mate Carina och jag hade bestämt oss redan hemma att vi ville göra något tillsammans. Det här var en chans att uppleva, upptäckta och för att förnya våra vyer.

I det här loppet sprang vi tre dagar men det fanns inga armbågar i starten. Ingen som blev irriterad om någon var i vägen. Ingen som skrek eller blev frustrerad när det bildades långa köer på de smala stigarna.

Nej, här handlade det mer om gemenskap. Här skulle vi alla göra allt för att lyckas! Carina och jag ville andas och leva varenda sekund tillsammans. Vi ville svettas tillsammans, ta bilder, skratta, berätta för varandra sådana saker man bara berättar när det inte finns regler om vad som är rätt eller fel. Vi var där och då och vi var fria i den fantastiska miljön på en ö som bara var 200 km från Afrika.

UPPLÄGGET

Dag 1. ca 25 km. Frukost på hotellet och middag på campingen.
Det blev ingen lunch utan vi åt vad vi hade som energi för dagen: bars, blocks, sportdryck, lite nötter. Det blev en inte så njtubar dag för mig pga av att vätskebalansen blev inte bra. Fick kämpa mycket redan efter 4-5 km. Carina väntade på mig med mycket kärlek och tålamod!

Starten på loppet. Magiskt!

Första kö. Starten

Att springa i en hettande sol var inte lätt. Efter att har kommit i dagens mål spenderade resten av dagen på campingen. Jag drack resorb och så mycket vatten jag kunde för att försöka komma i balans igen. Det var nu vi åt vår första måltid med alla andra.
Min frystorkade mat påse med Spagetti bolognese smakade ljuvligt!

Vilken miljö!

Dag 2. ca 66km. Frukost och middag (om vi orkade efter att ha kommit i mål) på campingen. Lunchen kunde tas under dagen om man ville medan vi sprang. Vi åt bars, blocks, chips, torkat kött, sportdryck och på kvällen blandade vi en påse frystorkade mat med vatten på en check point. Påsen med mat låg i ryggsäcken och den kunde skakas några timmar tills vi skulle äta den. Vi åt middag innan natten kom.

20 km längs havet på sanden!

Check Point vid stranded! 43 grader varmt!

Den här dagen var tuff igen för mig. Temperaturen var runt 40 grader och även om jag drack 2 liter vatten mellan check points verkade inte vara tillräckligt. Jag åt en del blocks, två gels, 2 riskakor och jag drack två portioner Tailwind. Jag glömde inte att ta en påse salt då och då.

På den långa fina stranden!

Men när klockan var ca 21 passerade vi läkar-teamet som kollade hur alla löpare mådde innan man skulle ge sig iväg till sista bergstigningen.

Sand, sand och mer sand

Grymt läkare-team. Jag fick hjälp med en liten blåsa efter 6 timmar på sanden

När de kollade på mig och mina ögon blev jag stoppad. In i en ambulans och de började att ta massa prov: blodprov, blodtryck, temperatur, puls mm. De tyckte jag svettades för mycket och var gul i ögonen.  Carina satt sig ner och åt lite. Hon lugnade mig och sa det var bättre de kollade mig och hon väntade där ute.

I väntan på besked för att kunna fortsätta springa

Jag fick panik. Jag vill fortsätta. Det som var det farligaste var att jag inte hade kissat sedan kl6 på morgonen! Det är inte ok. Inte ok när man har varit i rörelse hela dagen och druckit mycket vatten.
Jag fick vänta tills jag kunde kissa. De sa att om det fanns blod i kisset skulle jag absolut inte kunna fortsätta. Panik igen!
Som tur var kisset bara mörkt (som inte är så bra heller) men jag fick salt och elektrolyter och mer vatten. Jag fick fortsätta efter mer än en timme och jag lovade att dricka mer.
Tre fransmän fick i uppdrag att inte lämna oss ensamma. Men vi fattade inte det och vi sprang ifrån dem!
Nu började en tuff backe som såg ut som den aldrig skulle ta slut. Efter det kom vi till öknen. Det blev en lång natt som blev jobbigare och jobbigare för min del. Carina och jag delade de ögonblicken även om vi inte behövde prata med varandra.
Vi fick en känsla att vara i fjällen. Allt omkring oss var vitt. Allt det vita såg ut som om det var snö.
Jag var så trött. Varje steg var tunga och jag kände mig lite lurad för att jag tyckte att målet borde komma snart. Plötsligt mötte vi några glada funktionärer som tjoade och peppade!! De sa att vi hade bara en km kvar!

Efter 600 meter såg vi något vi kände igen mitt i ingenstans: bajamajorna!! Vi var framme!
Vilken känsla! Vi ville snabbt komma i mål för att sedan kunna lägga oss!

Dag 3. Vilodag.
En fin dag med behövlig vila och återhämtning. På campingen var det folk från så många olika länder och det var kul att kunna säga hej och prata med varandra. Jag hade lite fördel av att kunna prata med paret från Argentina till exempel. De sprang i sandaler hela loppet. Eller barfotakillen från Ecuador! Jag hann även prata med tjejen från Peru som var här för att vinna damsidan! Många spanskatalare från Spanien förstås. Alla försökte kommunicera på engelska och det viktigaste var att alla som var där var som en stor familj. En ultrafamilj mitt i ingenstans!

Dag 4. ca 25 km. Natten till idag var inte bra. Det verkar som alla hade svårt att sova. Jag hade med mig en uppblåsbar kudde som var fantastisk! Ja, jag prioriterade att kunna sova bra och bar med mig några extra gram. Antigen var det för varmt eller för kallt. Det blåste mycket och jag kände mig kladdig och smutsig. Det kliade mycket i huvudet. Tror jag hade en hel del sand i håret. Men jag försökte vila kroppen för att få kraft till sista etappen.
Jag såg många timmar genom det lilla fönstret med nät som mitt tält hade. Jag hade tankar där och då. Det var som tiden hade stannat. Det var bara fullmånen som lyste vår camping.
Vad gjorde jag i ett litet tält mitt i öken? Varför kände mig så nöjd ändå?

Hejdå camping!

I väntan på sista starten!

Frukost på campingen och packa var det som gällde när jag öppnade ögonen kl 5:45. Kl 7:15 skulle vi promenera 3 km bort för att ta bussarna till starten.
Jag slängde en del saker som jag inte behövde mer. Ville så gärna ha mindre att bära. Ryggsäcken var lättare. Sista etappen och vi hade målet på stranden i Playitas.

Idag var en mer runable bana. Vi kände oss starkare och det gick lättare att springa. Vi sprang igen på sand, ”stil”, jord, vulkaner och berg.

Uppe på sista krönen. Målet vid stranden!

Jag kan inte med ord beskriva känslan när vi från krönet kunde vi se målet i Playitas!
Ville vi verkligen komma i mål? Det skulle betyda att äventyret var slut!
Det var blandade känslor!

I MÅL!

Redan några km innan mål började vi att prata om vad vi ville göra när vi hade kommit i mål. Vi båda var överens om hur mycket vi saknade grönsaker och frukter. Vi bestämde oss att vi skulle äta en grekisk sallad och en stor cola med is i strandrestaurangen precis bredvid målet!

Äventyret var över. Vi sprang nerför sista berget för att sen springa hand i hand på den tunga sanden på Playitas medan vi hörde alla som peppade oss. Några deltagare som hade brutit redan dag nr 2 var där! Speakern berättade att Team Göta Kanal Run var på väg till mål. Känslan var overkligt! Den var ännu större än vad vi hade föreställt oss!
Glad och tacksam över att fått dela det här äventyret med min fina team-mate Carina.

We made it! 

BAKOM MEDALJEN

När vi kom i mål hand i hand Carina och jag och med gåshud över hela kroppen visste jag att vi hade lyckats! Lyckats att samarbeta som ett team och lyckats att dela med varandra den bästa presenten livet kan ge oss!

Det var en större betydelse än att komma i mål! Vi var två vänner som kommer att ta det här med oss livet ut!
Tack för att vi fick chansen att dela magin tillsammans!

och du Carina: tack för att du är den du är!

OM JAG REKOMMENDERAR LOPPET?

Absolut!
Bästa sättet att träffa sig själv och känna sig levande med ett superproffsigt gäng funktionärer, läkare och en briljant organisation.

 

Half Marathon Des Sables – Del 1

När vi lämnade Fuerteventura var jag inte längre samma person som kom till ön en vecka tidigare.

– Hur svårt kan det vara att springa 120 km? –
Så var mina tankar när vi äntligen bestämde oss för att göra det här. På pappret var alla distanser inte helt omöjliga och vi skulle ha gott om tid varje dag. Att det senare visade sig vara helt tvärtom är en annan historia.

Fuerteventura har inte några hemligheter för oss längre! Ultrakärlek och vilja var några av de saker vi upplevde på Fuerteventura. Här fanns inga filter.

UTMANINGAR

Att springa och leva i en temperatur mellan 37-42 grader är inte enkelt. Men att springa med en tung ryggsäck (ca 8 kg inklusive 2 liter vatten) och 85 % fuktighet gjorde inte utmaningen enklare. Att leva alla fyra dagar i ett hett och fuktigt klimat och även sova i tält. Att ha försörjt oss på frystorkad mat som ibland åt vi kall för det var omöjligt att tända elden. Att ha varit svettig, sandig, smutsig och kladdig. Att har delat samma erfarenhet med ca 300 löpare och haft ett gemensamt mål har gjort den bästa upplevelsen i mitt liv.

BIVOVUAC (CAMPING)

Livet på campingen. Vi spenderade 3 nätter på Bivovuac (campingen) och vi fick varsitt tält. Campingen låg i öknen. Det enda vi kunde se var sand och ännu mer sand. vid horisonten var en rad av vindkraftverk som gav ett fint utseende till det hela.
Vi var placerade i cirklar i grupper av 6 personer. Carina och jag var grannar och på vänster sida hade vi en pappa och en son från Kanada. På min högersida hade jag en man från Iran.

Bivouac (campingen)

De andra svenskarna var nära i en annan cirkel: Anna, Maria och Lisa (Thomsens trio) bodde bara några meter från oss. Christian bodde i en tredje cirkel. Men varje kväll träffades vi för att äta tillsammans.

Lisa, Maria, jag och Carina. (Anna bakom kameran)

Huvudproblemet på campingen var vem som kunde lyckas tända elden. Jag hade mitt lilla kök som jag aldrig klarade att starta. Frustrerande! Det blåste för mycket! Jag var hungrig och behövde värma vatten till min frystorkade mat.

Första dagen fick vi erbjudande från en erfaren rysk kvinna som hade lyckats så bra med att starta en eld. Hon hade en sorts tändblock. Hon bjöd alla som ville att varma vatten. Vilken tur! Jag var nära kollaps utan mat!

De andra två kvällarna värmde vi vatten hos Maria, Anna och Lisa. Maria hittade ett sätt att undvika vinden genom att göra väggar med stenar och på så sätt skydda köket. Vi hjälpte till med att hitta torra pinnar och med lite papper kunde hon få en fin eld.
Vi passade på att värma lite extra vatten för att fixa frukostar redan på kvällen. Vi orkade inte att värma vatten på morgonen och dessutom hade vi inte hunnit.

Marias dubbelt kök!

Kvällarna var fantastiska. Alla gjorde ungefär samma sak: vi umgicks, vilade under det stora tältet (en gemensamma yta med tak) där vi la våra liggunderlag och sov eller bara pratade lite. Några försökte tvätta/skölja sina kläder osv.

En sak som var lite märkligt var att se hur ena löparen efter den andra försvann. Om någon bröt loppet kom de aldrig tillbaka till campingen. Det var nästan lite sorgligt att titta in i ett tält och se det tomt. Efter andra dagen var det mer än 60 tomma tält.

Tiden vi spenderade på campingen var rolig. Vi var som en stor familj! Alla hjälpte varandra så gott man kunde. Det fanns folk från så många olika länder och det bästa var att vi alla hade gått genom samma sträcka på dagen oavsett om några var snabbare än andra. Det bästa var att vi var där på samma villkor. Alla var smutsiga, svettiga, hungriga, trötta och solbrända. Vi andades samma luft. Ultrakärlek när det var som bäst!

VILODAGEN

Efter andra löpardagen som var den längsta fick vi en vilodag. Alla löpare hade kommit tillbaka till campingen på olika tider så några vaknade före de andra.
Det fanns ett sjukhus-tält. Alla som hade något problem köade där för att få hjälp. Carina och jag var där. Vilken service! Även om det tog nästan två timmar tills det var vår tur, var det värt!

Sjukhus-tält: el parque

Jag hade två blåsor på tårna och Carina hade en miniblåsa och hade fått värmeutslag. Vi kände oss nästan lite bortskämda.

Efter det fick vi en överraskning! Det kom en pick-up full med is och coca cola!! Jag som hade hallucinerat en dag innan i öknen om att få en coca cola!
Fattar ni? Vilken grej! Playitas skickade det till oss! Mitt i öknen! Snacka om godaste coca cola ever! De prickade av vårt startnummer på en lista så alla fick EN coca cola!

Sen kom nästa överraskning. Det kom en yoga-ledare från Playitas. Hon var svensk och ledde oss stela löpare genom superbra övningar för att försöka bli lite vigare. Hon frågade vilka våra problemområden var och hon gick genom alla ställen vi hade sagt var lite stela.
Att köra stretch/yoga i öknen var annorlunda och en sak som bara händer en gång i livet, tror jag! Hon berättade för oss att hon jobbar på Playitas och hon fick bara instruktioner att åka till öknen och leda ett pass för ett gäng galna ultralöpare som nu hade sprungit i två dagar! Hon fick en gps, en karta och en jeep! Där var hon och hon var så imponerad att det fanns folk som gör sådana här tokiga saker!

Ungefär 500 meter från campingen fanns ett rad bajamajor. Man behövde gå dit och det var bra att de inte placerade dem nära campingen. Det var också i det området som fanns täckning. Det saknade jag inte mycket. Första gången på länge sedan jag var nästan helt bortkopplad från allt som har att göra med sociala medier och internet. Så skönt!

Bajamajor och fullmåne

När klockan var kl20.00 brukade vi säga godnatt. Älskade att stänga mitt tält och kunna gå djupt i mina tankar och min egen lilla bubbla. Den känslan!

Mitt hem!

Hur kan man bli så nöjd och lycklig när man inte hade så mycket mer än en ryggsäck, kläderna och skorna vi hade på oss?
För mig var det en helt ny upplevelse att känna mig så naken. Min själ och mitt hjärta var helt öppna för att ta emot ännu mer intryck! Jag välkomnade allt som skulle hända nästa dag! 

 

 

Följ oss på HalfMDS

Dagen D är här!

Idag den 24 september kl 9.30 startar äventyret på Fuerteventura, jag har startnummer 273 och min team-mate Carina  har startnummer 271. Tillsamans är vi Team Göta Kanal Run och vill du följa oss kan du göra det här!

Det går även att skicka meddelande till oss som vi kommer att få varje kväll! Det borde jättekul att få pepp från er! 

Nu kör vi!

Det finns fler sätt att följa loppet;

• Instagram: https://www.instagram.com/halfmds
• Facebook: https://www.facebook.com/HalfMDS
• Twitter: https://twitter.com/halfmds
• Hemsida: www.marathondessables.com
• Youtube: https://www.youtube.com/user/marathondsables

Utrutsning: kläder, övrig och min necessair till HMDS

Men ett antal resor per år har jag lärt mig att packa min väska bättre. Men den här gången har jag verkligen minskat till max! Jag har försökt packat en mindre variant av allt och som inte väger mycket!
Här är min packning som är verkligen minimalistisk. För övrigt zip-påsar äger!

KLÄDER:

• 2 tåstrumpor Injiji
• 1 calvs Gococo
• 1 vanliga Gococo strumpor till vilodagen
• 2 handsvettband Gococo
• 2 buffar: TNT och Eco trail Stockholm
• 2 trosor Björn Borg
• 1 långärmad tröja SOC
• 1 short Röhnisch
• 1 tunn vindjacka Salomon
• 1 par vantar
• 1 BH Röhnisch
• 1 tshirt Göta Kanal Run (med klippta armar)

Min plan är att prioritera fötter och underkläder för att undvika blåsor och skavsår. Samt känna mig ren. Så har jag resonerat:

* En t-shirt. Eftersom jag svettas så mycket misstänker jag att det kommer vara bra att ha en t-shirt att byta till.
* Jackan är avgörande. Även om det är varmt kommer det att blåsa mycket.
* Calvs och strumpor från Gococo är för att återhämta mig på campingen och ifall jag fryser kan de funka som värmeplagg.
* Långarmad tröja och shorts är mina ”mys” kläder på campingen och vilodag.

ÖVRIGA ARTIKLAR

Det behövs en del saker som är obligatoriska och andra som jag bara måste ha.

• Powerbank: eftersom vi inte kommer att kunna ladda varken telefonen eller klockan. Jag kommer att använda min mobil minimalt men vill kunna ta några bilder och kunna ringa eller smsa om det behövs. Vem vet? Det kanske kan komma någon bild på sociala medier också.
• Stavar: Vi kommer att springa i öken, berg och strand. Jag tror det kommer att bli bra att ha mina stavar speciellt när vi är i bergen!
• Bliswool: Det är ull som man kan ha inuti strumporna eller de ställen man kan få skavsår. Jag tänker ha nära tårna. Den ska funka för att undvika framför allt blåsor.
• Mini sy kit: alltid bra att ha nål och tråd. Med dem går att ”fixa” allt.
• Toapapper: jag har vikt den i en liten zip-påse. Det är också ett måste.
• Disktrasor: två stycken (den blåa runda) som  kommer att funka som handduk.
• Mini first aid kit: plåster, tejp, alcohol pad och två compeed.

MIN NECESSÄR

För mig var det viktigt att ha med mig hygienartiklar. Allt ligger i fina zip-påsar. Det ser mycket ut men det blir ganska kompakt när jag har packat allt.

* Solskydd. Det är obligatoriskt.
* Vaselin i små individuella förpackningar. Det är det vita/gröna i första zip-påse. Superbra att undvika en helt burk.
* Våtservetter. Några stycken också i individuella förpackningar.
* En liten påse Ice Power
* 3 st. våtservetter som är deodorant. Man kan använda de båda för att göra sig ren och förebyggande inför dagen efter. Den ska sitta på plats hela natten.
* 2 st. paket näsdukar.
*Pannlampa + extra batteri. Obligatoriskt.
* Tändare. Obligatoriskt. Jag har även lagt tändstickor.
* Kök och bränsle. Obligatoriskt.
* 1 kåsa
* 1 lång sked
* 1 liten schweizisk kniv som jag fick från älsklingen
* 10 st. säkerhetsnålar. Obligatoriska.
* Hygienartiklar: Alcogel, tandborste, tandkräm, body lotion, kam/spegel, pocket soap, snoddar.

Det ser mycket ut men jag har verkligen valt små saker och som väger lite.
Packningen pågår….

Utrustning: skor och sand-gaiters

Jag älskar att springa i Altra skor. Alla mina fotproblem försvann sedan jag började med sköna och bereda skor.
För det här loppet har jag valt ett par Altra Superior i en större storlek. Det känns inte så kul att offra ett par nya skor men jag får helt enkelt köpa ett par till när jag kommer tillbaka.

Vi har limmat kardborreband runt skorna med neopren-lim för att kunna fästa sand-gaiters på skorna! För att sand-gaiters är verkligen ett måste i den här typen av lopp. Vi kommer att springa mycket i öknen.

Nästa utmaning: Half MDS

Om exakt fem dagar är jag ute någonstans i Fuerteventura och springer årets stora mål. Det här är inte en spontan anmälan. Tvärtom det har varit inplanerat sedan många månader. Det har varit mycket att tänka på: Jag har läst och frågat runt, jag har valt noggrant all utrustning mm.

LOPPET GÅR DEN 24-27 SEPTEMBER

Half Marathon Des Sables är ca 120 km lång tävling i 4 etapper varav en av dagarna är en vilodag. Vi kommer att springa i en för mig helt annorlunda miljö. Något som jag  aldrig har gjort förut. Det verkar vara fantastiskt spännande: öken, berg och strand. Kan man ha det bättre?

Det som har lockat mig mest är att få testa något helt nytt för mig: loppet är 100% självförsöjande. Det innebär att varje löpare måste bära med sig allt som kan behövas för att vara ute på äventyr under fyra dagar.
Det enda vi kommer att få är vatten. Organisationen kräver minst 2000 kcal per dag som energi och en del utrustning som är obligatorisk. Mer om allt detta kommer i ett separat inlägg.

SVÅRIGHET

Det är några saker som kan oroa mig men som gör det ännu mer spännande att våga ta utmaningen. Framför allt när det handlar om saker som är (just nu) utanför min kontroll.

• Jag är inte så van att springa i 30 grader
• Inte heller att springa med mycket vikt i ryggsäcken
• Hur kommer det att bli att springa i öken, i sanden?
• Kommer jag att kunna vila så många nätter i ett tält?
• Har jag tillräcklig mat med mig? Kommer jag att bli hungrig?
• Har jag allt jag behöver? Kläder och mina personliga saker?
• Vad gör jag om jag får stora blåsor som kan komma om jag har mycket sand i strumporna
  …. you name it!

TEAM

Den här gången springer jag inte ensam. Jag springer med min vän Carina Lindbäck. Vi är anmälda som team och som team måste vi båda komma i mål. Vi träffades förra året när vi båda sprang Göta Kanal Run 2017.  Efter det fick jag en vän för livet och nu ville vi dela en sådan upplevelse tillsammans.

Vi är stolta att heta ”Team Göta Kanal Run”. Vi kommer att stödja varandra och framför allt tycker vi att man blir dubbelt så lyckliga när vi är två och gör det tillsammans.

PROGRAM

Vi åker på söndag från Arlanda och flyger till Fuerteventura. Där ska Apolloresor hämta oss för att transportera alla som flyger i samma flygplan som oss till Playitas.

Samma dag ska vi gå genom utrustningskontroll och registrera oss. Bl. a presentera läkarintyget mm.

Starten går på måndag morgon och vi hoppas komma i mål på torsdag eftermiddag. Alla dagar kommer vi att bo på en camping som heter Bivouac. På dagarna springer vi med alla våra saker. Det blir lättare för var dag eftersom vi kommer att äta en del av sakerna vi har i våra ryggsäckar.

MER OM LOPPET

Här kan ni läsa mer om loppet. 
På söndag när vi är på plats kommer ni att få en länk för att kunna följa oss om ni vill.

Just nu har jag bara loppet i huvudet. Försöker ladda på bästa sättet genom att sova så mycket jag kan och äta bra mat.
Sista detaljerna börjar att falla på plats!!

Packningen pågår…..
Så spännande!

Göta Kanal Run 2017

Om de mest fem fantastiska dagar jag har upplevt!

Vad är Göta Kanal Run?

Göta Kanal Run är inte en löpartävling, distansen är sekundär och likaså placeringen. Göta Kanal Run är ett uttryck för en vilja att söka spännande sammanhang med spännande nya bekantskaper.

Löparkärlek

I höstas skickade jag en ansökan för att se om jag kunde vara en av dem som skulle kunna springa äventyret på sommaren.
De fick mer än 200 ansökan och i januari kom mailet att jag var en av de 25 personer som skulle kunna få vara med i juni.
Vi skulle springa längs Göta Kanal på fem dagar. Alltså vi skulle springa ca en maraton per dag. Totalt ca 200 km.
Jag tyckte det var en rolig utmaning och ett bra sätt på att träna många km inför mitt stora mål i augusti.
Det jag inte hade en aning om var att det här äventyret skulle ge mig mer än vad jag någonsin trodde!

Dagen före dagen D.

Vi samlades i Sjötorp kl 17.00 för en gemensam middag och campfire-talks. Att komma till vandrarhemmet gav mig en bra känsla! Jag möttes direkt av Richard som är huvudorganisatör och hela Coreteamet. Wow! Vilken varm välkomst!

Jag var så nervös! Ingen visste vilka skulle komma. Vi fick inte veta vilka alla andra var. Men som älsklingen sa till mig i bilen på väg till Sjötorp: –alla är lika nervösa som du! – Sant!

Första middag tillsammans! Fortfarande nervösa!

Redan första kvällen fick vi super god vegetarisk mat

Det blev en perfekt start med att träffa alla och vi hann lyssna på fyra campfire-talks.

Pär på sin sommarprat (eller campfire-talk!)

Vi gick och la oss runt kl 22 men jag är säker på det var inte bara jag som inte sov bra. Vi såg fram emot dagen efter och att äntligen börja springa. 

Schema. Varje dag:

Kl 8:00. Frukost
Kl 8:40 Lämna våra väskor i följebilen
Kl 9:00 Börja springa
Kl 16:00-ish bastu och bad
Kl 19:00 Middag
kl 20:00 Campfire-talks

Varje dag hade vi 2-3 stopp där Core-teamet dukade fram allt man kan tänka sig för att kunna orka springa. Men framför allt mycket pepp vid varje stopp.

Dag 1.
Sjötorp – Tåtorp

Första dagen var lite annorlunda. Vi skulle ha en invigning. Vi gick till startområdet vid kanalen. Vi tog en del bilder för att föreviga stunden. Sen kom Göta Kanals VD för att prata med oss och berättade om Göta Kanals historia. Han gav oss råd att njuta kanalen och naturen.

Innan starten!

Efter ett kanonskott startade vi. Vi fick veta att idag var det uppvärmning och vi fick den goda nyheten att vi skulle springa bara 36-ish km.
Alla hade fräscha ben och många visste inte hur gör man för att fördela energi och spara på kroppen på att orka hela sträckan på fem dagar.

Jag joggade i mitt lilla tempo men jag kände direkt att så här skulle det inte funka om jag ville orka alla dagar. Funderade på att ända taktiken dagen efter.

Ultrabacke så klart!

Det var en härlig känsla och vi var många som hade tid att lära känna varandra medan vi sprang. Vi hade en del timmar för att umgås och prata.

Första stopp, dag 1

Framme!

På kvällen efter middagen var det min och 5 personers tur att ha en campfire-talk. Jättekul att kunna lyssna på de andra! Jag pratade om varför jag flyttade till Sverige!Jag tror det var lite intressant, ingen somnade i alla fall!

Så här gott åt vi alla dagar: vegetarisk mat för löparen!

Jag, Nina och Carina! Fujifilm minne!

Anders och Max: utan er hade vi inte hittat! Vilket jobb ni gjorde!

Dag 2.
Tåtorp-Karlsborg

Frukost i Tåtorp

Jag hade nu annonserat jag inte skulle spriga hela tiden. Jag skulle springa 5 minuter och gå 2 minuter. Jag ställde min klocka så den skulle pipa när det var dags att gå eller springa. Så här skulle jag springa hela dagen och alla dagar som var kvar.
Varför?
För att spara kraft och för att benen skulle orka och må bra alla dagar. Man springer fem minuter som är lagom långt så man hinner bli lite trött men inte tillräcklig trött för att inte orka gå två minuter. På det här sättet hinner man att återhämta sig. Man ändrar sina steg och benen är fräschare.
Jag blev glatt överraskad att det var ett gäng som hakade på! Det var jättekul att göra det i grupp. Vi hade många intressanta konversationer och vi peppade varandra!
5:2 gänget var i gång!

Idag var en varm dag. Men vi fick springa en otroligt fin sträcka med mycket variation. Vi sprang på en badplats och vi passade på att fräscha upp oss lite. Sen sprang vi på fina trails i skogen för att äntligen närma oss till Karlsborg.

Där unnade oss att stanna och köpa en flaska mineralvatten! (Vi hade inte mer pengar med oss). Vi satte oss i skuggan och delade en flaska! Aldrig har en halv flaska mineralvatten smakat så bra!
Framme i Karlsborg!

Karlsborg

5:2 gänget framme!

Vi bodde precis vid Karlsborgs fästning och vi hade en av de finaste kvällarna: bastu och bad precis vid Vättern! Vi firade att vi hade galant klarat dag två och alla hade sprungit ultra! Vi sprang 44-ish km idag.

Efter en fantastisk hamburgare med pommes och ostkaka som efterrätt och 4 campfire-talks gick vi och lade oss! Nöjda och trötta!

Vilken kväll hade vi!

Dag 3.
Motala- Bergs slussar

Efter frukosten åkte vi buss till Motala. Annars hade vi behövt simma!Det var vi inte så sugna på haha

Aron, jag, Malin och Andreas på väg till Motala

Starten gick i Motala. Idag skulle vi springa mest längs kanalen.

Gruppbild i Motala innan starten!

Vi var igen ett gäng som fortsatte springa 5:2. Det verkade funka för många! För mig passade perfekt! Det kändes som gruppen som sprang 5.2 blev ännu tightare. Vi peppade varandra och vi såg emot fira 100 km!

ha ha trafikmärket!

På andra stoppet firade vi att vi hade sprungit halva sträckan (ca 100 km) i Borensberg och vi fick Våfflor-buffé! Så gott!

Den klassiska bilden på Göta Kanal: Borensberg

Resten av sträckan var ganska platt och vi fick njuta av alla båtar som seglade längs kanalen, alla får och folk som cyklade förbi och var nyfikna av vad vi höll på!
I Ljung, på sista stoppet av dagen fick jag en överraskning! Älsklingen dök upp på sin motorcykel! Jag fick en puss och han lovade möta mig vid målet! Fint! Nu var det bara 8 km kvar och snart hade vi sprungit ultra igen. Sträckan blev 43-ish km.

Vid Bergs slussar var älsklingen där. Vi kramades lite innan det var dags för oss för att få en liten utbildning i HLR. Eftersom jag var en stund med Göran, hade inte duschat och jag frös och var lite för trött kunde jag inte ta in allt information vi fick. Efter en fantastisk middag och glass var alla trötta.
Vi hade en jättefin stuga som jag delade med Åsa, Elin, Helena och Malin. Klockan hann inte bli mer än 22 när alla hade somnat.

Dag 4.
Bergs slussar – Norsholm

Vi hade hört att på fjärde dagen brukar deltagarna gå mycket. Jag måste erkänna vi var lite trötta men det kändes rätt bra ändå.
Vi sprang bl.a. runt den vackra sjön Roxen, fina trail och fantastiska vyer.

Gänget 5:2 höll ihop idag igen och några till anslöt till gruppen. Jag tänkte då att det inte fanns en grej jag hade velat göra annars. Det var magiskt!

Några km innan vi kom till andra stoppet sprang jag lite bakom killarna i gruppen. Plötsligt började jag att få ont i benhinnorna, några tårar började komma. Jag hoppades på att det skulle försvinna så när vi kom till stoppet bad jag Alex, vår massör att tejpa benhinnorna.

Efter det här hade vi 16-ish km kvar och det fanns inget annat än att komma i mål. Jag släppte killarna och sprang med Malin hela sträckan. Det blev lite mer gå än bara 2 minuter enligt metoden vi hade följt.

Vi träffade Viktor och Nina som cyklade runt och peppade alla deltagare! De väntade på oss vid en massa kor! Vi fick lite vatten och en gel för att få energi på de sista km.

Framme i Norsholm high-fivade igen och det kändes skönt. Nu skulle vi njuta sista kvällen med gänget. Men först bastu, bad och middag vid kanalen!

Sen gick vi upp till en sal där vi hade fest. Vi fick en order: bartömning! Vi försökte njuta varenda sekund då! Samtidigt som några av oss tog massage. Jag gjorde ett försökt att förbereda benhinnorna på att springa sista sträckan dagen efter.

Våra egna bartender!

Dag 5.
Norsholm- Söderköping- Mem: i mål!

Om jag hade varit smart idag, borde jag inte ha sprungit alls. Benhinnorna blev inte bättre efter en natts sömn. Det gjorde mer ont och de var inflammerade. Blåsan på blåsan i foten var inte bättre heller.

Men jag är inte en som ger upp. Jag tänkte testa och se hur det kändes.

Sista breafing med Anders och Max

Idag var en kortare dag. En vanlig transportsträcka på 33-ish km till mål. Det borde jag klara!
Men redan från första steget gjorde det mycket ont. Det blev värre och värre så när vi skulle komma till första stopp var jag sist av alla och tårarna bara rann. Då bestämde jag mig för att inte fortsätta. Jag skulle bryta.
Vid stoppet väntade alla på mig både löparen och core-teamet. Alla hejade och ropade på mig. Jag fick många high-fives och så mycket energi så jag glömde jag skulle bryta. Jag fortsatte.

Efter en liten stund reagerade jag på vad jag hade gjort! Jag hade så mycket ont men jag märkte skylten som visade att det var bara17 km kvar till Mem! Jag kunde inte bryta nu! Nej, det fanns inte en chans! Jag kommer i mål även om jag skulle behöva krypa.
När jag började närma mig Söderköping kom Carina och Nina springandes för att möta mig! Vad glad jag blev! Jag behövde lite kärlek! De torkade mina tårar!
Väl framme mötte vi alla andra i gänget och core-teamet. Vi fick varsin glass från Smultronstället!
Nu var det bara 6 km till Mem och vi skulle göra dem tillsammans!
Det var de sista km som vi ville utnyttja till max! Vi sjöng, pratade, dansade men samtidigt ville vi förlänga magin så mycket som möjligt de sista stunderna i det här fantastiska äventyret!

Några meter innan målet väntade Mattias från Core-teamet på oss. Han hade lite skumpa så vi kunde skåla tillsammans om vår bedrift innan vi skulle komma i mål och skiljas!

 

 

I mål!

Vi sprang några meter till och kom i mål! Vi klarade det! Vi firade med att hoppa i kanalen!

Det var inte ett lopp. Här fanns ingen prestige, det togs inga tider, det spelade ingen roll vem som var snabbaste eller långsammaste! Det handlade om att 25personer skulle vara ett team! Tillsammans var vi starkare!

Det blev 200 km men vi kom längre än så på resan vi gjorde inom oss. Tillsammans skapade minnen för livet, vi delade många timmar och vi hann prata om allt mellan himmel och jord. Allt det här gjorde oss till bättre människor!

Den här är en av de mest fantastiska saker jag har gjort och jag är så tacksam för de nya vänner jag har fått. 25 personer jag delade hela fem dagar! Vi blev en tight grupp som trots att vara så olika hade vi en sak gemensamt: Vi vågade ta utmaningen och visa man klarar mer än vad man tror!

Den här upplevelsen handlade mest om att möta sig själv! Om att möta alla andra i gänget!
Hela resan var stor! Men det var ännu större alla samtalen, skratten och kärleken längs vägen! Så magisk!
Tack mina nya fina vänner för att jag fick vara en del av den här magiska resan!
Jag kommer för alltid bära med mig dessa fem dagar och er i mitt hjärta!

 

Följ oss live på Bislett 2016

Bislett International Indoor Endurance Festival

Här sitter jag på ett hotellrum i Oslo, igen. Det blir fjärde gången jag springer i tunneln under Bislett stadion på den 546 meters långa banan. Men den här gången blir det inte 24-timmars utan jag har bestämt mig för att testa 48-timmars.

Varför? Det kan man undra! Jag funderar starkt på vad det är som gör att jag alltid tar så stora utmaningar?

Efter ett fantastiskt år med många lopp ute i naturen. Uppe på olika bergskedjor och underbara miljöer hade jag svårt att föreställa mig att spendera en hel helg inomhus i november.
Men jag anmälde mig ändå. Jag är otrolig nyfiken på att se hur min kropp reagerar under så lång tid! Den längsta jag har sprungit är 31 timmar och 16 mil. Så nu känner mig jag redo att ett ännu steg vidare.
Om jag någon gång vill springa långt ute på berget vill jag gärna veta hur det känns att inte sova, hur ska jag äta för att orka, etc. Gärna inomhus första gången!

Så loppet kommer att bli en test. Men det betyder inte att jag inte tar det på allvar. Jag jobbar med små förändringar som kan bidra att bli en lite bättre löpare i framtiden.
Jag har en plan. Någonstans måste jag börja och jag började nu i september!

Jag är också medveten att jag saknar en del långpass under hösten. Jag har inte sprungit tillräckligt många, jag vet. Men jag litar på all hård träning jag har gjort under hela  året plus de små saker jag har börjat att ändra.

Det kommer att bli intressant det här! Jag har inga särskilda mål mer än springa längre än 16 mil och framför allt hålla i gång alla timmar. Testa energi, fettförbränning och se till att springa snyggt!

I morgon kl 10:00 går starten på Bislett stadion och målet är på söndag kl 10:00. Jag har nummer 230.

Live uppdatering:
Ni kan följa mig och alla andra löpare som springer, även olika distanser på följande länk:
https://topptid.no/results/dashboard/1248  
Facebooksidan: https://www.facebook.com/BislettInternationalIndoorEnduranceFestival/posts/1682579902072903?notif_t=notify_me_page&notif_id=1479330476142545

Video live:
Förra året hade de en videokameran. Kolla här, jag tror de kommer att sända igen:
video: http://www.ustream.tv/channel/bislett-24-hour-indoor-challange 
Meddelande till speakern:
Mejla gärna in hälsningar som pepp på bislett48@gmail.com
Han kommer (kanske) att läsa dem!

Min mobil:
Hälsningar direkt till mig kan sms:as 0739745285

Kontakta Göran annars! Han finns på Facebook och kommer att uppdatera där så ofta han kan! Han kommer att läsa era hälsningar och pepp till mig!

Det kommer att bli fest! En stor ultrafest under en helg! Finns det något bättre att göra än spendera 48 timmar där?
Ultravänner och ultrafamiljen är bäst!

Det är dags igen

Snart är det dags för att stå på en startlinje igen. Fyra dagar kvar.
Jag har inte berättat om mina löparplaner för i år men mitt första lopp är den 30 april. Dvs på lördag och vi åker till Barcelona redan i morgon, onsdag.
Jag ska springa LTBCN: Long Trail Barcelona som är en kortare variant av UTBCN: Ultra Trail Barcelona.
Det är ett ultra bergslopp på 70 km med 3100 höjdmeter.

Jag tyckte det var lagom långt för att vara mitt första lopp för i år.
Redan efter UTMB bestämde jag att i år skulle jag springa så mycket jag kunde i berg.
Min plan är att lära mig att springa där!
Loppet går ca 4 mil utanför Barcelona. Starten och målet är i den lilla byn Begues.

Jag ser loppet som en del av min träning för att lära mig att springa ett bergslopp. Jag har sprungit många lopp på asfalt, terräng, fjäll mm men ingenting i berg.  Jag behöver veta mer hur ska jag hantera energin, vätskan, utrustningen, stavar, mörkret, skor som passar, etc.

Det kommer att bli spännande att åka dit och springa utan att toppforma. Jag har haft kontinuitet med min träning men tyvärr inte så mycket backträning. Jag har ingen aning hur det kommer att gå men jag  tänker ha kul iallafall!

Det blir några fina dagar i förhoppningsvis värme. Några dagar semester är aldrig fel.